Well, vafan vet man? I lördagens tidning skrev jag såhär när jag uppmanades att kommentera Manchester Citys transferstrategi:
– Där det tidigare snackades om Ronaldo, Buffon och Messi pratas det numera mest om Roque Santa Cruz, Scott Parker och Craig Bellamy. Om det beror på att ägarna inte riktigt litar på Mark Hughes eller på om deras satsning inte är så stor som vi först trodde får vi nog vänta till sommaren innan vi svarar säkert på.

Så går det fyra dagar. Så flyger Man Citys vd Garry Cook och några shejkrepresentanter till Milano för ett möte med Adriano Galliani och Ariedo Braida, Milans vd och sportchef.

Normalt sett fungerar jag ungefär som engelsk storklubb när det kommer till transferrykten – ”I don´t comment on speculation” – men det som är så osannolikt absurt med just den här historien är att den faktiskt verkar bli av.

Det är inte bara de engelska tabloiderna som kommer med de här rapporterna idag. Det är italienska Mediaset som – efter en förmodad genomläsning av ägaren Silvio Berlusconi – går ut och konstaterar att ”summorna kommer att göra det svårt för Milan att säga nej”. Och det är seriösa kvalitetstidningar som The Times och The Independent som citerar källor som beskriver affären som ”99 procent klar”.

Så vitt jag förstår är det bara en direkt vägran från Kaká själv som nu kan förhindra en flytt, som dock förmodligen blir av först till sommaren.
– Kaká kommer inte att acceptera Manchester Citys erbjudande enbart på grund av penger. De måste bevisa att de verkligen kan konkurrera först. Han vill ha ett starkt lag. Han skulle aldrig göra som Robinho, och nöja sig med att inte vinna något bara för att tjäna mer, säger Kakás talesman Diogo Kotscho till Corriere dello Sport.

Nästan en och en halv miljard till Milan. 225 miljoner i årslön till Kaká. När shejkklanen tog över Man City skrev jag det här reportaget. ”Det går att garantera att ingen någonsin skådat en fotbollsklubb som liknar morgondagens Manchester City”, konstaterade jag då.

Nu nöjer jag mig med att upprepa den meningen en gång till.

/Erik Niva

Ibland säger en bild mer än tusen ord – och ibland måste man ta och skriva historien bakom ett bildsvep som annars varit rätt betydelselöst.

På det här klippet ser ni hur en snubbe slår in en straff. Inte så värst mycket mer, inte så särskilt mycket mindre. Hade ni bara sett det blixtra förbi på en tv-skärm i bakgrunden hade ni inte ägnat det en enda tanke.

Men – om nu jag avslöjar att det är en enbent man som gör det? Då tror jag att ni tittar en gång till. Förmodligen kommer ni ihåg att Darío Silva – 49 landskamper och 14 mål för Uruguay, Europaproffs i bla Sevilla, Portsmouth och Cagliari – tvingades amputera sitt högerben efter en svår bilolycka för lite drygt två år sedan.

Nu är han tillbaka på planen, med benprotes och allt. I en välgörenhetsmatch för Fundación Niños con Alas mellan en uruguayansk och en argentinsk elva fick hemmalaget straff – och det fanns bara en man på planen som skulle slå den.

Vad händer då härnäst för denne Silva? Jo, tro det eller icke, men nu siktar han på OS i London 2012 – som roddare.
***
I en annan del av världen ser vi en helt annan typ av återkomst till fotbollsplanerna. Efter en rad inställda matcher har nu den israeliska fotbollen återupptagits. Igår spelades returmatchen i cupen mellan storlagen Maccabi Haifa och Hapoel Tel Aviv – på den arena som träffades av en Katusja-raket under Libanon-kriget 2006 – och till helgen blir det dags för ligaspel igen.

Under den här krisen så har ju norra Israel klarat sig utan materialla skador, medan området kring Gaza-remsan bombarderats. Hemmastadion för tredjedivisionslaget Hapoel Ashkelon träffades av en raket häromveckan – några få minuter innan lagets träning skulle börja.
– Raketen landade i straffområdet, och det var en väldigt skrämmande upplevelse. Hade spelarna eller ungdomslaget varit ute på planen vid den här tiden hade det blivit en katastrof, säger tränaren Shiye Feigenbaum.

På andra sidan gränsen är ju katastrofen sedan länge ett faktum. För bara några månader sedan nådde den palestinska fotbollen en historisk milstolpe då den lyckades återvända hem.
Äntligen fick den palestinska nationalarenan i Gaza nypremiär. Sepp Blatter var på plats – Palestina är ju Fifa-erkänt sedan drygt 10 år – för att se landskampen mot Jordanien sluta 1-1.

Mindre än tre månader senare ligger nu nationalarenan återigen i ruiner.
***
Bortanför politiken – nytt mål av Zlatan, i cupförlängningen mot Genoa.

/Erik Niva

I tur och ordning då – Ronaldo, Messi, Torres och Xavi. Inget att säga om. Inte mycket att kommentera i övrigt heller, även om vi kan konstatera att det kom in några ströröster på Zlatan.

Nä, Fifa-omröstningen är inte vad den en gång varit. Sedan 2004 är ju inte längre valet fritt, utan numera presenterar Fifa en nomineringslista som de röstande får välja ifrån. För slutresultatet betyder den här förändringen egentligen ingenting – men för finsmakaren innebär den ju en markant försämring.

Borta är nu alla intressanta och spektakulära röster, alla förbundskaptener från de Brittiska Jungfruöarna som tycker att han själv har världens tre bästa spelare.

Så vad gör vi? Jo, vi går tillbaka till röstningen 2003 – den sista innan nyordningen – för att minnas hur det kunde vara. Det året tyckte till exempel…
…Taiwans förbundskapten att japanske Daiki Takamatsu var världens tredje bäste spelare. Och att kroaten Dado Prso var näst bäst.
…Solomonöarnas förbundskapten att filipinske anfallaren Esala Masi var näst bäst i världen.
…Ghanas förbundskapten att obskyre tyska Bochum-backen Paul Freier var näst bäst i världen.
…Syriens förbundskapten att egyptiern Ahmed Hassan skulle knipa bronset.
…Bahamas förbundskapten att Brad Friedel förtjänade tredjeplatsen.
…Caymanöarnas förbundskapten att Cruzeiros mittfältare Alex var tredje bäst.
…Indiens förbundskapten att i övrigt helt onämnde Fernando Morientes var allra bäst i världen.

och för den delen…

…förbundskaptenen för stormakten Turks- och Caicosöarna att Henrik Larsson – som för övrigt bojkottade landslaget vid den här tiden  – var världens näst bäste spelare.

/Erik Niva

Och även om fotbollen rullar vidare så stannar inte världen för det. När inte Frédéric Kanouté demonstrerar sin sympati för Palestina – då går Nicola Legrottaglie ut och ger sin syn på vad som händer runt Gaza-remsan.

Igår bildade Legrottaglie mittbackspar med Olof Mellberg när Juventus besegrade Siena, men när han inte spelar fotboll fokuserar han först och främst på sin kristna tro, stöpt i någon egendomlig evangelistisk form.

Legrottaglie håller i Bibelklasser varje vecka, och har de senaste tre åren avstått från alla sexuella kontakter och istället föredragit att leva i celibat. Om de har fått honom att tänka klarare tankar? Bedöm själva. Så här formulerade han sig appropå krisen i Mellanöstern:
– Jag visste att det här skulle hända. Det står förutbestämt i Bibeln. Israels folk var en gång Guds utvalda folk. Men de försakade honom, och nu betalar de konsekvenserna för det.

Efter att hans uttalanden ansetts ligga alldeles för nära gränsen till religiös antisemitism tvingades Legrottaglie att backa
– Jag menade inte att använda Bibeln för att rättfärdiga konflikten, eller att kommentera så dramatiska händelser på ett så förenklat sätt. Jag respekterar Israel och hoppas att de kan finna fred. Som kristen så älskar jag fred, och resepekterar alla folks rätt till en egen nation.

Hittills har Legrottaglie undkommit reprimander genom att förekomma proteststormen, men frågan är om ursäkten räcker i en fotbollsvärld där Glenn Hoddle fick sparken som engelsk förbundskapten efter några konstiga religiösa funderingar. Är det något som fotbollssamfundet är mer känsligt för än politiska markeringar – då är det nog kontroversiell frikyrklighet.

/Erik Niva

Åh.

Yoann Gourcuff, du din bildsköne bollballerina. 2009 är inte så särskilt gammalt, men det här är utan tvekan årets mål så här långt. Det går inte att beskriva med ord vad Gourcuff gjort efter att han fått bollen med ryggen mot PSG:s mål – och ni måste studera reprisen för att förstå det – men självaste Zinedine Zidane hade jävlar i mig inte gjort det bättre.
– Jag var tvungen att göra något snabbt, för att få försvararen ur balans. Det mesta går på instinkt, jag hinner inte tänka så många tankar, säger artisten själv.

Åh.

I Spanien finns det ju en annan liten kille som inte heller är så dum. Första gambeta-rushar Leo Messi fram bollen till en klinisk Samuel Eto´o – sedan bevisar han att han minsann har ett skott också, då han fullbordade vändningen mot Osasuna. Vad händer härnäst? Ska karln börja nicka också?

Juandes Real Madrid vinner vidare, och mot Mallorca vrickade Raúl in en av sina patenterade klackskarvar.

På andra sidan Medelhavet var det ett knippe kyliga avslut som imponerade mest. Jag gillar såklart hur Pato accelerar förbi Mexès, men att kunna avsluta så behärskat i så hög fart är det som verkligen visar ank-klassen. Lecce var dubbeldödliga borta mot Fiorentina – Castillos matchvinnare är säker, men Giacomazzis ledningsmål är rena avslutningsidealet.

Åsså drog Alex Del Piero in ännu en frispark, mot Siena. Inte hans bästa för säsongen, men såklart väl värd att visa. Av Goran Pandes tre mål i Reggina var mittenmålet det grannaste, mest tack vare Zárates förspel.

Avslutningsvis, helgens bästa målfirande. Bildkvaliteten är ju inte den bästa, men ni ser väl ändå vad som händer?! Alex Williams prickar in ett sent kvitteringsmål i Ayrshire-derbyt mellan Ayr och Kilmarnock. Och då är det såklart bara att omfamna domaren Steve Conryo, krama honom ordentligt och ge honom en blöt kyss.

/Erik Niva

”Milan har blivit en elefantkyrkogård”.
Så sa en Inter-supporter som jag träffade i oktober i Milano, då Beckhams övergång just blivit offentlig.
Nu var det ju en person som såg världen genom blåsvarta glasögon men att det var ett tag sen Davids bäst före-datum gick ut är väl vi alla överens om. Därför lyftes det på en hel del ögonbryn när ”Becks” startade mot Roma i går. Något möte med Romas och Roms okrönte kung, Francesco Totti, blev det aldrig. Totti satt skadad på läktaren och fick se sitt lag få nöja sig med 2-2 mot Milan. Han, liksom vi alla, fick också se en David Beckham som gjorde allt för att vara så följsam som möjligt men som också misslyckades med en del, inte minst inläggen, de som varit hans signum.
Istället var det den ljuvlige lille Pato som stod för showen och då han gjorde 2-1 visade Beckham varför han blivit en av världens mest kända män. Innan fotograferna hann börja knäppa sina bilder hade Beckham rusat fram till Pato och var uppe på hans rygg.
Den bild som nu syns i varje tidning, inklusive vår, över hela världen.
Så jobbar ett PR-proffs…

Proffset Zlatan jobbar också vidare och räddade poängen åt Inter mot Cagliari. Under juluppehållet har jag fått en del samtal om att Zlatan skulle vara på väg till än den ena klubben, än den andra. Alla italienska kontakter har dock kategoriskt sagt att vi ska sitta lugna i båten. Allt kan hända men i nuläget tyder inget på att Zlatan lämnar Inter.

Till Christer, LG Palmquist och andra som mejlat och undrat om Cagliari verkligen uttalas ”Calgary” som i hockeylaget från Canada: nej, ni har helt rätt i att ifrågasätta det. Det uttalas ”Caljiari”.

I tv-soffan i morse blev det ingen serie A. Däremot bland annat avsnitt 53 i följetongen Henrik Larsson. Få se hur den slutar. Mitt tips är att han spelare mot Portugal i mars. ”Henke” gör i mångt och mycket som han vill och med Zlatan avstängd och Elmander nu skadad igen (även om vi inte vet hur långvarigt det blir) kommer LL och RA att vilja ha med Larsson.

Efter programmet stannade jag kvar över frukost och hamnade då bredvid förre utrikesministern Jan Eliasson.
”Jag önskar att jag också skulle prata om sport”, sa Eliasson.
Hans ämne i soffan var dock helvetet i Gaza. Något som ”Tolfte spelaren” bloggar om här.
http://www.stopptid.blogg.se/.

Vi ska alla här vara så tacksamma över vår trygga vardag, även nu då den känns ändlöst januarigrå.

/Jennifer

Lite smått och gott från lördagsfotbollen då.

Först och främst – de snyggaste målen i tur och ordning:
1) Mikel Artetas spikraka frisparksprojektil mot Hull (läser ni spanska så är det en lång och bra intervju med Arteta i dagens As).
2) Fabrice Abriels klack, som faktiskt gav Lorient poäng i Lyon.
3) Bicycletaassisten som gav Xanthis Zuela öppet mål mot Olympaikos.

Närmast utanför pallen – comebackande rebellen Aiden McGeadys soloprestation i skotska cupen mot Dundee.

Lördagens svensk? Zlatan är Zlatan, tar José Mourinho på orden – och börjar göra fula mål också.

Lördagens match? Valencia-Villarreal, 3-3, i Derby Valenciana.

Lördagens supporter? Det här snillet till klackcapo, som eldade upp publiken i vänskapsmatchen mellan Osnabrück och Hannover genom att köra the Full Monty-strip.

Lördagens pingisspelare? Roberto Carlos, som visar prov på en egendomligt aggresiv defensivstil.

/Erik Niva

Ni vet ju hur jag alltid tjatar om det tyska fotbollsmagasinet 11 Freunde?! Nu – två nya intervjuer därifrån som jag vill göra er uppmärksam på.

Först och främst, mitt i allt detta Kanouté-visar-sympati-för-Gaza och Fuck-Beitar-Jerusalem har vi ett intressant samtal med Lothar Matthäus, som ju numera tränar israeliska Maccabi Netanya, drygt tio mil från Gazaremsan.
– Ingen har tvingat mig att återvända hit. Jag och min fru var på ett bröllop i Las Vegas, men bestämde oss ändå för att åka tillbaka, för jag har en relation med Israel nu. Och dessutom: för det blotta ögat har inget förändrats. Det ser likadant ut som för tre månader sedan, och jag arbetar på samma sätt.
• Pratar man inte ens om kriget?
– Ingen här blundar för situationen, och det är klart att vi pratar om det med kollegor och vänner. Vi håller oss väldigt väl informerade. Vissa spelare i klubben är fortfarande värnpliktiga. De måste varje dag leva med vetskapen om att de närsomhelst blir inkallade, och måste packa sina väskor. Andra inom klubben har familj som är i armén eller som bor i de drabbade områdena, men de försöker fortsätta leva som vanligt för de har vant sig vid det här. I Israel så lever man med konflikten och hoten, och lär sig hantera det.
• Vad har du sjäv bildat dig för åsikt om kriget?
– För mig är det något främmande. Jag arbetar som fotbollstränare. Men givetvis vill jag att kriget ska ta slut så fort som möjligt, men det vill jag varje gång det är krig, inte bara här i Israel. Det ville jag för tio år sedan när det var krig i Jugoslavien, även om jag var många mil därifrån.
***
On another note så tar tidningen sig dessutom ett snack med det svenska rockbandet Mando Diao om deras relation till fotbollen. Det hedrar killarna att de uppenbarligen är genuint intresserade, och inte bara har fotbollen som någon sorts folklig pose.

De berättar om när de var och såg St Pauli möta Chemnitz, och om sina känslor för IK Brage. De avslöjar att Hasse Backe gillar Mando Diao, och att de vill dricka öl med ”partydjuret Henrik Larsson”. De beskriver Tomas Brolin som ”väldigt tjock, med ena benet i fängelset”.

Och så hävdar de att Mando Diao skulle vara Man City om de var en fotbollsklubb.
– De är inga dominanter, men du inser att de har något på gång. Jag har sett några mathcer, och jag måste säga att även om de oftast har förlorat, så har de ibland spelat så bra att det nästan varit otroligt. Jag tror att Mando Diao har en liknande potential som det laget.
• Vilken klubb skulle vara Roxette?
– Jag tror att Roxette skulle vara Bayern München. Jürgen Klinsmann har placerat ut Buddha-statyetter för att hitta rätt vibe. Och Roxette har alltid stått för sån där yoga-bullshit.

/Erik Niva

Eddie Gustafsson flyttar till Red Bull Salzburg i Österrike, och ska försöka rubba den före detta 1860-keepern Timo Ochs. Jag kan absolut förstå varför. Red Bull är Österrikes överlägset bästa och – framförallt – rikaste klubb. Europaspel är en garanti, att kvala in till Champions League fullt realistiskt.

Men samtidigt… Red Bull jävla Salzburg?! Hela Mellaneuropas vidrigaste klubb?? Jag hälsade på där i våras och skrev ett reportage som förklarar bakgrunden, och jag vet verkligen inte var man ska leta om man ska hitta en mindre genuin känsla än hos dessa… fotbollsförrädare.

Så – listdags. De tre europeiska klubbar jag själv aldrig någonsin skrivit på för om jag var fotbollsspelare.

1) MK Dons
Experimentet som på egen hand försökte utrota mer än 100 år av fotbollstradition. Folket bakom projektet tog anrika Wimbledon, deras historia, deras bucklor och deras plats i ligasystemet – drog upp det med rötterna och flyttade hela klappet mer än 10 mil norrut, till den själlösa satellitstaden Milton Keynes. Får MK Dons bestämma så kommer det inte längre finnas några fotbollsklubbar i Europa, det kommer i stället finnas ”franchises” enligt amerikansk modell.

2) Beitar Jerusalem
I dessa dagar känns det ju inte sådär överdrivet lockande att åka till Jerusalem och spela för hela Mellanösterns absolut mest högervridna, arabhatande, krigshetsande institution. Var glad att du hann ut, Derek Boateng.

3) Red Bull Salzburg
Bara namnet. De här människorna la alltså ner klassiska Austria Salzburg – och förbjöd till och med dess violetta färg – och fyllde tomrummet med en stor jävla produktplacering för någon satans energidryck. Vill ni se den moderna fotbollens allra mest osympatiska ansikte så är det hitåt ni ska titta.

Andra nomineringar?

/Erik Niva

Förresten, appropå Copa del Rey, Jag har alltid gillat Freddie Kanouté – trots att han kostade Spurs en Ligacupfinal 2005, med en helt oförklarlig hands mot Liverpool – och nu gillar jag honom ännu lite mer.

Kanouté har alltid tillhört de där fotbollsspelarna som har mer i huvudet än fotboll – häromåret skrev jag en artikel om honom, hur han donerar getter till Afrika och vägrar spela med fel sorts reklam på tröjan – och efter att han gjort 2-0 mot Deportivo igår så drog Kanoute fram en t-shirt som visade stöd för offren i Gaza.

Jag fattar såklart varför Fifa och Uefa måste ha ett förbud mot att visa upp politiska budskap i samband med en fotbollsmatch – men jag beundrar ändå de spelare som struntar i det, de som säger det de har att säga, trots att det kostar några tusenlappar i böter.

Mohammed Aboutreika i Africa´s Cup ifjol.

Robbie Fowler till stöd för de strejkande hamnarbetarna i Liverpool, 1997.

/Erik Niva