I lördags spelade Derby County cupmatch mot Forest Green Rovers, ett amatörlag som desperat slåss för att undvika nedflyttning från divisionen som numera heter Blue Square Premier.

Efter drygt 20 minuter låg de under med 2-0, efter 75 minuter med 3-2.

I går spelade Derby County cupmatch mot Manchester United, Champions of England and Champions of Europe.

De vann med 1-0.

Just de här historierna, den här bredden, den här känslan av att ingenting är omöjligt är något av de allra mest speciella med den engelska fotbollen. Det är tyvärr också en av de mer utrotningshotade dimensionerna av den – men året har nu hunnit bli 2009 och än lever magin.

Och visst, Derby lyckades krångla sig ur Forest Green-greppet i lördags, och vann till sist med 4-3. Och visst, Man United var inte 100 procent ordinarie igår – även om det gavs speltid till Vidic, Tévez, Anderson, Scholes, Rafael, Nani, O´Shea, Evans, Carrick, Rooney och Ronaldo – och vänder förmodligen i semifinalreturen.

Men ändå. Derby County – på artonde plats i The Championship – gick ut med den fasta övertygelsen om att de kunde besegra Europamästarna. Och faktum är att om något lag ska vara missnöjt med resultatet så är det Derby. De borde vunnit. med större siffror.
– Det är faktiskt ett fantastiskt resultat för oss, för vi hade kunnat förlora med fyra mål, erkänner till och med Sir Alex Ferguson.

I direktörsboxen på Pride Park satt Nigel Clough och tittade på. 37 år efter att Brian Clough tog Derby County till ligatiteln blir idag en Clough återigen manager för The Rams.

Det finns sämre morgnar att börja jobba på.
***
Lite annat cupstuff att notera. Nere i Spanien marscherar hjältarna i Poli Ejido vidare. Ni minns väl hur andalusierna från den spanska trean slog Villarreal med 5-0 i höstas? Tajtare igår, men efter ett sent drömmål av Chico blev det 3-2 mot Espanyol och ännu en Primera-skalp.

Dessutom ett akrobatiskt mål av Carlos Martins, när Benfica slog Vitória borta i den portugisiska cupen.

/Erik Niva

Okej, efter dussinet julmiddagar, någa hack i byxbältet och en försvunnnen midja – är ni sugna på ett fortsatt formlöst fotbollsfetto?
Klart att ni är.

Jag minns hur det var när jag följde det brasilianska landslaget inför VM 2006 – när anfallarens övervikt blev en följetong som till och med fick president Lula beymrad – och när jag nu ser de färska bilderna från Corinthians träningar så inser jag att inte så värst mycket har förändrats sedan dess.

I alla fall inte Ronaldos midjemått.

Därmed såklart inte sagt att Ronaldo kommer att floppa i sin återkomst i den brasilianska ligan. Än har han så mycket talang i tårna att han garanterat kommer att vricka in sina mål.
– Han är en bra, tystlåten kille. Han kämpar för att komma tillbaka i form, och säger att han bara vill vara en i gruppen, att göra det som vi gör.
Funkar det så? Både och, menar ytterbacken André Santos.
– Det funkar tills vi spelar med honom på träning. Då är det bara: ”Herregud, den här sporten är för enkel för dig, Ronaldo”.

/Erik Niva

Javafan, två veckors rast får räcka. Och ska man nu blåsa liv i en storhelgsdvalande blogg – då kan man ju lika gärna göra det morgonen efter att Tottenham vunnit en cupsemi med 4-1.

Visserligen brukar vi ju vinna såna här matcher med 5-1, men inte ens en trippelförhärdad Spurs-cyniker som jag tror att vi tappar det här uppe på Turf Moor.

Finalbiljetterna är bokade. Spurs Are On Their Way To Wembley – again.
***
Jaha – och vad har hänt i övrigt då? Jo, det tänkte jag ta och samla ihop lite snabbt och smidigt med ett gammalt hederligt målsvep.

Julhelgernas vackraste mål gjorde Portos uruguyanare Cristian Rodríguez i söndags, med en bastardiserad bicycleta. Samma dag försökte Andoni Iraola svara upp för Athletic, men hans cykelspark håller inte riktigt samma klass.

Om vi håller oss kvar nere på iberiska halvön så glädjer jag mig framförallt åt att David Silva är tillbaka, att Arjen Robben också ser hel och frisk ut – och att Leo Messi börjar 2009 som han slutade 2008.

Fler iberianer elswhere?! Jodå, portugisen Pedro Mendes böjde in ett fantastiskt fint mål för Rangers mot Inverness – även om det såklart inte kan väga upp att Scott McDonald avgjorde Old Firm på Ibrox med ett mål som kanske var ännu snyggare – och kanariern Albert Riera fortsätter imponera uppe i nordvästra England.

Från FA-cupens klassiska tredjerunda ska vi dessutom passa på att visa upp Leon Osmans halvvolley mot Macclesfield och Carlos Villanuevas dvärgdödande frispark mot Blyth Spartans.

Någon konkurrent till titeln som storhelgernas bäste frisparksskytt? Ja, möjligen Nicos Nicolau nerifrån det cypriotiska bragdlaget Anorthosis.

Inga svenskinsatser att nämna? Nja, på det här klippet ser ni Jonas Olsson nicka in en boll för WBA, 0.40 in på den här videon ser ni Andreas Granqvist stånga in en boll för Groningen och här ser ni Zlatan Muslimovic fortsätta göra mål för PAOK.

Det var väl det. Dags att rulla igen.

/Erik Niva

Originalkalendern – …and United have won it.
Alternativa kalendern – The Team of Teams

Så… Julaftons morgon – vad gör man? Jo, man sätter sig vid datorn och rankar ihop ett alla tiders Premier League-drömlag, såklart.

Julkalendern är slut och det är färdigt med luckor för den här gången. Jag lämnar er med det här All star-laget och öppnar upp fältet för ifrågasättanden och kommentarer. Det enda kravet på era egna lag är såklart att de måste – MÅSTE! – ställas upp i 4-4-2-formation.

Nu drar jag ut pluggen i några veckor, och om jag inte drabbas av en oemotståndlig blogglust någongång efter Ivanhoe på Nyårsdagen så ses vi väl efter Trettonhelgen.

God jul och grejer. Take care out there.

Peter Schmeichel
Odiskutabelt. Den som vänder sig om och ser den gigantiske dansken i sitt eget mål vid avspark – han vet att hans lag kan vinna precis vilken match som helst.
—
Gary Neville
Gjorde debut för Man United redan hösten 1992, och har varit med hela vägen. Inte den mest spektakuläre spelaren – men vem fan har sagt att ytterbackar ska vara spektakulära?

Marcel Desailly
Varje lag behöver en världsmästare, och här har vi vår. Efter VM-finalen 1998 flyttade Desailly till London, och var så gott som omöjlig att passera under de sex år som följde.

Rio Ferdinand
Trots att han har dominerat backlinjer i över tio års tid får jag fortfarande känslan av att Ferdinand är underskattat. Stark, snabb, följsam, bekväm med bollen – och gör inte längre de koncentrationsmissar han led av i början av sin karriär.

Ashley Cole
Den position jag känner mig minst bekväm med, men också den där konkurrensen var svagast. Vilka är alternativen? Irwin? Le Saux? Evra? Vi ska inte glömma att Cole är helt komplett när han spelar på topp.
—
Cristiano Ronaldo
Äh, oavsett vad man tycker om snubben är det inget snack – Ronaldo måste givetvis vara med. Hans fjolårssäsong är förmodligen den bäste en enskild spelare gjort i hela Premier League-historien.

Steven Gerrard
Det spelar ingen roll vilket sammanhanget är, jag skulle aldrig ta ut ett drömlag som inte innehöll Steven Gerrard. En tränares dröm. Den mest komplette spelaren i det här – och i alla andra – lag.

Roy Keane (kapten)
För att få lite balans, för att få lite stål, för att få en hel dos av den där gamla hederliga vägran att förlora en match. Varje lag behöver den här typen av spelare, och Roy Keane var odiskutabelt den bästa i sitt slag.

David Ginola
Det svåraste med hela uttagningen var att peta Ryan Giggs, men såg ni Ginola spela under 1990-talet inser ni att han bara måste vara med. Kunde bokstavligt talat göra saker ute på planen som man trodde var omöjliga.
—
Alan Shearer
Den meste målskytten i Premier League-historien. Mer behöver inte sägas.

Thierry Henry
Jag skrev tidigare att ingen annan spelare hållit liga hög individuell nivå som Cristiano Ronaldo gjorde ifjol, men här är främste utmanaren. Som Henry spelade mellan 2002-04 kändes det som att han skulle göra mål precis varenda gång han fick bollen.

Avbytare:
David Seaman, Tony Adams, John Terry, Paul Scholes, Ryan Giggs, Gianfranco Zola, Eric Cantona.

/Erik Niva

Originalkalendern – The Invincibles.
Alternativa kalendern – The Adams Family.

Torsdagen den 18 december 1997 satte sig Arsenals lagkapten Tony Adams och manager Arsène Wenger ner för att tala ut. De hade inte alltid kommit särskilt bra överens. Adams var den arketypiske brittiske mittbacken som kämpat mot sin alkoholism samtidigt som Wenger kom till landet, med sitt okända namn, sina glasögon och sin franska tendens att intellektualisera fotbollen.

Nu fanns det inte längre någon poäng att hålla inne med orden. Helgen före hade Arsenal förlorat hemma mot Blackburn, och låg nu 13 poäng efter Man United i ligatoppen. Adams hade varit så dålig att han gått in på internet för att läsa förolämpningar mot sig själv dagen efter – ”De är en hycklande samling de här fansen, tänkte jag” – och nu lät även Wenger honom veta att hans insatser helt enkelt inte höll måttet:
– Jag har bjudit hit vänner för att se dig spela. Och de blev förvånade av vad de fick se, för jag hade berättat så mycket om dig. Men varken jag eller dem har fått se den riktige Tony Adams ännu.

Adams kontrade med att kritisera Wengers nyförvärv, och sättet han hanterade dem. ”Legosoldater som bara spelar de halvlekar då det passar dem”, var Adams omdöme om spelare som Petit och Vieira. Han hade sagt det förr. Två veckor tidigare hade hela Arsenals spelartrupp haft krismöte på Sopwell House, norr om London, och kaptenen hade sagt sitt. Dennis Bergkamp presterade bara i korta glimtar. Petit och Vieira skyddade inte sin backlinje ordentligt, och Vieira var en arrogant yngling som bara dribblade och sparkade ner folk utan anledning. Nu mörknade det utanför när han upprepade sin kritik för Wenger. De två männen drack cappuccino, samtidigt som Adams krävde fastare ledning från sin manager.
– De är proffs. De ska inte behöva höra sådant från mig.
Och Arsène Wenger log snett:
– Kanske är det du som måste sätta dem på plats, påminna dem om att du är kapten. Men då måste du kunna backa upp det på planen.

Stämningen i Arsenal-truppen förändrades. Efter en match mot Middlesbrough stirrade Adams in i ögonen på Dennis Bergkamp när han gick förbi honom i spelarbussen:
– Du har varit här i över två och ett halv år nu, Dennis. Är det inte dags att du vann något?
Några veckor senare sökte han upp Patrick Vieira, efter att några spelare ur Arsenals gamla garde klagat på att han inte jobbade så hårt som han borde på träningarna.
– När vi var i din ålder så arbetade vi stenhårt för att lära oss vårt yrke, och vi har vunnit sex bucklor tillsammans. Vi har förtjänat vår rätt att känna efter när vi behöver jobba hårt på träningen – det har inte du gjort ännu.

När Arsenal spelade sin sista hemmamatch för säsongen behövde de bara slå Everton för att bli mästare. De hade lyckats ena truppen under våren, och satt igång en segersvit som aldrig tycktes ta slut. Nu ledde de med 3-0 och hade titeln i hamn – så Tony Adams gav sig ut på en sällsynt offensiv vandring. Absurt nog hade hans 35-årige mittbackskollega Steve Bould precis blivit inbytt på en ovan mittfältsplats – och det var han som såg Adams löpning. En perfekt lyftning över Evertons backlinje, en perfekt förstatouch av Adams och en ännu bättre avslutning med den svagare vänsterfoten.
– Precis som Roberto Carlos, tjoade den jublade Patrick Vieira senare.
Adams skakade på huvudet:
– Nej. Precis som Tony Adams.

/Erik Niva

Originalkalendern – Chelsea the Champions
Alternativa kalendern – We Are the Famous CFC

I standardkalendern har jag idag skrivit om Chelseas första ligatitel på 50 år, om Mourinho, Lampard och Terry och deras position i historieböckerna.

För mig personligen kommer dock den här ligatiteln aldrig vara främst förknippad med vare sig Strategen, Stjärnan eller Symbolen – jag kommer att minnas den för glädjen som den gav Supportern.

Några få veckor efter att Chelsea hade firat färdigt åkte jag ner till sydvästra London för att träffa folket som verkligen var själen i den här klubben, de som hade funnits där långt före Roman Abramovitj och som skulle finnas kvar långt efter alla ryska börskrascher.

En av dem var Andy Burwood. Han hade varit Chelsea-supporter i drygt 40 år, och berättade för mig om kampen för att kunna fortsätta stödja sitt lag i pengarnas Premier League-era, fylld av kapitalstarka upplevelseturister och hutlöst dyra biljettpriser.

Det här är ett litet utdrag av texten jag skrev då:
Vi fortsätter gå, bort från stadion. Burwood pekar bort mot Kings Road, huvudgatan som rinner genom Chelsealand. Det var där han stod när bucklan kom hem igen, då det var triumfparad för Premier League-mästarna. Senaste Chelsea hade parad var efter FA Cup-segern år 2000. Då kom bara 25 000 för att fira laget, en löjligt låg siffra i England. Snacket om en liten klubb utan trogna fans blev bara högre och högre.
– På vägen upp till årets parad var jag var orolig för att det inte skulle komma någon, precis som förra gången. Då var det riktigt pinsamt. Den här gången kom vi hit vid tiotiden, och det var inte alls så mycket folk som jag hade trott.

Tillsammans med sin fru kunde Burwood välja och vraka bland utkiksplatserna. Han valde att ta sig till Kings Road, gatan dit det väntades mest folk. Paraden skulle komma klockan tolv. Hon var redan över tio.
– Vi kom dit, och det var helt tomt. I stort sett ingen väntade bakom staketen, inga inne på pubarna. Det var fortfarande tidigt, tjugo över tio, men nu började jag verkligen oroa mig för att ingen skulle komma. Liverpool kan dra en halv miljon, Arsenal 200 000 – skulle vi stå där med 20 000? Herregud… Klockan elva ringde min dotter från Parsons Green där paraden skulle kulminera. Det var ingen där heller. Hade vi vunnit ligan utan att någon brydde sig?
En kort paus, som för att understryka allvaret.
– I alla fall, jag valde ett ställe och ställde mig med min flagga och började vänta. Var tionde minut tittade jag mig omkring, och folkmassan svällde och svällde och svällde. Något händer här. Min dotter ringde igen tjugo i tolv och sa: ”Pappa, det är packat här nere nu. Man kan inte röra sig”. Tack. Tack.

Till slut kom mer än 250 000 människor ut på gatorna för att hylla sitt Chelsea. Andy Burwood hade bästa platsen, längst framme längs med huvudgatan.
– När bussen körde förbi kastade John Terry ut en t-shirt från bussen. Jag såg den komma och den flög rakt i mina armar. Got it. Jag kommer aldrig att släppa den. Jag ska rama in den med en liten plakett under: ”Kastad av John Terry”. Jag är dubbelt så gammal som honom, ändå grät jag som en baby när jag fångade tröjan.

Varför finns egentligen fotbollsklubbar? Är det för att de är en bra affärsverksamhet, för att någon ska kunna tjäna pengar på dem? Eller finns de för att skänka glädje till folket? För att en 47-årig hantverkare ska ha något i sitt liv som får honom att gråta av lycka? Varför finns egentligen fotbollen? År 2005 har den vuxit sig större än någonsin, men jag vet inte om det vid någon tidpunkt varit så svårt att svara på den grundläggande frågan.

/Erik Niva

Tillbaka på snabbvisit i mörkret. Åker tåg, läser tidningar, samlar upp spår.

Och eftersom jag har tråkigt kan jag lika gärna ha det här.

Erik har redan briefat er om det näst mest väsentliga från jippomatchen Amigos de Rafa–Amigos de Iker, men jag vet inte om det mest väsentliga kom fram. I veckan såg jag en timmas sammandrag från den episka Wimbledon-finalen Nadal–Federer, men då hade jag inte en aning om vilka fina fötter Rafa har.

Med andra ord: Missa inte hans roulette-klack, 1.50 in på klippet.

Annars är det här inlägget mest ett skäl för att ge er lite av det som inte fick plats i tidningsversionen av intervjun med Kim Källström. Lite hederligt extramaterial, helt enkelt.

Han säger ju mycket intressant, Kim.

•Om innermittfältarnas roll i landslaget:
– Förut stod vi med fyra backar hemma, och det är klart  att det blir skillnad för en innermittfältare om vi har spelare som Alexandersson och ”Turbo” på kanterna, eller Håkan Mild som älskar att springa. Alexandersson har inte stått fel på en fotbollsplan på tio år. Istället hade vi Chippen och Ljungberg, med deras spetskvalitéer. Det tog några år att gå från den ena extremen till den andra, även om vi alltid spelat 4-4-2 så har spelet förändrats oerhört mycket.
– Det var vi som hamnade lite i kläm. Nu efter EM har det blivit mycket, mycket bättre.

•Om OL-supportrarna, som upplever att domare och media är emot dem (well, they are supporters after all, aren’t they):
– Jag ska vara ärlig, jag är inte riktigt med i den debatten. Men det har varit rätt många märkliga domslut, vi fick en straff mot Nice som var helt horribel, men efter det har vi fått en del väldigt märkliga domslut mot oss. Då står det lite i en notis i ett hörn, men om vi får något med oss så blåser man upp det. Det är inte så konstigt. Paris och Marseille är stora publiklag, vi har vunnit sju år i rad… – nån gång kommer vi att åka dit, och alla väntar på den dagen. Det är inget snack om det.

•Om den familjära storklubben Lyon, och om framtiden (OL ska bygga ett OL-land, en modern superarena i Décines):
– Många som jobbar i klubben har varit med oerhört länge. Många var med när de spelade i division II. Det är en rätt familjär stämning.
– När den nya stadion kommer tror jag att en hel del kommer att ändras, då blir det lite Arsenal-känsla. På gott och ont. Man kommer att tappa lite av andan.
– Men, en ny stadion… Det är en sån grej som alla vill vara med om. När jag kom till Rennes saknade de läktare på en sida av stadion, det blev ett grymt lyft när de fick en ny arena. Det var ett jäkla uppsving för klubben.
– Här har Lyon vuxit ur både arenan och träningsanläggningen. Allt är en kompromiss nu. Det är trevligt, det ligger fem minuter från centrum och vi trivs, men det känns som att man behöver något mer.

•Om bristen på perspektiv när det gäller svenska talanger:
– Vi haussar tonåringar som gör ett par mål i allsvenskan – vad ska man då säga om Karim (Benzema)? Han har gjort, vad är det… tolv mål i Champions League, är dominant på absolut världsnivå och är 21. Vad är han då, om en kille som gör ett par mål i allsvenskan är en ”supertalang”?

Det där sista hade gått att göra ”attack” av. ”Kim Källström mördar Robin Söder/Sebastian Rajalakso/Emir Bajrami”. Men det var bara en del i ett långt samtal, och mer mediekritik än talangkritik.
Så för samtalet vidare här. Är vi för snabba och slarviga med att göra våra talanger till något de inte är? Och vad är i så fall problemet med det?

Javafan, det här blev långt, men jag åker tåg och är understimulerad.

Det fina med julen och semestern är annars att man äntligen kan få slappna av och vara sig själv för en stund, vilket är precis vad jag tänker göra här och nu.

God jul, gott slut på 2008 – och kom ihåg att det inte spelar någon roll vad som finns i paketen: Det viktiga är vem som ger dem.

/Simon Bank

Originalkalendern – A Star Is Born.
Alternativa kalendern – A Boot Has Flown

I februari 2003 spelade Man United hemma mot Arsenal i FA-cupen. Det blev katastrof. Arsenal spelade i stort sett med reservlaget, men vann ändå med 2-0 efter mål av Edu och Wiltord. Efter matchen var Ferguson fullständigt rasande, och det var megastjärnan David Beckham han var allra argast på:
– Vad fan höll du på med? Ashley Cole fick dig att se ut som en fitta.
Beckham hade känt Ferguson så länge att han visste vilket svar som skulle träffa bäst – en pik om den eviga taktiska duellen mellan hans egen manager och Arsenals tränare Arsène Wenger:
– Och Wenger fick dig att se ut som en ännu större fitta. Igen.

Enligt skvallret från Old Traffords omklädningsrum är det nu som Ferguson ska ha sparkat en fotbollssko i ansiktet på Beckham, en sko som spräckte fotbollsmodellens ögonbryn och en lång vänskap. Beckham skrev på för Manchester United på sin 13-årsdag, och hann beskriva Ferguson som en ”fadersfigur” hundratals gånger under sin tidiga karriär. Han var själv uppvuxen i arbetarklasskvarter i östra London, och hade en bakgrund som inte skiljde sig överdrivet mycket från sin tränares.
När Manchester United spelade en vänskapsmatch mot Glasgow Rangers i mitten av 90-talet satt han på spelarbussen när Ferguson tog sina unga miljonärer på en rundtur genom sin kära hemstadsdel Govan.
– Jag stannade till och med vid bageriet och bjöd dem på tatty scones (en sorts potatispannkakor). De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem, minsann, skrockade Ferguson.

Tre år senare presenterades David Beckham för Victoria Adams – popsångerskan som gick under artistnamnet Posh Spice – och från den dagen såg hans liv annorlunda ut. Frisyrerna, örhängena, sarongerna, reklamkontrakten, metrosexualiteten, ikonstatusen… Beckham blev ett fotbollsfenomen som växte till något som världen aldrig tidigare skådat – och som låg så långt ifrån Govan som världen över huvud taget sträckte sig. Ferguson upplevde det som att allt kändisglitter inkräktade på fotbollen, och konfrontationerna mellan de två började när Beckham bad om ledigt från försäsongsträningen för att förlänga sin smekmånad sommaren 1999. Ferguson vägrade. Själv hade han över huvud taget inte haft någon smekmånad när han gifte sig med sin Cathy 1966.

Ett drygt halvår senare var det dags igen. Beckham missade en träning för att vara hemma med sin sjuka son – men samma kväll var hans fru på en modemässa i London. I Fergusons ögon innebar det att hennes karriär gick före hans, och i nästa match var Beckham bestraffningspetad. Beckham själv gav inga offentliga kommentarer, men det gjorde hans fru. I en intervju med ett modemagasin beskrev hon Ferguson som ”hämndlysten” och ”långsint”:
– Under de fyra år som jag känt David har han aldrig sagt mer än ”Hallå” till mig. När David klagade över att vi inte fick någon smekmånad sa han: ”Det är ditt problem, David. Jag bryr mig inte ett skit”. Nu har han sagt att ingen är större än Manchester United, och att han vill att David ska lämna klubben.

Under de närmaste åren var relationen mellan spelare och manager bräcklig. Beckham växte till världens mest berömde idrottsman. Han blev fullständigt ovärderlig för Manchester Uniteds varumärke och marknadsavdelning – men samtidigt mindre och mindre viktig för sin manager. Bara några veckor innan cupmatchen mot Arsenal gav Ferguson en intervju till The Times. Han nämnde inga namn, men det var inte direkt svårt att gissa vem han pratade om:
– Den moderna mannen har förändrats. Det finns ett behov av att bli igenkänd, av att bli känd. Du kan se det i örhängena, tatueringarna, sättet som deras klädstil och frisyrer förändras en gång i halvåret. Många ur min generation skulle säga samma sak om den yngre generationen, och förmodligen var det likadant i mina tonår. Jag kommer ihåg när jag köpte en Dean Marin-LP, ”Deano Latino”. Den låg på matbordet i Govan när min pappa kom in och sa: ”Jesus Gud, vem i helvete är det där?”.
Ferguson fortsatte:
– Jag oroar mig för dem som har en massa pengar. Hur kan man bevara hungern i dem? Mina spelares löner har plötsligt eskalerat till rikedomar som de aldrig kunnat föreställa sig som unga. Det gör dem avslappnade, och själv tror jag att det är som bäst när de är under press.  Jag tror inte att de här lönerna någonsin kan vara bra för sporten. Du tänker för dig själv: ”Hur har det blivit så här?”.
Intervjun svängde och krängde, men summerades i en slutkläm som fick Ferguson att låta som Gudfadern från Govan:
– Folk tror att det finns grader av lojalitet, men det finns inga sådana grader. Om någon sviker mig en gång så finns det ingen väg tillbaka, sa han då.
Ferguson och Beckham hade känt varandra i drygt femton år när en fotbollssko flög genom luften i hemmalagets omklädningsrum på Old Trafford.

Sedan dess har de knappt pratat med varandra igen.

/Erik Niva

Originalkalendern – Ferguson´s Fifty
Alternativa kalendern – Ferguson Fired?

När Man United förlorade hemma mot Crystal Palace i december 1989 så vecklades en banderoll ut på Stretford End: ”Three Years of Excuses And We´re Still Crap – Ta´ra Fergie”.

De första åren i Manchester hade inte gått något vidare för Alex Ferguson. Inga bucklor, inga tydliga förbättringar. Och när det sedan var dags för FA Cup-match mot Nottingham Forest i början av januari var faktiskt förutsättningarna enkla för ”Fergie” – vinst eller sparken.
– Det var gott om dödsrunor i pressen inför matchen. Experterna ansåg att min domedag var kommen, och Jimmy Hill på BBC klagade till och med på hur jag lät laget värma upp, minns Ferguson.

Vid den här tiden hade ju inte Ferguson någon Cantona eller någon Ronaldo. Han hade inte ens någon Beckham eller någon Rooney. Det han hade var en 20-åring från  Ashton-under-Lyne i östra Manchester.

– På den tiden fattade jag inte alls hur det låg till. Jag var bara en ung grabb som just kommit in i laget och allt jag koncentrerade mig på var att hålla min plats i truppen. Jag var en naiv liten kille, och det var nog tur det. Jag förstod inte bättre.
Mark Robins hade inte ens själv några vidare förhoppningar på cupmatchen i Nottingham:
– Forest gick bra på den här tiden. De var taggade, de spelade hemma och matchen tv-sändes. Vi visste ju att managern var pressad, då det stod i alla tidningar. Knivarna slipades verkligen.

Matchen blev inget vidare på den leriga planen. Mark Robins hade redan missat ett bra läge i första halvlek, då chansen dök upp igen. Mark Hughes lyfte in ett inlägg med höger utsida, Robins störtade framför Stuart Pearce och stötte in bollen med pannan.

Man United hade ledningen – men det krävdes att domaren skulle döma bort ett sent Nigel Jemson-mål för att de skulle behålla den. När slutsignalen gick stod det dock klart att Mark Robins hade räddat Alex Fergusons jobb.

”Min maskot”, har Ferguson sedermera kallat Robins, men själv har hjälten aldrig reflekterat särskilt mycket över hur han skrev om historien den där januaridagen för 19 år sedan.
– Som Manchester United-supporter är jag mest bara glad över att klubben fått den framgång som den har fått. Om det nu verkligen var så att mitt mål gjorde det möjligt, så… Vad ska jag säga? Tur att jag gjorde det.

/Erik Niva

”Om Mourinho är nöjd? Det tror jag. Han ville verkligen få Fergusons lag i lottningen”.
Inters vd Ernesto Paolillo om Manchester United. Anledningen till att Mourinho vill möta svåra United: han tycker att hans spelare visat i gruppspelet att de laddar för dåligt mot lättare motstånd. Lätt blir då plötsligt svårt.
Själv såg jag Inter-Anorthosis på plats och kan bara instämma…

”Juventus respekterar alla men fruktar ingen”
Alessio Secco, sportchef i Juve, om Chelsea. Gissa om Ranieri är revanschsugen…

”Vi möter ett svårt lag som utövar ett spel som liknar vårt”.
Bruno Conti från Romas högkvarter, om Arsenal

”En djävulsk urna”.
Englands italienske förbundskapten Fabio Capello, om att det blir tre gånger England mot Italien.