…åsså den riktiga lottningen och… Aaaargh!
Spurs får alltså Sjaktar Donetsk. Tufft som bara satan, både resultat- och resemässigt. Zenit hade väl varit ännu värre, men annars var det väl typ värsta tänkbara. Och sedan antingen Aston Villa eller CSKA i en eventuell nästarond.

Fan.

Jaja, i övrigt kan vi ju bara ännu en gång motbevisa alla Uefa Cup-bashers därute genom att konstatera att vi har attraktiva matcher i överflöd att se fram emot:

Werder Bremen-Milan
FCK-Man City
Fiorentina-Ajax

Believe the hype.

/Erik Niva

Ja, jävlar. Som alla vet är ju åttondelsfinalsfasen numera nästan alltid höjdaren i de stora turneringarna, oavsett om det gäller Champions League eller VM.

Aldrig annars spelas så många stora matcher som berör så många av de mest engagerade länderna, aldrig annars ser vi laguppställningar så fullspäckade med de största stjärnorna på så kort tid.

Och om vi ska göra en snabbanalys då? Då blir det väl något sånt här:

Chelsea-Juventus
Haha, Claudio Ranieri tillbaka till The Bridge. Juventus har ju varit det italienska lag som imponerat mest under CL-hösten – med en fenomenalt revitaliserad Alex Del Piero i spetsen – men ändå är de det italienska lag som jag ger minst chans att avancera. Ett Champions League-fokuserat Chelsea är helt enkelt för starka.
Chanserna: Chelsea 70 %, Juventus 30 %.

Villarreal-Panathinaikos
Oooh, den riktiga glamourmatchen… Nämen, jag är inte den som rynkar på näsan åt de aningen mindre kända lagen i den här turneringen. PAO har ju en lång och ärorik europeisk tradition, och Villarreal var ju en Riquelme-straff ifrån final så sent som för två och ett halvt år sedan.
Chanserna: Villarreal 75 %, Panathinaikos 25 %.

Sporting-Bayern München
Och den stora outsidern får ett utmärkt smygarläge. Sporting är absolut inte kvalitetslösa, men de har gjort det bra i att bara ta sig vidare från gruppen. Bayern har däremot gnisslat igång på allvar de senaste veckorna, och har dessutom ett rejält sparkapital i Miroslav Klose och framförallt Luca Toni. Får de bara ordning på mittförsvaret och målvaktsspelet kan de slå vilket lag som helst.
Chanserna: Sportng 20 %, FCB 80 %.

Atlético Madrid-Porto
Iberiskt kvartsderby, med Champions League-vinnaren Maniche tillbaka på Dragão. Givetvis en kanonlottning för CL-färskingarna i Atléti, och i min värld gäller de faktiskt som favoriter. När mittförsvaret funkar, när Maxi och Simão är på spelhumör ute på kanterna, när Kun Agüero och Forlán gör varandra bättre – då är de rödvitrandiga ett riktigt bra lag.
Chanserna: Atléti 60 %, Porto 40 %.

Lyon-Barcelona
Jodå, jag förstår Lyon-representanten som sjönk ihop när lotten gav dem Barcelona. Höstens lag är ju inte bara favoriter till att vinna hela turneringen  – de är dessutom ett lag som passar Lyon riktigt illa. Claude Puel må ha stagat upp Lyons defensiv med sitt dubbla mittfältsblock, men Lyon är och förblir ett offensivt lag som mår bäst när de går framåt. Problemet är bara att de möter Barcelona – och blottar man sig mot dem så har man i praktiken begått självmord.
Chanserna: Lyon 10 %, Barcelona 90 %.

Real Madrid-Liverpool
Året då Real Madrid bara måste ta sig vidare från åttondelsstadiet så råkar dom ut för en liten mardrömslottning. Under Rafa Benitez har ju Liverpool utvecklats till det kanske jämnaste Champions League-laget av alla. Man kan nästan räkna med att de överpresterar, och är bara Gerrard och Torres friska så är de givetvis en kandidat till hela slutsegern. Frågetecknen? Hur färdigt hinner Juande Ramos få det nya Real Madrid på bara en knapp månad efter transferfönstrets stängning – och hur mycket prioriterar Liverpool jakten på sin första Premier League-buckla på 19 år?
Chanserna: Real Madrid 45 %, Liverpool 55 %.

Arsenal-Roma
På förhand det mest ovissa mötet av dem alla. Ingen människa kan ha blivit klok på vare sig Arsenal eller Roma den här hösten. Extremt hög högstanivå, horribelt låg lägstanivå – på båda lagen. Roma har tvingats CL-härdas mot engelskt motstånd två år i rad nu, och börjar närma sig den hårda smartness som turneringen kräver. Wenger har å andra sidan en fixering vid Champions League, och har realistiskt sett det som enda chans att rädda säsongen. Omöjligt att tippa idag – förmodligen avgöra januarifönstret och skadeläget.
Chanserna: Arsenal 50 %, Roma 50 %.

Inter-Man United
Haha, så sparar vi det bästa till sist då. Här i Sverige kommer ju det här ofrånkomligen att byggas upp som Zlatan mot Ronaldo, men överallt annars i världen handlar såklart det här om José Mourinhos återkomst till England och hans rivalmöte med Alex Ferguson. Så stor en match kan bli på det här stadiet, och så avgörande en match kan bli för två stjärnrykten. Är verkligen Zlatan en spelare som kan lyfta sitt lag till en Champions League-titel? Då är det dags att börja bevisa det nu. Och är verkligen José Mourinho Midas-mannen som kan förvandla vilket lag som helst till vinnare? Då vore det här den ultimata demonstrationen. There will be blood.
Chanserna: Inter 35 %-Man United 65 %.

/Erik Niva

”Mellberg pratar redan bättre italienska än Totti”
Så skrev en av mina läsare här, i kommentar till ett inlägg. Rätt kul faktiskt.
Jag är lite svag för Totti, framför allt för de nostalgiska känslor han väcker från mina år i Rom då han och Nesta ägde staden. Men skratta kan man ju göra ändå.
Och Mellberg har verkligen lärt sig italiano imponerande fort. Visst, han kunde spanska. Men så likt är det inte. Han börjer verben fint och hela baletten.
Så nog verkar han smälta in väl i Italien alltid…

Själv smälter jag snart bort i stress så det blir ett kort inlägg nu.
Bjuder på min fredagssida
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article4030702.ab
Mina länkar strular av någon anledning. Har fått ny dator, kan vara det. Jag har mejlat vår helpdesk men tills det åtgärdas får ni som är intresserade gå in på vår hemsida istället. Eller köp tidningen!

Sen ligger nya Laul Calling ute också snart. Missa inte vår diskussion om lottningen i CL, till åttondelsfinalerna. Vi diskuterar riggade lottningar och jag slår fast att jag hoppas att Juventus och Arsenal inte får mötas redan nu eftersom  jag gärna vill ha kvar båda de lagen längre fram. Nu vet vi ju också att det blev Roma och Arsenal som möts istället. Tror att Roma får det svårt men jag tror ändå samtidigt att Arsenal passar de gulröda bättre än till exempel Chelsea.
Dem får istället Juventus ta sig an och det är ju ett möte som får det att vattnas i munnen redan nu. Vi såg ju mot Real Madrid vad Juve kan åstadkomma och jag är inte så säker på att Chelsea är så klara favoriter där som vissa tycks tro.
Inter-Manchester United blir också ljuvligt att följa, förhoppningsvis krockar det inte med någt annat så att jag kan se i alla fall Inters hemmamatch på plats i Milano.

Intressant är att det blir tre gånger Italien mot England. Få se vem som går ut segrande ur maktkampen…

Nu skriver jag EC för i morgon samt en årskrönika. Sen har jag tagit semester. Det blir lite bloggande kanske men betydligt mindre den kommande veckan.
Dags att hinna läsa lite mer, se några filmer och framför allt umgås med nära och kära.

/Jennifer

Originalkalendern – Shear Class.
Alternativa kalendern – Shear Nostalgia.

En brittisk tradition som luckrats upp under 2000-talet är den runt The Testimonial, alltså tack-och-farväl-matchen till den gamla trotjänaren.

Enligt klassisk sed så var varje spelare som tillhört en och samma klubb i tio års tid berättigad till en Testimonial när karriären led mot sitt slut. Det var ett sätt att tacka för lång och trogen tjänst och – eftersom spelaren fick alla förtjänster från biljettintäkterna – en chans att lägga en ordentlig ekonomisk grundplåt för livet på andra sidan fotbollen.

Med de moderna tiderna har dock antalet Testimonials minskat kraftigt. Dels är det väldigt få spelare som tillbringar 10 år i samma klubb längre, dels känns det inte riktigt lika angeläget att bidra med ytterligare miljoner till en mångmiljonär som pengar knappt har någon betydelse för.

Den 11 maj 2006 fick vi uppleva ett undantag, en klassisk Testimonial anpassad till nya villkor. En knäskadad Alan Shearer var tvingad att sluta efter tio år i Newcastle United. St James´ Park fylldes av 50 000 åskådare som var där för att hylla honom, men pengarna gick inte till Shearer, utan till välgörenhet.

Ute på arenafasaden hängde en 25 meter lång Shearer-banderoll. Där inne klädde huvudpersonen själv om till sin klassiska tröja nummer nio, gjorde avspark, men linkade sedan av som planerat efter 14 sekunder. Matchen mot Celtic flöt sedan på  vänskaplig stämning, och in på stopptid stod det 2-2. Men då – i den 94:e minuten – straff för hemmalaget.

Och utbytt eller inte utbytt, skadad eller inte skadad – det fanns bara en man på den här planeten som skulle slå den straffen.

In med Alan Shearer på planen och bollen i nätet. En sista målgestarm upp i vädret, och en sista jättehyllning från Gallowgate. Same old Shearer, always scoring.

Det var givetvis uppgjort och arrangerat – men det var en påminnelse om allt det fina som alla Testimonial-matcher givit brittisk fotboll genom åren.

/Erik Niva

Originalkalendern – Eric the King.
Alternativa kalendern – Kung-Fu Cantona.

Klockan var prick 20.58 – engelsk tid – när Eric Cantona lättade från marken. En sekund senare hade hela helvetet brakat loss.

Precis innan hade 20-årige Crystal Palace-supportern Matthew Simmons sprungit elva rader ner från läktaren för att ropa antingen ”Fuck off to France, you French motherfucker” eller ”French bastard” – beroende på vilken version du tror på – till den nyss utvisade superstjärnan. Och det var då Cantona hoppsparkade.

Vad hände sedan? Ni känner förmodligen till den ena halvan av historien. Eric Cantona dömdes till fjorton dagars fängelse – sedan mildrat till 120 timmars samhällstjänst – och blev avstängd från all fotboll i nio månader. Det var i det läget han sa sitt mytomspunna: ”När fiskmåsarna följer efter trålaren är det för att de tror att sardiner ska kastas i sjön”.

Men den andra halvan då? Matthew Simmons har inte givit speciellt många intervjuer, men han har pratat tillräckligt för att hans sida av historien också ska kunna tecknas. Omedelbart efter händelsen började de engelska tabloiderna gräva i hans förflutna, och det de hittade var inte särskilt smickrande. Simmons hade haft högerextrema sympatier, och deltagit i demonstrationer med BNP och National Front. Han var dessutom dömd för väpnat rån. Själv tror Simmons att uppmärksamheten kring hans förflutna fick rätten att döma även honom till fängelse, sju dagar.
– Men jag stannade bara en natt i fängelset. Kocken på Highdown Prison kokade en grym curry, och jag fick en god natts sömn eftersom det för första gången på länge inte var en massa medier omkring mig. Jag önskade att jag hade kunnat stanna lite längre.

Simmons hade arbetat som glasmästare, men blev omedelbart uppsagd. Han gick arbetslös i några månader – ”på grund av det som hänt spelade det ingen roll att jag var bra på mitt arbete” – innan han hoppade på ett jobb som diversearbetare. Han trivdes inget vidare, varken med sina arbetsuppgifter eller sina kollegor:
– De gjorde saker utan mig, och jag kände att de pratade bakom ryggen på mig. Mitt liv var rätt miserabelt då.

Parallellet med sin raserade karriär hade dessutom Simmons problem med privatlivet.
– Jag hade börjat träffa en ny flickvän strax efter rättegången, och vi fick en baby ungefär ett år senare. Tyvärr så funkade det inte mellan oss. Jag vet inte om det som hänt var den enda anledningen till att vi bröt upp, men det satte definitivt en hel del press på henne. Det är toppen att ha en son, men det ger mig blandade känslor. Jag skäms lite över att det blev som det blev med hans mamma, för jag tror på att det finns ett rätt sätt när det gäller att uppfostra barn. Nu bor jag med min egen mamma igen, och en av anledningarna till det är att min son alltid ska ha någonstans att ta vägen.

Simmons står sin mamma nära, men har förlorat kontakten med en hel del andra släktingar:
– Många vänner och vissa familjemedlemmar har inte pratat med mig sedan incidenten. Det rör mig inte, då det är bra att veta vilka som finns där för dig när det behövs och vilka som inte gör det.

Och fotbollen då? Jo, Simmons fick lämna tillbaka sin säsongsbiljett till Crystal Palace, och han går inte och ser laget särskilt regelbundet längre. Han gillar fortfarande sporten, men föredrar numera att se Fulham.
– När jag började gå på matcher igen var jag ganska paranoid. Jag trodde att folk stirrade på mig, fast de inte gjorde det.
Än idag menar Matthew Simmons att han i grund och botten är oskyldig, att han må ha skrikit förolämpningar – men att de inte var så farliga som fransmannen påstår, och att de oavsett vilket inte gav Cantona rätten att attackera honom.
– Det han har gjort går inte att rättfärdiga. Mannen är en lögnare, avskum. Hur kan han anklaga mig så som han har gjort? Vart har alla mina problem kommit ifrån? Från honom. Det har förstört mitt liv, och det är oförlåtligt.

/Erik Niva

Ni som inte redan sett nedanstående, ta er en titt. Zlatan Ibrahimovic är huvudperson överallt, även i julkrubban. Det är i Neapel dessa speciella krubbor görs och där vem som helst som gjort sig känd kan hamna intill lille Jesus i stallet. http://www.napolimotus.com/photogallery/photo/3063672610/Hamsik-Ibrahimovic-Mourinho-e-Lavezzi-nel-presepe-napoletano.html
Av någon anledning verkar länken fungera dåligt, men då får ni skriva in den.

Nog så, nu ska jag skriva min sida och gå hem och dra en filt över mig. Inspelning av LC i dag och säg så här: både Niva och jag har väl varit rappare i munnarna… Men det gick ändå bra, lite juligt lättsamt men med tyngre bitar också.
Laul gav upp att häma hem Niva och mig i går men vi skötte oss bra ändå. Jag lurade i och för sig i Erik ytterligare två glas champagne, när han redan var på hemväg. Men han kom sig ändå i väg midnatt och jag vid 02, hann med Kvarnen också, en kort sväng. Dock bara isvatten efter midnatt.

/Jennifer

Nedan Miss Modin och jag, tjejmys på 9.an med makeup och bubbel ihop

Vadå ”trötta på allt boktjat”?! Jag gör ju er bara en tjänst. Nämen, vi tar en sista vända innan det är dags att vädra ut sockar och dansa in granar. Idag är nämligen sista chansen för er att beställa ”Den Nya Världsfotbollen” om du vill hinna få den levererad före jul.

Den har tydligen redan hunnit ta slut hos till exempel Adlibris – vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt – men om ni vänder er direkt till förlagshästens mun före midnatt inatt så ska de kunna fixa biffen. Bokia och Bokus tycks också ha böcker kvar, men deras leveranstider vet jag inget om.

Alternativet är såklart att traska ner till er lokala bokmånglare.

Årets julklapp, var det.
***
Vidare ut i fotbollsvärlden. Samuel Eto´o har minsann annat för sig än att tampas i rättssalar. Igår spelade han en välgörenhetsmatch mot malaria – och fick chans att ta straffrevansch på Iker Casillas för missen i Klassikern.

Bollen säkert i mål – men vad händer? Jo, domaren beordrar att den ska slås om. Och den här gången missar Eto´o.

Fortfarande straffövertag Casillas, alltså.
***
Vi hänger kvar i Katalonien. Ni kommer måhända ihåg hur hjälten Oleguer Presas blev av med sitt sponsorkontrakt med skotillverkaren Kelme, efter att han skrivit en debattartikel om hur ETA-fången José Ignacio de Juana Chaos behandlats av det spanska rättssystemet.

Nu har fallet avgjorts av… det spanska rättssystemet – och det har givit Oleguer rätt. Kelme döms att betala 86 000 euro – plus ränta och rättegångskostnader – till den frihetskämpande försvararen.
***
Över till Italien, och en underhållande protest mot Calcio Moderno. Som en följd av att italienska fans numera rutinmässigt förhindras att åka på intressanta bortamatcher – typ Juventus-Milan i söndags – så invaderade en grupp Milanistas den glittriga tv-showen samma kväll.

– Dove sono i biglietti, ylade fansen rätt ut i direktsänd tv. Var är våra biljetter?
***
Mera Milan. Appropå David Beckhams förestående ankomst till Milano har anfallaren Marco Borriello – enligt The Sun, så ta det för vad det är – uttalat sig om sin ”omklädningsrumsnyfikenhet”:
– Jag vill se om han är lika välutrustad som i Armani-reklamen.
***
Slutligen. Den här är några dagar gammal, men jag har faktiskt inte sett den i svenska medier ännu. Inte nog med att Roman Abramovitj givit sig in i konstbranschen och bygger missilförsvar på sina nya båtar – nu har han dessutom köpt 40 hektar mark på månen.

Om du vill kika förbi så ligger markbiten mellan 20-24 grader sydlig latitud och 30-34 grader västlig longitud. Roman själv är i alla fall på väg dit. Sedan tidigare sägs han ju vara beredd att betala ungefär 2,5 miljarder kronor för en tripp.
– Det är en bra summa. Vi gillar den, säger Anatolij Perminov vid den federala ryska rymdbyrån.

Tro det.

/Erik Niva

Alla var där. Buffon, Nedved och hela gänget. Finklädda i snöyran.
Nu drar alla lagens julfester i gång och nedan kan du se bilder från Juventus festa di natale:
http://www.tuttosport.com/foto/Calcio/Serie%20A/Juventus/2008/12/16-1773_0/Festa+di+Natale+in+casa+Juve
Själv var jag med på Lazios julfest ett år, det ska jag berätta om snart.
Ska även summera höstsäsongen. Skulle egentligen även gjort en lista på de 50 bästa under hösten i serie A men hinner helt enkelt inte. Men listan kommer ändå, en annan giornalista med Italien-koppling ordnar den, oroa er inte.

Mer hinner jag inte för nu väntar lunch med juryn för Årets Idrottskvinna med bland andra IOK:s Gunilla Lindberg, i vår festvåning på tidningen. Sen ett möte på redaktionen och sen förfest med tjejerna (alla tre, Miss Modin, Petra och jag) då vi gör oss i ordning ihop uppe i omklädningsrummen vid vår motionsanläggning med lite bubbel och guldklänningar och annat som hör julfester till.
Sen väntar festen med 50-talet rosa killar, rena tuppgården.
Återkommer med rapporter från Sportbladets festa di natale, få se om den blir mer livad än Juventus.
Laul har dock sagt att, då det är LC-inspelning i morgon, ska han själv vara nyketer och så köra hem Niva och mig klockan 20.30 i sin lilla bil Vesslan så att vi är fräscha i programmet. Få se om han lyckas fånga in oss…

/Jennifer

Originalkalendern: Liverpool-Newcastle, 4-3
Alternativa kalendern: Liverpool-Newcastle, 4-3

Det var som tvåmålsskytten och matchhjälten Robbie Fowler sa:
– Det var inte en lika bra match som den året före, men ändå rätt fantastiskt.

Elva månader efter ”Årtiondets match” möttes Liverpool och Newcastle återigen på Anfield. Det var upplagt för antiklimax – och så går det i stället och blir en ny otrolig 4-3-match.

Upplägget var dock helt annorlunda den här gången. Newcastle-bygget hade rämnat sedan sist. Kevin Keegan hade kastat in sin entertainerhandduk, och ersatts av Liverpool-legenden Kenny Dalglish. Det var en lösning som inte fungerade något vidare.

Ett oorganiserat Newcastle med spelare som Jimmy Crawford – vem? – blev totalt utspelat, och låg under med 3-0 i paus. En Toon Army-yngling var så desillusionerad och upprörd att han sprang från bortaläktaren, hela vägen längs sidlinjen – bara för att slänga sin svartvita matchtröja i ansiktet på Kenny Dalglish:
– Han kanske trodde att jag fortfarande var registrerad som spelare, och ville att jag skulle hoppa in, försökte Dalglish skämta.

Inte särskilt många skrattade. Förbluffande nog hade Newcastle lyckats ta sig hela vägen in i matchen igen – tre mål de sista 20 minuterna gav dem 3-3 – men den här gången var det som om Liverpool kunde göra mål när de ville. Så fort de släppte in kvitteringsmålet travade de bara upp till andra änden och gjorde 4-3 på stopptid.
– Att tänka sig att vi var tvungna att göra mål i sista minuten för att vinna den här matchen är direkt löjligt, med tanke på hur vi spelade. Det var en fantastisk insats, absolut, men vi måste styra upp den defensiva sidan av vårt spel, sa Roy Evans.

Liverpool-Newcastle, 4-3. Det var inte en lika bra match som den året före, men ändå rätt fantastiskt.

/Erik Niva

Skinkan får tre plus, köttbullarna ett, Janssonen två och knäcken fyra. I övrigt var det gemytligt på jullunchen hos förbundet med mycket U21-EM snack. Jag ser mer och mer fram emot det kommande mästerskapet.
Idel bekanta ansikten på plats och alla försökte vara snälla så här vid jul…
Lagrell noterade mitt välfyllda knäckfat (jag hade även tagit till Laul & Co) och sa att han också gillar knäck.
Nystedt hälsade välkommen vid glöggen medan Roland Andersson efter maten förde ett som så ofta intressant resonemang, denna gång om hur lite som skiljer mellan 0-0, 1-0 och 0-1 men ändå hur stor skillnad de resultaten innebär. Ett baklängesmål på övertid på en hörna kan till exempel ge honom sparken. Lite hårddraget, men visst har han en päng.
Hela livet är ju för övrigt en stor slump, att ens föräldrar sprang på varandra och att man finns.
Till dessert fick vi också se en ”EM-bakom kulisserna-dvd”. Lite känsla faktiskt, alla minnena från i somras kom.
EM i somras var i och för sig en rätt beige historia, mycket beroende på resultaten förstås, men den där riktiga känslan saknades också. Peking-OS mycket större – för att inte tala om EM i Portugal för fyra år sen.
Här är hur som helst, för er som inte läste det då, min avskedskrönika från EM.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article2730830.ab

Allt om januari-truppen får ni i tidningen i morgon, men inte av mig för jag är ledig.

I morgon kväll kör vi Sportbladets julfest, då varvar vi upp några växlar till.

/Jennifer