Originalkalendern – Peter the Great
Alternativa kalendern – Taibi-Terror.

En knapp halvtimme in på sin debut för Manchester United – mot Liverpool på Anfield – gick Massimo Taibi ut för att plocka ner ett inlägg. Han missade. Sami Hyypiä kunde enkelt nicka in bollen i tomt mål.

Man Uniteds målvaktstränaren Tony Coton ville agera, utan att kunna kommunicera. Han sökte snabbt upp Taibis tolk, och bad honom översätta en engelsk fras till italienska:
– Never mind, son.

Tolken tog sitt uppdrag på allvar, och skrev till och med ner en fonetisering på en liten lapp som han räckte över. Coton tog, den sprintade ut till sidlinjen och la på sin bästa italienska accentuering när han vrålade ut över planen. En redan bekymrad Massimo Taibi begrep inte ett ord, utan tycktes snarare bli ännu mer förbryllad.

Och där någonstans har ni den, den totala vilsenheten i Manchester Uniteds förtvivlade jakt på Peter Schmeichels efterträdare.

Kontroversielle australiensaren Mark Bosnich hade redan hunnit bli skadad, och det blev snabbt övertydligt att inte heller Taibi var lösningen som Alex Ferguson letade efter:
– Det som hände med Taibi när han var hos oss demonstrerar återigen hur en spelares form kan påverkas av att gå till United. Vissa nykomlingar blir omedelbart lyfta av den laddade atmosfär som genomsyrar klubben. De blir stimulerade av den press som kommer från det vi tidigare uppnått och det vi förväntar oss att åstadkomma i framtiden. Sedan finns det de som tycks dömda att misslyckas från den stund de kommer till oss. Ibland blir de dessutom underminerade av en spektakulär blunder eller två, och hamnar i en ond cirkel som de aldrig hämtar sig ifrån. Så var det med Massimo Taibi, erkänner Ferguson.

Det blev bara några få matcher för italienaren, och i stort sett alla innehöll något rejält misstag. Inlägget på Anfield var ingenting mot smygaren han släppte in från Matt Le Tissier på Old Trafford, eller luftmissen som gav Gus Poyet tomt mål på Stamford Bridge.
– Vid det laget var det tydligt att vår relation med Massimo inte gynnade någon av parterna, underdriver Ferguson.

Taibi skickades snabbt tillbaka till Italien, och strax därefter försökte Ferguson satsa på ett säkert kort genom att värva världsmästarprofilen Fabien Barthez.

Det gick sådär. 

/Erik Niva

Totti, Cassano och Amauri.
Tre spelare som kan komma att fördjupa och förgylla gli azzurris blå färger i VM 2010.
Som ni såg i föregående inlägg, i Tottis pratbubbla, kan han nu tänka sig en comeback i landslaget.
När det gäller Cassano kan förbundskapten Lippi överväga att släppa in honom igen i den azurblå gemenskapen:
”Cassano gör fel om han är pessimist och tror att så länge jag basar över landslaget så får han inte dra på sig den blå tröjan igen”.
När det gäller Totti är Lippi glad över att höra hans ord men säger också:
”Jag säger för åttahundrade gången att jag måste respektera två så stora spelare, som jag har ett speciellt förhållande till, som Totti och Nesta och deras beslut.

Juventus målmaskin Amauri sa själv, efter segern över Milan där han avgjorde med två mål: ”Nu vill jag ha italienskt pass.
Lippi säger dock:
”Fansen kan drömma hur mycket de vill. Så länge han inte har italienskt medborgarskap och kan kallas till landslaget så funderar jag inte på honom”.

Apropå landslag och förbundskaptener. ska jag nu själv snart på jullunch hos Svenska fotbollförbundet, en årlig tradition. Om jag inte avlider av stress på vägen så ska det bli fint med lite skinka, knäck och presskonferens. Tyvärr har vi dock ingen som tagit vid där Tommy Söderberg slutade, som högläsare av julevangeliet.
Man kan inte annat än sakna honom. Han och jag hade en rejäl diskussion en gång (beskriven i min bok om Zlatan). Efteråt , någon vecka senare nere på EM i Portugal, kom han fram och tog i hand och kallade mig ”en skön tjej” och tackade ”för ett bra snack”. Det är inte alla makthavare som är så prestigelösa och kan bli emotsagda och gilla det.

Ett lästips i jul förresten: vi får ju fler och fler nya läsare till bloggen. Ni som inte hängt med från början, gå tillbaka och läs våra inlägg från början, där finns mycket bra. Ni klickar som ni säkert vet på den person ni vill läsa, så får ni alla inläggen från just denne, ända från starten i september.

Solna nästa.

/Jennifer

Zlatan är hetare än på mycket länge i Milano, efter målen i går. Pratade nyss med Luigi nere på Gazzettan. Han hade lite frågor om Z och sen pratade vi lite allmänt och han påminde mig om veckans Blob. Förutom den utmärkta domargenomgången efter varje omgång kör Gazzettan nämligen också en pratbubble-genomgång, med de roligaste och vassaste citaten.
Här får ni ett axplock översatt, håll till godo. Vi börjar med citatet från Regginas försvarare Cirillo. Alla vi som trott att det var att förverkliga en pojkdröm, att få spela i serie A, vi har tydligen haft fel…
Här får ni lite Bruno, dock påklädd. Kanske är hela trenden med spelare som drar ner brallorna till höger och vänster på sistone egentligen ett uttryck för en förtryckt längtan?
http://www.youtube.com/watch?v=NdtOo7sbZtM

”Jag har alltid drömt om att bli porrskådis. Ända sen jag var liten . Vem vet om jag en dag kommer att lyckas att förverkliga min dröm”.
Bruno Cirillo  till Victory

”Adriano till salu, Moratti säger: ’Heineken har redan kommit med ett bud’.”
Komikern Gene Gnocchi i Gnok Calcio Show

”Om laget går dåligt och du byter tränare så kan du sen känna lugn och visshet för framtiden: laget kommer att gå sämre.”
Fabio Cannavaro, en vecka innan Schuster fick sparken.

”Med  den nye tränaren har vi tiden för oss för säsongen är lång”.
Samme Cannavaro två dagar efter  Ramos ankomst.

”Om Lippi skulle ringa en dag, då ska jag fundera på det”.
Francesco Totti till Corriere dello Sport, om gli Azzurri.

”En jul så kom det ett foto till mig på posten. På det stod ”God Jul pappa”. Det är i sådana ögonblick du spärrar upp ögonen”.
Sebastien Frey i Gazzettans veckomagasin Sportweek, om oväntat faderskap

/Jennifer

Mitt i finanskrisen släppte så Tottenham Hotspur idag planerna för vår nya arena, klar gud-vet-när.

Mycket är positivt. Vi blir kvar på befintlig, helig mark i Tottenham, och om man läser den här intervjun med designteamet så verkar det som att de i alla fall fattat att det här med akustik och närhet till spelet faktiskt är satan så viktigt även i den moderna fotbollen.

Negativt? Alla floskler – ”Fans will know that we’ve had a reputation over the years for flowing football, so we’ve tried to reflect these flowing lines” – och faktumet att den nya arenan lik förbannat är skålformad när allting kommer kring. Och som ni vet är ju det givetvis djävulens egen arenadesign. En fotbollsstadion ska vara rektangulär.

/Erik Niva

Okej, tillbaka till normaliteten.

Originalkalendern – The Team That Jack Built.
Alternativa kalendern – Roman´s Empire.

Sommaren 2002 var Chelsea en klubb – eller ett aktiebolag – i kris. De ekonomiska problemen var gigantiska. Lönekostnaderna var bortom all kontroll, skulderna jättelika. Till på köpet hade satsningen på att bygga en hel sportby runt hemmaarenan Stamford Bridge visat sig vara ett fiasko som slukade sedlar.

Under den sommaren knöt klubben bara till sig en ny spelare, Enrique de Lucas på fri transfer från Espanyol. Han visade sig vara lika oduglig som okänd. Spelarna fick lov att använda plastbestick i klubbrestaurangen. Chelsea hade inte ens råd att betala den kompensation de var skyldiga gamle spelaren Roberto Di Matteo, som tvingats avsluta sin karriär på grund av en svår skada. Situationen blev bara värre och värre. Till slut var det bara veckor kvar innan ägarna tvingades lämna över skötseln av klubben till finansadministratörer.

Men det är nu Roman Abramovitj kommer in i handlingen. Klockan tio över sju på kvällen den 26 juni 2003 träffade han Chelseas ordförande Ken Bates på Dorchester Hotel i London. Ungefär trekvart senare skakade de hand. Abramovitj köpte 50,9 procent av aktierna i Chelsea för 59,3 miljoner pund, inklusive skulder på ytterligare 90 miljoner pund. Roman Abramovitj kallar sig själv för ”judisk först och ryss sedan”. Han dricker inte alkohol överhuvudtaget och avskyr tobak. De två männen skålade i Evians mineralvatten.

Den 4 juli hade dammet lagt sig en aning över Stamford Bridge i sydvästra London. Tre dagar hade hunnit gå sedan Abramovitj formellt sett tog över klubben. Vad skulle hända nu? Inte mycket, påstod Ken Bates, som formellt skulle ha kvar positionen som ordförande i två år till.
– Mister Abramovitj har inte blivit miljardär genom att ta löjliga och känslomässiga beslut. Det vore galenskap att börja köpa spelare nu, med bara ett par veckor kvar till den nya säsongen. Ni kommer att få se en evolution, inte en revolution.

Knappt två månader senare. Klockan halv tolv på natten den sista augusti skrev Claude Makélélé på för Chelsea, precis innan transferfönstret slog igen. Han var den elfte spelaren som gjorde det under sommaren. Abramovitj hade köpt ett helt nytt lag. Tillsammans kostade Johnson, Bridge, Duff, Geremi, Veron, Cole, Macho, Mutu, Smertin, Crespo, Ambrosio, Sullivan och Makélélé 111,15 miljoner pund – drygt en och en halv miljard svenska kronor. Det var den största transferraiden i fotbollssportens historia.

Och i Premier League var inget längre sig likt.

/Erik Niva

Han må kröka och göka vid fel tillfällen. Men Adriano blir kvar i Inter. I alla fall om man får tro Inters tekniske direktör och transferess Marco Branca nu.
Branca avvisar allt snack om att Adriano ska ut och Drogba in.
”Vi har spelare med hela registret av egenskaper. Allt annat är bara journalist-prat”.
Om huruvida Juve är främsta ”anti-Inter”-hotet eller ej, svarar Branca
”Det är för tidigt att säga”.

Nedan kan ni se Mourinho prata om bland annat Adriano, men han inleder med att prata om det jag skrev i inlägget om Juve-Milan med mera: alla målen i den senaste omgången. Mourinho avrundar med den lätt syrliga kommentaren:
”Det tycks mig som om den italienska fotbollen är under förändring”.
(obs, italiensk länk)

http://www.lastampa.it/multimedia/multimedia.asp?IDmsezione=11&IDalbum=14327&tipo=VIDEO

/Jennifer

Det är många som mejlat eller bett i kommentarer om utlovade recept.
Här kommer ett på en av mina älsklingsrätter vars recept jag fått av en av mina vänninor som bor i ett tusen år gammalt stenhus på en kulle i Gaiole in Chianti, mitt i Chianti classico. Ett inte helt fel ställe…
Hennes Fyllda Zucchini (zuckini)-blommor är lite mer spännande än pasta och pizza, så håll till godo. I Sverige äter vi ju mestadeles bara själv zucchinin, men faktum är att blommorna är minst lika goda. Lucianas zucchini-blommor från hennes soldränkta trädgårdsland smälter i munnen och smaken förhöjs av att man äter utomhus vid familjens lilla pool. Runt oss tystnaden, över oss den toskanska stjärnhimlen och i våra glas ett sinnligt Brolio-vin.

Fyllda zucchini-blommor
Ta ett 20-tal blommor och tvätta försiktigt. Ta bort skaften. Sikta ner 1,5 dl vetemjöl i 3 dl kallt vatten, vispa kraftigt till smeten blir slät. Blanda i färsk timjan och gärna persilja också (en liten näve). Vispa. Värm olivolja till fritering i en rejäl kastrull. När oljan är ordentligt het doppar du blommorna, först snabbt i smeten och sen ner i oljan. Låt fettet rinna av på hushållspapper. Salt och peppra. Ät dem varma.
De kan fyllas med mozzarellaost, goda röror på skinka, vitlök och parmesan eller, till dessert, med ricottaost och honung. För att bara nämna några goda fyllningar.

/Jennifer

 

”Juve anti-Inter, Ibra super”.
Start-rubben på Gazzettans hemsida i dag. Fick sms av en av kollegorna där nere i går kväll, en svartblå sådan, och han var lyrisk över Zlatans spel och två mål som gav Inter segern mot Chievo.
Repubblicas rubrik är ”Inter, en rysning – och sen Ibrahimovic”.

Nedan ser ni toppen i italienska skytteligan just nu.
Marco Di Vaio (Bologna)    12
Alberto Gilardino (Fiorentina)    12
Diego Milito (Genoa)    12
Amauri ’Amauri’ Carvalho de Oliviera (Juventus)    10 
Zlatan Ibrahimovic (Inter)    10
Sergio Floccari (Atalanta) 8

Viktigt för Zlatan att målen flödar på. Här ser ni ett vackert gammalt Zlatan-flöde:
http://www.youtube.com/watch?v=FZdgS7GB6-Y

”Juve anti-Inter” då, vad menas med det? Ja, som ni väl redan räknat ut, att Juve nu ses som främsta hotet mot Inter i kampen om scudetton, efter segern över Milan i går kväll med 4-2. (sex mål, var det inte någon som sa att il calcio är händelselös…).
Än en gång visade Del Piero vägen och än en gång visade Amauri vad han går för.
Jag har tippat honom som skytteligavinnare och Juventus som ligasegrare, få se om jag får rätt. Det mesta tyder förstås på att Inter håller ställningarna, men när jag tippade var det magkänslan som sa Juve.
För Inter är CL-seger hur som helst viktigare denna säsong, men dit är vägen lång. Vilka som blir det kommande hindret får vi ju veta den här veckan, då åttondelsfinalerna lottas.
Var det inte förresten några som sa med stora ord, i början av säsongen, att Mellberg inte passar i serie A och skulle bänkas mestadels…?

Ranieri och Ancelotti har för övrigt, föga oväntat, lite olika syn på matchen i går.
Ranieri: ”Om vi spelar så här är vi oövervinneliga”.
Ancelotti: ”Vi stod för spelet, de för målen”.

Det blev tyvärr inget bloggat i går om Juventus-Milan trots att  webb-redaktör Jörgen Källström till och med mejlade om han gärna ville ha inlägg som de kunde lägga i topp på sajten. Vaket och bra, men jag var upptagen på annat håll.
Nyhetsredaktionen hade nämligen frågat om jag ville bevaka Aftonbladets Svenska Hjältar-galan i går kväll, på Cirkus, den som sändes i TV3. Roligt att göra något annat än sport ibland och en rakt igenom positiv journalistik, så jag sade ja. Många äkta tårar och leenden på läktarna, kyckling- och couscous på bufféfaten och en del känt folk på mingelgolvet. Träffade flera gamla vänner, bland annat Odd Molly-geniet Per Holknekt.

Ändå synd att missa Juve-Milan, men man är ju inte delningsbar.
Däremot kan jag leva lycklig utan att se Vucinics kalsonger… Har ju skrivit om tröjor som dras av vid mål förut och Plasmatis shorts vid den omdebatterade frisparken. Nu var det byxorna ner igen. Kanske en ny trend?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article3995842.ab

Matchvinnaren själv säger dock att han ”inte märkte att han stippade”.
”Jag märkte bara målet”.
Om att Vucinic blev utvisslad periodvis före målet säger han:
”Det var rätt, för allt jag gjorde blev fel, jag vet att även min bror på läktaren visslade åt mig”.

/Jennifer

Först av allt ska vi förstås gratulera Deportivo San Martin, som sensationellt nog blev peruanska mästare i kväll. De misslyckades med att förlora, men klarade att inte vinna, och nu är de mästare i landet som är hem för hela Englands favoritklubb.

Och här i Lyon?

Äh, ni får tåla er lite med de långa, djuplodande rapporterna från Stade Gerland och nattmanglingen mellan Les Gones och Les Phocéens till måndagstidningen. Men eftersom jag antar att många av er valde Serie A(mauri) istället så kan ni få ert OL–OM-facit i fråga-svar-form.

1. Hur många renodlade spetsanfallare har Marseille? Svar: En. Men Mamadou Samassa är oprövad och satt på bänken.

2. Hur mycket visslingar och rop möttes Hatem Ben Arfa av på sin gamla hemmaarena? Svar: Så mycket att jag fick tinnitus.

3. När förlorade Lyon senast en ligamatch hemma? Svar: November 2007. Mot Marseille.

4. Var Santos Mirasierra på plats? Svar: Har Santos Mirasierra en lustig frisyr?

5. Vad får Lyon-fansen läsa om i sin L’Équipe i dag? Svar: Inget alls, eftersom OL-fansen bojkottar L’Équipe. De tycker att tidningen driver kampanj mot deras klubb.

6. Sågs några supportermanifestationer till? Svar: Jodå, dels mot l’Équipe, men Virage Sud protesterade också mot fängslandet av Nantes-supportern Anthony.

7. Vem var bäst? Svar: Ederson, i första halvlek.

8. Vilken var dagens bästa läktarbanderoll? Svar: Lyons ”Liberté pour le coiffeur de Santos!”. ”Frige Santos… frisör!”.

Och så lite bildkalas:

Virage Nord hälsar välkommen.
Virage Sud också.

Qui ne saute pas n’est pas Marseillais.

Hatem Ben Arfa pratade i telefon, och stannade kvar i Lyon efter matchen.

That’s it and that’s that. Nu gör jag upp eld och slår läger för natten.

Tills vi hörs igen – och det dröjer nog tills 2009 – kan ni få en enfrågas frågesport.

Karim Benzema, 21, har spelat 17 matcher i Champions League/Europacupen och han har redan gjort tolv mål.

Hur många spelare i fotbollshistorien har lyckats göra så många mål, så snabbt? Hänger ni dit namnen också får ni guldstjärnor.

Annars säger jag bara god jul och det.

/Simon Bank

Tja, idag blev hela kalenderprocessen försenad, så vi får göra en speciallösning.

Här får ni först och främst:

Originalkalendern – C-Ron gör 42.

När årets internationella Guldboll var på väg att delas ut så gav Cristiano Ronaldo sin syn på konkurrensen:
– Jag är världens bästa spelare. Och den näst bäste. Och den tredje bäste.
Och som om det där lilla leendet skulle betyda att han inte menade allvar.
Ronaldo följde upp med att utveckla varför han faktiskt tyckte som han gjorde.
– Jag ser ingen annan spelare som gjort det som jag har gjort. Jag gjorde 42 mål från mittfältet, så jag har tagit upp fotbollen till en ny nivå.

Och där har ni det. All briljans och all arrogans samlad i 42 mål och några citat.
Under 2008 har Cristiano Ronaldo varit både världens bäste och världens mest avskydde spelare – han förkroppsligar det där gamla uttrycket om en person som folk älskar att hata.

Efter att George Best lämnat klubben så tog det 20 år innan Man United lyckades fylla sin klassiska tröja nummer sju med lika mycket stjärnglans, talang och karisma igen.
För att sedan ersätta Eric Cantona krävdes en David Beckham, och för att i sin tur avlösa Beckham så var Cristiano Ronaldo det enda alternativet.
Uniteds nummer sju måste vara en spelare som berör, och ingen annan spelare rör upp lika mycket känslor som den här tårögde, hårslingade, solbrände, lättfallande fattigungen från Maderia.
Och ingen annan yttermittfältare har heller gjort 42 mål på en enda säsong.

– Det finns saker som Ronaldo gör med en fotboll som får mig att klia mig i huvudet och undra hur i hela världen han gjorde. Hade jag fötts med hans talang hade jag inte behövt jobba så hårt.
Den som sa det var Luís Figo, utsedd till världens bäste spelare 2001 och ledare av Portugals ”Gyllene Generation”.
Han ännu en sådan där spelare som skulle lämna ett gigantiskt tomrum efter sig när han lämnade den portugisiska fotbollen – men som inte ens hann försvinna innan han var förbipasserad.
Cristiano Ronaldo brukar se till att ta sig förbi andra fotbollsspelare. Om de spelar för motståndarna eller inte tycks kvitta.

Okej, den alternativa kalendern då? Äh, den får kvartsledigt idag. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om sommarens dragkamp mellan Ferguson och Ronaldo – om den ständigt pendlande maktbalansen mellan klubbar och spelare – men det blir helt enkelt för mycket text för att någon skulle orka läsa det i ett enda blogginlägg.

Ni får hålla till godo med det här klippet som illustration idag.

/Erik Niva