Ny dag, ny stad.

De där få timmarnas sömn blev nästan ingen alls. I rummet bredvid mitt hade de antingen sex eller så höll nån på att dö, så jag kunde inte somna.

Jag menar, i åtminstone det ena fallet bör man ju hjälpa till.

Sen blev det en lång tågresa genom snön igen, nu zappar jag mellan dåliga streamkanaler och väntar in Hatem Ben Arfas hemkomst till Lyon. OM kommer hit utan en enda anfallare som kan nicka (Valbuena är gullig när han försöker, han hoppar med handen först, som en Super Mario Bro) så de satsar på teknik och passningsspel. OL är nog rätt oroligt efter de senaste veckorna, de hoppas att Benzema eller Juninho work their magic.

Tips: 3–1.

Och apropå tips är jag skyldig en uppföljning på en två veckor gammal teaser.

Jag skrev om le Ballon de Plomb, blybollen, ”Det minst prestigefulla priset i världsfotbollen”, som går till den spelare i franska ligan som varit värdelös på ett närmast existentiellt plan.

Jag höll på Lyons Frédéric Piquionne, och vet ni vad?
Han vann.

Nu ska jag se andra halvlek, och slöbläddra genom Les Inrockuptibles lista över 2008 års hundra bästa skivor.

Just det, en grej till. I går valdes Lilian Thuram in i franska fotbollsförbundet. Många här tror att han är dess nästa ordförande. ”En fotbollens Obama” som de skrev någonstans.

Och just det, en grej till till. Har ni hängt med i peruanska ligan det sista? Bra det. Då vet ni att i kväll spelas en av fotbollshistoriens märkligaste matcher.

Deportivo San Martin åker till Santa-provinsen och möter Jose Galvez. Om Deportivo vinner lär de få möta Universitario i en final om mästerskapet. Om Deportivo däremot förlorar så… är de mästare redan i kväll.

Känn på den.

Förklaringen? Peruanska ligan avgörs i två delar, segrarna i de olika delarna möts i en final – men bara om de slutar topp-sju i ligan, annars blir det ingen final. Universitario vann led ett, men ligger nu åtta, tre poäng efter Jose Galvez. Som alltså möter ligaledarna Deportivo San Martin.

Dagens resultat:
Kafka–Peru 1–0.

/Simon Bank

Jaha, vad tyckte ni?

En regn-och-lera-klassiker är ju minsann också en klassiker. Barcelona gjorde ju verkligen inte sin bästa match för säsongen. Jag tror aldrig att jag sett Xavi sämre, Henry var tillbaka till sitt meningslösa jag och Messi tappade lusten efter allt skavande på hans hälsenor.

Ändå var de ju klasser bättre än ett Real Madrid utan sju mer eller mindre ordinarie spelare. Det enda som stod emellan Barcelona och en sådan där golear de tjatat om var ju att Iker Casillas återigen var Iker Casillas och att Fabio Cannavaro och Christoph Metzelder plötsligt spelade som om det vore VM 2006 igen.

Till sist var det bara vinnarviljan som gjorde så att Barcelona trots allt fick in bollen. Samma helg som Ronaldinho pratar ut i en intervju i La Stampa – ”Jag gillar att ha kul efter jobbet, och det är det som nattklubbar är till för. Åt helvete med moralisterna” – demonstrerar Barça vilken arbetsmoral som Pep Guardiolas nya disciplinregim fört med sig.

Stämningen på Camp Nou pendlade mellan högt och lågt. Ett jävla drag när det tände till – sista tio var infernaliska – men även totaltyst långa stunder. Att det började regna timmen före avspark gjorde förstås sitt till, på en arena som till tre fjärdedelar saknar tak. Om nu min nyvunna youtube-förmåga hänger i så har ni i alla fall ett ryckzommat klipp på slutsignalens Barça-hymnande här.

Nä vafan. Nu är det dags att knoppa in, konstatera att jag tippat 2-0 i en massa sammanhang under veckan, blicka fram mot morgondagens Internation Noise Conspiracy-konsert på Apolo – och reflektera över att Real Madrid ersatte Wesley Sneijder med en katalan.

Unge Palanca må vara Espanyol-fostrad – men han är likafullt född och uppvuxen i det synnerligen katalanska Tarragona.

Det är nya tider därute.

/Erik Niva

Helgens sexistiska skämt:

Q: What’s the similarity between Simon Bank and Ashton Kutcher?
A: They’ve both spent some time in Brittany.

Jag är alltså i Bretagne, har precis liftat hem till hotellet från ett svinkallt 0–0-derby, och vill ni veta vad som förenar en clásico i Barcelona och ett Breton-derby så kan jag meddela att självaste Barça-hjälten Sammy Eto’o åkte just till Rennes för att gå på fotboll för två veckor sen.

Och man vill ju inte vara sämre än Eto’o. Alltså är jag här, äter galettes, kollar in Peters-katedralen och dricker Breizh Cola.

Breizh Cola?

Jo, ser ni, Stade Rennais har inte bara en svensk lagkapten – det har dessutom sitt lokala coke-plagiat som sponsor, under en trestegsslogan som heter duga:

Une équipe, une victoria – une boisson. Ett lag, en seger, en dryck.

Matchen då? Tja, Nantes är inte det gamla Nantes, det som jag dyrkade på 90-talet. På den tiden satt jag och farsan och räknade minuter till inslagen från Nantes-matcherna på Eurogoals. De var inte kloka, anföll med sju-åtta spelare på bredd och vann ligan 1995. Dessutom var de sjukt snygga i sina gul-gröna dräkter.

Dräkterna har de kvar, men under gamle Elmander-tränaren Elie Baup är Nantes ett lutheranskt defensivt lag på kontraktjakt. Femdubble Tour-vinnaren Bérnard Hinault sparkade igång derbyt, sen var det inte så mycket till legendariska sparkar kvar i den matchen.

Men det var underhållande ändå. Bra arena, bra tryck. Sköna, väldigt brittiska omgivningar. Och Jimmy Briand.

Helgen i Rennes har annars präglats av demonstrationer. I går var 4000 gymnasieungdomar ute och demonstrerade mot utbildningsministerns gymnasiereform…

…och på väg till matchen mötte jag Nantes ultrás som marscherade genom stan.

Veckans supporter-tema i Frankrike: Fängslade fans. Santos Mirasierra i Marseille, och i Nantes demonstrerar man för Anthony, ett fan som dömts till tre månaders fängelse för att ha bråkat med polisen. Jag vet för lite för att uttala mig om fallet, men företeelsen är intressant. Ni kan få Brigade Loires bild av händelsen här.

Och så lite bildfest:

Nantes ultras demonstrerar.

Lokala baren utanför stadion La route de Lorient. Varför krångla till det?

Nantes following.

Roazhon Celtic Kop laddar upp.

Det är förbjudet med bengaler i Ligue1.

Innan jag skallar kudden för fyra timmars sömn ska jag ge er extramaterial från en intervju med Petter Hansson. Det är ju det fina med det här med internet, att allt får plats.

Vi pratade en del om hans tid i Holland, om chocken när han kom dit och hur han lärde sig förstå och tycka om deras sanslösa offensivtänk. Petter berättade bland annat att Boy Waterman var Heerenveens kanske skickligaste spelare med fötterna. Det intressanta med det? Att Waterman är målvakt.

– Om man som försvarare är nere vid hörnflaggan och drar bollen upp på läktaren… ja, det är inte som i England där alla ställer sig och jublar, eller som i Sverige där alla tycker det är okej. I Holland tycker de att ”du måste väl kunna hitta en lösning på det?”. Man kan alltid spela målvakten, sa Petter.

Sen berättade han om en detalj från landskampen mot Holland häromveckan:

– Ta han Mathijsen, när han hamnade i trånga lägen slog han stenhårda uppspel med vristen mot Dirk Kuijt – i brösthöjd. Pang! Och så bröstskarvade Kuijt dem vidare. Pang igen! En sån grej skulle vi aldrig komma att tänka på ens en gång, men de gjorde det två-tre gånger i den matchen. Det var ingen slump. De hade pratat om det. Att sätta en sån boll, det är kvalité.

Resten av det samtalet, och en hel del om Rennes rätt intressanta revolution, läser ni i morgondagens dagens Sportbladet. Där berättar jag också varför Salma Hayek går runt med Petters tröja på sig.

Något annat ni undrar om?

/Simon Bank

Okej, timmen är slagen för slaget.

Ute på gatorna är stämningen mer uppumpad än jag någonsin upplevt den här ikring – och då har jag ändå sett både direkt avgörande seriefinaler och Champions League-semis på den här arenan – med barer överfulla av culés som sjunger Barcelona-hymnen.

Men inne på Camp Nou är det än så länge stilla, en knapp timme före avspark. Det finns något nästan sakralt över tomma fotbollsarenor som ekar av minnen från svunna tider och löften om det som komma skall.

Mer än en arena, mer än en match och – som ni kan konstatera på bortre långsidan – mer än en klubb.

/Erik Niva

I mina förhandstexter i dagens tidning har jag valt att inte tjata om den politiska bakgrunden till El Clásicos inramning. Ni vet ju. Ni har hört allt det där om en katalansk frihetskamp mot en gammal frankistisk centralism så många gånger att ni tröttnat på det för länge sedan.

Men – när klyschorna är avklarade och när allting kommer kring så älskar jag ju att Thierry Henry har alldeles rätt när han beskriver det här som ”något mer än en fotbollsmatch”.

Jag älskar att det är en regionalpolitisk markering att välja vissa tidningar framför andra i kiosken. Inför match vill jag såklart läsa in mig på alla perspektiv, men det kan vara svårt att hitta de Madrid-trogna tidningarna i Barcelona. När jag till sist stöter på ett ställ med Marca och As får jag en mindre utskällning för att jag köper dem.
– Visca Barça! Visca Catalunya, avslutar tiidningsförsäljaren sin harang.

Jag älskar att Gerard Piqué använder den oöversättliga frasen ”mucho morbo” när han får frågan om han är ”antimadridista” i just Marca, och jag älskar att Raúl sitter i tv och deklarerar att han inte skulle spela i Barcelona ”för allt guld i världen”.

Jag älskar att klubbledningen i Barcelona gör en poäng av att prata om sin catalanismo, att det är de som betalar för ett jättetifo med parollen ”Catalonia Is Not Spain” i klassikern 2004 och att det fortfarande står ”Independència” klottrat på fasaderna här i stan.

Det är enkelt att fastna i dumma, trötta stereotyper runt de här dimensionerna – men El Clásico vore inte världens största fotbollsmatch utan dem.
***
Apprpå något helt annat är jag dessutom väldigt tacksam för att La 2 visar engelsk fotboll på lördagseftermiddagarna, så att jag kan se hur Liverpool-Hull står 2-2 efter en halvtimme.

Mucho morbo på Anfield också idag.

/Erik Niva

Originalkalendern – Wayne´s World.
Alternativa kalendern – Once a Blue, Always a Red.

När Wayne Rooney gjorde mål för Everton i FA Cup-finalen för ungdomslag 2002 så drog han upp sin matchtröja för att blotta budskapet som fanns på en t-shirt därunder: ”Once a Blue – Always a Blue”.

Wayne Rooney var sex månader gammal när han gick på sin första Everton-match. Båda hans föräldrar var fanatiska fans, och Rooney tillverkades också mitt under den euforiska formtopp som gav Everton ligatiteln 1985.

Några månader efter det där målet mot Aston Villa så slog så en 16-årig Rooney igenom i Evertons a-lag och blev ett Premier League-fenomen. När medierna besökte gatorna där han vuxit upp hittade de ett pojkrum som fortfarande var helt draperat i blått. Det var affischer, matchtröjor och en sån här plojregistreringsskylt med Evertons färger och Wayne Rooneys namn.

När han blev inbjuden att träna med Liverpool kom Rooney i Everton-tröja, och vägrade sedan åka tillbaka efter ett par pass. Lokalt uppvuxna Everton-fans som Robbie Fowler, Michael Owen, Jamie Carragher, Steve McManaman hade alla bytt sida när de blev erbjudna proffskontrakt – och det finns till och med en bild där en ung Steven Gerrard fotograferas i blå matchtröja bredvid Evertons bucklor – men Liverpool var minsann inte laget som Wayne Rooney tänkte spela för.

Once a Blue, Always a Blue – eller i alla fall så länge som det inte passar den egna karriär att resonera annorlunda.

Efter att en 18-årig Wayne Rooney gjort sensation i EM 2004 kom han hem till England och skrev omedelbart på för Manchester United. För många var det dagen då den sista illusionen om fotbollslojalitet krossades, det ultimata beviset för att absolut ingenting betyder något alls för dagens spelare förutom pengar och personlig framgång.

När Wayne Rooney sedan kom tillbaka till Goodison Park i Man Uniteds tröja var det upplagt för problem. ”Once a Blue – Always a Red”, sjöng de skadeglada bortafansen. Tio minuter före avspark var så Rooney på väg tillbaka in i omklädningsrummet efter uppvärmningen då han hamnade i bråk vid sidlinjen. Inte med någon hemmaspelare, inte med någon supporter som hoppat in på plan – utan med representanter för företaget som sponsrat matchbollen, Ellesmere Port Motor Auctions.

/Erik Niva

Originalkalendern – Robbies målfest.
Alternativa kalendern – Robbies målgest.

Well, den här kunde ni ana att den skulle komma. Förmodligen känner ni även till bakgrundshistorien, hur ryktena gick i Liverpool om att Fowler gick på knark, hur Everton-fansen därför skanderade ”smackhead” åt honom och hur han därför låtsades sniffa sidlinjen efter att ha gjort mål framför dem i derbyt.

Men följde ni med i vad som hände sedan? Enligt Robbie Fowler själv var den här dagen början på slutet på hans Liverpool-karriär. Ett egendomligt bråk bröt ut med tränaren Gérard Houllier, och enligt honom själv blev han aldrig förlåten. Här är Fowlers egna ord om efterspelet, från hans självbiografi:

I´d scored twice and we´d beaten the enemy 3-2, som Houllier was pretty happy because it was something positive in a difficult season, although he did ask me, just before he went to do the press conference, how the hell he was going to explain that one to the waiting media.

I could tell him exactly how not to do it – make up the fucking fantasy he eventually came up with! He went into the tiny press room at Anfield, and he came out with this incredible stuff about ”eating the grass”. Apparently, Rigobert Song had brought this celebration with him from Africa. It was common over there in Cameroon, the players would get down and eat the grass after they scored, and I had seen him do it in training. It was, Houllier said with a completely straight face, my tribute to Rigobert.

I spoke to one or two of the press lads later, and they told me they had to stuff their fists in their mouths to stop themselves laughing out loud. People had tears in their eyes because it was so funny. Nobody could ask another question because they had to run outside and break down in gales of laughter. And Houllier stood through it all blinking, without a flicker of a smile. He thought it had been a fantastic excuse.

Of course, the papers mullered him. They really went to town on how ridicoulous his explanation had been, and what a fool he had made of himself. Houllier was hurt by the criticism he recieved, and he blamed me. Really blamed me. It must have been fully two years later when he told a mate of mine how I was finished that day, when he had been ridiculed for defending me.

Houllier had rung this guy, a journalist, to give him a volley about criticism of Emile Heskey. He knew the reporter had contact with me and was a supporter of mine, and he laid into him, saying he was just slagging Emile off to get me in the team. Then he referred back to the ”eating the grass”-incident, and he let rip:
– I tried to defend your mate, I tried to fucking defend the idiot and what did you do? You ridiculed me. I was made to look ridicoulous because of Fowler, and I defended him. I tell you, I will never make that mistake again. You tried to destroy me reputation, because I was loyal to your mate. Don´t think I will ever forget that.

/Erik Niva

Fullt upp med lucia på förskolan i dag och sen fest hos oss därefter. Tio vuxna och sju barn, vad har man gett sig in på… Nu ska här i alla fall göras hemgjorda pizzor på recept från Neapel, pizzans födelseort. Är ni sugna på recept är det bara att säga till…

Försöker dock mitt i allt fixande och EC-skrivande om Juventus-Milan att återkomma lite senare med ett inlägg inför just den matchen.

Tills vidare, en för milanisti och en för juventini, enjoy:

http://www.youtube.com/watch?v=XPE0aUB1DhE

http://www.youtube.com/watch?v=vgxTJ6nfkTI

/Jennifer

PS. Och missa inte senaste Laul Calling, klockan 12.00

100 000 kronor (10 000 euro). Så mycket får Milans Kaladze böta för sina uttalande om domare Farina efter Torino-Milan, den 23 november (jo då, Kaladze var omdiskuterad i en handssituation även då som ni  kanske minns).
Straffen som gav Torino 2-2 fick ju Kaladze att säga:
”Jag är ledsen, jag talar aldrig illa om domarna, men i dag var Farina skandalös, verkligen kass. Jag är ledsen att matchen stals av domaren. Vi gör alla fel, även jag, men han var där, verkligen nära”.
Kaladzes ord kostar även Milan en liten slant, närmare bestämt
75 000 kronor. Såg just den nyheten på ANSA, Italiens största nyhetsbyrå.

Om disciplinkommitténs beslut kan man tycka olika. Men det drabbar åtminstone ingen fattig.

/Jennifer

En klassisk almanacka, till salu på e-bay.
Inget är som klubbarnas julkalendrar som ska ge pengar till välgörande ändamål. Som den 2004 med Zlatan & Co Juventus. På bilderna inne i kalendern fanns spelarna tillsammans med barn födda på neonatal-avdelningen på sjukhuset Sant’Anna, som Juve fortfarande stöttar. Lite roligare, och lite mer behjärtansvärt, än en vanlig almanacka.

Rapp inspelning av Laul Calling i dag, sen thailunch och lite fix på stan i det råfuktiga vädret, sen hem för dagishämtning och nu tre olika jobb. Fin ”ledig” dag.

En av de saker vi debatterar i LC är Jeglertz, ny tränare i Djurgårdens herrlag. Ett spännande val. Ni får höra med vad jag tycker i morgon, i text och i LC.
Själv ser jag med spänning fram emot den dag då en kvinna tränar ett herrallsvenskt lag. För år 2008 och framåt kan jag inte tänka mig att det finns någon man som skulle ha problem med det så länge den fotbollsmässiga kompetensen räcker till.

Heder hur som helst, till Jeglertz (i UIK fram tills nu ju) och alla andra män och killar som varje dag, runt om i vårt land, lägger timmar och timmar och timmar av sina liv på att träna kvinnor och flickor.  Det pratas ofta om de få som har problem med kvinnor som spelar boll och som man egentligen inte ska öda kraft på.
Men faktum är att utan alla engagerade fina män skulle vi inte ha någon damidrott.

Så baci, baci, mille baci (tusen kyssar) till er.

Nu jobba, jobba, jobba.

/Jennifer