Originalkalendern – Henrys Hattrick.

Alternativa kalendern – Henrys reklamtrick.

– Vad är Va-Va-Voom, frågar sig Thierry Henry i den där allra första Renault-reklamen från 2001.

Han håller upp chilifrukter. Den ena har det – den andra har det inte. Skjortor? Samma sak där.

Och fotbollsspelare? Jodå, somliga har det, somliga har det inte. Etablerade landslagsforwards som Peter Crouch och Emile Heskey kan ju till exempel beskrivas på många sätt, men någon Va-Va-Voom har de ju inte.

Thierry Henry däremot… Thierry Henry svepte in i Premier League, och drog hela den engelska fotbollen med sig i stormvinden. Farten, målen, koordinationen, estetiken, karisman… Inte många hade en aning om vad egentligen Va-Va-Voom betydde, men alla förstod att Henry hade det i överflöd.

Sommaren 2004 kom bekräftelsen – och dessutom förklaringen. The Oxford Dictionary – alla ordlistors urmoder – inkluderade begreppet Va-Va-Voom i sin elfte utgåva. Den officiella definitionen kom att lyda: ”The quality of being exciting, vigorous, or sexually attractive”.

Det tog ett drygt år, men ungefär samtidigt som Thierry Henry började dra på sig skadesviter så offentliggjorde också Renault att de tänkt om när de planerade sin kampanj inför 2006. De tänkte behålla sin catchphrase – men byta ut huvudrollsinnehavaren.

Thierry Henry hade – tillfälligt? – förlorat sin Va-Va-Voom.

/Erik Niva

Europas mest politiskt laddade strejk i veckan?

Nu sitter ni där och viftar med armarna i luften, skriker att ni vet, fräser saliv för att få säga något om generalstrejken i Grekland och kanske få lite beröm.

Och jag? Med ett överlägset leende, en korsning mellan en Fälldin-debatterande Palme och Brasse Brännström, skakar jag på huvudet och säger:
– Fel! Fel! Fel! Fel! Fel!

I Italien, serni, där händer det grejer. Ultrá-kommunisten Cristiano Lucarelli är ju inte bara olyckligt deporterad till Parma, han äger dessutom sin egenhändigt startade lokaltidning Corriere di Livorno.

Och nu strejkar journalisterna där. Tio dagars strejk har proklamerats i protest mot förlaget.

Då undrar man förstås hur Lucarelli ska hantera det här. Det är lite av ”vart går doktorn när han är sjuk” eller ”vem masserar en massör” eller ”vem bryter Materazzis kindbe…” äh, glöm det.

Min gissning är att Lucarelli, nummer 99 själv, kommer att bygga barrikader utanför sitt eget kontor och kasta molotovcocktails för att arbetstagarnas rättigheter bevakas som de ska.

Någon emot?

•••

En grej till, när vi ändå är i Italien.

Har ni sett att Milan värvat en 34-årig back från Luxemburg? En kille som haft det lite tungt i Ligue2 det sista?

Jo, nästan. Häromdagen la nämligen Milan upp Jeffs hela profil på klubbens hemsida. Med personuppgifter, tröjnummer och allt.

Förklaringen? Sidnei Strasser, en talang från Sierra Leone, var med i truppen mot Lazio – och när killarna på webbavdelningen skulle fixa till informationen så gjorde de som varje kompetent journalist: Gick in på google, hittade Strasser, la ut uppgifterna och hoppades på det bästa.

Ett par timmar senare hade de ordnat till alltihop. Tyvärr.

/Simon Bank

Äntligen. Äntligen. Äntligen.
Man slipper bli rättshaverist. Nu kommer nämligen domarsprayen.
Inte en dag för tidigt. Om det är något jag retar mig på så är det när spelarna går framåt på frisparkarna och domarna tillåter det. Ibland rör det sig om flera meter.
I dagens herrfotboll på toppnivå vet ju alla hur viktiga fasta situationer är. En frispark som är ett kanonläge kan bli helt förstörd för att domaren inte ser till att avståndet hålls.
Varna dem alllihop! Visa ut dem!, kvider jag framför tv:n eller på pressläktaren.

Nu läser jag att det läckt ut från det argentinska fotbollsförbundet att domarna där från och med februari 2009 ska utrustas med små sprayflaskor. De ska med dessa, efter att ha stegat ut avståndet, spraya linjen för muren och därmed mycket lättare kunna se om spelarna flyttar framåt – och varna eller visa ut dem.
Sprayburkarna väger hundra gram vardera och är 12 centimeter långa. Domaren ska ha dem i ett bälte runt magen.
Linjen försvinner av sig själv efter några minuter så det är inte så att hela planen blir ett sammelsurium av linjer.
Man har redan testat domarsprayen, i argentinska andradivisionen, och det med framgång.

Vi skrev om detta i höstas, att det var på gång. Och nu är det alltså klart att det blir verklighet, förhoppningsvis framöver även i fler ligor. Även om Zengin inte håller med, se nedan:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article3421410.ab

För mig var det i alla fall, efter sen middag, lite glögg och soft musik och en del jobb, den perfekta nyheten för att sova gott.

I morgon förmiddag Laul Calling, nu sängen som kallar.

/Jennifer

Plötsligt blev ju den betydelselösa matchen mellan Real Madrid och Zenit kvällens klart mest intressanta Champions League-match.

Under ett drygt dygn vid rodret har Juande Ramos givetvis inte hunnit förändra någonting – och ändå blåser ju nyfikenhetens vindar genom Madrid. Nu ser plötsligt de vita fram emot lördagens klassiker med någon sorts nyfiken tillförsikt, snarare än de rena, nakna ångesten som klubben utstrålade i måndags.

Själv tycker jag förstås att hela episoden mest är bisarr, i synnerhet som Marca under dagen toppat sin hemsida med att den allra förste spelaren på Juandes shoppinglista är… Didier Zokora.

Vart fan är världen på väg?

Betydligt mer rimligt att vi får se Andrej Arsjavin i Real Madrid i januari, Han är visserligen Barcelona-supporter sedan barnsben, men det var just Juande Ramos som lyckades övertala Arsjavin att flytta till Spurs i somras. Att affären sedan inte blev av hade ju med ekonomi att göra, men jag är övertygad om att bandet mellan tränare och spelare finns kvar – och att Arsjavin dessutom skulle göra väldigt mycket nytta i Real Madrid.

Nostalgikerna i St Petersburgfalangen av det ryska kommunistpartier är inte lika övertygade. De har tydligen nu givit sig på Arsjavin på grund av hans uttalade vilja att lämna den ryska fotbollen.
– Andrej, stanna. Än har du inte förlorat all heder, men du är ett halvt steg därifrån. Du kommer att hugga av din spirituella koppling till Moder Ryssland, och det ryska folket kommer aldrig att förlåta dig. Zenit kommer att överleva utan dig, men kan du överleva utan Leningrad, utan ditt hemland? Alla kommunister och patrioter känner skam och äckel inför ditt beteeende och ditt sätt att bjuda ut din kropp.

Det du, Andrej.

/Erik Niva

Även om Neapels president inte älskar engelsmännen (eller deras kvinnor) så finns det utländska spelare som älskas av England och dess befolkning, eller i fall den del som följer Premier League.
Fina, alltid lika läsvärda The Times har tagit fram en lista på de fem populäraste utländska spelarna genom tiderna i PL.

Gianfranco Zola är en av dem, Sardiniens stolthet som numera basar över West Ham från långsidan. Zola spelade som bekant i Napoli med Maradona och sen i Parma innan han kom till Chelsea och spelade in sig i många blå hjärtan. Han varvade sen ner i Cagliari. Det blev också 35 landskamper under karriären.
Nedan Chelsea och Zola, många känslor:
http://www.youtube.com/watch?v=XG4ATQHt708

Dennis Bergkamp och Thierry Henry (Arsenal), Eric Cantona (Manchester United) och Peter Schmeichel (Manchester United och City) är de övriga fyra på listan.

Vem saknar ni på listan? Vem ska in, vem ska ut på er PL-topp fem genom tiderna? Cristiano Ronaldo, senaste Guldbollen-vinnaren, är inte med, som ni ser.

Nobelfesten i kväll, blir jag påmind om när jag skummar DN över en snabb coucous-sallad till lunch. Hinner numera aldrig läsa DN på morgonen, det är bara Bolibompa-frukost som gäller och det är väl mysigt men knappast bildande. Så jag försöker hinna med ett snabbt svep senare på dagen.
Jag var på Nobelfesten 1999 och dansade med nobelpristagaren i litteratur, Günter Grass (för reportagets skull ska väl tilläggas). Han var riktigt charmant och svepte med mig i vilda dansvirvlar och var som tur är bra på att föra, något som krävs när man dansar med undertecknad som har en tendens att annars ta över och vilja föra själv….
I övrigt var Nobelfesten inte så stor känslomässigt som jag hade väntat, men det är förstås skillnad när man är där för att man vunnit något eller är celeber gäst och inte bara simpel murvel, uppklädd i galaklänning eller ej.
Bäst var Nobel-glassen. Fem starka +++++

/Jennifer

Originalkalendern – Farväl till Brian Clough.

Alternativa kalendern – Clough med egna ord.

Hösten 1973 var Brian Clough fortfarande manager för Derby County. Han fick då ett brev från sin ordförande Sam Longson, där han uppmanades att sluta upp med sina kontroversiella utspel i medierna.

Clough sa upp sig omedelbart.

Han var en man som sa det som föll honom in, och han kunde vare sig leva eller arbeta på något annat sätt.

Få andra fotbollspersonligheter har bidragit med så många minnesvärda citat som Clough. Vissa var geniala, andra imbecilla – och här har ni ett urval:

* ”Jag skulle inte säga att jag är den bäste managern som finns. Men jag tillhör topp-ett”.

* ”Vi diskuterar saken i 20 minuter. Sedan bestämmer vi att jag har rätt” – om att föra dialog med sina spelare.

* ”Jag slog bara till Roy Keane en gång. Och jag slog inte särskilt hårt heller – han reste sig ju”.

* ”Beckham? Hans fru kan inte sjunga och hans frisör kan inte klippa”.

* ”Du kan inte stå i mål med ett sånt hår” – om David Seaman.

* ”Vad jag tycker om att Man United åker till Brasilien? Jag hoppas att de får diarre allihopa” – efter att Manu prioriterat VM för klubblag före FA-cupen.

* ”Om Gud ville att vi skulle spela fotboll uppe i luften hade han planterat gräs i himlen” – om passningsspel.

* ”Jag tror att det var min granne som nominerade mig. Hon tänkte att om det hände, så skulle jag bli tvungen att flytta iväg till något bättre område” – om att bli adlad

* Jag kan inte ens stava till spaghetti, än mindre prata italienska. Hur skulle jag kunna säga till en italienare att ta tag i bollen – han hade kunnat ta tag i mina bollar” – appropå att coacha utländska spelare.

* ”Alla italienare är fuskande svin”.

* ”De säger att Rom inte byggdes på en dag, men det var för att de inte gav mig jobbet”.

* ”Floden Trent är underbar. Jag borde veta, för jag har gått på den i 18 år” – om floden som rinner förbi Nottinghams hemmaarena.

* ”Om jag gjort några misstag? Att berätta för hela världen vilken bra manager jag är. Jag visste ju att jag var bäst, men jag borde ha låtit folk komma på det själva”.

* ”Gå på vatten? Jag vet att vissa därute säger att jag borde blanda ut mina drinkar med vatten i stället för att gå på det. Och de har helt rätt” – om sin alkoholism.

* ”Skicka inga blommor till mig efter min död. Om ni gillar mig – skicka dem medan jag fortfarande lever” – efter sin akuta levertransplantation.

* ”När jag dör så kommer Gud att få lämna ifrån sig sin favoritstol”.
/Erik Niva

Sex före match eller inte?
Återkommer till det lite längre ner. Men först lite i efterdyningarna av CL-rundan i går.

”Vi förtjänar att få Barcelona eller Manchester United”.
José Mourinho som på sitt vanliga blygsamma vis uttalar sig om lottningen till åttondelsfinalerna i CL.
Han förnekar också att man underskattade sina gruppmoståndare Werder Bremen och det stämmer nog. De problem man haft har snarare varit, som jag även skrivit om i tidningen, oförmågan att ladda om efter stormötena mot inte minst Roma och Juventus, i ligan.
The Special One utlovar ett helt annat lag i februari: ”Då ska ni få se det riktiga Inter. Då blir det synd om de som får möta oss”.
Det låter lovande, hoppas att det stämmer, jag vill gärna se Inter och Zlatan nå långt denna gång. Men skryt när du rider hem, Mourinho, talk is cheap.

Roligt, och viktigt, i alla fall är att Inter, Juventus och Roma är vidare; jag vill se de italienska lagen dominera i CL. Och det bäddar också för fina jobbresor i vår…
(Jag är också glad att Arsenal tog sig vidare, det förtjänar man och vi tittare förtjänar deras fotboll, även om den ibland blir för mycket känsla och för lite förnuft för lagets eget bästa).
Men, tillbaka till la bella Italia: Att Inter skulle gå vidare kändes mest väntat men det är Juventus och Roma som imponerat.
Trots den tuffa hösten vann huvudstadens vargar grupp A och det är mycket starkt. Det är bara att ge Spalletti rätt när han pratar om ”ett intelligent och moget Roma”.  Moget är även Juventus, med grånande men glödande Del Piero och Nedved som härförare. Sättet laget spelat på, med segrarna mot Real Madrid inte minst, är nog för att man ska börja le mitt i gråvädret.
Italiensk fotboll behöver sina lag i CL och Juve är, med sin enorma vinnartradition, ett av de som alltid känns farligast. Även om man på pappret just nu har lite för åldersstigna stjärnor. Men, som sagt ovan, det är ju dessa som levererat mest hittills…
Att det känns surt för det rödsvarta folket att mäktiga Milan står utanför är en annan sak. Tills vidare får man nöja sig med Uefa-cupen, men Milan är förstås ett lag för den största scenen.
Hoppas i alla fall att även Fiorentina blir klart för Uefa-spel i kväll mot Steaua Bukarest.

”Dåligt väder, snöalarm i norr”. Rubriken som möter en när man surfar in på il Messaggero, med centralredaktionen i Rom. Italienarna blir alltid lika tagna på sängen av snön som kommer varje år. Men det blir ju å andra sidan vi svenskar också, i alla fall här i Stockholm och söderut. Två decimeter snö och inget fungerar, trots att vi borde vara mer vana än gli italiani kan man tycka…

Roligare då med Messaggeros rubrik:
”Gärna sex före match, det viktiga är sömnen efteråt”.
Det är Sergio Parisse, italiensk landslagsstjärna i rugby, som uttalar sig i en intervju med veckotidningen Grazia. Parisse är förlovad med före detta Fröken Franrike, Alexandra Rosenfeld. Enligt Parisse är det inga problem med en privatmatch före matchen:
”Det viktiga är att få en tillräckligt antal timmar sömn efteråt”.
Hans uttalande väcker dock uppmärksamhet eftersom det här är ett ämne som det debatterats om i årtionden och även forskats om: Sex eller inte sex före match? Är det skillnad på sporter? Kvinnor och män?
Tränare och ledar tycker olika: vissa tillåter, andra förbjuder. (hur man nu ska kunna kontrollera det i de fall spelarna bor hemma).
Debatten går vidare…
Nedan, en krönika från mig om just detta, från december i fjol, då ämnet var på tapeten i en debatt som egentligen handlar om något större: vad kan man kräva av stjärnorna, vad ska de offra för sporten, klubben och fansen? Är vi för seriösa i dagens toppidrott?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1460599.ab

/Jennifer

Mål av två olika svenskar i samma Champions League-match – när hände det senast? Distinkt direktavslut av Rosenberg, vidunderlig precision från Zlatan.

Fler svenskar? Ja, alltså… Inget av Liverpools mål mot PSV är ju direkt Andreas Isakssons fel. Alla bollar är svåra – men samtidigt är ingen av dem helt och fullständigt otagbara. Nog borde väl Isak kunnat rädda i alla fall en av Babels nick, Rieras distansskott eller Ngogs friläge?

I matcherna som gällde något då? Jodå PAO tog sin grek-cypriotiska revansch hemma mot Anorthosis – ingen Mikael Nilsson – och Roma gjorde vad de skulle mot Bordeaux. Chelseas seger mot Cluj satt förvånansvärt långt inne, men dubbelchippen fram till Drogbas segermål var värd väntan.

34-årige Sylvinho gjorde förresten ett fint tröstmål i Barcelonas förlust mot Sjaktar. Vart kom det ifrån?

/Erik Niva

Ett rättsfall, politiska förvecklingar, ett frisläppande, en opinion, en fotbollsmatch, ett intervju och fem timmar mitt i en stad som gått från raseri till något slags lättnad.

Får det plats i en tidningskrönika?

Det är klart som fan att det inte gör. Så här är lite av det som inte fick plats.

Laddningen till den här kvällen har ju växt för varje dag som gått sedan polisen grep Santos Mirasierra vid supporterbussen den 1 oktober. OM-spelarna har värmt upp i Libérez Santos-tröjor (mot Valenciennes), fansen har draperat hela Virage Nord i ”Santos Présent”-banderoller (mot Lille), och hela Frankrike har engagerat sig.

Klockan fyra i dag kom alltså beskedet om att Santos släpps mot borgen på 6000 euro. Jag frågade Bolo Zenden, han berättade att spelarna fått veta det direkt när nyheten kom – det säger en del om betydelsen fallet har här.
– Det betyder mycket för fansen, och klubben har en väldigt nära relation till sina fans. Våra supportrar ska ha beröm för hur de skötte sig i kväll, sa han.

Det blev ingen explosion. Från Rue Teisserie upp längs Boulevard Rabatau, kring Rond Point du Prado och upp på Boulevard Michelet var alla väggar tapetserade med budskap, fansen sjöng om Santos och hade banderoller på läktarna – men de följde uppropet som supportergrupperna gått ut med:

Utan hat och utan våld, men med raseri och bestämdhet ber vi er att inte gå in på Stade-Vélodrome, eller åtminstone vänta med att gå in till efter avspark.

Eller, de följde inte alls uppropet, eftersom förutsättningarna förändrades. När det stod klart att Santos skulle släppas (här kan ni se hans systers reaktion) bestämde sig supportrarna för att fira det med att gå på matchen.

– Allt hade varit fullkomligt om vi bara hade vunnit också, sa Eric Gerets.
– Jag hoppas bara att Santos såg matchen, att han såg alla som bar hans t-shirt. Man måste vara från Marseille för att klara det, det vi just gjort – spelarna, fansen, media, alla – det visar att vi trots allt är en stor familj.

Och det kan ju finnas något i allt det här som är lite otäckt, det finns rätt många både hel- och halvkriminella på OM:s läktare som inte förtjänar något kollektivt martyrskap. Men lik förbannat är bevisningen mot Santos så svag att det är lätt att misstänka att han fälls mer som representant än som individ. Och det är sjukt.

Kan han vinna i nästa instans är det en seger för publiken, på samma sätt som det varit viktigt för det svenska supporterkollektivet att föra Malmö FF:s (i Köpenhamn) och Djurgårdens fall vidare.

Hur som helst.

Här nedanför har ni en liten skärva verklighet från Marsiglia, före och under matchen. Doften av merguez, joints och avslagen öl får ni föreställa er själva.

Nu ska jag knoppa in och ladda om. I morgon: OGC Nice–Grenoble. Sex, drugs, Cyril Rool.

/Simon Bank

En snabb rapport, så här ett par minuter före avspark:

Jag vet att det känns annorlunda i Aten, men kvällens mest laddade match spelas i Marseille.

Och här, här har det redan hänt grejer.

Vi har berättat för er om Santos Mirasierra förut här på bloggen. Ultrá-capon som greps efter matchen i Madrid och i förra veckan dömdes till 3,5 år i fängelse.

Marseille kokar före matchen, men det som var frustration och ilska för bara ett par timmar sen har skiftat färg nu.

För Santos är fri.

Inte för gott, men han är släppt mot borgen (6000 euro) och det räckte för att en stöt av glädje och lättnad skulle gå genom hela Stade-Vélodrome och området runt om. Fans-organisationerna som skulle bojkotta matchen väller in på arenan.
Nu jävlar ska här manifesteras.

Libérez Santos. Och så en match på det. Den här kvällen har börjat bra.

/Simon Bank