Fotbollens informella regelverk, paragraf 7.4: Den som misslyckas kapitalt i en klubb måste ta ett rejält steg neråt på karriärsstegen vid sin nästa anställning.

Förtydligande: Den spelare som inte platsar i Manchester United får härnäst prova lyckan i typ Blackburn Rovers. Den tränare som inte klarar jobbet i Bayern München får härnäst prova på att träna typ Dynamo Dresden.

Men nu – möt Juande Ramos. Sedan Ligacupfinalen i februari ledde han Tottenham till 2 segrar i de 21 matcherna därefter. Under säsongsupptakten manövrerade han fram laget till 2 poäng av 24 möjliga, den sämsta starten i klubbens 126-åriga historia.

Och nu? Jo, enligt både Marca och Cadena Ser – spanska medier som normalt brukar veta – så tar Juande Ramos härnäst över Real Madrid.

Där har ni ett exempel på riktig, hederlig Tottenham-logik.
***
Och appropå ingenting, om ni nu skulle vara intresserade. I går visades ett inslag i SVT.s Kulturnyheterna om min bok ”Den nya världsfotbollen”. Länken har ni här, men ni får klicka er förbi inslagen om litteraturstöd och jazzskolor. Ungefär två tredjedelar in i sändningen – efter cirka 10 minuter – rullar fotbollorna igång.

/Erik Niva

Originalkalendern – The Talented Matt Le Tissier.

Alternativa kalendern – The Talented Matt Le Tissier II.

Ibland säger ett youtubeklipp mer än tiotusen ord.

Och bara så att ni vet det – Matt Le Tissier växte upp som Tottenham-supporter.

/Erik Niva

Efter målsvep, domargenomgång och annat väsentligt från den senaste omgången av serie A måste ni naturligtvis också få omgångens citat.

Att somliga italienare inte har så mycket till överst för det där kunga- och öriket där det tydligen också spelas fotboll är ingen hemlighet.
Jag minns hur fascinerade man var i Lazio över Paul Gascoigne då denne spelade där. Nu är ju Gazza i och för sig som han är, en djupt tragikomisk människa.
Men det spelarna och tränarna var tagna var egentligen inte Gazzas fisande, rapande, att han kom i peruk till träningen, tog målvaktstränare Orsi mellan benen, släppte ut korna på en äng nära Formello och liknande muntrationer. Nej, för att citera Giuseppe Favalli så var det värsta när:
”Han tryckte i sig glassen före maten! Ingen stil alls, typiskt engelsmän”.

Då jag även som bekant bott i England och gärna skulle göra det igen tar jag inte parti i debatten England-Italien, PL-Serie A. Jag nöjer mig med att citera Napolis president, Aurelio De Laurentiis, som i går klargjorde vad han tycker om de spelare som funderar på att dra till Premier League:

”Om någon vill sticka till England, bara åk, men de ska veta att man lever dåligt där, äter dåligt och att kvinnorna inte använder bidé”.

Say no more.

/Jennifer

Dagens originalkalender – Dennis Bergkamp dansar.

Dagens alternativkalender – Dennis Bergkamp går på vatten.

Dennis Bergkamp var unik redan när han kom till Arsenal. Han var ”The Non-Flying Dutchman”, holländaren som vägrade flyga.

Året före hade han varit med om en skräckupplevelse under USA-VM 1994. Ett falskt bomblarm hade utlöst panik ombord på det holländska landslagets plan, och Bergkamp kände själv hur skräcken grep tag i honom utan att sedan lämna kroppen.

Han satte sig inte frivilligt på ett flygplan igen. Spelade Arsenal en viktig bortamatch i Champions League så tog han bilen.

Det var nu inte hela världen. Dennis Bergkamp bidrog med rätt mycket annat under elva remarkabla år i London. Efter ett enastående hattrick mot Leicester hösten 1997 blev han den enda spelare i historien att ta både första, andra och tredje plats i BBC:s ”Goal of the Month”-tävling.

Efter ett drygt årtionde var det så dags att ta farväl. Det blev en avskedsmatch med bland andra Johan Cruijff, men före det blev det en ligamatch mot West Bromwich som deklarerades som ”Dennis Bergkamp Day”.

Highbury var draperat i holländskt orange, men WBA bjöd oväntat hårt motstånd och matchen stod och vägde ända in i slutminuterna. Det var bara för huvudpersonen själv att ta tag i saken, alltså, och med en karaktäristisk skruvlyra så tog Dennis Bergkamp farväl av sin älskade arena.

Domaren blåste slutsignalen, arenan tömdes, folket gick hem. På North Bank hängde en banderoll kvar: ”Dennis Bergkamp flyger inte – han går på vatten”.

/Erik Niva

När jag var i Brasilien för några år sedan fick jag höra tre olika berättelser om tre olika självmord av tre olika personer. Alla handlade om fotboll.

Först var det en man som slängt sig ut från en skyskrapa efter att Flamengo förlorat Riomästerskapet 1969. Hans sista ord? ”Viva Flamengo”. Sedan var det en annan som slängt sig av en båt med tyngder runt fötterna efter att Brasilien åkt ur VM 1966, och till sist en tredje som ska ha skjutit sig ”i rent lyckorus” efter guldet 1958. Tydligen finns det flera dussin andra historier av samma slag.
Nu gör mig en läsarkommentar uppmärksam på att det tydligen – nästan – har hänt igen. Efter att anrika Vasco da Gama åkte ur brasilianska högstaligen för första gången i klubbens 110-åriga historia så var det en åskådare som tycktes tappa livslusten.

Han tog sig upp på läktartaket, och tyckte länge vara på väg att kasta sig ut. Han hävde sig över kanten, för att osäkert hänga kvar i en rätt lång stund då han tycktes väga liv mot död. Till sist hann säkerhetsteamet ingripa och dra mannen till säkerhet – men bilderna är ändå rejält otäcka.

/Erik Niva

Det var inte straff. Det slår den italienske domarbasen Pierluigi Collina fast efter att ha granskat reprisbilder från Milan-Catania (1-0). Collina var även på plats på San Siros läktare och tycker att den lovande domaren Gervasoni gjorde rätt när han inte dömde för hands på Kaladze på slutet. ”Han håller ut armen som han gör på grund av hur han springer, inte för att stoppa bollen”, är slutsatsen.
Rätt eller fel? Döm själva. Intressant är i alla fall den genomgång av de knivigaste och mest omdebatterade situationerna i den senaste omgångens matcher som Gazzetta dello Sport kör varje måndag efter att ha studerat reprisbilder om och om igen. Här ser ni länken.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Primo_Piano/2008/12/08/moviola08.shtml

Vi har flera gånger på sistone diskuterat, bland annat i Laul Calling, hur man bättre ska kunna göra bra journalistik kring domarnas insatser. Det här tycker jag är ett sätt; bra och konstruktiv journalistik istället för att ha en spelare som ”rasar” och en domarbas som försvarar domarens insats.
Heder, på tal om domarbasar, ändå till Bosse Karlsson som jag tycker har ett bra förhållande till oss journalister och förstår vårt jobb och eftersträvar en konstruktiv dialog. Bosse var ju också med, på telefon, i senaste programmet.

I övrigt grå himmel utanför Globen och en rivig vind i julgranen utanför mitt fönster, få se om den står pall. Själv står jag i alla fall starkare efter helgens vila. Mille grazie till capo Jan Johansson som gav mig kompledigt med kort varsel så att jag kunde hämta andan på Seglarhotellet i Sandhamn. Framför allt skönt att kunna andas havsluft och lyssna till tystnanden bortom staden. Även om jag som vuxit upp på västkusten aldrig kan tycka att skärgården här slår det öppna havet, de öppna landskapen.

I morse var det tv-soffan i Gomorron Sverige som vanligt. Esk, Engstrand och jag pratade handsbolls-EM, skidor, skidskytte och Sörenstam. Då jag jobbar så mycket sena tider är det aldrig en höjdare att gå upp före 07 för mig. Tack och lov dock för sminköserna som gör underverk. För mig som jobbar i en värld med nästan bara män är det också mysigt att sjunka ner i en stol och bli sminkad och fixad av tjejgänget där som består av allt från rara tjejer i 25-årsåldern till häftiga kvinnor i 50 +. Framför allt är samtalen så sköna, om allt ifrån jobb och barn till skvaller och sminktips och en kvinna som berättade om hur hennes mamma brukade blondera muffen.
Den berättelsen och de andra riktiga godbitarna spar jag dock till min roman som är under fullt arbete.

Hörs senare,

Jen

Gårdagen handlade ju egentligen bara om två matcher i Europa, i alla fall nu när Simon skrivit undan lanternaderbyt. Ta er lite tid och svep igenom sammandragen. De är värda det.

Real Madrid-Sevilla, 3-4.

Everton-Aston Villa, 2-3.

Okej, any other business? Jodå, Mutu och Giovinco mätte frisparkar nere i Italien. Peter Crouch fick ut pendelkraften ur sitt två meter långa högerben. Och 25 sekunder in i det här klippet ser ni hur Henok Goitom släpar sitt Valladolid tillbaka in i matchen, när 0-3 mot Osasuna är på väg att förvandlas till 3-3.

Några underhållande målvaktsmissar också. Celtics ”Holy Goalie” Artur Boruc står för den särklassigt värsta i matchen mot Hibs, men får viss konkurrens av båda aktörerna i matchen mellan Racing och Athletic. Åsså ska ju förstås inte Málagas kapten Francesc Arnau lämnas utanför, efter det här ingripandet mot Deportivo.
***
Upp och över det stora havet nu, bort till Sydamerika. São Paulo säkrade igår sin tredje raka brasilianska ligaseger, efter att Borges stött in en Rogerio Ceni-retur borta mot Goias.

”Tricolor” är nu den första brasilianska klubb som har vunnit sex titlar – det här var deras ”Hexa” – och vill du känna historiens vingslag så klickar du här.

I andra änden av känsloskalan finns klassiska Vasco da Gama, som igår flyttades ner till andradivisionen för första gången i klubbens 110-åriga historia. Vill du se någorlunda vuxna män gråta så klickar du här.

/Erik Niva

Frågesportsfacit;
Il derby della lanterna, Nacka Skoglund, en Grip och Boca.

Hatten av för Gastrocnemius och Andreas, som spika’t.

Inte lika jävla mycket hatten av för Kanal 9. Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag fick höra att Genoa-derbyt inte sändes i svensk tv.

Danmark sände. Finland sände. Norge sände.

Inte Sverige.

Ni fick alltså inte se Genoas otroliga introkoreografi, Cassanos eviga diskussioner med fjärdedomaren, Sampdorias värdiga sång efter matchen, Mazzarris dirigerande vid linjen eller ens Diego Militos grymma 1-0-nick?

Fuck that.

Jo, jag är ju bekant med det här med marknadstänk och pengar, men någonstans får det ju finnas en gräns för dumheten. Sändningsrättigheter? Jo, men det finns tammefan något som som heter sändningsskyldigheter också, och om man tagit på sig att bevaka intresset för italiensk fotboll i Sverige så ska man nog se till att sända årets fjärde största match (jag håller Milano- och Romderbyt högre, liksom Inter-Juve).

Färdigskällt.

Har just skrivit klart ett slags krönikedokument om matchen/Genua/italiensk fotboll och jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd. Ringrost, kanske. Ni får läsa själva imorgon.

Genoa vann med 1–0, och även om Samp absolut kunde fått sitt 1–1 (Farina var en katastrof) så är det inte så mycket att säga om. De har ett bättre lag i år, Genoa.

Det finaste från Italien i helgen var annars Nedveds gulliga Giovinco-kram, och att Doni gjorde mål för Atalanta igen. Skulle inte ni gilla en spelare som säger så här om sin klubb:
– Efter Mallorca var det som att bli yngre när jag tog på mig Atalantas tröja igen, som att bli starkare. Det var som när Clark Kent tar på sig stålmannen-dräkten.

Till sist, en dag i Genua i bilder (som de ser ut när de är tagna med en mobiltelefon från 90-talet).

Laddning.

”Laddning”.

Gradinata Nord, efter slutsignalen.

Gradinata Sud, efter slutsignalen.

Simon Banks rum 430, efter deadline.

/Simon Bank

Originalkalendern – Alex Ferguson bevisar att han är bortförklaringarnas borgmästare genom att skylla en bortaförlust i Southampton på lagets grå tröjor.

Alternativa kalendern – Graham Taylor tackar domarteamet som givit honom sparken.

Inför det brittiska parlamentsvalet 1993 fanns det en lite ovanlig kandidatur: ”The Sack Graham Taylor Party”. Premier League-eran hade precis börjat, Alex Ferguson hade lyft ligan – men den mest omtalade managern i fotbolls-England var utan tvekan den hårt pressade förbundskaptenen Graham Taylor.

Efter ett misslyckat EM 1992 – efter 2-1-förlusten mot Sverige satte The Sun den klassiska rubriken ”Swedes 2, Turnips 1” – och nu inför den avgörande kvalmatchen i Holland var nu England en enda förlust ifrån att missa VM 1994.

Graham Taylor tangerade bristningsgränsen redan på en infekterad presskonferens före matchen, och när det väl var dags för avspark tycktes han vara på randen till kollaps.
– Han stod där, vit i ansiktet och desperat. Det var en hemsk syn, observerade Englands cricketkapten Graham Gooch.

Taylor är spänd som en fiolsträng rätt igenom. Och vad händer? Jo, Ronald Koeman drar ner en frilägesspringande David Platt, och Taylor flyger upp.
 – Domaren! Domaren! Han ska åka ut, han ska åka ut? Ska han visa ut honom? Han måste visa ut honom?
Domaren nöjer sig med ett gult kort.
– Gwah!
Taylor vänder sig mot fjärdedomaren.
– Vad har de blivit instruerade? Eh? Du kan reglerna?  Linjedomaren!  Linjedomaren? Vad för sorts sak händer här? Eh? Det här är hemst. Och du vet det. Du vet det. Du vet det. Gult kort? Absolutely disgraceful.

Så vad händer fem minuter senare? Jodå, samme Koeman som borde varit utvisad lyfter in en frispark. Och när sedan Holland dessutom kontrar in 2-0 så brister alla dammar för Taylor. Mitt under pågående match så ställer han sig och börjar häckla linjedomaren, trettio centimeter bakom honom:
– Du vet att vi har blivit bortfuskade, va?
Sedan börjar han återigen slänga käft med fjärdedomaren:
– Även om han inte ser det som straff så måste han åka ut. Du vet det, va? Jag vet att du vet det. Och sen sätter killen frisparken… Du kan inte säga något, jag vet att du inte kan säga något, jag vet det. Men när allt kommer omkring så får jag sparken nu.
Och sedan går Taylor hela vägen fram till linjedomaren och klappar honom i ryggen:
– Jag uppskattar verkligen att din domarkompis har sett till så att jag fått sparken. Tacka honom så hemskt mycket för det.

Och vet ni vad det bästa är? Allt det här bevarades för eftervärlden av Channel 4:s dokumentärprogram ”Cutting Edge”. De hade fått tillstånd att följa Taylor under hela VM-kvalet, och hade därför en kamera fäst på honom även under den här matchen.

/Erik Niva

Söndag, då är det väl bara att se tillbaka på lördagen.
Spanien var ju where it was at igår. Thierry Henry har varit rätt oduglig hela hösten, men nu var han tillbaka i gott slag med buller, bång och både ett, två och tre mål mot Valencia.

Granero satte en grann volley för ett starkt Getafe borta mot Villarreal, men vår gamle kompis Sebastian Eguren kontrade med att vricka hem en volley för egen del. Atlético Madrid gjorde fem uppe i Gijón – ni ska se Kun Agüeros bicycleta och David Barrals reduceringskanon.

Zlatan var i farten, och det är ju alltid kul. En strong nick bröt den lilla måltorkan, men det är ju den här bastardiserade skorpionpassningen som vi verkligen kommer att minnas. Uppe i Verona visade Jeremy Ménez att han kan vara att räkna med, med sin segervolley när Roma fortsatte att vinna.

England var ganska blekt vad gäller snygga mål, men Decos saxspark är såklart sevärd, och Jimmy Bullard har bra tryck i högern. Effektiviteten i anfallet som gav Newcastle en 2-0-ledning gör det också värt att visa – men det går ändå inte upp mot det svepande anfall som PSV stod för mot Groningen, från eget mål till motståndarmålet på några få sekunder.

I samma match gjorde förresten Marcus Berg mål, efter fint förarbete av uruguayanaren med kvalitesnamnet Gonzalo García-García.

Inga frisparkar? Då får vi åka hela vägen till revolutionens Thailand. Sutee Sutsomit satte fart på bollen och skickade upp den i krysset.

/Erik Niva