Dagens kalender:
Lucka nummer fyra – Kevin Keegan krackelerar.

Dagens alternativa kalender:
Lucka nummer fyra – Ian Holloway goes David Brent.

Visst, det här ska vara en Premier League-lista, men det här är den alternativa kalendern och här gör jag som jag vill. Och när vi nu är inne på temat som kretsar kring anmärkningsvärda matchintervjuer så tänker jag jävlar i mig skriva om Ian Holloway.

Han var manager för ett Queens Park Rangers som precis slagit Chesterfield. Holloway var nöjd med resultatet – inte med prestationen – och letade efter ord som kunde förmedla denna känsla till nationen. Och det han kom fram till var…
– Om du går ut en kväll och letar efter en ung dam och lyckas ragga upp en… Då räcker det. Vissa veckor ser hon bra ut, andra veckor inget vidare. Vår insats idag såg inte något vidare ut – men vi fick åtminstone hem henne i taxin. Om ni förstår vad jag menar…

Jadå, jodå… Men bara för sakens skull så ville Holloway minsann förtydliga sin poäng lite senare i intervjun, trots att reportrarna försökt byta ämne:
– Det här är inte så att jag visar brist på respekt mot min fru – jag går aldrig ut och raggar – jag försöker bara få er att förstå hur det är. En seger är en brud – och vi har fått hem henne. Vi vill ha något vackrare om vi kan få det, men om inte… Så tar vi ändå hem henne.

Och som om detta inte vore tillräckligt. Några månader senare bestämmer sig Holloway för att tala ut om det han har sagt, förklara de djupa filosofiska tankarna bakom orden. Och den engelska fotbollen har aldrig någonsin varit närmare ”The Office”.
– Jag tror verkligen att kvinnor också går ut på stan och fulraggar. Om de inte hänger ihop med någon, om de går ut en kväll – jag svär, kvinnor gör samma sak. De ser sig omkring, ”Åh, han är fin, undra om han vill dansa?”. ”Åh, jag gillar inte den där fula”. Jag var alltid den fule. Och jag vet att killar gör så. Jag har faktiskt använt det där som ett scenario.

Mina damer och herrar – Ian ”Olly” Holloway.

/Erik Niva

En av de absolut bästa sakerna med att gå långt i Ligacupen är att man slipper det här med neutral plan, utan får spela cupsemifinal på sin egen hemmaplan.

Och jag garanterar er – det finns få bättre saker i fotbollsvärlden.

Biljetterna över i januari är redan bokade, och jag är nära att skriva att jag struntar i om vi får Man United – så länge vi får spela andrasemin på White Hart Lane.

Men fuck that. Jag vill ha Derby, jag köper Burnley.

Spurs Are On Their Way To Wembley.

/Erik Niva

Mario Balotelli, Roberto Acquafresca, Giuseppe Rossi…
Bara några av de namn alla kommer att få höra mycket om nästa sommar.
Sverige lottades i samma grupp som Italien, Serbien och Vitryssland i U21-EM och jag har just tillbringat en stund med att prata med redaktionen i Milano om det svenska laget.

Mer om U21 och mycket annat i det i Laul Calling som vi spelar in i morgon förmiddag.
Hur som helst ser jag verkligen fram emot detta mästerskap, det kan bli mycket bra fotboll och att allt spelas i Skåne och på västkusten, mina gamla hemtrakter, gör det inte sämre. Sveriges uppladdningsläger går rentav i Falkenberg, my hometown.
Grupp B med England, Spanien och Tyskland samt underdogen Finland kan också bjuda på mycket fin fotboll….
Men mer om U21 i morgon, nu en mycket sen, grekisk middag (lammköttbullar, fetaost med mera) och sen sängen så att man är på plats 09.30 i morgon i studion och inte får Laul efter sig.

/Jennifer

Tröttnat på den här bloggen? Det är okej. Numera finns det nämligen ett fullgott alternativ, i alla fall för de som läser portugisiska.

Tro det eller icke – men självaste Romário har börjat blogga.

Sedan några veckor tillbaka förgyller ”Baixinho” världen med sina tankar kring stort och smått, och bara att han inleder sitt senaste inlägg med att tilltala ”Blogueiros e Bloguetes” får ju mig att smälta.

Nu har det visserligen varit lite dåligt med inlägg på sistone – livet har varit lite körigt, förklarar Romário – men nu ska det bli extensivt uppdaterande de närmaste veckorna. Bland annat utlovas mycket mer om hans tankar kring musik.

You don´t wanna miss it.
***
Så här mitt emellan Ligacupkvartar – vad i hela friden tror den där bleka James Bond-kopian Matt Damon att han håller på med?

Ni har sett vilket bidrag hardcoresupportern ”Jason Bourne” lämnat till en välgörenhetsauktion för The Willow Foundation? Jo, de här kvasi-konstverken:

Ses på Wembley, Matt? Nä, nust jävlar…
***
Förresten, ni har väl sett Vitória Setúbals sena kvitteringsmål mot Benfica från i förrgår? Om inte, så borde ni göra det.

/Erik Niva

”Trezegol” har the blues efter les bleus. Juventus målmaskin berättar nu att han känner saknad efter det franska landslaget.
Han och förbundskapten Domenech var ju inte direkt såta vänner men nu öppnar Trez för en återkomst till landslaget. I franska l’Equipe säger Juve-anfallaren att han gärna vill spela i Sydafrika 2010 om Frankrike tar sig dit.
”Jag tänker på möjligheten att spela ett VM till. Jag har hela tiden saknat les bleus (de blåa) och gör det fortfarande”.
Själv är jag väldigt förtjust i Trezeguet, både för hans sagolika målkapacitet men också för hans lugna, ödmjuka stil. Han och Zlatan hade en fin tid tillsammans på topp i Juve.
Däremot tror jag inte alls att Drogba och store Z skulle funka ihop, om nu den värvningen skulle bli allvar.

I Italien har Milans Marco Boriellos flickvän Belen Rodriguez orsakat stora rubriker, även i mer seriösa sporttidningar, då hon talat ut i tidningen Chi (Vem) om parets kris, längtan efter barn med mera. Men vi lämnar det därhän. Det är bara att konstatera att kombinationen fotbollsspelare och modeller/tv-dansöser fortsätter att vara den vinnande i Italien.

Nöjer mig med att delge er denna stilfulla bild från Max som väl är i klass med den på Magnus Hedman och Magda Graaf en gång i tiden. Han hade dock målvaktshandskarna på…

Eftersom jag sällan surfar runt på sajter om tuttbrudar visste jag inte att det fanns en sida som heter Chickipedia. Nu vet jag det. Lite lagom machonöffigt, men också lite småkul. Man borde starta något motsvarande, med killar. Och jag vet redan vad den skulle heta… Ni kan nog också gissa. Känns dock som man har lite annat som ligger före på prioriteringslistan.
Men för att rekommendera något mer seriöst så vill jag tipsa alla om favoriten
http://runeberg.org/
De gånger då fotboll inte är poesi nog.

Pratade för en stund sen förresten med en trevlig gosse som har det bra i solen nere på Rivieran. Han hoppades att vi hade det bra härhemma också, lite halvt medlisamt. Och tja, det är ju i alla fall ljust ute en halvtimme till…

/Jennifer

I dag:

Officiella listan: Petr Cech håller nollan i 1 025 minuter.

Alternativa listan: Petr Cech får ett knä i skallen.
I den officiella kalendern knyter jag ihop säcken med Peter Schmeichels omdöme om sin Premier League-arvinge, men de citaten är inte de första som dansken givit om Petr Cech.
Redan under tjeckens första säsong i Chelsea höjde Schmeichel ett varningens finger:
– Han kommer att testas på allvar först när han ställts mot en dålig upplevelse. Än har det inte hänt, men det kommer att göra det. Kanske inte den här säsongen, men kanske nästa.
Förmodligen syftade Schmeichel på ett billigt mål eller ett par förlorade matcher när han pratade om ”en dålig upplevelse”. Han menade i alla fall definitivt inte det som hände den 14 oktober 2006.
Det var då Petr Cechs huvud kolliderade med Reading-spelaren Stephen Hunts knä, och hans skallben trycktes in flera centimeter.
Det var då målvakten var millimetrar från döden, och därefter det var osäkert om han någonsin skulle kunna spela fotboll igen.
Ändå tog det bara tre månader innan tjecken var tillbaka i målet igen, med hjälmen som sedan dess blivit hans kännetecken på huvudet.
Det känns såklart underligt att skriva om en livshotande olycka på en lista över ”stora ögonblick”, men faktum är faktiskt att i stort sett alla inblandade kom ut på andra sidan med mycket positivt i bagaget.
José Mourinho beskrev comebacken ”som en ny 700-miljonersvärvning”. Cech själv pratade om hur han trodde att hans skada skulle kunna förändra fotbollen:
– Kanske kommer alla målvakter att ha hjälm en dag. Jag tittade mycket på hockey när jag var yngre, och först var det inga spelare som hade hjälm. Nu har precis alla det.
Månaderna runt den otäcka huvudskadan berättar mycket om vilken människa Petr Cech är – men de säger också en hel del om vilken sorts klubb som dagens Chelsea har blivit.
Det finns ju en allmänt accepterad bild av 2000-talets Chelsea som något rätt själlöst, ett opersonligt och ganska osympatiskt hopkok, totalt utlämnat till någon sorts oberäknelig multimiljardär utan hjärta.
Men – de som följde Cechs rehabiliteringsperiod har en helt annan bild.
– Den här perioden av mitt liv var nog svårast för min fru Martina. Hon var med mig varje sekund, och såg hur jag påverkades. Alla runt klubben hörde av sig till Martina, men det som verkligen imponerade mig var att Roman Abramovitj tog kontakt med henne nästan varenda dag. Han ringde för att kolla att allt var bra, skickade sms med uppmuntrande meddelanden.
Petr Cech fortsätter:
– Det säger något att Roman var mån om att vara inblandad, och det är inte bara att han har en varm, personlig sida. Jag har hört hur folk beskriver Chelsea som ”hans leksak”, men jag tycker att vi alla förtjänar bättre än så. Kanske ser inte folk utifrån hur nära vi står varandra i Chelsea. De förstår inte sammanhållningen och lagandan vi har runt vår klubb. Men vi på insidan – vi vet.

/Erik Niva

Knappt 75 000 människor bor i Burnley, en bortglömd liten bomullsstad uppe i östra Lancashire. Ikväll var drygt 22 500 åskådare på Turf Moor, för att se klassiska ”The Clarets” besegra det unga Arsenal och marschera fram till Ligacupsemi. Förhållandet publik per capita tillhör Storbritanniens allra högsta.

Ni vet allt om hur fotbollen kan lyfta en deprimerade region, och ni vet allt om hur framgångar kan ena en stad som drabbades av svåra raskravaller så sent som 2001. Ni vet ju – men eftersom jag gillar den typen av historier så mycket vill jag bara påminna er ändå.

Burnley 2, Arsenal 0.

Jag tror att det finns en enda människa i stan som inte går på pints eller champagne ikväll. Han heter Owen Coyle, och är en 42-årig skotte. Han är manager för Burnley, och något så unikt inom den brittiska fotbollen som en nykterist.

/Erik Niva

”Italia, che brutta figura nel gran giorno di Ronaldo”. ”Italien, vilken ful figur på Ronaldos stora dag”.
I de latinska länderna är den internationella guldbollen oerhört stor och det är många dystra rubriker och kommentarer i de italienska medierna i dag. Att Massimo Moratti, Inters boss, sägs ha  legat på det italienska förbundet och bett dem ”pusha för” Zlatan hjälpte inte.
Att göra en ”ful figur” betyder att man gör ett dåligt intryck, inte visar sig från sin bästa sida, skämmer ut sig. ”Figura di merda”, ”Satans figur” är ännu värre….

En som inte saknar guld hemma i hyllan är skytten Jonas Jacobsson. Vad jag tycker om att han nu vunnit även Bragdguldet ser ni här.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3903400.ab
Trevligt på Svenska Dagbladet för övrigt.  Stötte på en hel del intresant folk, återigen en annan typ av läsare, och det blev många bra samtal mellan webbtv-inslagen. Hann även med att göra ett  inslag för just SvD också.
Jag hade aldrig varit på nya SvD-redaktionen inne i city, där en gång alla murvlar hade sin hemvist, invid de klassiska Klara-kvarteren. Tidigare låg Svenskan ute i Marieberg, intill DN-skrapan och Expressen, min tidigare arbetsplats.
Roligare inne i stan, även om de starka dryckerna inte flödade som förr i går på redaktionen (nog lika bra så). Men vi fick goda smörrebröd och skära tårtor med Bragdguldsemblem på.

Var vi sitter? De flesta av er vet det nog, men det är i alla fall i Globen City, söder om söder. Öppet fint redaktionslandskap, dock med växtvärk. Kom och titta om ni har vägarna förbi. Jag brukar altlid bjuda in negataiva läsare, för att de ska få se verkligheten bakom myten om hur vi jobbar samt känna att vi inte är några stöddiga, arroganta typer utan är som folk är mest, på gott och ont.
En kopp kaffe (om än från trist automat) och ett möte öga mot öga slår alla anonyma mejl.

Nu dags att skriva krönika om JJ.

/JW

Okej, snabb rekapitulering. Varje dag fram till jul kör jag en sorts kalender i tidningen, där jag listar de 24:a största Premier League-ögonblicken.

Det är där – men det här är här. Och här på bloggen presenterar jag under samma tidsperiod Den alternativa kalendern, en lite sjavigare, brokigare och kanske till och med roligare samling händelser.

I tidningens andra lucka idag hittar vi Tony Yeboahs drömmål mot Wimbledon 1995. Här i den alternativa kalendern döljer sig ett annat Goal of the Season nerifrån Selhurst Park.

Ögonblick 23 –Dalians drömmål
Årets mål den allra första Premier League-säsongen. Aston Villa spelade borta mot Wimbledon, det fruktade lag som fått nicknamnet ”The Crazy Gang” på grund av sin… ja, galenskap. Det var ett lag fullt av spelare som slogs med varandra på träningen – med Vinnie Jones som lagkapten – och som sparkade sönder motståndare som försökte sticka ut.
När Aston Villa-anfallaren Dalian Atkinson tog tag i bollen nästan ända nere vid egen hörnflagga borde hans första instinkt varit att göra sig av med den – men Dalian Atkinson var inte som andra. Han skojade bort en första motståndare, ryckte förbi en andra… Uppe vid mittlinjen började försöken att stoppa honom bli alltmer våldsamma, men Atkinson bara fortsatte.
När Atkinson tagit sig hela vägen fram till motståndarnas straffområde så sänkte han tempot och tittade upp. Nu fanns det inte längre någonstans för honom att ta vägen, nu var han infångad.
Så Dalian Atkinson lobbade.
Med en lätt liten backspin lyfte han iväg bollen till den enda plats på planen där ingen Wimbledon-spelare kunde nå den. Upp i luften, över målvakten, ner i mål.
Målet visades i hela världen, och Dalian Atkinson var plötsligt en global stjärna. Kinesiska Dalian Wanda visade intresse för att värva honom – och i England påstods det att de hade döpt om hela sin klubb efter målskytten för att locka honom till sig.
Att ryktet uppstod var väl en sak, men att många faktiskt trodde på det visar vilket genomslag målet verkligen fick.
Det blev inget Kina för Dalian Atkinson – som för övrigt är gift med en fru som heter Mousakka – men hajpen förde honom till Turkiet, Frankrike, Saudiarabien och Sydkorea.
I en tid då i stort sett inga engelsmän flyttade utomlands gjorde ett enda mål honom till en av brittisk fotbolls sällsynta exportframgångar.
Epilog:
Det som inte syns på videoklippet från Dalian Atkinsons drömmål är hela firandet.
Visst, vi ser hur han kopplar på glimten i ögat, och hur han går fram mot bortafansen och slår ut med den här ”duger-det-här?”-gesten.
Men det är sekunderna därefter som det skrivs historia.
En åskådare hoppar in på planen, men det är inte som ni tror. Han är inte där för att skada målskytten, eller ens jubla med honom. Som vanligt är det en regnig dag nere i sydöstra London, och killen har ett paraply i handen. Han rusar fram till Dalian Atkinson – och håller paraplyet över honom.
Har man precis gjort ett sådant mål ska man minsann inte behöva utsättas för något strilande jäkla regn, liksom.
Det som gör det här ögonblicket extra speciellt är efterspelet. I en tid då stora delar av Premier League-apparaten förlorat all sans och förnuft ger det en påminnelse om proportioner. I dag hade åskådaren eskorterats ut av hårdhänta ordningsvakter och drabbats av en lång avstängning från alla de brittiska arenorna för att ha beträtt ”the field of play”, oavsett avsikt. För 16 år sedan knallade han lugnt och stilla tillbaks upp på läktaren och såg klart matchen.
Med tiden blev han istället den kultfigur han förtjänade att bli, och i många års tid har han synts på Villa Park iklädd sin egenproducerade t-shirt med trycket ”The Umbrella Man”
Han var förmodligen också en av de engelsmän som tog den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien ifjol allra hårdast. Inte nog med att England missade EM – där stod Steve McClaren och var hjälplös i regnet och stal för alltid positionen som engelsk fotbolls mest kända paraply.

/Erik Niva

The Wally With the Brolly.

Så. Efter allt snack och alla spekulationer så blev det precis som de flesta av oss trodde. Precis som vi sa i senaste Laul Calling: Guldbollen till Cristiano Ronaldo och det är som sagt inget att skryta med att man trodde så. Valet kändes givet. 42 mål förra säsongen, ligavinst, CL-vinst och briljant spel.
Zlatan kom på nionde plats och har en bit kvar. För honom blir det extra viktigt att klubblaget lyckas i CL då han spelar i ett landslag som Sveriges som måste ha några väldigt bra dagar – minst sagt  – för att nå hela vägen i EM och VM och ge Zlatan möjlighet att synas mycket och dominera i ett mästerskap.
Apropå dagar så minns ni väl förbundskaptenernas motto inför EM:
”Vi ska ha sex bra dagar”.
Lite tvetydigt. Undra om de hade kul när de kom på den…

Mer om Guldbollen här, med hela listan mm.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article3898753.ab

På italiensk tv ser jag att Venedig är helt översvämmat. Det kanske inte låter som ett problem i en stad där det är vatten överallt, men nu har kanalerna svämmat över alla bräddar.
http://www.repubblica.it/2006/05/gallerie/cronaca/acqua-alta-venezia-07/1.html
Jag tycker om Venedig, som för all del kan vara en turistfälla, men hittar man bara till de små gränderna, bortom turiststråken, till de dunkla kykorna, de gamla brunnarna, trattoriorna i vrårna vid de minsta kanalerna, då är staden värd att älska.
Bara att kliva av på en station som heter Santa Lucia är ju något speciellt…
Det enda mindre roliga är skiten. Det sägs att den som ramlar i vattnet och får en kallsup måste få en kloakspruta, mot gulsot och annat kul… Har aldrig plurrat där så jag vet inte om det stämmer.
Ännu värre är i alla fall råttorna. När jag besökte karnevalen i Venedig 1992 bodde jag hos en venetiansk familj. De hade, som så många andra, en tegelsten på locket till toalettstolen för att skydda sig mot oväntade besök. Men när man gjorde sina behov var det ju bara att sätta sig ner och gilla läget och hoppas på det bästa…
Karnevalen är, råttor eller ej, i alla fall värd ett besök.
http://www.carnevalevenezia.com/

Apropå Carnevale så minns ni kanske Andrea Carnevale? Det var något visst med honom, Giannini, Baresi, Donadoni, Baggio, Schillacci och de andra azurblå i deras hemma-VM 1990 .. Eller så är det bara att jag var yngre och fortfarande såg världen och fotbollen med mer oskulfsfulla ögon. Här ser ni bland annat, ja ni ser väl vem det är…, prata om sina mål och mästerskapet…
http://www.youtube.com/watch?v=5f7yrKrnvcw

Det blev förresten roligare på hästarna än väntat, se mitt senaste Nedslag här. (även om det gör sig bäst som ett uppslag på papper, i tidningen).
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3884129.ab

Eftersom jag ändå numera tycks jobba 24/7 ska jag i dag på min lediga dag ner till Svenska Dagbladet där vinnaren av bragdguldet presenteras. Ska medverka i live-tv för webben. Jag har min favorit klar men vem det är får ni se i tv om några timmar.
Mitt bästa bragdguldsminne är annars från 2001. Jag bodde då i Rom men hade sänts upp till Merano i norra Italien, där jag skulle bevaka damhandbolls-VM, ”det leende landslaget ”, om ni minns.
Hann även med att skriva om ett bisarrt bröllopsmord, en automatisk hundtvätt  – och bragdguldet.
Jag, Grimlund på DN, med flera åkte från Merano till Davos över dagen. Elofsson och skidlandslaget var där och mycket riktigt vann också Elofsson.
Men när han skulle firas och fotas och intervjuas fick vi alla vänta. Han skulle sova färdigt sin middagslur först. Inget slarv där inte.
Det blev en sen hemfärd mot Merano, där jag skrev i bilen medan mörker och snö föll över bergen som kantade vår väg.

/Jennifer