Alltså, de senaste veckorna har jag ju haft någon sorts dialog med mig själv – är det ens värt att rapportera om sydamerikanska kravaller längre, eller är det lika bra att acceptera att det handlar om vardag snarare än nyheter?

Well, jag trodde att jag sett det mesta, men det här får till och med mig att haja till. I går var det alltså laddad match i den peruanska andradivisionen. Huamanga och Huancayo möttes i Ayacucho, högt uppe i Anderna.

Det här videoklippet är ju inte det bästa, men det som händer vid 3.00 minuter är tydligen att Huancayo får en frispark när Huamanga pressar på för ett avgörande mål. Och sedan är det igång. Drygt 200 åskådare stormar planen. På bilderna ser vi hur huliganerna välter en ambulans, sätter eld på en polisbil – och enligt domaren Alejandro Villanueva så tvingades han sitta kvar i omködningsrummet med polisbeskydd i mer än tre timmar efter matchen för att överhuvudtaget klara livhanken.

Drygt 100 personer sägs ha skadats i samband med kravallerna.
***
Mer Sydamerika. Ni kommer väl ihåg hur René Higuita dök upp på klantscenen igen förra veckan?

Nu har Higuita spelat ny match – och även om 42-åringen kanske inte kan lastas direkt för något av målen så kan väl ingen påstå att han gör ett särskilt stabilt intryck i den här 0-3-förlusten mot Deportivo Cali?
***
On a lighter note så kan jag inte låta bli att tycka att det här är hysteriskt roligt. Ni kanske hörde att anrika Leeds föll mot amatörlaget Histon United i FA Cupens första omgång igår? Brevbäraren Matt Langston gjorde målet.

Tja, man får helt enkelt ta vad man får. På den pyttelilla arenan stod sändande TV-kanalen ITV precis framför Leeds-klacken. Och ja… Några gynnare nappade helt enkelt åt sig en av mikrofonerna, stack iväg med den – och började skandera ”ITV is fucking shit” rätt ut i etern.

Ni hör det 0.25 minuter in på det här klippet.

/Erik Niva

Okej, idag sjösätter tidningen någon sorts julkalender, som alltså går ut på att jag berättar om de 24 största ögonblicken i Premier League-historien. En kortberättelse om dagen – med tillhörande videoklipp – varje dag fram till julafton.

Gott så, men det ska erkännas att mina händer varit lite bakbundna i urvalet. Jag fick lov att utgå från den officiella lista som Premier League-organisationen själv satt ihop – och där finns ju mest bara glittret, glamouren och de självklart storslagna ögonblick som de flesta av oss redan känner till.

Som alla vet är ju dock det bara en del av allt som gör Premier League så speciell. Minst lika viktigt är ju den andra sidan av myntet – det skandalösa, det egendomliga och det bortglömda.

Därför: parallellt med den officiella kalendern tänkte jag dessutom publicera den alternativa listan här på bloggen.

Såhär. I dag öppnas den första luckan, och därinne döljer sig Jürgen Klinsmanns klassiska segerdykning i Premier League-debuten.

På motsvarande plats på den alternativa listan:
Ögonblick 24 – Alan Sugar vill inte ens tvätta bilen med Klinsmanns tröja.

Ganska precis ett år efter att Jürgen Klinsmann anlänt till London gjorde Tottenhams ordförande Alan Sugar en tv-intervju. I handen höll han tröjan som Klinsmann burit i sin sista match för Spurs, och han vände sig direkt till reportern med den.
– Här! Du kan få den. Jag skulle inte tvätta min bil med den.

Sugar fortsatte med att kalla tysken för ”en man utan heder” och vara allmänt upprörd. Han trodde att Klinsmann skrivit på ett tvåårskontrakt, men det hade visat sig vara ett ettårsavtal med förlängningsoption. Klinsmann tänkte inte aktivera den optionen. Han skulle återvända till Tyskland – och Alan Sugar kände sig sviken och bedragen.

Ett år tidigare hade han framstått som den store visionären, mannen som hämtat in den stora världen i den engelska fotbollen. Nu bytte han ton, och uttryckte sig i stället som den mest inskränkte xenofoben av alla. Nu skulle det minsann inte bli några flera dyra importsatsningar för Tottenham. Sugar hade fått sina fördomar bekräftade, tyckte han, utländska spelare var inget annat än opålitliga legosoldater.
Han myntade begreppet ”Carlos Kickaball”, som en samlingsbeteckning för icke-brittiska spelare, och fnös hånfullt när Arsenal i samma veva köpte Tottenham-supportern Dennis Bergkamp från Inter.
– Det är ju inte direkt som om klubbarna stått på kö för att köpa this geezer. Arsenal tog honom för att de behövde lite kosmetisk marknadsföring.

Det var under de här åren som Premier League utvecklades och förändrades. De som satsade mycket och rätt fick ett enormt försprång gentemot de som stod kvar på samma fläck och tjurade.
Arsenal kom att tillhöra vinnarna, Tottenham förlorarna. Mest osannolikt av allt? Spurs fick erbjudande om att köpa en ung Zinedine Zidane. Alan Sugar avböjde med motiveringen att fransmannen var ”too wooden”, för träig.
– Vad ska vi med honom till när vi har Tim Sherwood?

/Erik Niva

PS. I möjligaste mån ska jag förstås smycka även den alternativa listan med videoklipp, men hur fan jag än letar hittar jag inte Sugars klassiska tv-intervju på nätet.

Någon som gräver bättre än mig?

Okej, den tiden på veckan igen. Helgen är förbi, målen är gjorda – så nu återstår bara att titta på dem.

Helgens match ur målhänseende var ju Inter mot Napoli. Córdobas volley var inte alls dum, men blir ändå besegrad av de två klacksamarbeten som först ledde till Muntaris drömmål och sedan till Lavezzis reducering.

Milan var pressat att vinna nere på Sicilien efter Inters seger – men det gick ju inte alls. Ronaldinho missade en straff, och då spelade det ingen större roll att han rullade in en annan. Ett Miccoli-anfört Palermo hade ju då redan dödat matchen.

I Spanien smällde Carmelo in helgens långskott för Sporting mot Espanyol – och såg i och med det till att Espanyols manager Tintin Marquez fick sparken. Själv är jag lite missnöjd. Före säsongen hade jag tippat att Marquez skulle bli den första La Liga-managern att få gå, men nu dröjde ju avskedet ända till månadsskiftet mellan november och december.

0.25 minuter in på det här klippet ser ni hur Ariel Ibagaza hänger in söndagens vackraste europeiska frispark – och 0.40 minuter in på detta har ni äntligen Henok Goitoms första ligamål för formstarka Valladolid.

Stora matcher i England, men inga större mål. En fin höger från Rob van Persie – hur offside han än må vara – och en rapp vänster räckte för att gjuta nytt liv i Arsenal. I Manchester handlade det mesta om ett par sekvenser som överskuggade Wayne Rooneys enkla segermål. Först och främst Cristiano Ronaldos egendomliga volleybollblock, och sedan en lika konstig – men betydligt mer uppskattad – bakvänd blockering från Joe Hart.

Mer bakvända grejer. Stanislav Sestak vände, vred, spann runt – och hittade på en stilig improviserad avslutning som gav Bochum ledningen mot Hamburg.

Annars är det ju faktiskt i Sydamerika som det händer vid den här tiden på året. River Plate gjorde det globalt sett vackraste frisparksmålet mot Tigre – men vafan hjälper det när de slänger bort ledningen och fortsätter ligga fastcementerade på sistaplatsen?

Juan Roman Riquelme gjorde båda målen för Boca mot Racing, men det som det snackas om är ju reaktionen på det andra. I början av andra halvlek hade nämligen den briljante playmakern hamnat i bråk med en häcklare på läktaren – nu sprang han 50 meter för att håna honom i samband med måljublet. Och häcklaren? Jo, han blev nu överfallen av andra Boca-fans på läktaren.

I Brasilien behövde bara São Paulo slå Fluminense hemma på Morumbí för att säkra den tredje raka brasilianska titeln – men det gick inte alls. 1-1 blev det, och nu måste ”Tricolor” ta med sig minst en poäng hem från Goiânia i slutrundan.

/Erik Niva

Vi börjar söndagssvepet med helgens märkligaste sekvenser. Först drar vi ner till Holland, där Helmonds belgiske mittfältare Daniel Guijo-Velasco ställt till det för sig. I en ligamatch mot Roosendaal gjorde han två nazihälsningar mot motståndarnas kapten Mels van Driel.
– Han sprang hela vägen från andra sidan planen för att uppmana domaren att varna vår spelare. Han uppförde sig som en tysk, motiverar Guijo-Velasco.

Straffet har redan fastställts. En matchs avstängning och några timmars bidrag till en lokal skola känns milt.
***
Hemma hos Guijo-Velasco så spelade Anderlecht, och deras tjeckiske målvakt Daniel Zitka skadade sig tyvärr svårt i en kollision, där han bröt benet och blev av med två tänder.

Utburen på bår, förstås, men vad händer? Jo, bårbärarna kan inte hålla balansen – utan tappar av Zitka längs med sidlinjen. Man borde inte skratta, men…
***
I Grekland så spelade Micke Nilsson och hans Panathinaikos hemma mot Asteras Tripoli. Mot slutet av matchen så stormade en yngling planen, och tycktes vara på väg att ställa till oreda.

Gästernas argentinske mittfältare Adrian Bastía tog tag i saken. Han sänkte planstormaren med ett krokben, så att säkerhetsvakterna fick tag i honom. Belöningen? Rött kort.

Vad tycker vi egentligen om det?
***
Om vi övergår till mer ortodoxa händelser så märker vi snabbt att gårdagen var de stora avslutarnas dag ute i Europa. Och det glädjer mig mycket att kunna räkna in Johan Elmander bland dem.

Hans första mål uppe i Sunderland var välutfört, hans andra ännu bättre. Tre mål på två matcher uppe i nordöstra England nu för ”Påven”.

Marlon Kings mål i Stoke var ett annat riktigt klassavslut, medan Ishmael Millers mål i Wigan mest var kul för att det föregicks av ännu en karaktäristisk blunder av Titus Bramble.

Spanien så, där Barcelona vann stormatchen mot Seville och gjorde rycket som alla väntat på. Samuel Eto´o stötte upp en boll i krysset, medan världens bäste Leo Messi bågade in en halvvolley och sprang sedan in med ytterligare ett kvalitetsmål.

På andra sidan drömmarna fick Real Madrid smaka på en Albín-rush och en Uche-kontring i Getafe. Då spelade det ingen större roll att Saviola demonstrerade att han trots allt också kan räknas till världsanfallarna – Bernd Schusters dagar är räknade.

I Tyskland gjorde alla de stora anfallskanonerna mål: Toni, Klose och Ibisevic. Werder Bremens forwards gjorde fem mål på Franfkurt – men en sidsteppad Markus Rosenberg var inte i närheten av att göra något av dem.

Segerlobben i det lilla Istanbul-derbyt kan möjligen, kanske få det att lossna rejält för Fenerbahces spanjor Dani Güiza, och när vi ändå är inne på chippar kan vi ju hinna med Stefan Nijlands poängräddare för PSV mot Heerenveen.
***
Och till sist – Alessandro Del Piero slår in en straff och helgen har fått ännu en jubilar. 250 mål för Juventus nu för ”Pinturicchio”. En stor människa.

/Erik Niva

Jag drar den här jubileumsspecialen en vända till, för det finns ju faktiskt saker att högtidlighålla idag.

För exakt 30 år sedan blev nämligen Nottingham Forests ytterback Viv Anderson den förste färgade spelaren att någonsin spela för det engelska landslaget, då han startade mot Tjeckoslovakien på Wembley.
– Det var en väldigt stor grej på den tiden, även om jag själv aldrig hade det så illa. Det var mycket lättare för mig än för, säg Laurie Cunningham eller Cyrille Regis. De var spektakulära forwards, så de stack ut mycket mer. Cyrille fick en kula i posten med meddelandet: ”Den här är för dig om du spelar för England”. Jag råkade aldrig ut för något sådant, eftersom jag bara var en försvarare som brukade sparka folk.

Senast England spelade landskamp – 2-1-segern mot Tyskland i Berlin – innehöll laget sju färgade spelare, ungefär som vanligt. När Viv Anderson debuterade var det en så speciell händelse att till och med Drottningen skickade telegram.
– Det var ett stolt ögonblick. Jag spelade i en tid då det inte var norm för en svart man att spela för sitt land, så att få göra det 30 gånger var mer än jag någonsin hade kunnat hoppas på.
***
Nere i Spanien hyllar vi en annan typ av jubilar. Inte nog med att han gjorde klubbens 5000:e mål för några veckor sedan – om han spelar mot Getafe ikväll så gör Guti sin 500:e match för Real Madrid.
Jag är inte hans största anhängare, men det här är givetvis en prestation som inte går att snacka bort. Bara nio andra spelare – Manuel Sanchís, Raúl, Carlos Santillana, Francisco Gento, Fernando Hierro, José Antonio Camacho, Pirri, Míchel och Roberto Carlos – har gjort 500 matcher för de vita.
***
Tillbaka i England, där Roy Keane gör sin 100:e match som manager mot Bolton. Frågan är hur många till det kommer att bli. Keane har alltid ställt extremt höga krav på sig själv, och det är uppenbart att han inte riktigt trivs med att lämna över ansvaret för sina resultat till 11 spelare ute på planen som han själv inte kan styra.
– Jag har bara varit manager i två minuter, och jag ser konstant över de misstag jag gjort. Vad än åskådarna tyckte när vi förlorade förra helgen – multiplicera det med tusen så har ni tankarna i mitt huvud. Jag har alltid varit sådan, och möjligen gör det så att jag bara kommer att vara manager i en kort tid. Kanske var det vad som höll mig tillbaka under delar av min spelarkarriär också, den överdrivna självkritiken.
***
Hur som helst, av helt olika anledningar – grattis till Viv Anderson, Guti och Roy Keane. Ni har alla gjort stora saker för fotbollen.

/Erik Niva

Först och främst – tack för alla gratulationer. Uppskattas.

Och nu när vi ändå är inne på jubiléer – ni vet väl vad det är för dag i dag, den 29 november 2008? Annars ska jag tala om det för er. Det är den dag då det är exakt 10 år sedan Steven Gerrard debuterade för Liverpool.
Gerrards självbiografi är en av de bästa fotbollsböcker som skrivits på 2000-talet – i synnerhet med tanke på hur berömd och utsatt huvudpersonen fortfarande är – med all sin uppriktiga, ärliga, straight talking Scouseness.

Jag lämnar därför ordet till Gerrard själv för att berätta om sin debut, och jag litar också på att de allra flesta som läser det här förstår engelska. Orden förlorar både i kraft och mening om man försöker sig på att översätta dem till svenska:
”Magical is the only way to describe the whole experience that day at Anfield. I left the dressing room, lined up in the corridor and religiously touched the ”This Is Anfield”-sign on the steps leading to the pitch. This is Anfield. This is it. I came out and heard the noise of the 41,753 fans. Bloody deafening.
During the game, Gérard sent the subs down the touchline, towards the Kop, to warm up. All the subs were applauded. Well, nearly all. When I ran towards the Kop, did they applaud me? Did they fuck! Nothing. Nerves filled every part of my body. I could see the doubts on the fans´ faces as they watched me warm up. I could almost hear them say to each other, ”Who´s this skinny little twat? Who the fuck´s he? I hope he doesn´t come on”. I was shitting myself”.

Men Gerrard blev inbytt. Han gjorde fem minuter mot slutet av matchen mot Blackburn, hade ett par bolltoucher och gjorde en liten insats för att ro segern i hamn. Men det var ändå bara en liten uppvärmning inför det riktiga testet en vecka senare – Steven Gerrard startade då för första gången en match för Liverpool. Mot Tottenham. På White Hart Lane.

”Gérard ran through the formation: 3-5-2. ”Steven, you´re on the right”, the boss said. The implications sank in like a  dead weight. Starting on the right meant one thing: David fucking Ginola. As we left the meeting-room, all the lads said: ”Ginola! All the best”. I knew Ginola was good. I´d seen him on TV many times, but he couldn´t be that good, could he?
Before leaving the dressing-room, Gérard took me to one side: ”Get fucking stuck into Ginola”, he ordered. ”Don´t let him do his turns”. Gérard never swore, but he really wanted me to nail Ginola. No chance. Ginola was on fire. He took the piss out of me. He was so strong. ”Go away, you little boy”, Ginola seemed to be saying, ”you are not good enough. Get away. Come back when you can live with someone as brilliant as me”. I stumbled through a nightmare. Ginola was awesome that afternoon. Within five minutes, he had done seven step-overs at me and put six crosses into the box. It was an onslaught.
I was a bag of nerves, terrified when the ball came near me. I panicked. I gave a few passes away, and Incey was on to me straight away. ”Get a fucking grip!”, he screamed. ”How can this get any worse?” I wondered. ”Incey is on at me. Fucking Ginola is taking the mickey. I am out of position, and out of my depth. Get me out of here”.
Incey was on my back big-time. ”Get tight to Ginola, keep the fucking ball, come on!”. I was fuming with him. Hated him big-time. The words ”fuck off” formed on my lips as I looked at Incey, but I never said them. Christ, how much did I want to confront him.”

Jag bodde i London den här säsongen, och minns matchen väl. Än idag har jag aldrig sett en lika bra spelare på White Hart Lane som David Ginola, och då har jag ändå sett både the Klinsmanns och the Gazzas. Det här var ju den säsongen som Man United vann ”The Treble”. Och ändå – double footballer of the year: David Ginola från ett mediokert Spurs. Så bra var han.

Tio år har gått nu. Steven Gerrard har vuxit upp till en allvarlig kandidat om titeln som Liverpools bäste spelare någonsin. David Ginola har blivit gråhårig. Båda två skulle vara med i min elva med hela Premier League-historiens bästa spelare.

/Erik Niva

Vinna eller förlora med flit? Komma gruppetta eller grupptvåa?
Det är frågan för Juventus, Inter och Roma. Som läget ser ut nu i CL-grupperna, inför sista omgången, är det inte alls säkert att det bästa är att vinna för att få möta tvåan i en annan grupp. Inte när man ser vilka lag som riskerar att hamna på andraplats.
La Stampa skriver mer om det här för den som är intresserad.
http://www.lastampa.it/sport/cmsSezioni/quijuve/200811articoli/17834girata.asp

Snart dags för nytt avsnitt av Laul Calling. Erik, jag och stor gästartist i studion: Super-Bosse. Bra tugg och efteråt lite tårttugg också, för att fira Erik. Simon? Han lapar sol bland hermelinerna på rivieran och överlåter till oss grå katter att gå hemma i slasket och grovjobba…
Grattis till Erik också för det största som kan hända en människa! Min dotter fyller tre i februari, född en vacker vinterdag 2006 då Sverige vann dubbla OS-guld. Jag missade både OS i Turin (lite extra surt  med tanke på min italian connection) och VM i Tyskland. Nu med lite perspektiv kan jag le åt att jag överhuvudtaget tyckte att det kändes jobbigt, då innan hon kom och och jag visste bättre.

Nå,  jag har inte klätt på henne någon Lazio-dräkt än. Däremot är jag glad att hon mitt bland alla dockor också låtit sig förälskas i bollen och gärna spelar med mor sin och redan vet att tuffa tjejer inte gråter om de får en boll i ansiktet.
Jag erkänner villigt att jag blir väldigt glad om hon inte vill hänga i stallet och skriver kärleksbrev till hästar utan jag får stå och heja vid en plan om några år. (är rädd för att jag får tejpa munnen för att inte bli en riktig mum from hell på läktaren).

I kväll tvingas jag i alla fall tillbringa några timmar bland hästtokiga brudar och lösbröst. Jobbar och missar Ekvall vs-Lundh:s bjudning som hålls i kväll för oss som medverkat i programmet. Men det ska bli en utmaning. Hästarna alltså. Dock kan jag leva lycklig utan nedanstående:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article3861634.ab
Tycker någon verkligen att det är spännande med folk som klär av sig fortfarande? Med alla nakenchocker i vardagens känns det i dag mer spännande att klä på sig.

Till sist, något helt annat, min fredagssida: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3875432.ab

Trevlig helg,
Jennifer

I dag har jag levt i exakt 30 år.
Under tiden tiden har Tottenham Hotspur vunnit precis 0 ligatitlar.

Om 30 år är jag alltså 60.
Tottenham Hotspur kommer då att ha vunnit på pricken 0 ligatitlar.

Ytterligare 30 år därefter lär jag väl vara död.
Tottenham Hotspur kommer då att ha vunnit totalt 0 ligatitlar.

För egen del är det väl okej. Jag har hunnit vänja mig vid tanken på att Spurs aldrig kommer att vinna något riktigt stort så länge jag lever, och har hittat sätt att förlika mig med det. Makt korrumperar och framgång föder bortskämdhet. Jag är inte alls säker på att Arsenal- och Chelsea-fansen ser fram emot sina regelbundna title deciders mot Man United i sina flådiga nöjesimperium mer än vi ser fram emot våra Ligacupsemifinaler hemma på slitna, skamfilade White Hart Lane.

Men om jag skulle vara helt fri att välja – skulle jag inte då byta vår situation mot deras, bara för att få uppleva de där Dubbelsegrarna och drömma om de där Champions League-finalerna? Jo, det är klart att jag skulle. Jag är inte så säker på att fotbollen som sådan blir sådär överdrivet mycket roligare av att  hålla på ett vinnande lag – men hur patetiskt det än må låta är jag däremot rätt övertygad om att livet i stort faktiskt blir både lite ljusare.

När allt kommer kring är det oundvikligen nedbrytande att förlora.

Och det är här som vi kommer till det som jag funderar på idag. Det finns en scen i tv-serien ”West Wing” där Toby Ziegler kommer in i rummet där hans lilla son ligger och sover. Huck har på sig en Baltimore Orioles-keps, och håller alltså på att falla för ett rätt hopplöst och meningslöst baseballag. Toby smyger tyst av honom kepsen, och ersätter den med en med New York Yankees-tryck, alltså en symbol för sportens stora maktcentrum.
– Trust me, you´ll be happier, konstaterar han stilla.

Nu när vi ska vara lite privata är det nämligen inte bara så att jag blir officiellt 2000-talsvuxen idag – till våren blir jag dessutom pappa för första gången, om nu allt bara går som det ska.

Och vafan gör jag då?

Tänker jag med hjärtat? Beställer hem ett helt set babykläder med Spurs-tryck, och registrerar honom eller henne som medlem kvarten efter förlossningen?

Eller lyssnar jag på hjärnan? Håller barnet borta från tortyrredskapet Tottenham, för att i stället styra det i varsam riktning mot Manchester United eller Barcelona?

För jag vet ju att Toby Ziegler har rätt – he would be happier – och vem tusan vill inte att ens barn ska vara lyckligt?

Men jaja, det är som det är och det blir som det blir och det är väl ingen idé att bry sin hjärna i onödan. Om nu världen fungerar som jag har hört att den ska fungera så kommer givetvis barnet strunta totalt och fullständigt i fotboll.

Han eller hon blir väl gangstarappare i stället.

/Erik Niva

LA eller icke LA, Umeå eller inte Umeå… Det här är coolt. Styret i den brasilianska delstaten Alagoas har bestämt sig för att döpa om regionens centrala fotbollsarena. Tidigare hette den Estadio de Rey Pelé – Kung Pelé-stadion – men nu ska den i stället få namn efter delstatens största dotter.

Numera heter centralarenan i Alagoas inget annat än Estadio del Reina Marta. Drottning Marta-arenan.

***
Stor Uefa cup-kväll nu. Vi har kanonmatcher som Schalke-Man City, Olympiakos-Benfica, Deportivo-Feyenoord, Portsmouth-Milan, NEC-Spurs och Sampdoria-Stuttgart – men jag skulle ändå säga att matchen som tilldrar sig störst intresse nere på kontinenten är den mellan Hamburg och Ajax. Marco van Basten är tillbaka på bragdmarken från EM ´88, Martin Jol ska visa sina landsmän vad han kan – och en svensk ska leda de rödvita framåt.

I går hade Algemeen Dagblad en stor artikel med rubriken ”Lindgren – Ajax lille ledare”.
– Rasmus har åsikter i omklädningsrummet och vågar stå för dem, säger Marco van Basten.
Själv säger Lindgren att han (gillar Bruce Springsteen och brukar spelar gitarr) inte hade en aning om att han var tredjekapten efter de skadade Huntelaar och Stekelenburg, men att han gillar sin nya uppgift:
– Det är rätt kul, och jag försöker ge min syn på våra matcher och säga vad jag tycker på plan, men det är inget speciellt. Jag har alltid varit sådan. Jag är definitivt inte blyg.
Lindgren-ledda Ajax föll mot AZ i helgen, och själv beskriver skåningen den gångna veckan som ”full av berg och dalar”.
– Att debutera för Sverige var en dröm. Alla vill spela med spelare som Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic.
***
Ajax-huliganer har förresten roat sig med att slå sönder pubar på Reeperbahn både igår kväll och i eftermiddags – totalt 53 gripna – men det finns fans ute i Europa som förtjänar beröm också.

Atlético Madrids-supportrar kom ju inte in på Vicente Calderon mot PSV igår, men då får man ju göra vad man kan. Några hundra Atléti samlades helt enkelt utanför arenan – och såg till att sjunga fram sitt lag genom en springa mellan läktarna.
– Jag vill tacka dem för allt de gjorde, för vi hörde dem sjunga inne på arenan, säger Kun Agüero.
***
Förresten, en ny utveckling i den sportjournalistiska debatten. Från och med 2010 funderar de italienska toppklubbarna på fullaste allvar att kräva betalt för intervjuer med sina spelare och tränare.

Vafan ska man säga?

/Erik Niva

Om jag får gissa så tror jag att de flesta läsare av den här bloggen håller med mig när jag säger att det görs alldeles för lite bra journalistik om supporterkultur.

Kan ni läsa tyska? Då är ni att gratulera. Nya numret av 11 Freunde – i handeln i förrgår – går på djupet och gör riktig, relevant betydelsefull journalistik om den tyska ultrasrörelsen.

Det är inte någon demoniserande skräckskildring – inget överdrivet tjafs om livsfarliga huliganer – men dessbättre inte heller en okritiskt glorifierande hyllning.
Dagens supporterkultur är inte problemet med den moderna fotbollen, men den har hittills inte heller kommit med alla lösningar.

I tidningens huvudartikel summerar skribenten Philipp Köster sin syn på ultraskulturen med orden ”statsopera i stället för punkrock”. Han argumenterar för att dagens strukturerade läktarkoreografi förstört lika mycket i spontanitet som den vunnit i röststyrka:
– Ultras började en gång för att rädda fankulturen. Istället har de gjort många av kurvorna till väldrillade manskörer med sina megafoner, strikta hierarkier och fantasilösa malande.

Du får ett utdrag ur huvudtexten här, du får hela reportaget om supportersångers historia här och du får ett underhållande litet snitt av Bayern-kurvans unika repertoar här.

Fotboll utan fans är – som vi alla vet – ingenting. Men en fotboll där fanskulturen aldrig diskuteras och ventileras är inte heller särskilt hälsosam.

11 Freunde gör journalistik som behövs.

/Erik Niva