Två saker jag fastnade för i Champions League i går:

1. Yoann Gourcuff, som vanligt. Herregud vad han växer av det ansvar och den roll han fått i Bordeaux – ser man på hur det går för Gilardino i Fiorentina också så har Milan en del att fundera över när det gäller den psykologiska biten.

De franska kommentatorerna skrek som små barn över Gourcuffs ”roulette” förbi Obi Mikkel och hans luftdribbling à la ”café-crème”. När det gäller fotbollsspråk är och förblir Sverige ett u-land. Och det är inte bara Viasat-kommentatorernas fel.

2. När jag skulle komplettera min TF1-sändning med lite hederlig nätstreaming från lite andra matcher slog sig den kalla, riktiga världen in i datorn.
Min dealer i Indien hade inga bilder, bara ett kort meddelande:
DUE TO BOMB BLAST AND FIRING BY TERRORIST IN MY CITY MUMBAI (INDIA) JUST NOW ALL THE BROADBAND AND WIRELESS CONNECTIONS ARE DOWN SO THERE WILL BE NO UEFA CHAMPIONS LEAGUE MATCHES LIVE HERE TODAY….

Hur som helst. Champions League var i går. Går vi vidare så kan det vara på sin plats att fundera över Fredrik Ljungbergs framtid.

Seattle Sounders har nu gjort sina utfyllnadsval i det amerikanska systemets expansion-draft. Det betyder att det börjar bli tydligt vilket gäng Ljungberg ska hänga med i omklädningsrummet.

Vilka? En dopad, en football-kille, en cricket-grabb, en 21-årig talang, en Beckham-polare, självaste Stephen King och en landslagsstjärna från… Bermuda.

Här är hela rövarbandet, färdiggooglade och fina:

Nate Jaqua, anfallare.
Sounders blir hans sjätte klubb på ett drygt år. Kan spela anfallare, men också konkurrera med Ljungberg på mittfältet.

Nathan Sturgis, back/def mittfältare.
21-årig talang, som bland annat gjort bra ifrån sig under en pre-season-turné med match mot Chelsea.

Jeff Parke, back.
Åkte dit för att ha tagit otillåtna preparat, fälldes så sent som i oktober i år.

Jarrod Smith, anfallare.
Som till Nya Zeelands legendariske wicket-keeper Ian Smith.

Khano Smith, anfallare.
20 landskamper för Bermuda. A big shot there, apparently.

Pete Vagenas, mittfältare.
Uppskattad trotjänare i Beckhams Galaxy, som haft stora problem med skador. The man to beat to the treatment table.

James Riley, back/mittfältare.
Ytter som på snart 100 MLS-matcher bara gjort ett mål.

Stephen King, mittfältare.
New Jersey Boy, som precis inlett sin professionella karriär. 22 år.

Brad Evans, mittfältare.
Nybliven mästare med Columbus, spelade ordinarie innermittfältare där.

Tyson Wahl, back.
Har gjort en säsong i MLS, med Kansas.
 
Så. Där har ni Fredrik Ljungbergs närmaste framtid. Min egen innehåller en kvick inspelning med Lauls tv-program, och ett par månader i södra Frankrike. Semester, heter det. Kommer att göra sporadiska nedslag både i tidningen och här, men ni får räkna med att det är Jenni och Erik som håller ordning på de här lektionerna.

Och det gör ni nog gärna.

/Simon Bank

Bättre röj i Champions League ikväll, då framförallt den så kallade ”svenskgruppen” som vaknade till liv.

Panathinaikos vann på självaste San Siro (nej, ingen kallar arenan för Giuseppe Meazza, oavsett vilka som spelar) inför mer än 5 000 tillresta och bindgalna snubbar från Gate 13. Nytt liv i den där gamla grekiska sanningen om att det kvittar hur mycket Olympiakos styr på hemmaplan, ute i Europa är det ändå PAO som bär fanan.

Nu blir det ännu en grek-cypriotisk sluggermatch i Aten som avgör gruppen, då Anorthosis kastade bort en tvåmålsledning sista 20 mot Bremen.

En ny klassfrispark av pånyttfödde Francesco Totti tog Roma trekvartsväg till åttondel – men ett sent nickmål av Alou Diarra gör så att Bordeaux fortfarande har chansen inför de två lagens avgörande i Rom.

De andra två grupperna är döda, men vi fick i alla fall en del gott att glädja oss åt från kvällen. Dani Alves och Leo Messi snickrade ihop ännu en luring till frispark – men några minuter senare bräckte ändå Miguel Veloso dem. Men den matchens verkliga mästerverk stod ändå spektakulärt självmålande Marco Caniera för.

Jádson satte ett hattrick när Sjaktar säkrade Uefa-spel, Maxi Rodriguez bevisade att högerdojan sitter på hans bästa fot och Stevie G var Stevie G i Liverpool.

Alltid något.

/Erik Niva

”Valencias böganfallare” – Alejandro Lago valde i alla fall rätt vecka att öppna just den säcken.

I Brighton, Storbritanniens inofficiella HBT-huvudstad, har en utställning precis slagit upp portarna. Den går under namnet ”Fans, Stands and Homosexuality” och är en tredelad fotografisk undersökning av ”fotbollens andra kulturer”.

Richard Baskott visar bilder från Afrikanska Mästerskapen. David Bauckham visar sina foton från de engelska amatörligorna. Och Jason Bartholomew-Hall gör det han alltid gör: Strider mot myten att bögar inte spelar fotboll.

Just 2008 är det tio år sen den ende öppne gay-personen inom engelsk toppfotboll tog livet av sig. Justin Fashanu var 37 år, anklagad för att ha våldtagit en 17-årig kille i Maryland, men det fanns också en tid när han bara var den hetaste unge fotbollsspelare som fanns, när han sänkte Liverpool med årets mål 1980 och blev den förste svarte spelare som kostade mer än en miljon pund.

När han kom ut som bög mötte han häcklande, hån och hat, både från läktare och från gamle tränarlegenden Brian Clough.

Det fanns ingen plats för bögar i fotbollen. Och under de tio år som gått sedan han hängde sig i ett engelskt garage har ingen toppspelare kommit ut som öppet homo- eller bisexuell.

De senaste åren har engelska FA hållit debatter, startat kampanjer, det har kommit en usel tysk film på temat bögfotboll och åtminstone två svenska damlandslagsspelare har kommit ut som gay. Men fortfarande är herrgarderoben så stängd att inte en enda böganfallare kunnat öppna den.

Inte ens de från Valencia.

/Simon Bank

Jo, en grej med gårdagens Champions League förresten.

Filmningarna.

Att Rooney går omkull och skottar på ännu ett lager jord när myten om de icke-filmande engelsmännen ska begravas – 1.05 in på det här klippet – det är väl en sak. Wazza hade i alla fall vett att be om ursäkt, och då kan jag väl låta saken bero för den här gången.

Dessutom är Sir Alex reaktion underhållande:
– I think he’s been watching Pires too much! At least he apologised to the Villarreal players. You never see Pires doing that, do you? Bloody hell.

Men när i hela helvetet ska Dynamo Kievs frisparkskanonjär Oleksandr Alijev be om ursäkt för det han gjorde mot Arsenal – och vafan ska han säga?

Glöm Kaká, glöm Gilardino, glöm alla andra – cynismen i den här filmningen gör den till säsongens hittills allra värsta.

/Erik Niva

Hade jag fått tippa vilken europeisk klubb som skulle starta ett homobråk mot sina Uefacup-motståndare, då hade jag inte gissat på… Rosenborg.

Inför morgondagens hemmamatch mot Valencia drog nämligen trönderna igång en spansk språkskola på sin hemsida. Före detta Blåvitt-spelaren Alejandro Lago höll i trådarna, och läste in olika fraser som RBK-supportrarna förväntades lära sig.

– Los jugadores del Valencia son chiquillas que no soportan grados bajo cero, inledde Lago. De små Valencia-spelarna är inte vana vid minusgrader.

Och så långt var det väl okej – men i den tredje lektionen är frågan vad som egentligen hände:
– La defensa de Rosenborg está como una pared viva contra los delanteros maricones del Valencia.
Alltså, Rosenborg-försvaret är som en levande vägg mot Valencias bög-anfallare.

Hur tänkte någon där?

Efter en lättare mediestorm i den spanska pressen har nu norrmännen tvingats gå ut med en officiell ursäkt:
– Vi visste inte att ordet hade en sådan betydelse, säger RBK:s presschef Nils Heldal.

Den – numera censurerade språklektionen – hittar ni här.

/Erik Niva

Ingen idé att vänta till i morgon med sammanfattningen – den här gången är den snabbt och enkelt överstökad. Det här var kort och gott en skitkväll, för att vara Champions League. En smällkaramell mellan Fiorentina och Lyon räddar inte upp resten.

Inga spännande resultat. Inga fler minnesvärda matcher. Inga snygga mål. Inget kul hände.

Om vi ändå ska samla ihop det lilla och försöka jobba upp lite entusiasm? Tja, nye Arsenal-kaptenen Cesc Fàbregas får nästan lov att läggas till listan över regeltänjare efter sin framspelning till Nicklas Bendtners segermål. Vissa säger frispark, andra säger nedsläpp – klart är i alla fall att Cesc passar på att agera innan vare sig domare eller motspelare fattat vad som är på gång.

Det var väl småkul.

Rául lyckades skotta upp bollen från den snöplågade planen i Minsk. Olof Mellberg nickade i stolpen. Och Karim Benzema avgjorde den enda match som var värd upphaussningen.

Det var ju också okej.

I övrigt? Noll och intet. Alla lag som förväntades vinna gjorde det, och de alla de här grupperna är ju döda och begravda med en omgång kvar.

Och det var min insats som grinig gammal gubbe. Ibland kan jag tröttna lite på tonläget i Viasat-studion, där det investerats så mycket pengar i rättigheter och stjärnvärvningar att alla CL-kvällar bara måste vara häftiga och laddade och glittrande.

Sådan är inte fotbollen – och det är givetvis en av alla de saker som gör den till en så fantastisk idrott.

/Erik Niva

Mellberg nickade i stolpen när Zenit-Juventus spelade 0-0. Men Niclas Bendtner missade inte när han till sist fick sitt läge och gjorde kallt 1-0. Arsenal vidare och jag glädjs eftersom jag inte kan låta bli att uppskatta ett lag som alltid vill spela fotboll.

Men, en annan fundering som jag haft länge och som poppade upp igen efter att jag sett Bendtner: varför, varför, varför drar så många manliga spelare av sig tröjan när de gjort mål? Varifrån kommer det behovet? Finns det forskning på det här? Kan någon vänlig karl där ute förklara behovet av att strippa när man gjort mål?

Jag kan missminna mig men har för mig att Malmö FF:s damslag´(numera omdöpta efter en lotion) skyttedrottning Luiza Pendyk en gång drog upp tröjan och visade sport-behån efter ett mål. Tror att det var hon, rätta mig om jag har fel. Men det kändes mer beräknande (pr för henne och behån) än spontant.

Det är ungefär med tröjavdragandet som med män och det här med att klä ut sig till kvinnor. Svensexa, maskerad, Halloween: en inte så liten del av det manliga släktet missar aldrig en chans att dra på lösbröst (alltid i XL), peruk och kjol då tillfälle bjuds.
Det såg man också bland alla svenska fans på plats under EM, där var många Pippi-killar, fejkade dalkullor och liknande.

I love you guys, men ibland kan jag inte låta bli att fundera…

/Jennifer

Lite smått och gott före kvällens matcher? Okej då, vi kör ett snabbt Europa-svep och kollar vad vi hittar.

Först svaret på gåtan ”vad har Kaká gemensamt med George Foreman”?

Fel svar lyder: Båda gör allt för att stå upp.
Rätt svar har Ricky själv avslöjat för brasilianska blaskan Época: Han funderar på att predika professionellt efter karriären.

Foreman byggde ju sin egen kyrka. Kaká missar aldrig en chans att berätta om vilka under Gud är mäktig (han kan, till exempel, fixa straffar mot Chievo).
– Jag älskar bibeln och jag tycker om att läsa. Att lära mig mer om Gud och Jesus fascinerar mig, och jag skulle vilja dela det med andra människor och berätta om vad Gud gjort i mitt liv. Om jag ska predika? Vem vet.

Kaká upprepar också att han gärna skulle avsluta karriären i Sao Paulo. Men det visste vi ju redan.

•••

På ett annat, lite mindre evangeliskt tema: Såg ni tröjan som Sulley Muntari hade under sin Inter-tröja när han avgjorde italienska derbyt i lördags?
Jodå, bilden föreställde en spritt språngande naken fotomodell (som inte var hans fästmö Menaye Donkor), komplett med en slogan:
FRESH KICKS – FRESH TITS.

Var och en salig på sin tro, som Kaká skulle sagt.

•••

…och Rennes är just nu mest Petter Hansson-saligt.

Fo’ real. Petter får mycket beröm i de franska tidningarna för sitt rakryggade kaptenskap på kommandobryggan i Ligue 1:s mest överpresterande försvarslinje.

”Hansson, tête d’or” skriver France Football. ”Guldhuvudet Hansson”. Han får högst betyg av alla i matchen mot Bordeaux, en sjua – vilket, fritt översatt, betyder ”tajtare än Daniel Majstorovic strumpor”.

•••

Flyttar vi oss en bit norrut kan vi konstatera att tunga Sport+Markt i en analys kommit fram till det sensationella att Bundesliga i år drar in MER pengar i tröjreklam än Premier League.
102,9 miljoner euro mot 85,5 miljoner. Och allt är alltså West Hams fel.

Den nyheten hamnar dock fortfarande i skuggan under Thomas Metzens bidrag i kategorin ”årets Anders Frisk-pris” från Mainz-St Pauli. Det har redan dryftats i kommentarsfälten här i huset – men om ni inte sett de rörliga bilderna så har ni dem här.

•••

En grej till från Frankrike, förresten. Caens Steve Savidan har ägnat den senaste veckan åt a) att bli en av arton fransmän som debuterat i landslaget efter 30 års ålder, och b) att läsa ikapp nån gammal bok med Zlatan-citat.

Hur jag vet? Jo, när han kom tillbaka till Caens träning högg han direkt på en lagkompis med en gammal Ibra-favorit:
– När man spelar med landslaget och testar ett väggspel… så får man igen bollen!

•••

Och, sist men inte minst, lite nina-nina-ninana här på bloggen nu när Erik Niva ändå öppnat stora boklådan (och efter att ha sorterat bort 173 174 sarkastiska skämt om hans kommande debut så har jag bara en sak att säga om den: KÖP, annars skickar jag Thomas Metzen på er).

Men, till Holland.

I går släpptes en bok med titeln Voetbal in een vuile oorlog, Fotboll i ett smutsigt krig. Marcel Rözer och Iwan van Duren har skrivit den, och den handlar om VM 1978. 30 år efter finalen mellan Argentina och Holland kommer de till en slutsats: Matchen borde aldrig spelats.

– Det som folk sa då – Människor kastas ut från helikoptrar, med sina magar uppskurna. Människor försvinner – det var sant. Vi spelade fotboll på tortyrkammarna.

Leopoldo Luque gjorde fyra mål för Argentina på vägen fram till guldet. I veckan gick han ut och sa att han aldrig spelat VM:et om han vetat vad som pågick.

– Vi, folket, argentinarna och regeringen är de som kan se till att det aldrig händer igen.

Det är inte klart med översättningar ännu. Däremot är det första exemplaret redan utdelat. Det gavs till princessan Máxima av Holland, och det hade kunnat vara en flott, meningslös gest – om det inte vore för en detalj:

Máximas pappa heter Jorge Zorreguieta. 1978 kunde han följa VM på nära avstånd, eftersom han satt i regeringen. Argentinas regering.

•••

Nu ska jag se på Champions League. Och i avbrotten har jag ju lite italienska att träna på.

/Simon Bank

Just jävlar. Det här hade jag tänkt kommentera redan i helgen, men en 40-årsfest och dess… erm, rehabiliteringsperiod kom emellan. Dagens Nyheter hade en artikel om svenska sportböcker i lördags, och i sammanhanget nämndes en bok som heter ”Den nya världsfotbollen”.

Och vad sjutton är det då? Jo, det ska jag minsann passa på att tala om i all min självförhärligande reklam- och krämarprakt. Det är nämligen min egen debutbok, som släpps av förlaget Modernista inom några få veckor. Och vad tusan innehåller den då? Jo, såhär bombastiskt formulerar förlaget sin pr-text:

”Världen förändrades under 1990-talet. Planeten globaliserades, fotbollen kommersialiserades. Vad är egentligen kvar nu på andra sidan millennieskiftet?
Under drygt fem års tid har sportjournalisten Erik Niva rest runt i en fotbollsvärld som inte längre ser ut som den brukade göra. Han har rullat iväg en boll, följt den genom 170 städer i 40 länder och intervjuat oligarker, pampar och tonårsmiljonärer. Han har sett den starta ett krig på Balkan, överleva ett annat på Nordirland och stoppa ett i Elfenbenskusten. Han har följt en av vår tids allra största populärkulturella ikoner, från Kunming i öster till Los Angeles i väster.
Fotbollen har alltid varit en extremt känslig samhällsbarometer. I den här boken, decenniets största svenska satsning på nyskrivna samtidsreportage, mäter den trycket i en värld där avståndet mellan de som har och de som inte har ständigt växer, både på gatorna och i serietabellerna.”

Så det så. Sedan jag började på Aftonbladet har jag skrivit nyhetstexter, pusslat ihop matchkrönikor och gjort personintervjuer – men mer än något annat har jag rest runt i världen och ansträngt mig för att försöka förstå hur fotbollen hänger ihop med det globala samhället såhär i början av 2000-talet.

Och det är alltså de bästa av de samhällsanknutna texterna som finns samlade på den här bokens 500 sidor. Här finns gott om samtal med forskare, politiker och tänkare – men samtidigt ändå betydligt fler intervjuer med tränare, ytterbackar och superstjärnor. Ingenting får mig att fundera lika mycket på hur världen fungerar som fotboll. Inget annat får mig heller att glömma alla grubblerier som det där ögonblicket då domaren står med pipan i munnen och allt är några få sekunder ifrån att braka loss.

Boken går redan nu att ”bevaka” hos de stora internetbokhandlarna (typ Adlibris och Bokus), och i början av december så brakar vi själva igång med specialerbjudanden och utlottningar etc i Sportbladet.

Jag tänkte be er att hålla ögonen öppna, men det ska ni inte behöva. Jag tänkte nämligen agera durkdriven kvacksalvare och fortsätta att tjata om det här ända tills Handelns utredningsinstitut utnämner boken till ”Årets julklapp” – så bit ihop.

/Erik Niva

Känner ni till David Miliband? Det är klart ni gör. Englands utrikesminister far världen runt och gör sig till, skakar händer, håller möten och skriver EU-uttalanden ihop med Carl Bildt.

Han har problem.

Miliband är ju inte bara utrikesminister, han är dessutom Arsenal. Fanatiskt Arsenal. När Liverpool sparkade ut hans gäng ur Champions League i våras skrev han en drapa om Peter Fröjdfeldt på sin officiella regeringsblog:

Ingen bra kväll för europeiskt enande på Anfield… ett tveksamt svenskt domslut, en holländare som ramlade lite för lätt och en schweizisk back (de är inte med i EU men borde komma överens med oss allihop) som fick halva norra London att förbanna att han ens släpptes in i landet.

Hårda bud.

Just den här veckan är Miliband iväg på fredsresa i Mellanöstern, och lättare jobb kan man ju har. Han sliter med Iran- och Israelfrågan, han försöker få Syrien att distansera sig från Hamas. Men när han tog en promenad i Damaskus så stötte han på ett mer svårlösligt problem.

Inte konflikterna. Inte terrorn. Inte oljan.

Manchester United.

– Folk på gatan ville prata politik, men även fotboll. Det fanns för få Arsenal-fans och får många United-fans, suckade Miliband.

Carl Bildt hälsar via sin presstalesman att ”Arsenal är ett bra namn, men att han inte följer hockey lika intensivt som han gjorde förr”.

/Simon Bank