De är känsliga herrar, stortränarna. I går kväll gjorde Italiens förbundskapten precis som Inters tränare José Mourinho för någon vecka sen. Som ni minns gick Mou mitt under en tv-intervju då han inte ville diskutera de uttalanden han gjort om Roberto Manicini, sin företrädare, men nu förnekade.

Nu var det istället elegante Lippis tur att förlora ansiktet och dra av sig hörlurarna och gå mitt under SKY:s intervju från 40-årsfirandet av italienska spelarförbundet i Milano i går kväll.
Anledningen: Cassano hade gjort två mål för sitt Sampdoria mot Catania i söndags och det var rakt ingen omotiverad fråga att ställa till Lippi, om Cassano och hans möjligheter att komma tillbaka till Gli Azzurri. Men Casino-Cassano är en nagel i ögat på Lippi som helt sonika drog.
Makthavarnas nya taktik med andra ord, har man inga svar på frågorna eller inte uppskattar dem så bara struntar man i att svara. Ett bra sätt att få till en konstruktiv dialog  och att visa tv-tittarna (det italienska folk som faktiskt landslaget tillhör) respekt…
Det roliga i sammanhanget är att Lippi samtidigt går ut och säga att han vill spelarna uppföra sig mer väluppfostrat… Vad svårt det är, det där med att leva som man lär.

Grande Cassano:
http://www.youtube.com/watch?v=hIKVzSIBrsc

Och ett klipp från någon som verkar dela Lippis känslor inför Antonino.
http://www.youtube.com/watch?v=L7HPkPuhgf4

Och i Sant Petersburg, där Juventus spelar i kväll mot Zenit, har en bil exploderat. Tre personer dödades, varav ett var ett treårigt barn. De italienska tidningarna rapporterar stort (liksom säkerligen de ryska men där går jag bet) om ”granaten mot Putins stad och favoritlag” och att säkerheten höjts kring lagen.
Uefa vill i nuläget att matchen spelas men den ryska regeringen kan ha andra önskemål. Man tror att granaten som exploderade i bilen kanske skulle kastats ner i tunnelbanan, full med morgonpendlare, men att den exploderade för tidigt. Polis och säkerhetstjänst jobbar nu för högrtyck med att ta reda på vad som hänt och om det hela kan ha varit en planerad terrorattack.

/Jennifer

Det brukar ta två dagar att summera fotbollshelgerna nuförtiden. Först kommer det självklara, det väldokumenterade och det uppenbara – men när världen sedan tittar bort så fortsätter ofta det absurda och det obskyra att ticka in.

Och ofta är det ju där vi hittar det som är allra roligast och mest intressant.
***
Den stora snackisen lär gälla Bojan Krkics reaktion efter att ha blivit utbytt mot Getafe. Enligt det spanska skvallret så grät han som det barn han är på bänken, och även om klippet inte är entydigt så är det ju helt uppenbart att han inte är stormförtjust med situationen.

What´s all that about? Jag är såklart ett stort fan av hur Gazza flippade ur i samband med semifinalen 1990 – och ärligt talat gillar jag hur unge Lee Cattermole grät på planen eftersom hans Middlsebrough fick häcken sparkad av Aston Villa – men det här är väl ändå lite för mycket?!

Varför? Jo, för att det här handlade om Bojans egen prestation i en icke-match – medan Lee Cattermole brydde sig om sin klubb och Gazza i alla fall brydde sig om att vinna VM.
***
Mer från den här helgen: Tro det eller icke, men René Higuita, 42, är still around. Vi minns honom såklart som det helgalna geniet – och jag kan försäkra er om att han är sig lik.

Efter att bland annat ha suttit i fängelse för kidnappning, blivit avslöjad för kokainmissbruk och ha deltagit i en dokusåpa så skrev han i somras på för det colombianska topplaget Deportivo Pereira.

På bara några månader har han redan hunnit göra fem mål för klubben – men i söndags natt kom återigen verkligheten ikapp honom. Hans Pereira mötte America i mästerskapets semifinal, och mot slutet av matchen jagade de för att ta igen ett tvåmålsunderläge.

Då – när bollen harmlöst studsar runt på mittplan och det här videoklippet hunnit gå 2.15 minuter – dyker plötsligt en mörk gestalt upp. René Higuita har fått för sig att det är en bra idé att det här är ett bra läge att gå upp till mittcirkeln och lite halvhjärtat gå in i en nickduell.

Some things change, but some things stay the same.
***
Ett par mål jag är skyldig er också. Bröndbys halvt oduglige Peter Madsen får plötsligt för sig att han är Andrés Vasquez – och Real Sociedads Xabi Castillo tycks få för sig att baskerna fortfarande spelar i högstaligan.

/Erik Niva

Normalt sett håller jag mina tidningsartiklar utanför den här bloggen, men idag får det lov att bli ett undantag.

I dagens tidning finns nämligen en sammanställning som kräver internet för att bli riktigt bra. Lite appropå Rob van Persies tilltag i lördags, lite appropå Catanias kalsongknep förra helgen – här är listan på målen som tänjt ut regelboken genom åren.

Huvudrörelsen
Gary Crosby
Nottingham Forest-Man City, 1990
Med en enda huvudrörelse förvandlades en riktigt sömnig Tipsextra-eftermiddag till en match som aldrig dör. Manchester Citys målvakt Andy Dibble plockar ner ett inlägg, och står som bäst och funderar på vad han ska göra av bollen härnäst. Då dyker Nottinghams lille ytter Gary Crosby upp bakom ryggen på honom, nickar bollen ur händerna – och rullar in den i tomt mål.
– Folk kastar fortfarande det där på mig. Jag kan inte komma undan. Om jag åker på semester med frun och barnen så kan du ge dig på att det dyker upp när de rullar en ”Sport Bloopers”-video på planet.
Andy Dibble suckar:
– I dag hade Crosby blivit varnad för osportsligt uppträdande.

Smygaren
Dion Dublin
Coventry-Newcastle, 1997
Uppdaterad version av Crosbys mål. Efter att Newcastles målvakt Shay Given plockat ner ett inlägg så släpper han ner bollen, rullar den framåt för att förbereda en utspark. Problemet är bara att Coventry-anfallaren Dion Dublin förutsett precis detta. Han lurar omkring vid kortlinjen – bakom Givens rygg – och så fort bollen är fri nere på marken så störtar han fram och skickar in den i när.
– Jag måste vara den ende irländaren som finns som inte vet var Dublin är, konstaterade Given.

Kringmanövern
Zhang Yakoun
Kina-Costa Rica, 2005
Hörnvarianternas hörnvariant. En kinesisk spelare låtsas ångra sig, lämna över till en annan hörnläggare. Han vankar därifrån – men utan att någon motståndare har märkt det har han redan rört bollen tillräckligt mycket för att försätta den i spel. När sedan näste man rusar in mot straffområdet med bollen tas det costaricanska försvaret med fullständig överraskning. I kalabaliken som följer kan Zhang Yakoun skyffla in bollen.  I våras försökte Roma kopiera varianten mot Milan, men då blåste en osäker domare – helt felaktigt – av spelet.

Tjuvstarten
Luciano
Atromitos-Larissa, 2007
En inverterad frisparksvariant av ovanstående hörna. En spelare hoppar över bollen, men ger samtidigt sken av att toucha till den. Effekten blir dubbel. Domaren tror att bollen är i spel,  motståndarförsvaret utgår från att den fortfarande är död. Följden blir att Atromitos brasse Luciano rätt och slätt tar tag i den liggande bollen, snabbt rundar muren och skickar bollen i nät. Målet är absolut regelvidrigt för den som studerar reprisen, men den lyxen hade inte den grundlurade domaren.

Krockkudden
John Robertson
Skottland-Nya Zeeland, 1982
Skottlands bidrag till de luriga frisparkarnas lunta. Rötterna sägs finnas hos Brentfords skotte Jackie Graham. I början av 1970-talet så låtsades han och två lagkamrater bråka i samband med farliga frisparkslägen – för att sedan dunka in bollen i nät mitt under grälet. Varianten förfinades, och introducerades på den stora världsscenen under VM 1982. Två skottar låtsades krocka när en av dem skulle hoppa över bollen. Men precis bakom dem kom John Robertson skenande, och i samma ögonblick som mur och målvakt slappnade av så lyfte han in bollen i krysset. Året efter använde sig Alex Fergusons Aberdeen av samma variant när de slog ut Bayern München ur Cupvinnarcupen.
(2.00 minuter in på klippet)

Åsnan
Ernie Hunt
Coventry-Everton
Frispark. Coventry-spelaren Willie Carr klämmer fast bollen mellan sina fötter och tar ett språng. En halvmeter upp i luften sparkar han bakut med båda benen – likt en åsna – och släpper iväg bollen i en lyra. Den droppar ner perfekt framför Ernie Hunt, som har fritt skottfält för att drämma in en bågvolley i bortre hörnet. Vid tillfället fanns det ingen regel som förbjöd tilltaget, men efter några dagars grunnande förbjöd FA tilltaget på ganska vaga grunder. Mästerstycket gör sig inte rättvisa i text – in på youtube med er nu!

Distraktören
Rahdi Jaidi
Birmingham-Everton, 2008
Okej för att Catania tog det här med frisparksdistraktioner ett steg längre, men de var ju verkligen inte först ut på Skansen. I England rasade just den här principdebatten i våras, allt som en följd av att Birminghams tunisier Rahdi Jaidi satt distraktioner i system. Vid varje farlig frispark ställde han sig strax framför motståndarmålet, likt en Tomas Holmström med uppgift att skymma målvakten under ett powerplay. Han stirrade målvakten i ögonen, blockerade hans synfält, gjorde små fåniga danser och hoppade upp-och-ner. På väldigt kort tid så gav tricket utdelning mot både Everton och Liverpool.
– Är det rättvist? Det finns ingen regel mot det. Så länge jag inte rör målvakten är jag okej, och jag är bara offside om bollen tar i ramen och studsar ut.
Alla höll inte med. Många menade att Jaidi visst var offside, då han påverkade spelet.

Luringen
Rik Coppens
Belgien-Island, 1957
Skytten galopperar fram emot straffpunkten – men skjuter inte. I sista ögonblick vrider han om kroppen och petar bollen snett framåt. Där dyker en lagkamrat upp, och när en häpen målvakt försöker hämta sig så spelar bollhållaren sedan lugnt tillbaka till straffskytten. Öppet mål. Alla ger ju Johann Cruijff äran för den här varianten, men sanningen är att han lånat den av den flegmatiske belgaren Rik Coppens. Det är svårt att se fånigare ut på en fotbollsplan än om man misslyckas med den här varianten – vilket Thierry Henry och Robert Pires bittert fick erfara för några år sedan.
(1.30 minuter in på klippet)

Långdistansmissilen
Mike Hanke
Schalke-Bayer Leverkusen, 2004
Ett annat sätt att slå till när motståndarna inte är beredda. Hans-Jörg Butt är en målvakt med en ovanlig gåva – han har gjort hela 31 mål under sin karriär. Efter att han slagit in en straff mot Schalke så slog det dock tillbaka. Schalke slungade blixtsnabbt upp bollen till avspark, och när domaren blåste i pipan var Butt fortfarande i färd med att fira. När han väl var tillbaka vid sitt eget mål så låg redan bollen där, Mike Hanke hade dunkat till från mittcirkeln och bollen hade susat över huvudet på Butt ungefär när han hunnit till den egna straffområdeslinjen.  Rena handbollsmetodiken.

Boxaren
Diego Maradona
Argentina-England, 1986
Gudfadern i klassen. Visst, ni har sett det hundra gånger och hört historien tusen gånger till – men skriver man om mål som tänjer reglerna går det liksom inte att blunda för Maradonas maskerade boxning. Det är klart att det har gjorts mål med händerna långt före Maradona, men det utstuderade utförandet, den enorma exponeringen, de cyniska citaten… Min egen favorit är inte det där uttjatade om ”Guds hand”, utan det Maradona sa i relation till att England tagit Falklandsöarna ifrån Argentina:
– Den som själv rånar en tjuv blir benådad i 100 år.
Förmodligen världens mest beryktade fotbollsmål – alla kategorier.

Den tolfte spelaren
Landon Donovan
USA-Mexiko, 2007
Ett annat sätt att använda domaren. Det bästa exemplet är nog ett mål som gjordes mellan Alloa och Ayr United i de lägre skotska divisionerna – Iain Nicholson vallade upp ett skott i krysset via domarens bakdel – men det finns tyvärr inte fångad på vare sig stillbild eller video. Vi får nöja oss med ett mer indirekt domarutnyttjande. En hård passning i knävecken på domaren förändrar totalt en spelsekvens. Amerikanarna ställer snabbt om, och sätter bollen djupt på en Landon Donovan som aldrig är nära att missa.

Utom tävlan:

Tröjtricket
De senaste veckorna har ett nytt fotbollsklipp orsakat rejält med ståhej på Youtube. Ståhejet är inte konstigt, eftersom klippet är det. Vid avspark lyfter en anfallare upp bollen i luften. Den andre anfallaren fångar bollen i sin tröja. Sedan sätter han raka spår mot mål. Förbi två motståndare, tre, fyra – hela tiden med bollen i tryggt förvar innanför tröjan. Och domaren blåser inte av. Vi vet att klippet är från en amerikansk ungdomsmatch, men vi vet inte så värst mycket mer. Det är dock inte huvudanledningen till att sekvensen förvisas till ett ”utom tävlan”-segment – det är att anfallaren horribelt nog missar när han väl släpper ner bollen i friläge. Här platsar bara knep och knåp som faktiskt resulterat.

/Erik Niva

Nu ska jag harkla mig, för det här är viktigt.

Vi är ett par tusen i Sverige som försörjer oss genom att arbeta med det som kallas journalistik. Vi inbillar oss att det vi gör betyder något, att det finns ett behov av en ärlig och rak granskning av makt och människa.

Och den här – viktiga – verksamheten är nu mer hotad än någonsin. Förtroendet för journalister sjunker som en blyarmerad gråsten, mätning efter mätning placerar in vår yrkeskår någonstans mellan Papphammars Flyttfirma och Thomas Quicks Frisörsalong när det gäller förtroende.

Och varför tar jag upp det här nu?

Jo, det ska jag tala om. Jag tar upp det eftersom journalistikens trovärdighetskris, själva uppfattningen av oss som falska och oseriösa, just denna dag – den 24 november 2008 – fått ett namn, ett ansikte och en titel.

Låt oss nu – gemensamt i denna sal – ta varandra i hand och sjunga en sång, för en ny och ärlig journalistik.

/Simon Bank

Snökaos i går kväll när jag, på samma plan som halva skidlandslaget, skulle landa på Arlanda. Vi omdirigerades till Bromma där jag hann ner i sängen och vända innan det var dags att åka till SVT-huset på Gärdet och sportpanelen i Gomorron Sverige-soffan. Extra tidig avfärd på grund av snön..

Nu sitter jag här i Globen City medan snön yr utanför redaktionens fönster och strax intill har jag Niva som återhämtat sig från 40-årsfesten. Han fick festrapport från Gällivare också, han vet ju hur det går till däruppe. Vi tog det dock lugnt, nöjde oss med att fascinerat iaktta det lokala klientelet som gick loss så att det räckte för samtliga. Alla åldrar på dansgolvet, alla sorters kläder, alla sorters sprit. Det var långtifrån Stureplan och det menar jag i lika mycket positiv bemärkelse som negativ…

Napoli fick ju som ni väl sett bara 2-2 hemma mot Cagliari.
http://www.youtube.com/watch?v=muMt4VpOTCo
Conti gav Cagliari kvitteringen i femte överdidsminuten. Napoli tappade två viktiga poäng men ligger fortfarande fyra, på samma poäng som Juventus (24) men sämre målskillnad. Inter leder ju på 30.

Härligt är det i alla fall att se Napoli med i tabelltoppen som under glansdagarna. Nedan kan ni läsa delar av en intervju med Edy Reja, Napolis tränare, om vägen tillbaka, kampen – och glädjen. (Från La Repubblica).
63-årige Reja säger att laget får honom att känna sig ung.
– Jag känner en stor ungdomlig laddning och en entusiasm som jag hoppas att få behålla. Det är ingen tillfällighet. De senaste tio åren har jag vunnit flea ligor. Här i Napoli har jag dessutom funnit en klubb som tar hand om mig och har ett seriöst upplägg.
– Jag hade liten tränarerfarenhet från serie A och det är enormt stimulerande nu och det gör mig yngre.
Reja säger också att han varit nära att säga upp sig och tänker vad han då skulle ha missat när Napoli nu går så bra.
– Det var efter att vi missade att gå upp i serie B 2005. Det har varit helt avgörande för mig med De Laurentiis och Marinos förtroende för mig. Och även med de goda råden från min fru Livia.
*I fall någon sagt till dig, då du kom som tränare i januari 2005, att om drygt tre år kommer ni att ligga i toppen av serie A, vad hade du gjort?
– Jag skulle tagit honom i skjortkragen. Det är otroligt vad vi åstadkommit. Och kanske är det en saga med lyckligt slut eftersom vägen hit varit en tortyr.

Nej, nu dags för reseräkningar, sen ut i snöyran för lunch på Gondolen med en gammal bekant som helt  på egen hand jobbat sig upp till att bli en av Sveriges framgångsrikaste och mest kända i sin bransch och även besegrat sina demoner. Värd lika mycket respekt som Edy Reja.

/Jennifer

Jaha. Ska man ta och ruska på sig, skaka av sig både helg och snöstorm och försöka komma tillbaka till livet?

Så får det bli – och så får det bli via en global frisparksodyssé. Gårdagen var nämligen
frisparkarnas dag, och ni får använda eget smak och tycke för att avgöra vad ni gillar bäst.

Från Italien har vi:
* Ronaldinhos skruvboll mot Torino.
* Lavezzis snarlika mot Cagliari.
* Cozzas välavvägda smekning mot Atalanta.

Övriga Europa:
* Diegos klassmål i det nordtyska derbyt mot Hamburg.
* Bolo Zendens sena, sena kvitteringsmål mot Le Mans.

Sydamerika:
* Gamle Seba Veron visar att känslan sitter kvar mot Tigres.
* Jorge Wagner tar São Paulo närmare titeln i Brasilien.
* Och Juan Roman Riquelme och Luciano Figueroa samarbetar för Boca.

Men min personliga favoritfrispark kommer från en argentinare i Spanien:
* Andra målet på det här klippet. Real Betis-backen Fabian Monzon pressar iväg en kryssningsmissil från 30 meter.
***
Trötta på frisparkar? Äh, det blir man aldrig, men visst finns det en del annat som vi också ska passa på att visa.

Ett par svepande passningskombinationer från Italien, den som ger Milan kvitteringen mot Torino och anfallet som ger Sampdoria kommandot mot Catania.

Och så gjorde Francesco Totti en mini-sked, liksom för att svara upp mot Robinhos mästerverk i lördags.

Simon har redan berört Ivica Olic mot Bremen, men i ett svep måste såklart hans genombrott-skott repriseras. Och om nu Kalmar fortsätter drömma om att värva Arí så är det nog bra för dom ifall han slutar höja sitt värde genom att klacka in bollar mot Ajax.

Och på de tio inledande sekunder av det här klippet får ni två sevärdheter. Dels ett kvalitetssjälvmål av Mallorcas Ivan Barrios, sedan en utsida från hans kollega José Rey.
***
Bland mer betydelsefulla resultat ska vi betona att det delades ut en buckla i natt också. Argentinske veteranen Guillermo Barros Schelotto drog i trådarna, Columbus Crew slog New York Red Bulls och vann sin historiska första MSL-titel.

Där har du alltså the Team To Beat, Ljungberg.
***
Martin Olsson blir bortblåst av virvelvinden Aaron Lennon – and the Spurs go marchin´ on.

/Erik Niva

Livet som journalist vore så mycket lättare om man slapp läsare.

Jo, lite fattigare också. Kanske lite meningslöst. Men man hade i alla fall kunnat gå och lägga sig i tid.

Nu har en ur det här gänget legat på om att jag måste berätta om Ivica Olics lilla fussballspornografiska mästesverk, och vem är jag att säga emot?

Så här:
Markus Rosenbergs sista utpost i Werder Bremen heter Tim Wiese. Wiese är, hur ska jag säga… eh… äh… ja, vafan, Tim Wiese är dum i hela huvudet. Det var han som toksågade förbundskaptenen Jogi Löw när Löw valde att satsa på Manu Neuer före honom (han tyckte att han inte ”passade in”, och det i ett lag där Jens Lehmann varit förstekeeper!), och när han senast mötte Hamburg och Ivica Olic såg det ut så här.

Som jag skrev när det hände: Han gjorde vad varje tysk toppmålvakt skulle gjort. Om de hette Schumacher och mötte Frankrike 1982, vill säga. Wiese kung-fu-sparkade Olic i halshöjd, och var inte ens nära att be om ursäkt.
– Das ist mir jetzt auch scheißegal, sa han. Jag bryr mig inte ett skit.

Och där kunde historien varit slut. Om det inte vore för att Hamburg mötte Werder i dag igen, att matchen stod och vägde vid 1–1 med en kvart kvar – och att Ivica Olic fick bollen i högerinnerposition, som det brukar heta i radiosporten.

Vad som hände sen får ni gissa er till, eller se här.

Om ni vill så får ni hjälpa till att lista andra exempel på stora revanscher i fotbollsvärlden. Själv tänker jag verkligen skalla min piemontiska kudde nu.

/Simon Bank

Alltså, egentligen hade jag tänkt åka hem – men när jag tänkt en gång till fanns bara en sak att göra.

Checka ut, kuska väskorna till Stazione Centrale och lösa biljett till Turin. Torino–Milan var lite för bra för att missa, även om jag var lite sent ute med att söka plats på pressläktaren. Nästa alternativ följer en bestämd mall:

1. Testa hundvalpsögonen med presskontoret. Funkade inte.
2. Testa maktspråket: ”il più grande giornale della Svezia, för helvete!”. Funkade inte.
3. Hundvalp igen.
4. Ge upp och söka alternativa lösningar.

Jag löste biljett för 40 euro och sög in de där vardagliga sakerna som kan göra en fotbollsmatch i Italien till en värld av njutningar. Som att baristan bakom ståplatsläktaren verkligen lagar riktigt caffè. Eller som att till och med en Gattuso har ett passningsspel i sig.

Hursomhelst. Vart jag ville komma är att det finns en sak som vi/jag kanske slarvat bort lite i den svenska rapporteringen. Både i går, på San Siro, och i dag, i Turin, så har det italienska supporterkollektivet högtidlighållit årsdagen av Gabriele Sandris död.

Jag skrev om det i samband med derbyt, när Romas curva sud höll upp en banderoll om att Gabriele var en av dem (trots att han var laziale), men hans namn ekar alltså inte bara i Rom.

Inters curva nord hyllade årsdagen – och i kväll höll Torinos curva Maratona upp en banderoll med texten 11/11 -07, noi non dimentichiamo. Vi glömmer aldrig.

Det är viktigt och vackert att de gör så, att kulan från Luigi Spaccatorellas tjänstevapen inte glöms bort och att misstron mot ordningsmakten lyfts upp både igår, idag och imorgon. Allt detta är en del av det jag tragglat, samtidigt som jag försökt att inte låta högtravande: att en fotbollsklubb är mer än bara ett gäng som gillar läderbollar och stolpe-in, att det faktiskt kan vara en av få gemenskaper i en tid som dyrkar individen.

Rättsprocessen mot Spaccatorella kommer att ta fart i mitten av januari. Men jag kan också tycka att i alla fall någon borde texta en banderoll ett par veckor senare – för att hedra Filippo Raciti, polismannen som mördades i Catania 2007.

Lösningen på förtroendekrisen i Italien är inte så enkel att det räcker med att måla världen i svart och vitt och dra ett streck i mitten. Myndighets- och polismakten är ett problem, supportervåldet ett annat. Det räcker inte att markera mot det ena.

Och med den förnumstiga tonen går jag och lägger mig och ser fram mot en förmiddag med världens i särklass godaste – och hemligaste – kaffedrink på Puccinis gamla stamställe Bar al Bicerin i Turin. Åherregud, så fint det ska bli.

/Simon Bank

Dagen efter. Ja, inte som för Erik Niva, antar jag, som var på norrländskt 40-årskalas i går – festvärldens motsvarighet till ett Iron Man – men ändå.

Jag tog med Expressens junior Victor Melander ut i Milano-natten och lärde honom allt jag kan. Det tog två minuter. Resten av natten ägnade vi åt kärleksfullt tillagade filetti på en nattöppen restaurang, och åt att diskutera vad Sulley Muntari egentligen menade med sin målgest.

Min gissning?

Han uppskattade penisstorleken hos det tiotal Juventini som hånade hans ursprung strax före målet.

Och nu är det dags för dagens På Spåret.

Vi börjar på Öarna, med att konstatera att William Gallas sannolikt är världens sämste fotbollskapten. Hans utspel fick Arsenals mittförsvar att spela upp en alldeles egen Benny Hill-sketch uppe på Rowsley Street. Robinho kompletterade 3-0-förnedringen med en socker-chip.

Annars var det en udda dag i England. De stora misslyckades med att göra mål – och Johan Elmander lyckades. Odd.

Vidare in till fastlandet, där Saint-Étienne börjar inse att de gjort en historisk felrekrytering när de plockade in Alain Perrin som tränare. Men de kan i alla fall glädja sig åt att Lyon-basen Aulas fick äta upp det han sa om att han ”älskar Ludo Giuly”. Giuly, den ende i toppfotbollen som måste hoppa för att nicka in markpassningar, gjorde just det mot Lyon. Och Valenciennes bjöd på rena rama Trav365-passningsspelet mot Sochaux.

Mer franskt, en bit norrut.

Franckie went to FC Hollywood, och fortsätter göra mål varje match. Ribérys frisparksknorr mot Cottbus höll Bernard Genghini-klass och hade gjort honom hetast i Europa.

Om det inte vore för Vedad Ibisevic, förstås. Höstens bosnier, en noslängd och mer före Wolfsburgs 22-årige långskång Edin Dzeko.

Är ni inte mätta på Italien? Okej, då. Vi konstaterar att Gilardino inte bara lärt sig filma, utan att Adrian Mutu dessutom plockat upp Tottis avlagda gamla skedstraff. (Och om jag glömde att berätta det så kan Schalkes Farfan det tricket också).
Längre ner i hierarkin kan det vara värt att påpeka att gamle Billy Costacurta rullat igång sin tränarkarriär med den äran i Mantova. Han tog över ett krisgäng, ledde dem till tre raka 2-1-vinster innan det blev förlust i Ancona i går.

Billy är alltså het. Det är inte Henok Goitom, som inte spelat en sekund sen den där utskåpningen på Camp Nou – eller, för den delen, sen han gick ut och sa att han ville sänka Real Madrid. Och det lär inte bli mer på ett tag, eftersom Valladolid gick bärsärkargång mot Villarreal och gav de gula u-båtarna deras värsta halvlek sen lektionen mot Real Madrids holländska koloni för mer än ett år sen.

Apropå Real Madrid, så är Schuster i dag extra glad över att Schneijder ägnat veckan åt att studera Kim Källströms skott-via-back-i-mål-trick.

Och, innan vi stänger den eurocentriska butiken för den här gången – lite lösgodis:

Andreas Isakssons PSV behövde exakt 23 minuter på sig för att göra fyra på Heracles. Maza Rodriguez gjorde det snyggaste, en rackarrökare…

…som mycket väl kunnat vara dagens långskott, om det inte varit för att Olympiakos CSKA-köp Dudu har en rätt fin vänsterfot.

Och om ni gnäller över vädret hemma så ska ni vara glada att ni inte spelar er fotboll i Polen. Inte så mycket för vädrets skull som för att man måste jobba sig upp för 30 trappsteg för lite hederlig crowd-pleasing.

…fast handlar det bara om väder så vette fan om inte dagens hederspris går till transylvanerna i FC Brasov.

Sådär ja. Nu vill hotellet sparka ut mig, så det är på tiden att vi går vidare med våra riktiga liv.

Vi hörs om ett par timmar, hörni.

/Simon Bank

Ny medalj här uppe, brons, efter fantastisk körning av Charlotte Kalla på näst sista sträckan och Anna Haag på den tredje i damernas stafett.
Nu kör herrarna och, minsann, det ser rätt bra ut.
Kalla är på väg att bli en ny Klüft; en svensk idrottskvinna som slår knock på alla. Även i Italien är de intresserade av henne, stort reportage beställt från Milano-redaktionen.

Apropå italienare sitter det en fantastisk herre med silverhår och – håll i er – skinnbrallor i pressrummet. Han har knappt gått ut, ser allt på tv och blir mycket upprörd om någon vågar gå förbi tv:n. Och med den klädseln förstår jag om han inte pallar att stå i spåret. Den lämpar sig bättre för en discokväll med italo-pop.

Kristoffer Bergström, reporter, visade mig just en fin skylt som står här ute med orden ”sjuk vård”. Känns nog tryggt för den som blir dålig. Dessa särskrivningar… Att folk inte ser själva att det heter sportjournalist och inte sport journalist. I Globen där vi har redaktionen finns en restaurang som servererar sill sallad.
Men, som Fredrik Lindström påpekat, det är skillnad på en tysk älskare och en tyskälskare…

Matchen i går då, Italien-derbyt? Simon har ju redan sagt det mesta. Konstaterar bara att alla italienska tidningar pratar mycket om Zlatans två missade ”clamorose occasioni”, otroliga lägen. Och att Ranieri säger att ”det var inte mitt Juve som var på planen”.

Eftersom jag var lite neggig i går, över mindre rolig läsarkontakt vill jag lyfta fram ett fint mejl för att visa hur mycket ni läsare betyder. Sådana här mejl uppväger förstås varenda dårpippi.

Hej Jennifer!
Jag vill bara säga att det under åren alltid har varit en njutning att läsa dina krönikor från främst Italien, jag skrev till dig för många år sedan och tackade för en grym krönika om Cassano och det har bara fortsatt sedan dess. Det är svårt för någon som inte bott i Italien och förstår Italienskans nyanser att förklara hur det är med fotbollen där nere. Jag tror ändå att många i Sverige har förstått lite mer tack vare dina suveräna krönikor.

 Det är underbart att du nu även skriver om vår traditionstyngda längdskidsport, jag är siciliansk/dalmas och har som du förstår därför fötterna i båda lägerJag ser fram emot fler legendariska krönikor!
Auguri e buona fortuna!
Giovanni

Dags att ta en renköttskebab nu och sen väntar flyget hem till Stockholm lite senare.

/Jennifer