Medan Niva testar praktisk fotboll i Stockholm och Wegerup pulsar snö i Gällivare gör b-laget så gott det kan i Milano.

Skuggboxningen trappas upp inför det som brukade kallas italienskt derby innan Lucky Luciano kom emellan och skrev om historien. Det finns inget som konkretiserar den mediala uppdelningen i Italien som en stormatch med Rom/Milano/Turin på varsin sida.

Ni såg förstås att Milano-baserade Gazzetta dello Sport dundrade ut den tacksamma bombmattan om att Juves viktigaste spelare är på väg till Manchester City i januari?

Det tog exakt fem minuter för Juventus att dementera a) att Gigi Buffon skulle tacka ja till budet, och b) att det ens fanns ett bud.

Vi kan väl ändå roa oss med att gå igenom listan över de bäst betalda fotbollsspelarna vi har:
1. Zlatan Ibrahimovic, 120 miljoner/år.
2. Kaká, 90 miljoner.
3. Leo Messi, 70 miljoner.
4. Samuel Eto’o, 70 miljoner.
5. Ronaldinho, 65 miljoner.

Allt siffror är, förstås, netto. Man ska ju leva också.

Annars är det presidenternas ordkrig som roar mig mest. Juves Cobolli Gigli slog tidigare i veckan fast att ”Vi vinner med 2–1, Camoranesi gör första, Cruz kvitterar, och sen avgör Amauri eller Del Piero”. Han hade drömt det, berättade han.

Inters Massimo Moratti hörde, log, och svarade:
– Det gläder mig att Gigli sover gott om nätterna…

Om fyra timmar är det färdigdrömt. Inter är ju favorit, med hemmaplan och allt, men det kommer att bli ett sjuhelvetes krig om mittfältet och jag satsar mina pengar på 1–1.

Annars håller stan mest på att förbereda sig inför söndagen. Piazzan vid domen är belamrad med sponsortält inför den dagens stora begivenhet: Milanos maraton.

Just nu känns det som 50-50 att jag efteranmäler mig.

Eller kanske 40-60.

/Simon Bank

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article3831666.ab

Allas vår Kristina Kappelin, fortsättning ovan på historien om fine pappa Zlatan och de andra vardagspapporna Buffon och Del Piero, allt snyggt invävt i ett större perspektiv.

Well, well, well.
Med facit i hand så var det inte så fel att åka norrut istället för söderut.
Dubbla svenska guld och otrolig stämning här uppe.
Kalla och Hellner, tårögd Gunde och vild hemmapublik.
Det blir mycket i tidningen i morgon om en klassisk svensk skiddag.
Nu håller jag långsamt på att tina upp mina tår, enda stället jag frös om, måste köpa bättre vinterskor, mina ugs duger inte i riktig vinter.

En  manlig läsare har tipsat mig om vad någon skrivit på en blogg, nämligen att jag är arrogant och inte svarar på mejl plus givit diverse omdömen om mig och andra krönikörer i divisionen ”jag skriver att folk är fula och dumma för bättre kan jag inte”. Han vill inte stå för att han mejlat mig om detta med namn, det är okej att hoppa på oss anonymt, på forum och sajter, men stå för det som en man – neej. Har väl säkert svarat på 20 mejl genom åren till mannen i fråga och i går lade jag 1,5 timmar på att läsa och besvara hundratalet läsarmejl om min krönika om Frida Östberg och Diamantbollen….De flesta höll med mig, men man skulle ändå svara.
Men otack är världens lön….
En annan krönikörskollega har helt slutat svara på mejl, något som faktiskt inte ingår i våra arbetsuppgifter och tar mycket tid och kraft. Han säger att han mår som en ny människa sen dess. Samtidigt vill man ju värna om läsarna och ha en dialog, det är ju för er man jobbar.
Och de flesta mejl är trevliga och vettiga. De som är som ovan svarar jag dock aldrig på, det finns inget att säga direkt… Sen finns det dagar eller perioder, under stora nyhetshändelser bland annat, då man helt enkelt inte hinner läsa eller svara.

En intressant fråga är hur mycket arbetstid folk egentligen lägger på mejl (även icke jobb-relaterade), Facebook, privata bloggar med mera? Hur mycket arbetstid lägger folk i vårt land, och jorden runt, varje dag på att skicka snuskiga bilder, fjantiga vitsar eller skicka virtuella drinkar till varandra…?

Men nu glada tankar, guld, guld och jobbar jag på bra hinner jag nog se Inter-Juventus.

/Jennifer

Det är inte mycket jag kan om att blogga, men en sak förstod jag tidigt. Ska man över huvud taget existera som bloggare i det 21:a århundrandet finns det ett moment som bara inte går att negligera. Och äntligen, äntligen får jag nu ta steget upp bland de stora, de erkända.

Här har ni – Dagens outfit.

Under tonåren fanns det i stort sett bara ett läge där jag brydde mig om vad jag drog på mig, och det var när jag skulle gå på konsert. Vilken bandtröja sände ut rätt signaler just den kvällen? Skulle jag ta den där retrotröjan med Stiff Little Fingers-tryck, kreddtröjan med Minor Threat eller den nya, limiterade Final Exit t-shirten?

Knappt 15 år senare finns det bara ett moment som mäta sig – och det är vid de sällsynta tillfällen då jag ska ut och spela fotboll.

Idag är en sådan dag. Tyvärr är det också en dag då Stockholm är dränkt i en snöstorm. Begränsat utbud, därför – det måste bli longsleeve. Så var landar vi? Egentligen i ett val som bara handlar om ljust eller mörkt.

The lightness.

The darkness.

Vad tror ni? Äh, det är skitsamma – känner jag matcharrangören rätt så har han någon idé om kollektiv klädsel, och har ändå släpat med sig en uppsättning malätna tröjor från typ Harads b-lag.
***
On a more serious note – har vi något? Jo, en briljant paradox i rakt nedstigande led från Jackie Arklöv som jag bara måste göra er uppmärksamma på.

Medlemsregistret från BNP – British National Party, fascistpartiet som nu försöker maskera sig till en rumsrem fasad – sipprade ut i offentligheten i veckan.

En av medlemmarna var säkerhetsvakten John Shaw, ett snille som i flera års tid försörjt sig på att vara livvakt åt… den jävligt ariske Thierry Henry.
Kyrkoherden John Stanton var ett annat namn i registret. Av någon anledning betroddes han med att välsigna matchbollen inför EM-matchen mellan England och Frankrike 2004. Med facit i hand går det ju inte att låta bli att tycka annat än att Zidanes två sena mål var biblisk rättvisa för det fransk black-blanc-beur-laget.
***
Och så har Harry Redknapp gjort sin första längre intervju sedan han blev Spurs-manager.

Nu: Game On.

/Erik Niva

Imorgon smäller det, som bekant, på Parc des Princes. PSG–Lyon, de som kunde varit bäst mot dem som besvisligen är det.

OL:s spelare är mitt inne i ett helvetesschema, med 19 matcher på 43 dagar, och det börjar redan märkas. Benzema fick ont i Uruguay-landskampen i veckan, Toulalan också – och Grosso kommer att missa matchen mot PSG.

Och vad var det jag ville, nu igen… Jo, just det. Om ni sett mer än femton minuters spel med Jérémy Toulalan så vet ni att det är en rätt rejäl liten terrier till mittfältare. Typen man förväntar sig komma på medan han klipper tånaglarna med bultsax samtidigt som han lyssnar på Cannibal Corpse.

Man förväntar sig i så fall fel.

Tidigare har jag berättat att Jérémys alternativa karriärsval – om han nu inte blivit en mittfältsmördare – är att vara bakelsebagare, eftersom han ”gillar att göra saker med händerna”.

Och… mannen har tydligen tagit det ett steg längre. När OLTV, Lyons tv-kanal, bjöd in honom för att göra det fransmännen kallar ”portrait chinois” – där du fullföljer fraser av typen ”om jag var ett djur så skulle jag vara…” – fick vi veta ännu mer om tuffingen Toulalan.

Om han vore en färg? Blå. För det påminner om havet.
Om han vore ett oljud? Fågelljud.
Och så, till slut, alla karaktärssjälvmördares Nessun Dorma:
– Jérémy, om du vore en låt?

– Ööh, nån gammal. Jag skulle säga den där av Michel Sardou; Rouge.

Nu tycker jag att ni lyssnar lite på Rouge med Michel Sardou, och känner hur bilden av en tuff jävel till innermittfältare växer fram inom er.

Och medan jag gör något vettigt så tycker jag att ni försöker komma med lite fler förslag på temat ”Vilken fotbollsspelare är vilken låt egentligen?”. Ses i kommentarsfältet om ett par timmar.

/Simon Bank

”Är du inte riktigt klok?”.
Den frågan fick jag från en kollega häruppe när jag berättade att jag valt bort Milano och Inter-Juventus för att i stället flyga två timmar norrut för att täcka världscupspremiären här i Gällivare.
Men ibland är det nyttigt att byta miljö och vidga sina vyer.

Jag gick på Journalisthögskolan i Sundsvall och har både vandrat i fjällen och åkt  skidor till fjälls många gånger. Men så här långt norrut har jag aldrig varit. När vi landade vid 11-tiden stod solen redan lågt på himlen. Nu är det mörkt och isande kallt utanför mitt lilla hotellrum där flitens lampa brinner. Europa Calling till morgondagens tidning och så skid-krönika om Kalla med vänner – och rivaler.

Landslagschef Gunde Svan var förstås närvarande på presskonferensen i dag och bara en sådan sak gör det ju värt besväret att fara hit.
Var som 13-åring i Gundes föräldrahem i Dala-Järna, där familjen har bekanta, och det var ett stort ögonblick att få prova en av Gundes jackor och se hans barnskidor, lagade med gamla glasspinnar! ingen krattad manege där inte. Däremot otroligt härliga och engagerade föräldrar.

Vad övrigt nytt här? Tja, fullt med tomtar på flygplatsen. Vänliga människor och man får en check på 100 kronor per dygn av hotellet att käka/dricka för. Man känner sig lite mer välkommen än inom toppfotbollen där man ofta betraktas som paria – eller nödvändigt ont.

 Gick en rundtur förut i knarrande snö och tog in Gällivare men den lokalfärgen spar jag till krönikan i  morgondagens tidning.

Malmö-klippan Stefan Alfelt sms:ar långs söderifrån angående Björnfällan. Där ska tydligen ”den mest klassiska av alla pressfester i svensk sportjournalistiks historia” ha hållits. Alfelt lovar via sms att berätta mer när vi ses men jag misstänker att det inte kommer att vara publicerbart på denna blogg…

I kväll blir det nog dock bara hotellrestaurangen där dj:n utlovat mig stor underhållning om jag kommer ner. Jag är dock väldigt sugen på att stanna på rummet med min senaste Leif GW Persson-bok. Laul och jag är lika stora fans av GW som är på en helt egen nivå bland deckarförfattarna. I vårt tycke.
Laul sms:ade också och berättade om fina tittarsiffror för senaste Laul Calling där jag ju som sagt tyvärr tvingades utebli på grund av feber.

Den är borta nu men jag tror ändå att jag skippar hotellets bastu (ej sambastu) som de noggrannt informerade om i receptionen vid incheckningen.
Bastun blev ett bra samtalsämne vid lunchen med fotograf Jerker, Bildbyrå-Nils och reporter Kristoffer.
Vi diskuterade om det är bra och mysigt eller bara konstigt med sambastu. Vi var alla överens om att det inte är naturligt med män och kvinnor som bastar nakna tillsammans om de inte är ihop eller har någon annan nära relation där det fungerar.
Förstå mig rätt, alla gör som de vill. Men jag skulle aldrig känna mig bekväm i en bastu med exempelvis kollegorna.
Vad tycker ni, finns det några frigjorda svenskar därute som vill piska varandra med björkris denna fredagskväll eller på nästa personalfest?

/Jennifer

Sugen på ett hederligt träningsbråk förresten? Klart ni är, såhär på fredagseftermiddagen.

Well, salvation is only a mouse-click away. Ska man åka och möta Europas just nu bästa lag på Camp Nou så måste man väl släppa ut lite ånga.

Tumultet mellan Getafe-spelarna Cosmin Contra och Mario Cotelo är ju inte direkt Hartson-Berkovic eller ens Gravesen-Robinho – men det där halsduksdraget tyckte jag ändå kändes nytt, fräscht och innovativt.

/Erik Niva

Would you believe it? Tore André Flo är tillbaka. Hans gamle Chelsea-polare Rob Di Matteo har tydligen lockat och pockat tillräckligt för att Flo ska packa kängorna och spela  League One-fotboll för tramsklubben MK Dons.

Stort nog i sig – men jag tar ärligt talat mest upp det för att ta revansch på mig själv.

Fredagar är ju ”Laul Calling”-dagar nuförtiden, och appropå något resonemang om bröderna Elm häromveckan så kastade Laul en skruvboll på mig: Finns det några parallellfall till Elmarna, tre brorsor som samtidigt spelat elitfotboll i samma lag?
– Öh, ehm… Bröderna Nordahl är ju det man kommer på, mumlade jag.

Hur kunde jag? Hur tusan i hela helvetet kunde jag glömma bröderna Flo? Tore André, Jostein och Jarle spelade ju ihop med Sogndal i början av 90-talet. Och Tore André och Jostein nöjde ju minsann inte med det. Det bytte ut brorsan Jarle mot kusinen Håvard – sedan åkte släktlaget ner till VM i Frankrike och massakrerade  tillsammans självaste Brasilien.

Fler trillingbrorsor som spelat ihop? Jo, självfallet Southampton-bröderna Rod, Ray och Danny Wallace. De kunde jag ju också.

Brödrarekordet? Så vitt jag vet så innehas det av den walesiska familjen Jones. Bryn, William, Bert, Ivor och Emlyn spelade alla för Merthyr Tydfil. Guess what? Det var jag däremot tvungen att kolla upp.

Trillingarna Carr – som spelade för Middlesbrough på 1920-talet – hade jag inte heller koll på tidigare. Lika lite som jag kände till det Notts County-lag som på 1880-talet tydligen ställde upp med dubbla uppsättningar trillingar: såväl bröderna Greenhalgh som brorsorna Cursham.

Men nu vet både jag och ni det.

/Erik Niva

Finns det någon fotbollsklubb som verkligen behöver en ny arena så är det faktiskt inte Kalmar – det är Juventus. Gamla Delle Alpi var en av de sämsta platserna i Europa att se på fotboll, men nu ska en Fenix-Fågel resa sig ur askorna på samma plats.

Planerna presenterades igår. 2011 ska en helt ny arena stå färdig. Drygt 40 000 sittplatser, 100 miljoner investerade euro.
– Det här är känslosamt för mig. Än en gång visar sig Juventus leda utvecklingen, vara nummer ett. Det här gör mig stolt att tillhöra Juventus, säger Alex Del Piero.

Det riktigt fina med projektet är att det här tycks bli en riktig fotbollsarena. Inga cirkelformade läktare, inga satans löparbanor, inget extravagant överdrivet krimskrans. Check it out.
***
Som ni kanske snappat upp spelar Juventus mot Inter i morgon, men för mig är inte det den stora attraktionen. I morgon spelar nämligen Parma mot Livorno i Serie B. Och kan ni er Cristiano Lucarelli så förstår ni vad det betyder.

Bästa uppladningen inför matchen får ni på Fredrik Lindströms ambitiösa blogg. Den är skriven ur ett Parma-perspektiv, och sett med de ögonen står ju inte Lucarelli alls lika högt i kurs som han trots allt fortfarande gör i Livorno.

Hur reagerar man som supporter när man vet att ens centerforward har hjärtat hos motståndarna? Plöj igenom den senaste veckans inlägg och känn efter.
***
Helgens andra stormatch? Även den hämtad från en andradivision, spanska La Segunda.

Där har det nämligen blivit dags för ”Del Derbi Canario”, prestigematchen mellan de två ölagen från Las Palmas och Teneriffa. Den spanska upptrappningen har startat, den svenska uppladdningen är igång – och allt tyder kort och gott på ett satans jäkla drag.

Det brukar bli det.

/Erik Niva

Ibland slarvar vi kanske med våra referenser.

Det slog mig när jag läste en av kommentarerna här nedanför, där någon undrade vad jag menade med att Milans fans sjöng ”sin” You’ll Never Walk Alone.

Det är klart att inte alla är bekanta med den historien, och det är arrogant att ens tro det.

Så, okej, i korthet: Hillsborough-katastrofen känner ni till. Den 15 april 1989 klämdes och trampades 96 Liverpool-supportrar till döds i Sheffield. Det blev, på sikt, starten på den nya fotbollsvärlden med Premier League-revolutionen, men just då var det inget annat än ett enda stort krossat kollektivt hjärta utan ärr, ett som aldrig skulle sluta blöda.

Och hur förhåller man sig till sånt? Vad gör man? Hur visar man medkänsla när man inte kan föreställa sig hur den känslan, den desperationen, ser ut?

Fyra dagar efter Hillsborough var det matchdag i Europa, och påbjuden tyst minut. Milan mötte Real Madrid på San Siro, och den tysta minuten respekterades på italienskt vis, med applåder och raka ryggar. I en halv minut. Sedan inträffar det oerhörda, och ni hör det själva en bit in på Rais sändning:

– You’ll neeeeveeer waaaalk alooone…

Jag kan ha sett det klippet tvåhundra gånger, men jag går fortfarande sönder varje gång. Det låter mig förstå varför Milan och Liverpool alltid kommer att vara vänföreningar, och det låter mig förstå varför låtsasfascismen i delar av svensk supporterkultur är så småaktig och död.

/Simon Bank

…och du tyckte att den engelska pressen var kärv, Svennis?

Har du läst Record idag? Om du låtsas som att du inte känner till det så är det i alla fall Mexikos största sporttidning, och det är där de i dag rubricerar sin rapportering med parollen ”Sparka ut honom!”.

”Sparka ut honom. Det kostar bara fyra miljoner dollar. Och om det nu behövs, så är Record fullt villiga att betala den första dollarn. Eriksson är på väg att spola ner en gyllene generation och miljontals dollar rätt ner i avloppet”.

Säker på att du inte saknar News of the World?

/Erik Niva