Det finns nog ingen spelare i hela fotbollsvärlden som jag just nu har samma hatkärlek till som Dimitar Berbatov.

Å ena sidan, jag håller på Tottenham. Jag vet precis allt om hur en briljant bulgar kan få världens svåraste sport att se enklare ut än någon annan kan.

Å andra sidan, jag håller på Tottenham. Jag vet allt om hur en meningslös, ointresserad, illojal bulgar kan underminera ett helt fotbollslag.

Nu brottas det bulgariska landslaget med samma problem. Efter hans helt horribelt loja insats mot Italien i förra månaden så gick till och med det bulgariska förbundets vicepresident Iordan Letjkov ut och sågade honom med den mest skoningslösa statistiska uppgiften:
– Berbatov sprang bara 2000 meter när en normal spelare springer mellan 9 000 och 10 000 meter under 90 minuter. Berbatov är kapten, och måste leda laget, måste göra sitt bästa på planen.

Även om uppgiften i sig måste vara överdriven – för det måste den väl bara vara? – så var det lätt att begripa vad Letjkov var ute efter. Om det tog skruv? Well, igår spelade Bulgarien mot Serbien – och efter en dryg halvtimme låg de under med 4-1. Då verkade Berbatov tycka att det var rätt meningslöst att fortsätta. Han bad om att bli utbytt – med en höftskada som kanske var uppfunnen, kanske inte.

De bulgariska journalisterna hade i alla fall sin uppfattning kvar. Canal 1 sände matchen, och deras kommentator beskrev Berbatov och hans uppträdande som ”en skam för landet”.

En kvart senare – under halvtidsvilan – ska Berbatovs rasande agent Emil Danchev ha ringt upp tv-bolaget och antytt att hans klient tänkte sluta spela för Bulgarien om inte tonen i omdömena om honom förändrades.

Efter matchen upprepade Danchev hotet offentligt:
– Dimitar sa till mig att han var beredd att sluta i landslaget, eftersom folk skyller de dåliga resultaten på honom.

Så där står vi – Berbatov mot Bulgarien. Which side are you on?

/Erik Niva

Har ni tre timmar över för lite läsning? Hängmerå.

Jo, jag har ju tidigare varit inne på det här med att krisgänget Modena anlitat en begravningsentreprenör som ny sponsor.

De hade alltså en del emot sig. Så vad göra?

De gjorde vad varje öppen, modern fotbollsklubb skulle göra:
De anlitade en exorcist.

Exorcism är stort i Modena. Gabriele Amorth, mannen som var Vatikanens egen exorcist, föddes här. Nu gav man istället benediktinermunken Gregorio Colosio chansen att rena omklädningsrummen från Satan och hans anhang.
– Jag har alltid varit ett fan, sa munken. Så jag ville göra något för att hjälpa laget.

Sedan dess har Modena spelat två matcher hemma på Alberto Braglia. En oavgjord – en seger. Well exorcised.

Och varför i hela världen tar vi upp det här nu då?

A) För att det är roligt.
B) För att det pratas för lite om exorcism.
C) För att det ger mig chansen att lista fler lyckade och
misslyckade försök de senaste åren.

Låt oss gå från de bästa till de sämsta:

1. Feng Shui räddar livet på Stoke (2002).

Imperiets mest uppmärksammade hokus-pokus. När Millenium Stadium blev hemmaplan för alla stora engelska finaler så vanns de första elva matcherna av laget som bytte om i det norra omklädningsrummet.
Vad göra?
Feng-shui, så klart.
I mars 2002 kallades feng-shui-gurun Paul Darby in för att styra väck all negativ energi ur det södra rummet (man kan tycka det borde räckt med att inte släppa in Robbie Savage). Processen avslutades med att den walesiske konstnären Andrew Vicari målade en två meter hög väggmålning föreställande en fågel fenix, en galopperande häst och en strålande sol. Symbolik, vetni.
Nästa gäng in i omklädningsrummet var Stoke, ledda av isländske galningen Gudjon Thordarson och på ingång till League Ones kvalfinal.
– Jag tog mig tid för mig själv i omklädningsrummet, och talade till den Allsmäktige. Vi redde ut rummet. Han sa ”no problem, son”.
Och det var det inte heller. Stoke spöade Brentford med 2–0 och bröt förbannelsen.

2. Arsenal hästar till det (2006).

Mer Feng-shui. När Arsenal skulle flytta in på Emirates la Arsène Wenger enorm tid på alla små detaljer.
Japan-resenären Wenger ville ha ett omklädningsrum format som en hästsko, som ska ge tur. Och, tja, the Arsenal förlorade bara en hemmamatch i ligan den säsongen.

3. Mexikansk trollkarl är en usel jävla tippare (2006).

Inför VM-avresan håller Mexikos grand wizard (jag vill inte ens försöka översätta) en tvådagars ritual, komplett med ett skelett av plast – för att skydda och hjälpa landslaget.

Hans tips: Mexiko till kvartsfinal, Tyskland slår Brasilien i finalen.

Facit: Mexiko ut i åttondelen, Tyskland till semi – och Brasilien gör tokfiasko. And can we have our money back, please.

4. Stuart Pearce värvar en ponny (2006).

I den tuffa genren Barn som hjälper sina manager-pappor är det här en favorit.
Pearce hade det jobbigt med Manchester City, så när sjuåriga dottern Chelsea gav honom sin lilla leksaksponny Beanie så tog han chansen. Beanie fick sitta vid bänken, City slog West Ham – och allt verkade vara frid och fröjd.

…ja, i alla fall tills City började falla fritt, misslyckades med att göra ett enda mål på hemmaplan på åtta raka ligamatcher – och Pearce fick kicken.

Beanie that.

5. Celta Vigo testar allt (2007).

Efter en katastrofal säsong tar Celta Vigo till all desperations moder inför en hemmamatch mot Real Madrid.

De ber helt enkelt fansen att ta med allt de har av lyckoamuletter, maskotar, vitlökar, krucifix, radband, helgonbilder. Ja, och dessutom skulle de förstås utöva alla tänkbara (bönestunder) och otänkbara (tur-ko-parader) ritualer.

Resultat? 1–2 mot Madrid, Ruud van Nistelrooy satte en straff. En månad senare var Celta Vigo klart för nedflyttning.

6. Biskopen av Oxford välsignar Kassam Stadium (2001).

När Oxford United skulle lämna gamla Manor Ground för nya, fräsiga Kassam Stadium fick markägaren be ett gäng romska familjer byta boplats.
Efter ett par usla matcher satte ryktet igång, eldat av fördomar och gammal fin Stephen King-dramaturgi:

En zigensk förbannelse hade, förstås, drabbat arenan.

Oxfords Biskop Richard Harries kallades in, höll en böneceremoni på arenan, men förnekade efteråt att det skulle handlat om exorcism.
– De var bara en liten ceremoni.

Fan vet om han inte skulle ansträngt sig mer. United åkte ur League One 2001, de åkte ur League Two 2006, och harvar numer på nedre halvan in the Conference.

7. Midland Porter simmar – och drunknar (2008).

Det finns förstås tusentals berättelser om Juju och annat skrock i Afrika. Vi nöjer oss med en tragisk men färsk berättelse ur Zimbabwetidningen The Chronicle.
Division II-laget Midland Porter Cement gick igenom en tung period, och fick rådet att skölja av sig de onda andarna i Zambezi-floden.
Sexton spelare gav sig ner i vattenströmmarna – bara femton kom upp.

/Simon Bank

Något vi inte berört med gårdagens landslagsspel? Jo, Georgien föll med 2-1 i Rumänien – och eftersom det nya numret av Sportmagasinet skickas ut till prenumeranter i dagarna så passar jag på att tjata om mitt Georgien-reportage där en sista vända.

Parallellt med matchen i går så visas en fotoutställning om augustikriget i Bukarest, och avståndet mellan de två aktiviteterna är betydligt kortare än man kanske först tror. När jag var i Georgien insåg jag att det deras fotbollslandslag sysslar med just nu är så kallad kulturell krigsföring. Nu när EU är på väg att återupprätta sina relationer med Ryssland som om inget hade hänt så är fotbollen ett av väldigt få sätt för Georgien att ropa ut till omvärlden: ”Vi är fortfarande här, och vi fortsätter kämpa. Glöm inte bort oss”.

Annars var det absolut största med Georgien-resan att jag fick chansen att hänga med en av mina barndomsidoler i några dagar. När muren föll så flyttade Zaur Svanadze till Sverige. Han var en teknisk, bollskicklig innermittfältare som bland annat vunnit Cupvinnarcupen med Dinamo Tbilisi 1981. Tio år senare så hamnade han osannolikt nog i Malmbergets AIF.

Efter ett årtionde i Sverige är Svanadze nu tillbaka i Georgien, där han just nu basar för U19-landslaget. Tidigare har han bland annat varit huvudtränare för Lokomotiv Tbilisi och assisterande förbundskapten för det georgiska a-landslaget.

Nu är han öppen för en flytt tillbaka till Sverige – så om du basar för en hyfsat ambitiös klubb i typ Superettan och vill prova på en annan väg än den svenska förbundsmodellen, slå Zaur Svanadze en signal.
***
Har ju varit en del fotbollsmusik på den här bloggen de sista dagarna. Jag ska stänga den burken för stunden med det här tipset.

Jag kom faktiskt ihåg hur Peter Wennman efterlyste en hip hop-refräng till Papa Bouba Diops ära efter ett sent kvitteringsmål mot Man United – men jag hade ingen aning om att det faktiskt fanns folk som tog honom på orden.

Laxås boxarromantiker Dick Tiger satte ihop en poppärla om vår man Papa Bouba – och blev bland annat belönade med att spelas i halvtidspauserna på Craven Cottage. How to make it in the UK.
***
Vet inte om alla i hela världen redan har sett det här, men jag tyckte att det var lite kul. Zlatan håller dribblingsskola på Uefas hemsida – ”some players make it look easy… Simão… Cristiano Ronaldo… and last but not least – me…” – och avslöjar vilket som är hans personliga favoritmål.

Inte klacken mot Italien, inte slalomshowen för Ajax, inte bomben mot Grekland – utan den gamla Ajax-rushen mot Celta Vigo som jag inte ens hittar något videoklipp på.
***
Och appropå klassikermål. När vi snabbdiskuterade vilket 1978-mål det var som Elano gjort en kopia på kunde vi inte sätta fingret på det, men nu har Simon Bank googlat igång.

Nelinho, såklart.

/Erik Niva

Det är inte bara kring Svennis det blåser.

I hans tidigare hemland Italien är det rejäl storm – kring Catanias kalsonger.
Ni har redan sett bilden, i ett av Eriks tidigare inlägg.
Ta gärna en titt igen på hela sekvensen, det är värt det:
http://www.youtube.com/watch?v=gUg_6fXztOM

Catania fintade alltså bort Torinos målvakt Sereni genom denna, minst sagt, udda frisparksvariant. Men nu har Plasmatis nerdragna shorts och uppvisade kalsonger lett till rejält bråk – och kalsongerna kommer kanske också att leda till regeländringar eller åtminstone hårdare tag mot liknande uppförande.
Många, inte bara i Torino, menar att Plasmatis uppträdande var osportsligt och förnedrande och förolämpande mot Sereni och Torino.
Tränare Zenga säger att varianten var intränad – men inte kalsongmomentet.
-Jag såg inget från bänken men på träningen ska jag absolut ta upp det här med spelarna för vi kan inte göra något som gör att vi riskerar disciplinära åtgärdetr Jag tror ändå inte att Plasmati hade någon som helst avsikt att förolämpa någon.

Catanias egensinnige president Lo Monaco har sin uppfattning klar:
– Om det var en fräck sak att göra? Det finns regler och jag kan inte se att det här ett brott mot någon. Vad som är god smak är en relativ fråga.

Domarbas Collina säger att domaren blev lite tagen på sängen eftersom inget i reglerna förutsett att spelarna ska dra ner byxorna inför varandra.
– Det är helt klart en osportslig gest. Man kan jämföra med när ansiktsmasker förbjöds på planen. En sydmarikansk spelare kom med spindelmannen-mask och Fifa uppskattade det inte och tillförde en regel som förbjöd det.
Enligt Collina är Plasmatis kallingar ett soklart exempel på ”brist på respekt för motståndarna”.

Förre domarbasen Paolo Casarin är ännu hårdare i sitt omdöme:
”Det här är verkligen inget tecken på genialitet direkt. Att visa kalsongerna är bara dålig smak och osportsligt uppträdande. Det kommer aldrig att tillåtas igen för domaren har makt att ingripa mot sådant här. Det hela är en total avsaknad av värdighet”.

Så, vad säger ni läsare, borde domaren ha underkänt målet? Var det kul eller bara plumpt? Var går era gränser?

Själv går min gräns vid feber, när det kommer till vad man är beredd att offra för jobbet. Därför missar jag Laul Calling i dag, är hemma i soffan och hoppas bara att jag blir bra till i morgon.

Här har ni dagens alster, om landskampen i går:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3812925.ab

/Jennifer

Vad vet vi?

…att Svennis och hans Mexiko föll i Honduras i natt – där hemmafolket verkar ha varit rätt taggade – men att de ändå hankar sig vidare i VM-kvalet på målskillnad.

…att La Afición nu toppar sin hemsida med jätterubriken ”¡DE MILAGRO!” – Miraklet – och följer upp med underrubriken ”La mediocridad se hace presente”, det mediokra är här.

…att Justino Compeán – presidenten för det mexikanska förbundet – sa att Svennis skulle leda laget mot Sydafrika oavsett resultatet. Men det var före matchen, det.

…att det mexikanska förbundet ändå ska ha någon form av utvärderingsmöte i eftermiddag.

…att det är sju timmars tidsskillnad till Mexiko, och att klockan därför fortfarande bara är halv tre på natten där.

Vad vet inte?

…vad som händer nu.
***
Några andra mål som Simon Bank valt bort med sitt eurocentriska perspektiv? Jodå, som vanligt finns det såna.

I det här tempostarka klippet ni se hur före detta HIF:aren Luton Shelton gjorde sitt bästa för att Jamaica skulle ta in de mexikanska plusmålen, och hur de möjligen hade lyckats om inte kvällens frisparks studsat ner på mållinjen. Ni ser dessutom hur det gamla underbarnet Freddy Adu – nuförtiden bänkspelare i Monaco – skruvade in sitt första mål för det amerikanska a-landslaget.

Brasilien slog Portugal i en 6-2-match som tycks ha varit rätt underhållande. Maicon smackade in bollen ur dödvinkel. Elano flyttade bollen lite bakåt  och lite utåt – sedan gjorde han om något liknande.

Keji Tamada gjorde det vackraste målet i Asien när hans Japan krokade på Australien i sin kvalgrupp.
***
Holland? Äh, allt det intressanta där nere utspelade ju sig i samband med den oortodoxa matchen mellan Holland B och Sverige U21.

Dels har vi ju den fenomenala 3-0-segern – det finns videohighlights på det holländska förbundets hemsida, men ska du kunna se dem måste du först lura i din dator att du sitter i Holland, Belgien eller Schweiz – efter begränsat bollinnehav, men fina mål av Bajrami, Avdic och Toivonen.

Men dels måste vi ju uppmärksamma det riktigt stora med den matchen. På ena bänken satt Jörgen Lennartsson – på den andra satt Dennis Bergkamp.

Jepp, den fenomenale eleganten har nu gjort tränardebut. De senaste åren har han coachat sin son, jobbat på sina tränarkurser och påbörjat en internutbildning med Ajax. Men i går gjorde han alltså sin första riktiga match, som assistent till b-landslagets tränare Johan Neeskens.
– I Ajax arbetar jag bara i bakgrunden än så länge. Besluten där tas av andra. Här så är jag däremot inblandad i laguttagningen, bytena och kan komma med synpunkter om hur laget ska spela bättre.

Dennis Bergkamp är tillbaka, och fotbollsvärlden är därmed en lite bättre plats idag än den var igår. Men han hade nog inte räknat med att tvingas möta Emil Johansson det första han gjorde.

/Erik Niva

Diego debuterade, Terry tramsade och Källström tjongade.

Ja, och så ska vi försöka få med lite vid sidan om allfartsvägen också.

Men det uppenbara först. Sverige förlorade i Amsterdam, och det hjälpte inte att Kim Källström gjorde matchens snyggaste mål med högern. Hollands 3–1 kan vi visa också, för att Dirk Kuijt är en sympatisk fiskargrabb (och så att Andreas Granqvist kan få veta varifrån han kom).

Kvällens största begivenhet var, på något vis, förstås Guds återkomst till världsfotbollen. Skottland betalade 14 miljoner för att få Argentina och Maradona till Glasgow.
De fick en fokuserad, cool, 4-4-2-spelande Diego – och ett fint klappklapp signerat sköna EZ-maffian Tevez-Gutierrez-Rodriguez.

Öarnas näst gladaste sydamerikan hittar vi i Irland, iklädd polsk tröja. Roger Guerreiro fick ett lite för snällt försvar mot sig för att inte göra 2–0, och Polen avslutade onsdagen med ett gammaldags östeuropeiskt vådaskott av Shakhtar-råskinnet Lewandowski.

Åter på fastlandet är det bara att konstatera att tyska målvaktskåren inte är vad den varit. Eller, René Adler var väl ganska exakt vad Toni Schumacher var när José Brown hängde 1-0 i VM-finalen 1986. The next big thing i engelska målvaktskåren, Scott Carson, var väl inte heller så stor om vi ska vara ärliga – men det gav i alla fall Patrick Helmes chansen att hedra sin hädangångna golden retriever Emmy.
Jaja, England fick matchen ändå, trots att Tyskland var bättre mot slutet. Terry with the header.

Villa och Torres gör mål, det vet ni redan. Ge dem sen lite skön Xavi-service så kan det bli riktigt vackert.

I den gamla världen spelade två väldigt olika striker-typer 1–1. Tonis var, föga oväntat, snyggare än Gekas.

…och om det är läktare ni går igång på så var det förstås Österrike-Turkiet och den grymma turkimmigrant-invasionen som gjorde er kväll.
Österrikarna påminde oss om varför deras fans ville att de skulle läma w.o i EM. Fast Tuncays chip är fin, det ska man ge honom. Mannen pressade ju dessutom in ett hat-trick på slutet. På andra sidan gränsen gick sedan gamle Spurs-Sampdoria-snidaren Reto Ziegler (Tobys grabb) och skruvade in 1–0 på Finland.

Annars då? Vad har vi?

Kvällens frispark hängde ju Georgijev mot Serbien. Vilket ju var en klen jävla tröst, med tanke på att de släppte in sex mål – TROTS att gamle Milosevic missade TVÅ straffar första kvarten. Savo gjorde två mål, men det snyggaste han bidrog med var en passning till Jovanovics 2–1-mål

Från Afrika noterar vi slutligen att kontinentens egen Maradona, Egyptens Aboutreika, fortfarande vet hur man gör iskalla små karameller till mål. And the commentary is a bit of a treat as well.
Benin fick bara ett tröstmål, fast jag vet inte om det tröstade nån. Skulle väl vara nån HIF-fanatiker i så fall.

När det gäller det vi inte kan se, men bara notera – så har vi ju alltid det faktum att Hoffenheims egen happy camper Vedad Ibisevic gör mål för Bosnien också. Två stycken, när de slog Slovenien med 4–3.

…och för alla scousers som undrar vad Igor Biscan gör nu för tiden, så ska ni veta att han just nu är upptagen med att bli utvisad i Dinamo Zagreb i sensationella förlustmatcher (deras första i ligan på två månader) mot lag som Rijeka.

Det var nog det hela, innan Sydamerika är i mål, men det lär vi få anledning att återkomma till – ty just i detta nu gör Mexiko självmål mot Honduras och sätter en viss Mister Eriksson i, som det heter på värmländska, en jävvla sitts.

/Simon Bank

Inför det som komma skall då.

Ni kanske har snappat upp att det ska spelas fotboll som faktiskt gäller något också. Svennis är i Honduras, och även om det ska väldigt, väldigt mycket till (förlust och sju tappade plusmål gentemot Jamaica) så finns det en möjlighet att Mexiko är borta från VM 2010 när ni vaknar i morgon.

De honduranska fansen verkar i alla fall taggade. Jag citerar den mexikanska tidningen La Afición:
”När Sven-Göran Eriksson anlände till San Pedro Sula så ställdes han till sist inför den verklighet som många varnat honom för: Det här är så nära helvetet det går att komma. En blandning av galenskap, våld och passion omringar något som förflyttats bort ifrån alla sportsliga dimensioner, och i stället förvandlats till ett krig, där fienderna är mexikaner”.

Flera hundra hemmafans väntade i timmar på att ta emot det mexikanska landslaget. De vrålade : “¿Cuál es el miedo? ¡Mexicanos cagones!” (”Vad är rädsla? Mexikanska skitar”) och gjorde några halvhjärtade försök att attackera den grönvita spelarbussen. Sedan misshandlade de någon busschaufför och en skara journalister.

Svennis reaktion? Ja, vad tror ni själva?
– Det är trevlig stämning här i Honduras. Jag förstår att många fans vill att Honduras ska vinna, så det är normalt.

Jojo.

/Erik Niva

Inför det som komma skall då.

Vi flyttar oss till Misiones-provinsen i nordöstra Argentina. Det är hösten 1994, och på Club Deportivo Guaraní Antonio Franco-stadion är det välgörenhetsmatch för det lokala barnsjukhuset.

Domaren blåser i pipan, avsparken går – och Diego Maradona tar tag i bollen.

/Erik Niva

Efter att Jacques gått all in på Depeche Mode i en kommentar till förra inlägget har jag ju fått en anledning att berätta ett och annat med svenskintresse om that lot.

Först och främst vill ni förstås veta att Michael Wagner är Sportbladets och möjligen Uddevallas främsta expert på Essex-syntarna. Sen tänkte jag ta tillfället i akt att berätta en otippad, möjligen lätt kontursvag, men likafullt sann story om Kalmars gamle skyttekung/TV-idol Billy Lansdowne.

Det kan ha varit ett par år sen, Depeche Mode var på Europaturné och skulle mellanstoppa i Stockholm, vilket dök upp som en konversationspunkt runt fikaborden på TV4. Några redaktionsmedarbetare snackade om att de fått biljetter, vilket fick nestorn Lansdowne att lystra till.

– Depeche Mode? Tjae, man kanski skulla gow dit.

– Nja, sa ungtupparna, med något lätt överseende tonfall. Det är nog rätt slutsålt.

– Tjae, sa Billy, Ja can wringa till Andy Fletcher. Vi är gamle skolkamrauta.

Man ska alltså aldrig ta något för givet. Särskilt med folk från Basildon.

Och apropå musik, footie och att ta saker för givet så hoppas jag att ni inte missade en söt liten historia om skotske landslagskeepern Craig Gordon. Den yngste spelare som någonsin valts in i Hearts hall of fame lämnade ju klubben för Sunderland i somras för målvaktsrejäla nio miljoner pund.
Karriären började fint i Premier League, han fick stå och fansen gillade honom. En del gillade honom till och med så mycket att de plitade ihop en läktarsång som de mejlade till Gordon för respons:

Now I would walk 500 miles
but I would rather catch the bus
Just to see the man who cost 9 million pounds
to play in goal for us
Craig Gordon! Craig Gordon! Chalalallalalalala.

Texten var finfin. Det var melodin som fick Craig att toksvettas mitt på blanka dan.
– Det där är ju en Proclaimers-låt – och dom är stora Hibs-fans! Varje gång jag kom till Easter Road med Hearts spelade de en massa Proclaimers-låtar, bandet är die-hard Hibs.
– Så, jo, man kan säga att de inte är mitt favoritband.

Och så vitt jag vet och hört så har man hittills aldrig sjungit ramsan på Stadium of Light.

/Simon Bank

Förlåt. Ibland kan man bara inte låta bli att sätta sådana rubriker. 🙂
Man måste ju passa på för i tidningen är det inte vi skribenter som sätter rubbarna, utan de eminenta redigerarna, de som gör sidorna på natten, något jag aldrig skulle klara, jag var värdelös på redigering när vi hade det på Journalisthögskolan.
Dock får man då och då arga mejl om rubbarna, men är alltid lika oskyldig…

Men Trapattoni, tillbaka till honom. En underbar liten herre, ni minns väl Eriks tidigare inlägg här på bloggen med Trapattonis utbrott? Själv träffade jag honom, Trapattoni alltså, mycket inför och under EM 2004, då jag punktmarkerade Italien.
Vi kör ett litet minne därifrån:
http://www.youtube.com/watch?v=2GsNyyMn8Tc (datorn har hängt sig, den vill inte länka just nu, men ni ser ju adressen)
Vi satte vid tillfället, apropå rubbar, den fina rubriken SPOTTI. Den tyckte italienarna var så bra att de till och med filmade Sportbladets etta i italiensk tv.
Jag har för övrigt aldrig fått så mycket mejl som då, när jag skrev om Spotti och 2-2, och det vill inte säga lite….

Numera basar som bekant ”Trap” över Irland och han börjar redan nu, fyra månader i förväg, att ladda upp inför mötet med sitt fosterland.
”Italien är ett bra lag när alla är friska och skadefria men med några spelare borta kan de få problem”.
Det kommer att bli en mycket intressant match, så mycket är i alla fall säkert.

Själv bevakar jag Holland-Sverige i kväll och det känns inte som årets hetaste match direkt…

Candido Cannavòs krönika om Zlatan i dag är för övrigt intressant, den handlar bland annat om det otroliga faktum att Z är en normal pappa och byter blöjor på sina barn, något som skakat mina manliga kollegor nere i Italien. Kommentarer överflödiga.

Nu ska jag leta vinter-kläder till Gällivare och det ska vara riktiga, rejäla sådana, inte det man kör med här i huvudstan där man mest åker runt i t-banan. F-ck, skulle hållit mig till Milano som planerat. Frågan är även vad man har på sig om man ska ta en sväng på Björnfällan när man är färdigjobbad fredag kväll… Niva kanske vet?

/Jennifer