Alltså, det har ju alltid varit svårt att avgöra vad som är värst – fotbollsspelare som gör musik, eller musik om fotbollsspelare.

Låt oss stoppa ner våra kladdiga fingrar i arkivet som hastigast.

Ni har hört Ronaldinhos egen samba? Samba Tri drar med honom upp i sin Goleador, det är Dinho som jammar fram ett ”Eu sou da batucada/No partido ou na pelada eu digo no pé (qual é)” (Jag är en del av rytmen/i spelet eller i samban, låter jag mina fötter tala”.

Och brassarna har ju, det får man ge dem, ett naturligt förhållningssätt till musiken. Det finns hur mycket som helst skrivet om deras fotbolls släktskap både till samban och till capoeiran.

I detta anser jag att de står sig bättre än såväl de andra sydamerikaner, européer och afrikaner som gett sig på the boggaloo utanför sidlinjerna.

Det är ju inte enkelt. Den tyske komikern/fotbollsbacken/Fulham-spelaren/Tractorboyen Moritz Volz har inte bara sjungit in ståuppnumret ”I’m a German man in West London”, han har dessutom berättat om tyskarnas svårighet att förhålla sig till the beat.

– När jag spelade i U15-landslaget hade vi en viktig match mot Turkiet. Vi var alltså tvungna att vara laddade. När vi åkte buss till stadion kom Eye of the Tiger på på radion, så vi bad föraren skruva upp. Vi vevade i luften, slog mot sätena, slog varandra…
– …och Turkiet vann med 4-1. Det var sista gången vi använde musik som uppladdning i gamla Moderlandet.

Om vi hoppar de vrålkända -steg och felsteg våra lirare tagit i studion (John Barnes New Order-rap, Abdoulaye Meïtés gästspel med 3ème Oeil, Hoddle&Waddles Disco Days, Brolins piruetter med Alban) hittar vi istället en annan genre:

Hyllningslåtarna.

En så kompetent musiker som Pearl Jam-ikonen Eddie Vedder har bevisat hur svårt det är att ringa in kärleken till ett lag eller en spelare. Hans Chicago Cubs-ballad gör precis allt rätt – musiken är fin, texten på pricken – men blir ändå mest platt.

Watch Your Houses välförtjänta hyllning till Paul McGrath är dyngtråkig. Och att Pierre van Hooijdonk lyckades avgöra Uefacupfinalen 2002 efter att the Black and White Brothers (ehem) klättrat på Hollandslistorna med sin ”Put your hands up for Pi-ar” är inget annat än ett mirakel. Och om Jerzy Dudek vetat vad som skulle följa efter hans straffräddningar i Istanbul hade han nog gett fan i att jazza med benen och plocka straffar.

Nej, engelsmännen gör det nog bäst. Ändå och trots allt.

Och bäst görs det när det görs antingen med humor.

Alistair Griffins Mark Viduka-hyllning är så fin att ni är värda hela texten:

I heard there was a secret ball
Southgate dreamed it would beat them all
But you don’t really play the long ball, do ya?

It goes like this the full pitch width
Downing’s cross and Boateng’s flick
The baffled keeper can’t stop Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka
 
Defence was strong but you needed Huth
Pogatetz and Woodgate too
Just to stop Ronaldo running through you
 
Well he tied mad dog to the physio’s chair
With Cattermole and Xavier’s hair
But from our team they can’t take Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Did my best it wasn’t much
Was praying for Yakubu’s touch
To find the golden boot of Mark Viduka
Then even though it all went wrong
Come Saturday the special one
Be shouting to John Terry: Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Sheer class, that one.

En annan som är värd sina textstudier är The Hitchers finstämda betraktelse över en relation som prövas av the genius that is… Gordon Strachan.

Lyssna, och läs texten – skriven av (tammefan) Niall Quinn.

She said ’what’s that you’re watching?’
I said ’A programme about art’
She said ’A programme about art’
I said ’A programme about art’
And then the greatest midfield artist of them all walked out onto the park. 

Och innan den här säcken blir alldeles för lång och spretig ska jag försöka knyta ihop den.
För visst tycker man att QPR, klubben som räknar Mick Jones, Glen Matlock och Pete Doherty till sina die-hards, borde ha ett rätt bra soundtrack?

Det har dom.

The Others rörde ihop QPR:s finest, och skrev den finfina röjaren Stan Bowles – en hyllning både till Londons egen George Best och till Londons egen… Pete Doherty.

You’re quoting Voltaire or Ginsberg
To the adorned in your kitchen
Sipping ice tea in the summer
Picture a park, yeah

Playing at being Stan Bowles
QPR Nineteen seventy five

Och med det tror jag att vi med gott samvete kan gå in i onsdagen.

Särskilt som vi nu vet att Carloz Tevez mamma varit och besökt honom på jobbet i Manchester.

/Simon Bank

Landslagsdag. Vad säger ni – ska vi ta och plocka ihop ett förhandspaket med gott och blandat?

Holland, alltså. Intresset för att se Behrang Safari är väl inte direkt glödhett nere i Amsterdam, där rapporterna talar om en halvfull Arena. Roligast är väl annars de holländska intervjuer där Henrik Larsson avslöjar att Gio van Bronckhorst gjort en offensiv för att locka ner honom till Feyenoord:
– Jag har förstått genom Gio att de är intresserade av mig. Jag säger inget om det. Det beror på Helsingborg vad jag gör. Jag har inte sett mycket av Feyenoord på sistone, men Gio har berättat för mig. Han har förklarat at har mycket skador, och att många unga killar därför fått chansen.
***
Hetast i Holland är väl annars PSV:s serbiske striker Darko Lazovic. Efter att ha petats från toppmötet mot Ajax i söndags fick han chansen att hoppa in, och efter bara fyra minuter på planen hade han legat bakom kvitteringsmålet. Läge att fira? Nej, läge att springa ut mot den egna bänken och förolämpa tränaren som petat honom.

Huub Stevens – som ju varit i andra bråk nyligen – fick sina fiskar varma. Nu har holländska medier anlitat läppläsare, och kommit fram till att de Lazvovic sa till sin manager var:
– Fitta. Jag ska knulla din mamma.
***
Fler anfallare i ropet? Jo, Boca Juniors löfte Lucas Viatri har nu fått veta att han måste upp i rätten, anklagat för att ha rånat en frisörsalong.

Vad han ska ha stulit? Om jag fattar saken rätt – en sax och lite hårsprej.

Tja, något måste man ju göra även de dagar man inte kan avgöra Superclasicon.
***
Och då var vi ju redan inne på Argentina. Ni har redan hört allt om Butcher-fejder och krucifixletande småpojkar – men har ni snappat upp att Diego Maradona verkligen sluter cirkeln på Hampden ikväll.

Det var nämligen på just den arenan som en 18-årig Maradona gjorde sitt allra första landslagsmål, för ganska prick 30 år sedan. Det var tyvärr tv-strejk, och finns därför inga bilder från matchen. George Burley – som numera är Skottlands förbundskapten – spelade också i den matchen, och får klä den i ord:
– Det finns kvar i minnet som en av de bästa erfarenheterna under min karriär. Jag kan fortfarande se framför mig hur Maradona springer snabbare med bollen än utan den.

Leeds-yttern Arthur Graham lyckades byta till sig Maradonas tröja efter matchen. Hur mycket han värdesatte den? Jo, för fem år sedan sålde han den för ungefär 140 000 kronor via en auktionsfirma i London.
***
Appropå Maradona och hans uttalande om att England stal VM-finalen mot Västtyskland 1966. Även om de engelska reaktionerna är upprörda har han i alla fall fått stöd från ett håll: den tyska tabloiden Bild.

”Bravo Diego” är deras rubrik idag.
***
När vi ändå är inne på de anglo-tyska relationerna – vad hoppas vi på av matchen mellan Tyskland och England i Berlin ikväll? Själv hoppas jag mest att Leverkusens sensation Patrick Helmes sätter ännu ett mål – så att han kan dedikera det också till sin döda hund.

Hans Golden retriever Emmy gick bort förra månaden. Sedan dess har han firat varje mål med att peka upp mot himlen med sitt  pekfinger och tänka på hunden.
– Min hund var som min baby. Jag grät i flera dagar när hon dog.
***
Fler tyska talanger? Hyperlovande underbarnet Toni Kroos får inte mycket speltid i Bayern München – men i går visade han vad hajpen handlade om när han sänkte det italienska U21-landslaget med en finfin halvvolley.
***
Själv har jag tjatat en hel del om Englands kommande talanggeneration på sistone – och igår vann U21-landslaget enkelt mot Tjeckien inför 19 000 i Sheffield – men nu måste jag även passa på att trumma för det som håller på att hända i Wales.

Ikväll spelar det röda drakarna mot Sveriges kvalkonkurrenter Danmark, och de har flugit till Köpenhamn med den yngsta truppen i landslagets historia. De två 19-åriga Spurs-backarna Gareth Bale och Chris Gunther spelar på varsin kant, Arsenals 17-årige Aaron Ramsey och West Hams 20-årige Jack Collison bildar innermittfält och Man Citys 19-årige striker Ched Evans får chansen på topp.
– Medelåldern i startelvan kommer att vara runt 22, säger förbundskaptenen John Toschack.

/Erik Niva

Dagens bästa nyhet? Givetvis att M9 – artisten formerly known as Martin Mutumba, numera tydligen som Martin Kayongo-Mutumba – är tillbaka i allsvenskan.

Henrik Rydström må ha svada som får självaste Pelé att framstå som korthuggen, men för den sakens skull går han ju inte i land med att skildra hur dagens fotbollsspelare verkligen lever.

För det sanna, oförfalskade, äkta insiderperspektivet – då behöver vi vår M9.

Jag citerar my man Stefan Holm, och hans recension (ni hittar en radiolänk på den här sidan) av den tidiga M9-dängan ”Vem é jag, vem é du? (Kasta era ögon)”:
”Hihop som hipop, men texten till den är låten skiljer sig från alla andra låtar inom genren. Den är nämligen lika usel som självironisk, och det komiska är att Martin Mutumba inte är medveten om det. Han inleder låten med att upprepa ”Diggar inte skitsnack”. Sedan följer närmare fem minuter med, tja, rent skitsnack. Trumhinnorna gråter och munnen skrattar när han sjunger ”Vem är proffs?, ”Har du spelat framför 18 000?”, ”Jag kommer med stil till matcherna, med kostym och grejer, Spanien och grejer” och ”Har någon frågat efter din autograf?”. I slutet av låten medger Martin – som om någon skulle ha missat det – att han inte är ”någon jävla rappare”.”

Ni vill ha mer. Okej då. Här har ni länkar till några av de riktigt stora hitsen – ”Freestyle” och min personliga favorit ”Fotbollssoldat” – och som de brukar heta i de tyngre musiksammanhangen: Lyssna på texterna.

Som han själv säger: Lyssna. Han är född till proffs, kommer att dö som proffs, kommer fortsätta leva som proffs och kommer förbli proffs.

Hur står sid då M9 i en internationell gangstakonkurrens? Inte så illa, skulle jag vilja säga, även om tjatet om att vara ”proffs” förstås står sig lite slätt mot en multimiljonär som Ryan Babel.

Ett översatt smakprov av Babel, som kanske kan uppröra någon hårdkokt Liverpool-supporter genom att rappa under artistnamnet ”Rio”:
”You can see this nigga with number 19/I can’t even spend all my money/keep your daughter inside or you will be my family”.

Step it up, M9.

/Erik Niva

Trötta på fotboll efter gala och ståhej?
Nej, det blir man ju aldrig. Men här får ni ändå något annat för att bryta av.
Sitter och planerar kommande Nedslag Wegerup & Wixtröm och ville då bjuda er på de tidigare, alla gjorda under hösten. Boxningsgala i Karlstad, speedway i Hallstavik, SM-final i amerikansk fotboll på Zinkensdamm och Riksserien i damhockey, AIK-match.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3260726.ab

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3333816.ab

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article3364018.ab

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/article3522276.ab

På  http://blogg.wixtrom.com/ , under Portofolio och sen Reportage kan ni se Jimmy Wixtröms fina bilder från tre av reportagen, på det sätt de förtjänar att ses. Där finns även bilder från OS i Peking och annat gott för sportälskare.

Zlatan-boken förresten – ingen vinnare. Ingen har kunnat alla frågorna, framför allt inte NÄR han fick smeknamnet  ”Flamingon”.
Många visste att det heter ”fenicottero” på italienska, att Gazzetta dello Sports Paolo Forcolin (numera pensionär) myntade uttrycket
och många trodde att det var för ”att Zlatan tricksar på ett ben”.
Men då Forcolin kom på namnet satt jag intill, det var på Ullevi, i VM-kvalmatch mot Kroatien, hösten 2004. Zlatan hade just skrivit på för Juventus
och det var därför Forcolin var på plats.
”Jag ger alltid alla spelare smeknamn. Han ser ut om sen flamingo med sina långa ben så jag ska kalla honom det”, sa Forcolin.
Z-boken kanske lottas ut igen framöver med nya frågor.
Till er som vann Svennis-boken, jag har inte haft tid att skicka den, knappt varit på redaktionen. Men den kommer!

Och till sist, apropå caro SImones senaste inlägg: självklart är rugby-spelarnas lite mer orakade stil att föredra. Att döma av kommentarerna till mitt inlägg om fotbollsspelarna och lurvige Figo håller de flesta med. Men säg gärna emot oss.

/Jennifer

Om man inte kommer på något eget så får man väl härmas.

Jennifer Wegerup publicerade härförleden (härförleden!) en bild ur den där sagolikt italoerotiska underklädeskampanjen Dolce & Gabbana gjorde med Gli Azzurri inför VM senast. Till applåder från delar av läsekretsen, om jag förstod saken rätt.

Nu är det hög tid att följa upp och fördjupa den där bilden. Vi kan ju inte bara hänge oss åt porr, menar jag. Jo, förstår ni, nu har ju D&G gjort om hela grejen, men med ett nytt lag.

Här har ni, därmed, grabbarna Sergio Parisse, Denis Dallan, Ezio Galon, Andrea Masi och Gonzalo Canale ur italienska rugbylandslaget – all sporting Skin Sensation, 24 Fit, Sport Camp, Olympia, Fresh och Highlight ur den senaste kollektionen.

Jag vet nu inte om det syns i det här formatet, men en sak är alldeles uppenbar – och jag känner att vi gemensamt måste reda ut den:

Italienska rugbyspelare slarvar med rakningen!

Alltså, där fotbollsgängen är lena som nyfödda bäbisar doppade i honung så lallar rugbygrabbarna runt med halvludna ben, som om ingenting hänt.

Så hjälp till här nu. Jag förstår att grunden till de rakade benen/bröstkorgarna/”lite varstans” (som Daniel Andersson sa om lagkompisarnas rakningsvanor när han spelade i Bari) är samma som i cykelsporten. Ursprungligen handlar om att slippa hudproblem efter timmarna på massagebänken (inflammerade hårsäckar, sånt). Sen har det blivit mode.

MEN VARFÖR RAKAR SIG I SÅ FALL INTE RUGBYSPELARE?

Får de ingen massage? Struntar de i sina hårsäckar? Eller finns det helt andra orsaker?

Ni får ta över nu. Ge mig en idéhistoriskt plausibel och fördomsfri förklaring.

/Simon Bank

Somliga dagar behövs det mer kaffe än andra för att komma igång…
Nåja, det kunde varit värre. Efterfestandet blev mycket stillsamt i går.
Hann byta några ord med/hälsa på bland andra Super-Bosse Andersson, Olle Nordin, domarbas Bosse Karlsson och Niclas Alexandersson, som gick i klassen över mig på gymnasiet i Falkenberg.
Nattchef Hebbe och jag åkte dock tillbaka redan vid 01 med fotograf Jimmy Wixtröm till redaktionen. Där pratade vi med Simon & nattgänget och beskådade redigeringen av vår stora intervju med Zlatan, gjord av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795423.ab
Har vetat i någon vecka nu att Z pratar med oss igen, men lyckats hålla tyst om det. Skönt och bra att vi alla gått vidare, precis som jag skriver nedan i min krönika som framför allt är en hyllning till Zlatan som spelare:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3794877.ab

Vad jag tycker om att Frida Östberg fick Diamantbollen kan ni läsa här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795082.ab

Och här kan ni se tv med Laul, mig och övriga i Guldbollen-juryn med mera.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3793507.ab

Peter Wennman och moi vid Aftonbladets bord. Maten får 2 plus. Men bra, vaken manlig servitör som får 4 plus.

Gazzetta dello Sport gör två sidor i dag på Zlatan och Guldbollen, skrev åt dem i går i taxin i rusningstrafiken på väg till galan. Allt bra förutom att de, då jag sände text i två omgångar under stor stress, missförstått lite och den som lade ihop bitarna till en artikel fick för sig att prins Carl Philip var där även i går. Det är iaf stort att Z är så stor att Guldbollen får ett uppslag  i Italiens största sporttidning.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Squadre/Inter/Primo_Piano/2008/11/18/ibra.shtml

Blev nyss uppringd av Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år på tidningen. 78 år och uppe på motionscykeln när han ringde:
”Ursäkta om jag flåsar”.
I morgon skriver även Candido sin kolumn om il grande Zlatan. Då man i Italien är mycket duktig på att minnas gamla spelare är det väldigt stort för dem att Zlatan fått flest guldbollar av alla.
Även om det, som jag skriver i min krönika, alltid är svårt att jämföra över tid med annat spel, annan exponering, andra regler kring Guldbollen och proffs. Spelare som Kurre Hamrin och Nils Liedholm har därför aldrig fått den och om det man ju säga mycket… Hela listan nedan.
http://www.svenskfotboll.se/t2svff.aspx?p=174499

/Jennifer

Jaha, ska vi börja dagen efter kvällen före med att följa upp helgens Dani Alves-Schwarz-Xavi-Mild-Messi-Brolin-snack med ytterligare ett par frisparksvarianter?

Jo, det tycker jag.

Det är nämligen så att det har visat sig att Catania använt sig av en oortodox metodik för att distrahera Torino. Som ni ser på bilden här nedanför – och klippet här – så ställde sig alltså tre rödblå spelare framför Torinos målvakt vid ett farligt frisparksläge under söndagens match. Där drog de ner sina shorts – och visade rätt och slätt röven för Matteo Sereni.

Och jodå. Frisparken gick alltså i mål.

Catanias vd Pietro Lo Monaco:
– Det här är en strategi som Zenga kontinuerligt arbetar på under träningarna. Ett trick? Det vill jag inte påstå. Det är upp till domaren att bestämma om det är tillåtet. Och god smak är något relativt.

Inte om man tittar på videos från Ukraina, herr Lo Monaco. Det finns inget god smak-argument som gäller på det här kvartsgamla klippet från Sovjetunionens gamla kornbod.

Det här kan mycket väl vara världshistoriens bäst utförda frisparksvariant.

/Erik Niva

Inga konstigheter.

Gå till jobbet, hitta någon gammal trasa i garderoben, ta lite extra parfym, morsa på Pelé, dela ut Guldbollen till den historiske förste trebollsvinnaren, dricka en cola och gå hem.

En måndag, helt enkelt.

Fast… om ni nu vill veta vad jag tycker om fotbollsgalan så kan jag väl konstatera att den åtminstone bjöd på rätt många fina beundrare-idol-ögonblick.

Det låter förstås banalt, men det fanns något rörande äkta i att se Henrik Larssons ögon när han stod och tittade mot Pelé där i mitten någonstans. Jo, jag vet att Milla är Henkes nummer ett – men att se att även idoler har idoler var… ja, lite som när Diego var nere och morsade på grabbarna på Uniteds träning.

Boys will be boys. Det är lite tröstfullt, någonstans.

Jag ska inte ge mig in på galakritik annars, man får ingen överblick på plats, mer än att konstatera att en gala utan tacktal är en värdelös gala.
Jag vill se svenska fotbollsspelare tacka mamma, pappa, lagkamraterna. Jag vill se dem göra det bra eller dåligt, eller kanske – en gång på hundra – fantastiskt bra. Både Zlatan och Frida Östberg sa ju fina saker på scenen, de andra fick bara säga ”jo, kul, tacktack”.

Och, just det, apropå idolers idoler: Zlatan Ibrahimovics gamle idol gjorde comeback i kväll. Bara i en jippomatch (med Marta och ett gäng andra sköna lirare). Och bara i 22 minuter. Men ändå.

Medan branschen dunkar rygg och ställer till med skandaler kring Stureplan ska jag bara göra det jag alltid försöker göra innan jag skallar kudden:

Hjälpa Erik Niva lite på traven.

Han väckte frågan om Marc Jankos monumentala målsnitt i österrikiska Bundesliga. Min del i pusslet är en teori om att det till viss del har med spelkultur att göra. Det görs mycket mål i Österrike, man får många chanser. Det finns, helt enkelt, ingen annan liga på den kvalitetsnivån med ett liknande målsnitt (3,2/match).
Närmast? Tyskland och Schweiz, som anammar samma spelsätt men med högre kvalitet. Och Holland, som… javafan, som är Holland.

Som referenspunkt kan vi konstatera att de skandinaviska ligorna ligger på i princip exakt samma snitt (2,65-2,77) – det vill säga samma snitt som i England, som format vårt sätt att spela.

Vad det här säger om Janko vet jag inte. Men det säger en del om miljön han spelar i. Alltid nåt, en måndagnatt.

/Simon Bank

PS: Att stå på scen inför, vad, en halv miljon tv-tittare och ett fullt Globen är att gå en sjuhelvetes brottningsmatch med sina egna tvångstankar.
Här, därför, alldeles exklusivt: Manuset som en djävul på min ena axel försökte få mig att läsa upp när det var guldbollsdags:
”Utmärkelsen går till en spelare  och förebild som fostrades i Malmö, som utvecklats till respekterad yrkesman i Serie A – och som varit en ledargestalt i landslaget… Guldbollen 2008 går till (rasande crescendo, publik som skriker rakt ut, stampar i golvet, svimmar)… Daniel Andersson!!!”

Tror ni den hade funkat?

Live från Fotbollsgalan, en snabb rapport här. Har krönikör Peter Wennman på min högra sidoa och nattchef Magnus Herbersson på min vänstra. Just nu delas ”Fair play”-priset ut och på tallrikarna har vi just avslutat varmrätten. Alla är ganska överens om att biffen var lite väl well done. Men god potatiskaka och några små kantareller hade också hittat till fatet.
Innan vi gick ingjorde var jag med en stund i live we-tv med Laul och Jenny Modin. Kallt men rätt underhållande, gillar live-tv bäst, det är vad jag är van vid, blir bra puls.
Sen var det mingel och bubbel och så till bords. Om en timme börjar tv-sändningen.

Många bekanta ansikten överallt. Har hunnit hälsa på Magnus Haglund bland andra och på damtoa stötte jag på några av Linköpings damer. Josefine Öqvist bjöd mig på lite rouge, mycket vänligt, och var söt i lila volanger. Mycket intressant snacka inne på damernas, men det stannar därinne. Tror inte att det är lika kul inne på herrarnas, men vad vet jag…

Nu ska jag jobba vidare och snart kommer desserten också och, tack gud, kaffe.

/Jennifer

Led 1: Att få upp folks ögon.

Har ni lagt märke till höstens kanske allra största sensation i den europeiska fotbollen? Efter sitt hattrick mot Austria Kärnten i helgen har Red Bull Salzburgs välvuxne striker Marc Janko nu gjort 25 ligamål den här säsongen. På 17 matcher. Han är dessutom noterade för ytterligare 5 målpassningar.

Vi tar det ytterligare en gång för tydlighetens skull: på 1 242 spelade minuter har Marc Janko gjort 25 mål. Det är ganska exakt ett mål per halvlek, hela hösten lång.

Led 2:  Att få hjälp till klarhet.

Exakt vad handlar allt det här om? Jag har själv sett Janko spela fotboll live en gång. Det var i samband med en match mot Austria Wien i våras, och det enda jag fick se av honom var en uppvärmning. Han var petad, som vanligt. En avbytare som aldrig fick hoppa in, men som såg klumpig ut till och med i bollattjandet.

Okej för att den österrikiska ligan inte är Europas starkaste, men den är ju klart mycket bättre än till exempel Allsvenskan. Och 25 mål på 17 matcher av en spelare som tidigare inte platsat i vare sig klubblag eller landslag?? Är det bara Co Adriaanses rakt-på-mål som plötsligt öppnat utrymme till bjässen?

Austrofiler och germanofiler där ute – vad är det som håller på att hände runt Marc Janko?

/Erik Niva