Jag vägrar ge upp hoppet om att se Tonton Zola Moukouko som en världsstjärna – även om det tycks vara rätt svårt att ens lista ut om han fortfarande spelar fotboll – men när jag klickar mig igenom de brittiska tidningarna idag är det svårt att inte dra paralleller.

De storys som griper mig är de som handlar om missade chanser, outnyttjad potential, bortslösad talang. Ni minns väl Matt Jansen? Som 24-åring såg han ut att vara den nye Teddy Sheringham – en anfallare som spelade fotboll med klass och hjärna – men efter att en sjukdom fått honom att missa Englands VM-trupp 2002 så rasade allt.

Jansen åkte på semester till Rom för att förtränga VM-besvikelsen. Där kraschade han med sin motorcykel och låg sedan fyra dagar i koma. Han blev aldrig sig själv igen.

I dagens The Times-intervju berättar Jansen om hur han oroade sig för att han blivit hjärnskadad när han inte ens kunde kontrollera de enklaste bollar längre. Han började hata att spela fotboll. Han gick till en psykiatriker, men efter att ha lämnat en träning gråtande våren 2006 så slutade han spela fotboll, 28 år gammal.

Nu är Jansen äntligen på väg tillbaka. Han har tränat tio dagar med Blackburn, och kanske – bara kanske – kan han ta sig tillbaka till Premier League igen. Wish him luck.
***
Ishmel Demontagnac är i andra änden av skalan, hans kamp har precis börjat. Den engelske ungdomslandslagsmannen fick sparken av Walsall i torsdags, på grund av sina alkoholproblem, sitt våldsamma temperament och sina disciplinproblem.

Nu ska han in på Sporting Chance-kliniken för behandling och terapi. Wish him luck.
***
Och appropå Sporting Chane – behandlingshemmet för idrottsmän som startades
av den nyktre alkoholisten Tony Adams – så måste ju detta kommenteras.

När Tony Adams tog över som Portsmouth-manager för några veckor sedan skrev jag den här artikeln, en text som handlade om hur Adams gått från att vara nersupet fyllo till förvirrad tänkare till klartänkt fotbollstränare.

Nu vete fan om jag inte måste tänka om det där sista steget. Idag ger Adams en intervju till Daily Mail, och han verkar sväva lika högt uppe bland molnen som han någonsin gjorde då han försökte lansera sig själv som en intellektuell kulturfilosof.

Daily Mail rubricerar den som ”The most bizarre football interview you will EVER read”, och även om jag inte håller med om det så ger onekligen Adams ett rätt abstrakt intryck.
– Jag gillar egentligen inte människor. Jag är en ensamvarg, och hade jag bara fått som jag ville så hade jag bara gått ut med hunden varje dag, aldrig pratat med någon och sedan dött.
Men du vill väl inte slippa träffa din fru, skjuter intervjuaren in då.
– Oh, det vill jag gärna slippa. Och hon vet det. Hon vet hur jag är.

Adams fortsätter med att dra paralleller mellan sig själv och ”den tokige mostern” som brukar dyka upp på jularna. Och jag vet inte… Det är en kul intervju att läsa och Adams bjuder ju verkligen på sig själv – men jag är nog lite mindre övertygad om att han verkligen kommer att ta över Arsenal idag än jag var igår.

/Erik Niva

Vad säger ni – ska vi avsluta arbetsveckan med lite planlöst listande?

Det här är ju veckan när l’Équipes helgmagasin kommit ut med sin årliga lista över Frankrikes populäraste idrottare – och det slår mig varje år att jag saknar en sån i Sverige. Jo, vi har Jerring-priset som väl är lite av en popularoitetstävling, men inte bara. Den idrottsliga dimensionen förstör det priset litegrann om det är ren och skär kärlek man är ute efter.

Fransmännens älsklingar 2008:
1. Thierry Henry (fotboll)
2. Franck Ribéry (fotboll)
3. Laure Manaudou (simning)
4. Tony Parker (basket)
5. Sébastien Chabal (rugby)

Henry älskas för att han är den störste representanten för den största sporten. Ribéry för att han… är Ribéry. Manaudou har fått sig en törn av alla såpaaktiga skandaler, men är ändå det närmaste Frankrike har en Sanna Kallur. Tony Parker är dyrkad mest av unga kvinnor och Sébastien Chabal är en extremt karismatisk jäkla hjälte, trots att han inte ens platsar i landslaget längre.

Så, min fråga till er är helt enkelt – vilken svensk idrottare gillar ni bäst? Strunta i om de spelar för Juventus eller är tredjeryttare i fälttävlanslaget, strunta i om de vunnit VM eller blivit sist i hockeyallsvenskan.

Kort och gott: Who do you love?

Min röst? J-O Waldner, en viskning före Alshammar och Ibrahimovic.

/Simon Bank

Haha, ämnet må vara smalt – men det här är för roligt för att inte uppdatera med Football Manager, inlägg 2.0.

Brittiska The Guardian gör som vanligt sin egen grej av dagens spelrelease, och som vanligt för de det sjukt underhållande. De listar helt enkelt de sex största FM-fenomenen – såna spelare som var helt briljanta på datorskärmen, men inte fullt lika bra i verkligheten.

Är ni det minsta som mig så har ni en FM-relation till de flesta av dem.

Och etta på listan? Jodå, en svensk:
1) Tonton Zola Moukoko (AM/F C)
The daddy of Champo Manager. The Godfather Part II. The Sopranos. The OK Computer. The Fawlty Towers. The Alan Carr. The Allen Carr. The Two Pints Of Lager And A Packet Of A Crisps. Hang on, we lost our way a bit there. Anyway, it’s a fact that more thirtysomethings remember the name of Tonton Zola Moukoko than the name of the bloke who sat next to them at school. That said, not everyone could spell it: Moukoko, who now plays in the Swedish lower leagues, was actually spelt Mokouko on the 2000-01 version. At that stage he was a promising youngster at Derby, apparently courted by Juventus among others, and lent an exotic bent by the seven syllables of that majestic name and his Swedish/Ghanaian background. Available for around £500,000 from Derby – who didn’t even play him in the first team, the doofii – he gobbled up goals and assists like a powered-up Pac-Man, and was absolutely devastating in the hole behind a lone striker. Even now he has a Facebook appreciation group: men whose upper lips remain defiantly stiff at funerals go a big rubbery one when they remember the time he banged in two in the last four minutes to overturn a 1-2 deficit at home to Grimsby in the Champions League semi-final of 2014-15. His success and reliability took man-love to new, twisted levels of absurdity. Champo Manager has, of course, been cited in more than 35 divorce cases. It’s one thing to call your wife by the wrong name during boudoir funtime, quite another to call her ’Tonton’.

Ge mig lite hjälp här! Vad sjutton hände egentligen med Tonton Zola Moukoko?

Jag minns att han spelade för Carlstad United, och har något i bakhuvudet om att han siktats i Sleipner – men nu hittar jag inga såna tecken på deras hemsida.

Någon som kan reda ut The Travels and Travails of Tonton?

/Erik Niva

Fredag. Fotbollsveckans mest meningslösa dag. Well, inte den här fredagen. Den här fredagen är det nämligen release för Football Manager 2009.

Jag är uppvuxen på managersimulatorer. Från det allra första original-Football Manager på min Spectrum 48K i slutet av 1980-talet över The Manager på en Amiga 500 fram till och med den Championship Manager-serie som nu knutit ihop cirkeln genom att återlansera Football Manager-serien.

I´ve done it all. Tagit ett lat från fjärdedivisionen till Champions League-bucklan. Kört såna där helgmaratons där man inte sov på 60 timmar. Varit sugen på ett självmord när spelet hänger sig efter en och en halv säsong utan autosave.

När jag nu ser screenshots på den nya 3D-matchsimulatorn och hör snacket om alla nya funktioner är det klart att den pavlovska saliven börjar rinna, men jag är inte längre vad jag en gång var.

De senaste åren har jag fallerat. Sedan jag fick heltidsjobb och sambo – sånt där som de oförstående patroniserande brukar beskriva som ”ett liv” – har jag tyvärr inte haft tid att spela så mycket som spelet kräver. Visst försöker jag ibland på någon elvatimmarsflygning till Mexiko, men elva timmar räcker ju inte ens till för att ta en igenom försäsongen nuförtiden.

För någon månad sedan fick jag dock chansen att göra en lite ovanlig intervju. Watford-supportern Miles Jacobson – vd:n för företaget bakom Football Manager – var i stan.

Och för mig var det fan i mig större än att träffa Ronaldinho.

/Erik Niva

Bianconeri ”flyger”, som man säger i Italien. Delad ligaledning med Inter efter ännu en seger, 4-1 mot Genoa.
”Det var härligt att efter matchen se oss i toppen av tabellen”, konstaterar Iaquinta.
Jo, jag kan tänka mig det.
Och Inter-Juventus känns mer lockande än någonsin.
Jag kan säga att jag faktiskt börjar ångra att jag bestämde mig för att tacka nej till den matchen och åka på världscup-premiären i skidor istället…
Men, men, enligt Niva & Co finns det ju en pub i Gällivare som heter Björnfällen och sådana ställen vill man ju alltid komma till.

Min krönika efter Juventus-Inter för ett år sedan, då jag  var på plats och på nära håll stötte på Juventus vackraste baksida…
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1165861.ab

Förlagsfesten med Forum i gamla anrika Bonnier-huset i går kväll var trevlig. Afrikansk buffé, lite vin och mycket intressant folk att prata med om allt i från nya bokidéer till simpelt skvaller. Folk där som är rätt annorlunda och har en ganska väsenskild bild av mig jämfört med den värld jag vanligen rör mig mestadels i.
Uppfriskande. Det var bland annat väldigt kul att höra min senaste förläggares bild av Laul Calling. Han är för övrigt glödande Elfsborgs-supporter. Förläggaren alltså, inte Laul.
Programmet missar ni väl inte i dag, ute om några timmar.

Nu ska jag åka och ta ett sista farväl av mormor som urnsätts i Uppsala i dag.

I kväll eller i morgon bitti meddelar jag vem som vunnit min Zlatan-bok.

/Jennifer

Empati nu. Om ni följt ett lag intensivt i 50 år, från en mästarepok till division fyra, och sedan tvingats stanna hemma när ditt favoritlag – mot alla jävla odds – råkar stå ett par centimeter ifrån årets skräll…

…hur skulle du må då?

Jo, tack vare det fenomenala verktyg som heter Youtube så vet vi det.

Du skulle må precis så här.

Chelsea–Burnley förändrar inte världen, men just den här kvällen förändrade den en liten del av den. Football. Bloody hell.

/Simon Bank

Det här är roligt.

Ni vet hur det är med rollfördelningen i många storklubbar. En president som inte kan så mycket ställer stenhårda resultatkrav på en tränare, som inget annat vill än att ha lugn och ro.

Ett par rader en bit bak i dagens l’Équipe visar det så fenomenalt tydligt att det blir komiskt.

Saint-Étienne har alltså bytt tränare. Laurent Roussey har fått sparken och Kim Källströms gamle Lyon-tränare Alain Perrin har tagit över. På den allra första presskonferensen får Perrin frågan om han har något bestämt resultatmål.
– Nej, inte mer än att nå så högt som möjligt (Bernard Caïazzo avbryter: ”Det finns inga gränser”), medan vi arbetar i lugn och ro.

Caïazzo är alltså presidenten. Som mitt i en utläggning om lugn och ro, om försiktiga mål, känner sig tvingad att bryta in och säga ”MEN DET FINNS INGA GRÄNSER!”.

Nu tänker ni att ”Jaha, så Saint-Étienne är en sån där klubb som har en galen president”. Fel. De har, som enda klubb i L1, två.

/Simon Bank

Rapp och bra inspelning av Laul Calling i dag med klippan Stefan Alfelt influgen från Skåne som gästartist.
Nu har jag skrivit min sida och det är dags att dra på mitt bokförlag Forums årliga höstfest.

Då jag är stressad  och på språg och egentligen ska föreställa ledig blir det inte mer från mig nu.
Men som kompensation bjuder jag på ett ex av min och Karlssons bok Zlatan är Zlatan.

Den läsare som kan säga vilken journalist som kallade Zlatan för Flamingon och varför och när denne kom på namnet samt vad flamingo heter på italienska får boken.

In bocca al lupo, lycka till,
Jennifer

Vet ni vad jag kom på när jag letade efter videoklipp på Didier Drogbas myntkastande (1,05 in på klippet)?

Jo, att jag helt glömt bort att länka till cupveckans mest sevärda mål. Utbudet är väl inte direkt höstens bästa, men om man skakar om i internetleran ordentligt så går det att vaska fram några guldkorn.

Allra bäst gillar jag faktiskt Jorge Molina, och hans klack för det här härliga bragdlaget Poli Ejido. Och även om det här med spanska skrällar inte var så kul för Real Madrid så kanske de kan ta någon liten glädje från att unge Alberto Bueno långsamt börjar se ut som en riktig klasspelare.

I England är det bara att konstatera att Carlos Velas springande lobb var ögonblicket som höll högst kvalitet.

Några frisparkar från Polen och Mexiko – och när vi ändå är där kan vi ju passa på att nämna att Sven-Göran Eriksson fick det aningen, aningen lättare när Vuoso avgjorde träningsmatchen mot Ecuador i den 94:e minuten.

/Erik Niva

I dagens tidning tar jag ut ett lag för att delta i XL-coachen, Sportbladets årliga Premier League-tävling. Känns rätt oslagbart, om jag får säga det själv, men kanske är det någon hårding där ute som har andra idéer?

I alla fall, här har ni facit, ett ostoppbart drömlag för vrakpriset 10,9 miljoner:

Ross Turnbull (Middlesbrough) – 0,75 miljoner
Det är kul med unga killar som tar chansen när de får den, och Turnbull har gjort sig till oumbärlig för Boro.
—
Nadir Belhadj (Portsmouth) – 0,65
Belhadj är en kanonaffär för både Portsmouth och mig. Frejdig bomkastare som tar sig framåt i planen och garanterar poäng.

Jack Rodwell (Everton) – 0,15
Ett riktigt fynd. Ynglingen Rodwell har slagit sig in som näst intill ordinarie i Everton. Och det centralt på mittfältet.

Alex (Chelsea) – 0,8
Vi passar på nu när Carvalho är skadad. En Alex som spelar garanterar poäng i båda ändarna av planen.

Fabio Aurelio (Liverpool) – 0,8
Han gör tillräckligt många matcher – och slår tillräckligt många frisparkar – för ett tillräckligt bra lag.
—
Cristiano Ronaldo (Man United) – 1,95 (kapten)
Rätt obligatoriskt. Ronaldo börjar varva upp, och när han prickar formen vinner man inga Drömelvor utan honom.

Steven Gerrard (Liverpool) – 1,75
Att ta ut en Premier League-elva utan Gerrard – oavsett sammanhang – känns bara fel och förljuget.

Jack Collison (West Ham) – 0,2
Ni som såg målet mot Everton i lördags begriper varför det här vrakpriset är för bra för att missa.

Aaron Ramsey (Arsenal) – 0,6
Okej, det här är ett val med hjärtat. Jag gillar att se Ramsey spela, och tror på lite sikt att Wenger ger honom tillräckligt många minuter.
—
Fernando Torres (Liverpool) – 1,85
Liverpools nummer nio har skadehackat lite – men mellan nu och säsongsslutet kommer han att ge mig 20 mål.

Darren Bent (Spurs) – 1,4
Ni kan tvivla på hans teknik och tveka över hans spelintelligens, men mål gör han. Som det heter i visan: ”Darren Bent – money well spent”.

Think you´re a contender, huh? Tror att du kan bräcka det? Let´s have it.

/Erik Niva