Ni minns Arsène Wengers utbrott efter Stoke, vars spelare bara var ute efter att skada Arsenals?

Ni minns vad han sa på presskonferensen?

– The one who is tackling is not the brave one, for me the brave one  is the one trying to play football.

– It happened at the weekend. Do you really feel that Delap tried to play the ball when he tackled Walcott or that Shawcross tried to play the ball when he tackled Adebayor off the pitch? All the players have been injured deliberately.

Om le Professor var gnällig eller hade rätt får var och en avgöra. Jag lutar åt att han hade rätt, och att det finns ett problem vad gäller domarnivån i England, som tillåter karriärshotande tacklingar och kallar dem ”tuffa”.

Men, till poängen – det fina med den här sortens uttalanden är att de öppnar en milsbred aveny för ironi och sarkasmer.

Den här gången hann lokalblaskan The Sentinel först, med sina spelarbetyg till matchen Wigan–Stoke:

Wigan–Stoke 0–0

SORENSEN: Fine aerial work first half and important saves in the second to deserve clean sheet. Never tried to injure anyone 8

GRIFFIN: Maintained rich vein of form and led by example. Never tried to injure anyone 8

HIGGINBOTHAM: Some decent deliveries first half, but reduced to excellent defensive display in the second. Never tried to injure anyone 8

SHAWCROSS: A couple of iffy challenges left you wondering, but came through with strong mental and physical display under extreme pressure at times. Never tried to injure anyone 8

AB FAYE: Outstanding with the ball at his feet as he looked the coolest player on the field at times. Never tried to injury anyone 8

OLOFINJANA: Little chance to shine on a day when he simply had to dig in with the rest. Never tried to injury anyone 6

DIAO: Stuck to his task superbly as he almost became a third centre-half in the end by putting feet and head in where it might have hurt. Never tried to injure anyone 7

AMDY FAYE: Showed nice creative touches before that gave way to more mundane defensive duties with sensible tackling and great team ethic. Never tried to injury anyone 7

DELAP: Only three really long throws, but contributed so much more with another reminder of why he’s a full-back’s dream partner. Never tried to injury anyone 7

SIDIBE: Always struggling to muck in after a couple of bangs eventually left him departing prematurely. Never tried to injury anyone 6

FULLER: Not much of a goal threat, but wonderful work in isolated areas to play his part in excellent team ethic. Never tried to injure anyone 7

SUBSTITUTES
KITSON (for Sidibe, 48): Passing not its usual standard, but got his tackles in during what was always destined to be unglamorous offering. Never tried to injury anyone 6

CRESSWELL (for Am Faye, 84): Soon got booked, but he’s always useful in backs-to-the-wall operation. Never tried to injure anyone 6

WHELAN (for Olofinjana, 86): Not his type of game and few chances to pick his pass. Never tried to injure anyone 6

/Simon Bank (Never tried to injure anyone)

Lite segt att vara Chelsea-supporter idag?! Äh, ni har rest er från värre saker förr.

När ni behöver veta allt ni behöver om att hämta er från bakslag – då har ni ju er man.

/Erik Niva

”Jag har levt 17 år utan värdighet och sedan nio år som miljonär. Det är fortfarande åtta år kvar innan det jämnar ut sig”.

Och vem i hela världen äger både bakgrunden och begåvningen för att säga så?

Fantantonio, förstås.

Antonio Cassano ska släppa sin självbiografi ”Dico Tutto”, ”Jag berättar allt”, och i dag har de första utdragen publicerats i Libero. Jo, samma tidning som publicerade de där ökända bilderna av Zlatan Ibrahimovic och Luciano Moggi häromåret.

I vanliga fall när någon säger att ”nu ska jag berätta allt” blir man ju bara besviken.
Men så är inte Antonio Cassano ett vanligt fall.

Han berättar, bland mycket annat, det här:

•Han har varit med 6-700 kvinnor, varav 20 kändisar ur nöjesvärlden.
•Om han inte hade fått chansen i Bari hade han valt brottets bana.
•Eugenio Fascetti (Bari) är den ende tränare han inte grälat med.
•I Madrid sa han åt Fabio Capello att ”du är lika falsk som monopolpengar” efter att Capello låtit honom och Ronaldo värma upp hela andra halvlek under en match i Tarragona.
•Del Neri? ”Jag fattade inte ett ord han sa”.
•Gentile? ”Jag hatade honom”
•Bråket med Totti? Det började när båda var gäster i en talkshow på tv och Francesco fick 80 procent av gaget.

Och detta ska alltså bara vara toppen på Peter Pans isberg. Mycket handlar om sex, sägs det. Eller, om sex och mat, sesso e cibo, som Antonio kallar ”den perfekta kombinationen”. Han berättar att han hade en polare som kom med fyra stycken cornetti efter att han hade trombare, kn***at.

Om detta har jag egentligen bara en sak att säga.

Måste man verkligen berätta allt? Hit med boken.

/Simon Bank

Och som om det inte räckte med Real Madrid igår.

Chelsea:
Carlo Cudicini, Paulo Ferreira, Alex, Branislav Ivanovic, Wayne Bridge, Juliano Belletti (Frank Lampard, 25), Florent Malouda, Deco (John Obi Mikel, 46), Mineiro, Salomon Kalou, Didier Drogba (Franco di Santo, 68)

Burnley:
Brian Jensen, Graham Alexander, Steven Caldwell, Michael Duff, Stephen Jordan, Chris McCann, Wade Elliott, Joey Gudjonsson (Kevin McDonald, 97), Chris Eagles, Robbie Blake (Alan Mahon, 76), Martin Paterson (Ade Akinbiyi, 60)

Gissa vilka som gick vidare?

Jag vet inte om det verkligen stämmer att Finanskrisen kan hota hela den vulgära pengabubblan som toppfotbollen byggt in sig i – men ligger det minsta lilla sanning i det så är det jag som står på Wall Street och pekar neråt, neråt, neråt med båda tummarna i riktning mot kurstavlan.

Ligacup eller inte Ligacup – hittills är ju det här hösten som väcker fotbollsdrömmar till liv.

/Erik Niva

Får lov att lägga lite kronologipussel här. Jag hade precis fått börja gå på puben lagligt, så det måste ha varit… hösten ´97. Vi förlorade bara en cupmatch då – Derby hemma, efter att ha kommit ut ur fängelset mot Carlisle – så då är vi alltså framme.

Scenen utspelar sig på Corner Pin-puben, på hörnet av Tottenham High Road och Park Lane. Vi har precis blivit utslagna ur Ligacupen efter något slumpmål av Paolo Wanchope, och en snubbe vid bordet bredvid mig rycker på axlarna.
– Tur att det inte var ligamatch i alla fall.
Hans polare högg omedelbart tillbaka.
– You´re not proper Spurs if you say that. För oss har alltid ligamatcherna varit de där ovälkomna distraktionerna som hackar sönder våra cupäventyr.

That´s it. Det gällde för honom då, och det gäller för mig nu.

Tottenham Hotspur are about the cups. Vår historia har formats av de där enstaka kvällarna då allt står på spel, då historia skrivs under de enda 90 minuter som betyder något

Spurs. Sagolikt hög högstanivå, patetiskt låg lägstanivå. Uppklädda för festen, men ointresserade av vardagsslitet.

Jag har hela tiden sagt att jag föredra att vinna den här matchen framför ligamatchen för några veckor sedan – hell, jag väljer en cupbuckla framför en Champions League-plats alla dagar i veckan – och jag är totalt och fullständigt ointresserad av en debatt om vilka spelare Liverpool valde att ställa upp med.

Jag vill tillbaka till Wembley. Jag vill vinna den här cupen, och alla andra cuper. Om någon gör det lättare för oss med att spela några reserver, några juniorer eller ett helt jävla Under8-lag så tackar jag och tar emot.

4-2 mot Liverpool. Big night. Och vet ni vilken som är min personliga favorit bland alla fotbollssånger i hela världen?

Spurs Are On Their Way To Wembley,

/Erik Niva

Innan vi ger er en mer vidlyftig summering av kvällens cuphändelser vill jag lyfta fram ett par saker som snabbt förtjänar att nämnas.

Först och främst: Paris Saint-Germain är vidare i franska ligacupen efter att ha sänkt Nancy totalt besvärsfritt (2-0, Luyindula x2). Näste man att bli hutlöst dyrt köpt av Premier League heter Mamadou Sakho, är 18 år och spelar mittback som om han fötts till det.

I kvartsfinalen ska PSG nu möta Lens – och varför är det intressant, undrar ni.

Då har ni inte läst tidningen tillräckligt noggrant det senaste, säger jag.

Det är det ena ni ska bära med er från kvällen, enligt den här bloggen.

Det andra? Äh, bara att the Spurs go marching on.

/Simon Bank

Innan vi drar upp fötterna och ger oss in på kvällens cupfotboll around the continent – en rar liten berättelse från öst. Ni kan ta den som en amuse-bouche till kommande Georgien-excesser i Sportmagasinet.

Georgiern Lasha Chkhaidze spelar i finska fjärdedivisionen med AC Kajaani. Ni behöver inte veta så mycket mer om den klubben än att de spelar långt upp i norr, att de är – temat för dagen – en sammanslagning av två klubbar och… ja, det var väl det hela.

Men Chkhaidze verkar vara en skön lirare.

När Egan Richardson intervjuade honom i veckan berättade Lasha om sin karriär (pappa var proffs, han växte upp i Tblisi, spelade i Arsenal Kiev, Lokomotiv och gav sig sen västerut). Men det som verkligen roade mig var en berättelse om hur det gick till i Tblisi när Lasha var liten:

– Vi brukade spela gatuturneringar på somrarna, när de stora europaiska ligorna har uppehåll. Vi har en massa mini-arenor på gatorna i Tblisi och nästan varje kväll spelade vi ”gatfotboll”.
– En bra ministadion ligger nära mitt hus, och utlandsbaserade spelare eller veteranspelare spelar ofta där.

Lasha Chkhaidze berättar om hur georgierna brukade ses som ”Sovjets brassar” för sin teknik och sin brist på ordning och reda.

När han var arton fick han och polarna rätt tufft motstånd i en sån där gatuturnering. Shota Arveladze, Giorgij Kinkladze och Temuri Ketsbaia ställde upp på andra sidan, och slog vad om varsin Fanta.

Hur det gick?

Shota och gänget fick vackert gå och köpa Fanta. De förlorade, och dessutom hade de ju råd.
– Shota sa till mig att jag måste spela storfotboll, berättar Chkhaidze.

Från en soffa långt uppe i fjärdedivisionens Finland.

Så kan det också gå.

/Simon Bank

Det finns, som bekant, saker som inte går så bra ihop med fotboll.
Indien.
Jean-Alain Boumsong.
Ernst Brunner.

Till listan lägger vi nu ”Remembrance Day”.

Ni är kanske bekanta med hur översvallande framför allt England hedrar alla dem som gav sitt liv och mer under krigen? Det är tysta minuter, ceremonier, och knallröda poppy-blommor på varje kavajslag (efter vallmoröda stridsfält, en symbol för alla som dött i fält).

I går var det 90 år sedan krigsslutet i första världskriget, och i söndags hölls stora ceremonier runt om hela landet.

I Scarborough också. Problemet var att minnesmonumentet vid Oliver’s Mount ligger alldeles bredvid fotbollsplanerna där alla Sunday League-lag spelar sina matcher.

Och det gick som det gick.
– Det skreks och svors, till och med när prästen läste bönerna. Jag skämdes så. Jag går upp dit varje år för att lägga en krans och minnas grabbarna jag förlorat. Det kändes fruktansvärt, dundrar Peter Parkinson, vice ordförande i Scarborough-avdelningen av Royal British Legion.

I dag har fotbollsspelarna fått be om ursäkt, gång efter annan. De hade ju, när allt kommer kring, kunnat bryta matchen ett litet tag.

Åtminstone under de två tysta minuterna.

Just det: Jag glömde en sak. Norr om gränsen fick Celtic kritik för att det applåderades under den tysta minuten före matchen mot Motherwell i helgen. Det utlöste en debatt om hur man egentligen ska fira tysta minuter på fotboll.
Applådera – som i Italien?
Eller vara helt tyst – som man alltid gjort på öarna?

Jag är lite kluven själv, men lutar åt att applåderna är lite mer effektfulla, att det känns bättre att skicka ett ljud än en tystnad till himlen. Men ni får gärna omvända mig med bättre argument.

/Simon Bank

Tillbaka vid skrivbordet efter en snabb sopplunch på Park Konditori. Där brukar man ofta stöta på Patrik Ekvall vid något av borden, men i dag var det min nye granne E-type som satt i ett hörn med en hälsosam tallrik.
Jag begravde mig i Sportbladet och tomatsoppan, sen tillbaka till min krånglande mejl här hemma. Hade svarat på säkert 30 mejl i förmiddags och upptäckte att inga gått i väg.
När man tar sig tid man inte har för att svara kan man bli tokig för mindre.
Jag undrar bara vart de tog vägen, kanske vet ni? De ligger inte i någon utkorg utan flyter nog bara runt i limbo, lost in cyberspace.

Ser just att Di Natale missar även Udineses möte med Reggina.
”Vi tror inte att han klarar att spela”, säger tränare Marino.
Ett avbräck för Udinese som fortfarande inte smält den sena förlusten mot Inter. För det krävs nog många och starka digestivi…

Derby i Rom i helgen och nu skulle man varit där, levt mitt i all sjudande, skimrande förväntan, hört snacket på Roma- och Lazio-kanalerna på radio, levt med derby-febern i blodet och hjärtat i halsgropen.
En som har Roma-hjärta i halsgropen, både bildligt och bokstavligt, är ägaren till Fricandò, restaurang i Trastevere. Han älskar Roma mer än livet och bär Roma-vargen i en berlock runt halsen.
Ni läsare som åker ner till Rom för derbyt och inte är så ljusblå att ni drar er för att gå till ”andra sidan Tibern”, som Trastevere betyder, ska absolut gå dit och äta hans panerade stekta grönsaker och dricka mustigt rödvin på karaff.

Laziali går med fördel i stället till Celestina ai Parioli, Svennis gamla stamställe, och ännu populärt bland ljusblått folk. Man har nyligen bytt ägare men ska fortfarande vara väl värda ett besök.

Apropå alla Romas galna radiokanaler som debatterar calcio från morgon till kväll, så minns jag när jag var med Svennis på Lazio Radio en gång. Fotograf Stefan Hyttfors och jag var med i studion när Svennis sjöng Mors Lilla Olle, som alltid inför match, och det var en oförglömlig upplevelse att få vara med om det live… Sen bjöds vi på champagne och det leder mig helt osökt in på Svennis nedan.
Då han fick kritik för att IFK inte längre spelade champagnefotboll…
Roligt att så här i backspegeln höra Svennis prata om hård kritik och att inte riktigt veta vad som väntade. 20 år senare skulle han bli varse det på nytt, i England…

http://www.youtube.com/watch?v=Fjdzc8gr4j0

/Jennifer

Säga vad man vill om Silvio Berlusconi – han vet hur man får världspolitikens hjul att snurra.
Anton Jansson mailar och pekar på den här bilden. Berlusconi träffar den brasilianske presidenten Lula da Silva över en lunch för att prata om ekonomiska reformer – och passar på att släpa med hela Milans brassebatteri som smörjmedel.

Och jodå, Corinthians-fanatikern Lula sägs ha smält:
– Jag ville ge honom en överraskning, och han uppskattade den väldigt mycket. Och Lula överraskade i sin tur oss allihopa – han vet allt om fotboll. Men de här spelarna är inte bara fotbollens mästare. De är dessutom livets mästare, och ger Brasilien enorm prestige, säger Berlusconi.

Tja, ska man nu kategorisera Ronaldinho ska man fan i mig göra det som ”en livets mästare”.

/Erik Niva