Svensk effektivitet, det är grejer det.

Ni minns debatten om FC Gothia? Sammanslagningsidén mellan Häcken, Gais och Örgryte fick… vad var det… tre dagar på sig ute i ljuset innan den la sig ner och självdog.

Annat i Holland.

1992 släppte en professor i Maastricht ifrån sig en tanke om att det vore fint med en sammanslagning av Limburgs tre medelstora klubbar – Roda, Fortuna Sittard och Maastricht – så att de kunde spela på en gemensam arena, med ett gemensamt lag.

Sexton år senare – och idén lever och frodas.

Holland har en tradition av klubbfusioner. Twente är en sammanslagning av två Enschedeklubbar (1965), Utrecht kom till när tre småklubbar slogs ihop på 70-talet. Och motståndet mot FC Limburg har krympt över tid.

Jo, man ser fortfarande protestbanderoller och hör ramsor från ståplats under Roda-, Fortuna- och Maastricht-matcher. De mest passionerade fansen vill inte förlora sin identitet:
– Liever failliet dan fuseren! hellre konkurs än fusion.

Och det är ju inte osannolikt. Ingen av klubbarna har en stark ekonomi. De drar mellan 3500 (Fortuna) och 15000 (Roda) åskådare, och omsätter mellan två (Fortuna) och 12 (Roda) miljoner euro.

Det sunda förnuftet talar för en gemensam storklubb. Problemet är att det sunda förnuftet samtidigt säger att vuxna män hellre borde, säg, ägna sig åt samhällsarbete än år att brinna för fotbollsklubbar.

När Voetbal International frågar PSV-tränaren Huub Stevens (som spelat för Fortuna och tränat Roda) vad han tycker är han både kluven och övertygad:
– När jag hör hur det är med Fortuna gör det ont i mig. 1995 blev jag tvåa med Roda, men de tiderna är förbi. Möjligheterna finns inte längre.
– En fusion är noodzakelijk. Nödvändig.

Och det allmäna klimatet har börjat acceptera tanken.

En marknadsudnersökning 1996 visade att bara 22 procent i området var FÖR en sammanslagning. När Dagblad de Limburger gjorde en liknande enkät 2001 var 65 procent positiva till FC Limburg-tanken.

Fotbollförbundet har just startat en undersökning av möjligheterna till en fusion. Det finns redan ett stort samarbete mellan klubbarna i en ungdomsakademi som lockat en stor kemikoncern som sponsor.

Allt medan supportrarna målar banderoller med texten:
NOOIT FC LIMBURG, Aldrig FC Limburg.

Återstår hur många av dem som orkar stå kvar och ändra texten till ALTIJD FC LIMBURG om den dagen kommer.

När den kommer.

/Simon Bank

Sex år bakom galler. Det är vad åklagaren Luca Palamera yrkar på för Juventus förre klubbdirektör Luciano Moggi. För Moggis son Alessandro yrkar han på fem år.
Det var lite av allt det som framkom i går i rättssalen i Rom där nu Calciopoli-rättegången går in i sin mest avgörande fas.
För hela fotbollshärvan handlar ju som bekant om så mycket mer än om domarna varit köpta, eller påverkbara.

En av de saker som utretts, och som nu är i fokus, är agentfirman Gea World. Moggis son Alessandro var en av grundarna av Gea som snabbt blev en stor maktfaktor inom  fotbollen. Av utredarna utpekas Gea som ett brottssyndikat som tagit till olagliga metoder som hot och våld och som dessutom ska haft som mål att skapa starka band mellan fotbollen och näringslivet och politiken.
Känns det igen från en annan italiensk organisation, de tankarna, om att infiltrera politik och näringsliv…?
Under flera år var Gea, som grundades 2001, i princip inblandad i varje större spelaraffär i Italien.

Bland övriga anklagade finns även den italienske förbundskapten Marcello Lippis (tidigare tränare i bland annat Juventus, då Moggi styrde) son Davide.
Lippi Junior kan få 16 månader i fängelse om han fälls.
Åklagare Palamera yrkar också på fängelse i tre år för agenten Francesco Zavaglia (agent för spelare som Totti och Zidane), åtta månader för Pasquale Gallo (klubbläkare och talangscout) och fyra månader för Francesco Ceravolo (tidigare chef för Juventus spelar-scouting).

Åklagaren menar att för Moggi var det inte nog med att styra Juventus, han ville också styra den italienska fotbollen och få sin bit av ”den stora tårtan” i spelaraffärerna.
Dom väntas falla i januari. Moggi, han säger förstås att alla är ute efter honom, att han inte ångrar något och ”jag är bara ledsen för min sons skull”.

Låt mig klargöra här innan jag avslutar att jag tycker det är alldeles underbart med det pånyttfödda Juventus som tagit sitt straff och tagit sig tillbaka till toppen, eller åtminstone verkar vara på väg dit igen.
Det vet ni som läst mina hyllningar till bland andra Del Piero, Nedved och Buffon.
Men så blint bianconero att man inte ser vad Moggi och Giraudo höll på med, det får man inte vara. Att det sen funnits och finns andra fula fiskar i den italienska fotbollen, det tvivlar ingen på.

Ni som vill ha fler detaljer, läs mer på:
http://www.lastampa.it/sport/cmsSezioni/calcio/200811articoli/17601girata.asp

Här nedan kan man också lyssna på tio av polisens avlyssnade samtal mellan Moggi, domare, agentor och andra ledande personer inom il calcio.

http://tv.repubblica.it/home_page.php?playmode=launch&cont_id=3472

/Jennifer

PS. Jag har fått så många mejl om det här med uttal och kommentatorer att det är värt några avslutande rader. De flesta skriver att det är okej att säga ”Insaghi” (inte Inzaghi med riktigt ljudande z) och att inte uttala Anfield perfekt, mitt i en svensk konversation. Alltså att ha en liten brytning är helt okej.
Men att däremot bryta mot språkregler och uttala ord helt felaktigt, så att de till och med kan få en annan betydelse, tycker de flesta är en helt annan sak. Och jag kan bara hålla med.
Men, som sagt, vi är alla mänskliga och tur är väl det.

Gårdagens märkligaste tv-upplevelse var att följa personkemin mellan en 63-årig politisk kommentator från Ryssbält och en 22-årig fotbollsspelare från Dois Riachos i Brasilien.

K-G Bergström träffade Marta, och tårarna rann.

Jag uppskattar att intervjun gjordes, precis som jag gillar att det producerats både dokumentärfilmer och böcker om Martas inspirerande livsöde. Under flera års tid har världens bästa fotbollsspelare verkat i Sverige, och hade vi inte dokumenterat den tiden ordentligt hade det varit en stor journalistisk skam.

Det tråkiga i sammanhanget är att de brasilianska försöken att göra samma sak har slutat i storbråk.

För fyra år sedan började journalisten Diego Graciano förbereda en bok om Marta som skulle publiceras i Syd- och Latinamerika. Han träffade Marta, följde med till hennes hemstad och intervjuade ett 70-tal personer i hennes närhet. Han ägnade åratal åt projektet, plöjde ner 50 000 kronor av sina egna pengar – och enligt Graciano själv gjorde han allt detta med Martas skriftliga välsignelse.

Men så. När ”Você é mulher, Marta” (”Du är en kvinna, Marta”) väl var klar för publicering så stoppades den. Marta – eller i alla fall hennes stab – påstod att hon inte alls givit något klartecken, och hänvisade till en brasiliansk lag som gör det förbjudet att publicera inofficiella biografier.

När allting kommer kring så handlar det förstås om pengar:
– Det är hennes rättighet att tjäna pengar på alla affärsmöjligheter som kan dyka upp. Varför avsäga sig den, frågar sig hennes agent Fabiano Farah retoriskt.

Jag har all respekt för Martas ambition att tjäna pengar – hon har alltid varit tydlig med att hon vill försörja hela sin familj, och en skicklig damfotbollsspelare får aldrig så mycket betalt som hon förtjänar – men det finns en gräns där den slår över till girighet.

För mig är den gränsen nu passerad. Pressa Los Angeles Sol på en rejäl lön, absolut, men bedriv inte utpressning mot en välmenande journalist som försöker berätta en historia som Syd- och Latinamerika verkligen behöver höra.

De gamla världsmästarna Bebeto och Jorginho och den brasilianska idrottsministern är bara några av de som har anslutit sig till kampen för att Gracianos bok ska få publiceras. Jag gör detsamma.

/Erik Niva

En reserapport, skriven medan taket är på väg att regna in.
(Det kan vara det hårdaste regn jag någonsin upplevt)

Tisdag:
Upp i svinottan, packa två väskor, ut till Arlanda, mellanlandning i Amsterdam, vidare till Rivieran – och så rakt ut på en läktare för att fördjupa sig i hur fransk division III-fotboll står sig nu för tiden.

Medan Erik Niva står på ett tak och skriker åt Madrid-hållet till har jag alltså begett mig till en cup där skrällar inte längre är en skräll.

I kväll har lilla Metz kört över självaste Lyon på bortaplan (3-1, kunde blivit fem, sex på slutet, efter att Rémy Vercoutre Pål Lundin-dribblat bort Lyons chans och Kim Källström spelat 90 minuter). På annat håll har Vannes slagit ut Auxerre, också fullkomligt rättvist.

Men själv valde jag att se Union Sportive Créteil (bottenlag i National, tredjedivisionen) drömma sin cupdröm på Stade de Ray i Nice.

Det gick inte alls. Matchen slutar 3–0, men jag är mest där av andra skäl.

Emotionella, ty det renar själen att betala fyra euro för att gå på fotboll, dricka en öl, äta brända mandlar, och bara vara publik.
 
Psykologiska, ty det är alltid intressant att stå några meter ifrån Cyril Rool och försöka räkna ut när han ska få sitt första kort.

Nyfikna, ty den hyperspännande lille ghananen Abeiku Quansah debuterade i europeisk fotboll, en vecka efter sin artonårsdag.

OGC Nice har verkligen blivit ett fint lag under Frederic Antonetti. I somras blev de av med alla sina toppspelare – Ederson och Lloris till Lyon, Balmont till Lille, Laslandes till handboll, och miniputten Bakari Koné till OM – och jag var rätt säker på att de skulle rasa den här säsongen.

Det har de inte gjort.

Antonetti är en superb organisatör. Ett gammalt, tryggt försvar, ett klokt innermittfält och så snabba, snabba anfallare på det. Nizza hänger med i år också, och på Stade du Ray sjunger man Antonettis namn.

OGC:s ultrasgrupper Brigada Vielha och Armada Rumpetata öser på i 90 minuter. Cyril Rool mördar Créteils minste spelare och får gult kort efter 20 minuter. Sen gör han om det, vilket får domaren att ta ett kvartssamtal med honom i paus.
– Cyril, du kan verkligen inte göra såhär. Jag måste visa ut dig då, Cyril. Cyril?

Och Cyril skakar på huvudet och förstår ingenting.

Rool, bakom galler. Ah, the poetry.

Quansah får bara sista 20, som en 18-årspresent, men han har både farten och fötterna. Vi får ge honom en säsongs pryo i europeisk fotboll innan vi dömer honom på allvar.

Hur som helst, en fin kväll var det. Och jag hann hem lagom för att se tv-bilderna som bevisar att den franska cupmagin lever och har hälsan.
De senaste tio åren har Calais (div 4), Amiens (div 3), Châteauroux (div 2), Sedan (div 2) och Guegnon (div 2) spelat cupfinaler i Frankrike. Inget annat europaiskt land är i närheten av en sån skrällfrekvens.

Än går det allså cupvågor i La France.

Däremot har det precis slutat regna.

/Simon Bank

Real Madrid har varit med om en del i klubbens 106-åriga historia – men aldrig någonsin tidigare har de åkt ur cupen mot ett tredjedivisionslag på Bernabéu. ”Historiens största skam”, skriver nu Marca.

Real Unión. Segunda B. Eneko Romo. På stopptid.

Herrejävlar.

Ni får ursäkta mig om jag går all Barack Obama på er nu – men jag älskar ju när sådant här händer, när ett under blåser in från en vindstilla sky och allt vi tidigare trodde var fastslaget i cement bara rämnar.

Tro på det omöjliga. Tro på att mirakel forfarande kan hända. Tro på fotbollen.

För fan.

/Erik Niva

 Diego Milito (Genoa)
9
 Alberto Gilardino (Fiorentina)
8
 Mauro Zárate (Lazio)
7
 Fabrizio Miccoli (Palermo)
6

Där har ni italienska skytteligan just nu. Allas vår Zlatan har, liksom flera andra, fem gjorda mål hittills.

Men nu ska det handla om Gilardino. Det började redan i ligapremiären, mot Juventus. Då var det Mellberg som fick sig en uppsnurrning och så kom kvitteringen i 89:e minuten. Gilardino har sedan fortsatt att leka med serie A-försvararna och är som pånyttfödd i den lila Fiorentina-drläkten. Det passar ju i och för sig bra då Florens var renässansens vagga och renässans (rinascimento) betyder just återfödelse.

För Gilardino var Milan något av medeltidens mörker men i Viola, och under gamle bekantingen Prandellis ledning, har han hittat sitt gamla bästa jag.
Milan har som bekant också börjat visa lite av fornstora takter och Ancelotti sa i går att han inte ångrar att man släppte i väg Gilardino, trots succén i Fiorentina.
”Gilardino har återfunnit kontinuiteten och han är också säker på att få ha sin plats. Men man ska komma ihåg att även i Milan gjorde han många mål, men hur som helst ångrar jag inget.”.

Ancelotti.var bara en av alla de som pratade om Gilardino i dag, på det stora fotbollsseminarium som hålls utanför just Florens, i det azurblå högkvarteret Casa Italia i Coverciano.
Även förbundsordföranden Giancarlo Abete ville prata Gilardino och kallade honom för ”en stor person, både fotbollsmässigt och då det kommer till moral” och pratade högstämt om hur vindar kan vända inom fotbollen och moll bytas i dur.

Till sist, ett mästerstycke al Gilardino, på den tid då det begav sig i Parma, här mot Inter:

http://www.youtube.com/watch?v=2GCkP6TeZtU

/Jennifer

Hedras den som hedras bör.

Ibland blir tjatet om Arsène Wengers ungtuppar lite överdrivet. I ligamötet mot Tottenham häromsistens – bara för att hrrm… ta ett exempel – var till exempel Spus lag betydligt yngre än Arsenals.

Men just nu spelar i alla fall ”The Gunners” Ligacup mot Wigan – och har en medelålder på 19 år. Och ändå var det faktiskt inte det jag ville skriva om.

Den här kvällen startar nämligen kosmopolitiska, världsscoutande Arsenal med en startelva där mer än halva laget är britter. Fem engelsmän – Gibbs, Hoyte, Wilshere, Randall, målskytten Simpson – samt walesaren Ramsey.

När hände det senast? Det är ingen retorisk fråga – är det någon där ute som vet eller som kan ta reda på det vill jag hemskt gärna veta.

Hur som helst, det gör mig verkligen glad att se. Och hedras den som hedras bör.

/Erik Niva

Nästa inlägg blir om en spelare som förtjänar det.
Men då det
1. är ösregn och kolsvart ute, november från sin värsta sida (varför, oh varför,
lämnade jag någonsin Rom?)
2. jag precis under tårar suttit och skrivit en dikt till min mormors urnsättning på fredag
kan det finnas anledning att ta något uppiggande i en extra dos.

Dessutom märker jag på responsen att bilderna på serie A-profilerna från en annan vinkel uppskattas. Så ni får ett svep till. Ser förresten inte ut att vara mycket nutella som byggt de kropparna…

Tack till Amalia Gonzales för bilderna från Dolce&Gabbana-kampanjen 2006 och tack för beröm till vår blogg.

När får vi se blågult på sådana här bilder…? (fler än fd lagkapten Ljungberg alltså).

I nästa inlägg blir det som sagt tillbaka till planen! Men nu ska jag in i köket och laga tortellini in brodo (färsk pasta i het buljong) med lite äkta parmesan på. Perfekt mat dagar som denna.

/Jennifer

Tillbaka till verkligheten. Handbojsgesten från Norris är den ena stora snackisen i England just nu, den våldsamma armbågen från Chris Morgan är den andra.

Det var i helgens heta South Yorkshire-derby mellan Barnsley och Sheffield United som det hände. Chris Morgan – lagkapten för The Blades – rammade in en armbåge i tinningen på Barnsleys kanadensare Iain Hume.

Hume kollapsade med intryckt skallben, kördes akut till sjukhus och fick tillbringa flera dygn på intensiven. Nu har han fått byta avdelning, men är inte i närheten av att kunna åka hem.
– Iain kunde ha dött. Jag har besökt honom på sjukhuset, och även om han är vid medvetande så har han inte sovit någonting alls sedan händelsen. Han har slangar som sticker ut ur huvudet och ett ärr som går som en hästsko från hans panna hela vägen bak till örat, säger Barnsleys manager Simon Davey, som även säger att klubben kan tänka sig att ta till rättsliga åtgärder mot Morgan.

Domaren Andy D´Ursos åtgärd? Gult kort. Plus att han skickade upp en protesterande Simon Davey på läktaren.

/Erik Niva

När nu Erik med stort mod givit sig ut på sexismens gungfly vill jag förstås bidra.

I Italien är det fullt av kvinnliga galjonsfigurer inom fotbollen. De sitter i studion i sportgrammen, knappt påklädda och är inget annat än kuttersmycken.
En klassiker var på ett derby i Milano då Vieri spelade och hans dåvarande flickvän, tv-dansösen som sen jobbat sig upp till modell, C-skådis och biträdande programledare, Elisabetta Canalis, hade vikt ut sig och hennes kalender delades ut på läktarna till de 80 000 på plats.
Någon frågade Vieri vad han tyckte om att hela San Siro kunde sitta och gotta sig åt hans flickvän alldeles ”nuda” och han svarade att han inte hade några problem, det var ju bara han som fick känna…

I alla fall så viker även de italienska manliga fotbollsspelarna gärna ut sig och visar sina vaxade bröst och slätrakade ben. Fotbollskalendrarna med spelare i badrockar och bara överkroppar är storsäljare. Lillebror Inzaghi är en av de främsta kalenderpojkarna.
Här kan ni se lite bilder på Del Piero, Zambrotta, nyss nämnde Inzaghi och andra gossar som blottar bringorna för välgörande ändamål (cancerforskning) till en kalender 2006.
Enjoy.

http://foto.girlpower.it/foto/Calendari/Calendario_AIRC_Calciatori_2006&img=

Och när ni tittat kan ni förena er med mig i funderingar på varför bara Figo behållit tröjan på…

/Jennifer