Det är mullret man minns.
När man går genom Kadiköy på väg till ett derby är det som om marken under varje sekund kan rasa under en. Vibrationerna, mullret, ljudet av trummor och sång från Sükrü Saraçoglu är tillräckligt för att skrämma skiten ur vem som helst.
För att inte tala om Galatasaray.
De hade alltså inte vunnit borta mot Fener på nio år när de kom dit i går. Och det räcker med att ha sett ett enda av de där derbyna för att förstå varför.
Galatasaray är rätt nöjda med att bara komma hem – att komma hem med tre poäng är en utopi, en vakendröm.
Det är förtrollande att ha fått titta in i den världen, men jag är rätt glad att svensk fotboll inte har riktigt samma syn som den turkiska på läktarsäkerhet. Om man säger.
Nå. Derbyt, alltså.
Både Fener och Cimbom kom med fina europamatcher i ryggen. Fener höll nollan på Emirates, Gala bortavann mot Benfica. Men de har varit ojämna eller värdelösa i ligan – och Hürriyet summerade förutsättningarna för just de här mötena rätt fint:
Om Fenerbahçe är i form vinner de, hur Galatasaray än spelar. Om båda lagen är i lika bra form, så vinner Fenerbahçe. Och om Galatasaray är i toppform och Fenerbahçe spelar dåligt så… vinner Fenerbahçe ändå.
Men vad händer om båda är fullkomligt oförklarligt ojämna samtidigt, som nu?
Jo, det ska jag tala om.
Galatasaray gjorde 1–0 efter ett par sekunder genom minibrassen Lincoln, vars utveckling jag varit lite besviken på.
Sedan var det bara Fener.
Ett billigt hörnmål av Selçuk Sahin, ett självmål av Emre Asık, en Carlos-retur av Uruguay-backen Diego Lugano och så ett sagolikt flödande fotbollsmål av Deivid. Det var det hela. Om båda lagen är oförklarligt ojämna samtidigt vinner Fenerbahçe med 4–1.
Vi får se vad det betyder för Cimboms ledning. Luis Aragonés har haft bättre dagar, men han njöt nog av den här också. Det var värre för Michael Skibbe.
Men – åtminstone en sak är extremt glädjande med resultatet. Turkiet börjar bli bredare som fotbollsland. Om vi här hemma tycker att det är stort att Kalmar FF är svenska mästare så kan vi bara föreställa oss hur gigantiskt det skulle vara om Trabzon, Ankaraspor eller – herregud – lilla Sivasspor skulle ta över kronan i Superlig.
Det är 25 år sen en icke-Istanbul-klubb vann ligan. Nu darrar både Fener och Galatasaray, och med Besiktas finns aldrig några garantier.
Trabzon har pengar, de andra har samma fördelar som Kalmar. Lugnet – det relativa, vi snackar ändå om Turkiet – i Sivasspor eller Kayserispor är ett argument för att bucklan kan flytta österut.
Nej, jag tror inte att det händer.
Men precis som i allsvenskan så vore det rätt nyttigt med ett strävsamt, målmedvetet exempel. Ett som inte behöver uppfinna sig självt på nytt varje säsong.
Till sist, då: En dag som denna kan Cimboms supportrar behöva all tröst i världen. Jag nöjer mig med att introducera er till den subkategori på nätet som vuxit fram de senaste åren och som handlar om en väldigt speciell sång om Fenerbahçe.
Yarrami ye fener betyder, om jag förstått saken rätt, ”sug min #X% Fener” och finns i hur många varianter som helst. Vi som står utanför kan ju skratta åt det.
Och just i dag tror jag att Fener-fansen kan det också.
/Simon Bank
