Jag ska bespara er länksamlingen på gamla klipp den här gången. För de flesta av oss är bilderna alldeles för färska ändå. Det är omöjligt att se videon som visar hur Rubén de la Red kollapsar utan att tänka på Puerta, Foé, Fehér och alla andra hjältar som lämnat oss för tidigt.

Oerhört obehagligt.
***
Jag vet inte om ni följt det, men i Italien pågår ett besläktat kämpande mot en otäck fotbollssjuka.

Under de senaste åren har ett halvdussin spelare drabbats av det som kallas Lou Gehrig-syndromet, på medicinspråk Amyotrofisk lateralskleros. Gianluca Signorini, Adriano Lombari och Stefano Borgonovo är bara några av de som har drabbats. Och gemensamt för dem alla är att de spelade i Serie A under en särskild period på 80- och 90-talen.

Teorierna om orsak är många – allt mellan för intensivt nickande till giftiga linjer på planen till systematisk dopning – men verkan är sorgligt nog densamma. Lou Gehrig-syndromet leder till nervförtvining och till slut förlamning.

Häromveckan arrangerades en välgörenhetsmatch för Borgonovo. Baggio, Gullit och Baresi spelade. Gamla Fiorentina-anfallaren Borgonovo rullades in i rullstol, och pratade med en datorgenererad röst.

Bilderna är lika gripande som skakande, och fungerar som ytterligare en påminnelse om hur fotbollen måste bli bättre på att ta hand om de sina, även efter att strålkastarna slocknat.
***
Lite matchbilder till sist. Skrällarna har varit rejäla i den spanska Copa del Rey i veckan.

Att ett Real Madrid – med bland andra Guti, Diarra, Metzelder, Heinze, Saviola och Higuaín – föll mot baskiska division tre-laget Real Unión kan vi möjligen förklara med att laget tappade fokus efter De la Reds kollaps.

Men att tredjedivisionslaget Poli Ejido slog Villarreal med 5-0?? Vad handlade det om?

/Erik Niva

Eftersom jag har en lätt känsla av att Erik Niva has been somewhat overspursing den här bloggen det sista så tar jag ansvaret att gå vidare.

Eller, ansvaret att ta två steg tillbaka, om jag ska vara ärlig.

Dagen före den synnerligen förutsägbara Spurs-fiestan på Emirates var det ju den gamle Spurs-spelaren Diego Maradona vi pratade om.

I dag fyller alltså Mästaren år, och då finns det två saker att berätta om Argentinas nya landslagsprojekt.

Den första är att den tänkta organisationen redan vacklar. Sergio Batista, den skäggige vattenbäraren från -86 om ni minns, vill inte jobba under Maradona. Eller, rättare sagt, han vill inte vara underordnad i landslagsorganisationen utan hellre vara kvar med José Luis Brown som huvudansvarig för U21-laget.

Den andra nyheten är att om nu Batista verkligen säger nej så öppnar det för andra namn. Bland annat Héctor Enrique.

Och honom känner ni förstås till.

Inte?!

Det var ju han som var hjärnan, dirigenten, själva regissören bakom världshistoriens bästa fotbollsmål. Att hans prestation fallit i glömska här i Europa säger bara väldigt mycket om hur svårt vi har att uppskatta uppbyggnadsspelet i fotboll.

Här är det igen, njut av briljansen i passningen. Maradona gör målet, men han behöver ju i princip bara sätta dit foten.

Och om jag nu ska knyta ihop Diego-säcken för i dag så gör jag det genom att återkoppla till Manu Chao, som jag skrev om häromdan. Han har inte bara sjungit en fenomenal Maradona-hyllning, utan två.

Här är den andra, i avskalad nakenhet: Si yo fuera Maradona, viviría como él (Om jag vore Maradona, skulle jag leva som han).

Nu ska jag återgå till att summera allsvenskans vinnare och förlorare. Någon som har några idéer?

/Simon Bank

En stilla ursäkt till er som håller på Arsenal – eller till er som bara struntar i Spurs – men jag bara måste hänga kvar i det här en vända till.

Som ni kanske förstått var det här en… ganska emotionell match för oss som verkligen var engagerade – och jag bara måste låta er dela en del av känslorna.

Först har vi Phil Thompson, en tv-expert som ni kanske känner som Liverpools gamle assisterande manager. Inga Spurs-känslor, alltså – bara en äkta fotbollsman som inte kan låta bli att svepas iväg av ögonblicket.

Sedan har vi radiokommentatorn Danny Kelly. Han är en av Englands mest kända journalister, men samtidigt också passionerad Tottenham-anhängare. Om han någonsin försökt dölja sin passion bakom en slöja av distanserad objektivitet så rämnade det igår kväll: ”I Love Football, Stan!!! I Love It!!!”.

Och sist men absolut inte minst – de riktiga fansen själva. SkySports har ett forum där en supporter från varje sida får kommentera matcherna, och så här såg det ut under gårdagskvällens berg-och-dal-bana. Jag tror till och med att den mest förhärdade Arsenal-anhängaren drar lite på smilbanden då Spurs-killen försöker bestiga sin rival efter kvitteringen.

Egentligen hade jag velat länka till David Bentleys smått Gazza-lika eftermatchen-intervju också – ”I´m buzzing, that´s what I play football for, I´m so excited, I could fly home, I feel like Superman” – men den finns inte tillgänglig på nätet ännu.

Det om det. Onwards and upwards.

/Erik Niva

Gladare dagar i Neapel nu än då vi gjorde reportaget för fyra år sedan…

http://www.youtube.com/watch?v=0H-MKURfays

Napoli i ligaledning tillsammans med Udinese, den perfekta hälsningen till Maradona.
Bäst av allt är ändå kommentatorns ord om Denis och dennes trippel :
”Bellissimo di notte”. (Underbart vacker om natten.)

Ni minns väl alla vem det var som kallades ”bello di notte?” och varför?

/Jennifer

Vilken fullständigt fenomenal fotbollskväll.
Och det säger jag faktiskt långt ifrån bara för att jag var personligt engagerad i säsongens match där säsongens mål gjordes – det säger jag för att vi fick se extraordinära prestationer över hela Europa.

Vilka mål som gjordes.

Själv kommer jag såklart att försvara Bentleys egen Matt Le Tissier-uppgradering in i döden, men jag förstår ju de som har andra favoriter som kvällens mål.

Tidigare har jag tjatat om hur jag tycker att vi ser för få lobbar nuförtiden, men Lampard´s felfotschipp uppe i Hull är ju bara Frank-Tastic.

Och That Boy Dimitar stod för ett så magnifikt litet dribblingsnummer mot West Ham att den där kortsidan på Old Trafford inte sett något liknande sedan Fernando Redondo förnedrade Henning Berg.

Eller är det rappa, direkta passningskombinationer som får er båt att flyta? Då har ni det här zick-zackandet från Blackburn på Villa Park att njuta av (50 sek in i klippet).

Kanonskott? Då var Frankrike stället för er igår kväll. Rémi Maréval stod för en helt vansinnig bomb mot OM, och även om lille Koné gjorde sitt för att svara upp så var det förstås omöjligt. Närmast kanonjärkronan kom väl i stället Karim Benzema med sin klappare – eller möjligen EM-hjälten Semih Sentürk nere i Turkiet, där Fener äntligen sprattlade till.

Bortom denna uppräkning har jag väl svårt att se några rimliga utmanare till titeln som kvällens målskytt – även om jag håller med om att Nedveds raid mot Bologna var sevärd – men jag kan säkert ha missat något.

Det här var ju en sån kväll när drömmålen regnade in från alla världens hörn, en sån här kväll då vi förstår varför vi älskar den här sporten så mycket som vi gör.

/Erik Niva

Så vad säger man? Vad skriver man?

Ett alternativ hade ju varit att skriva att vi var bra och förtjänade detta – men det gjorde vi jävlar i mig inte.

Ett annat vore att hedra spelarna för att de aldrig gav upp – men det hade de tamejtusan redan gjort.

Ett tredje vore att peka ut några enskilda individuella insatser – men några sådana fanns inte på vår planhalva.

En sista väg att gå vore att prisa vår nytillträdde månglarmanager för byten som förändrade matchbilden – men det vore ju bara att ljuga.

Nej, såhär ligger det till. Tottenham Hotspur gjorde en rätt usel match mot Arsenal på The Emirates. Vi blev utspelade under sisådär 75 minuter, vi gjorde individuella misstag som var direkt chockerande, vi resignerade inför förlusten utan att gräma oss nämnvärt och vi hade en hängansiktad, hederslös sjörövare på vår bänk.

Och likafullt – LIK JÄVLA FÖRBANNAT – så flyger vi nu hela vägen upp för Seven Sisters Road med en 4-4-poäng i jetpacken.

Vi gör det av en enda anledning, och det är att vi trots alla årtionden av urvattning är en klubb med en unik identitet som varken går att kopiera eller erodera. När röken lagt sig och dimman skingrats, när illojala bulgarer och vilsna spanjorer försvunnit och ersatts av egendomliga East Enders så är vi fortfarande Glory, Glory Tottenham Hotspur.

Ni vet att det aldrig spelat en mer målrik kryssmatch i Premier Leagues historia? 4-4 är så roligt det kan bli om poängen ska delas. Kanske vet ni då också att Tottenham i och med detta spelat tre 4-4-matcher – de andra två mot Aston Villa och Chelsea – bara de senaste 13 månaderna. Och så ytterligare en mot Leicester februari 2004, för sakens skull.

När jag nu sitter här med ena handen på en tvålitersflaska med georgiskt rödvin så är jag inte stolt över spelet, spelarna eller tränarna – men jag är alldeles förjävla stolt över konceptet Spurs, över att vi fortfarande förblir en klubb med vårt eget DNA.

Glory, Glory Tottenham Hotspur.

Folk säger till mig att det inte längre finns några skillnader, att alla klubbar fungerar likadant och står för samma saker i den moderna fotbollens vulgära pengakarusell. På svaga dagar håller jag med, men på kväller så som denna så vägrar jag acceptera det.

Som det heter i visan: We are Hot-Shot Tottenham, we are the Super Spurs, and everybody knows we’re the football connoisseurs.

***
Målen?

David Bentley gjorde ett mål som jag kommer tråka ut mina barnbarn med att berätta om – och han har gjort det förut – Jermain Jenas gjorde ett som håller att tjata om i åtminstone fem, sex år.

Resten får ni i morgon. Eller när jag nu kvicknat till.

/Erik Niva

Har det hänt nåt särskilt i fotbollsvärlden i kväll…?

Skojade bara. Men om vi nu ska sätta in den här ytterst väntade Tottenham-fiestan i ett perspektiv så kan vi ju konstatera att det i Premier League-eran spelats totalt tio matcher av den här sorten, det vill säga helt sinnessjuka 4–4-matcher.

Vilka som spelat dem?

4 stycken:
Mighty Tottenham Hotspur

3 stycken:
Aston Villa

2 stycken:
Chelsea
Leicester

1 match:
Arsenal
Norwich
M’boro
Charlton
West Ham
Derby
Bradford City
Everton
Leeds

Det säger kanske något om vilka lag du inte riktigt ska hålla i handen när yttre rymden anfaller.

Och efter den här kvällen känns det inte helt osannolikt att det händer.

/Simon Bank

Hahaha!

Glory, Glory Tottenham Hotspur!

/Erik Niva

Stefan Axell på S tipsar mig om följande länk, där kan ni ladda hem Maradona-reportaget som pdf, ni som är intresserade och även vill se bilderna och få hela känslan.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/sportmagasinet/article3651780.ab

Jaha, nu har alltså Hatem Ben Arfa bett om ursäkt.

Han vägrade alltså att värma upp när Marseille mötte arvfienden PSG i söndags, och fick sig följdriktigt en uppsträckning av Eric Gerets.

Hatem är en supertalang, som värvades för superpengar, och som haft en helt okej säsongsstart – men han gillar inte att sitta på bänken.

Det är som det är med den sortens talanger.

Själv kommer jag att tänka på en – hittills oberättad – historia om en svensk talang.

Minns ni Cesar Pacha?

Om ni följt stockholmsfotbollen – och AIK i Europa på 90-talet – så gör ni förstås det, bröderna Pacha hade hur mycket talang som helst, Cesar kunde blivit något riktigt stort, om han velat. När han blivit tonåring togs han ut i pojklandslaget, som en av alla talanger med tindrande ögon och framtiden i handen.

De flestas ögon slutade tindra med åren. Cesars slutade tindra när han sattes på bänken på den första landslagssamlingen.

När förbundskaptenen – som jag har för mig var Ulf Lyfors – i andra halvlek vände sig mot de hoppfulla på bänken så fastnade han för Cesar.
– Okej, Cesar, gå och värm upp, sa han.

Varpå Cesar Pacha drog in händerna i sin overalljacka, ryckte på axlarna och sa – på bred stockholmska:

– Ääeee. Ja orkante.

/Simon Bank