Derby day.

En speciell dag för alla inblandade. Måhända en extra speciell kväll för en man om Harry Redknapp, West  Ham-älskaren som gillade Arsenal som grabb men egentligen höll på Spurs.

Ska du bedöma vilket virke det är i en person är det alltid intressant att prata med människorna som han eller hon lämnar bakom sig.

Harry Redknapp återvände till Portsmouth igår. Det hade sedan länge varit bestämt att han skulle föräras med stadsnycklarna efter FA-cuptriumfen.

Många applåderade honom – det ska inte förnekas – men ska man tro de engelska tidningsrapporterna så dränktes de av de som buade. ”Judas”, ropade någon. ”Sellout”, vrålade en annan. ”Get off the stage”, en tredje.

Harry Redknapp är de brända broarnas mästare. Varje gång han lämnat en klubb de senaste 15 åren – West Ham, Portsmouth, Southampton, Portsmouth igen – har han lämnat efter sig en infekterad soppa av bitterhet.

”Once forgiven”, stod det på helgens Fratton Park-plakat, ”twice forgotten”.
***
Själv måste jag erkänna att jag tackade nej till att åka över den här gången, trots att jag erbjöds ett paket som fick munvattnet att flöda. Kvällen före derbyt fanns möjligheten att åka ner till Exeter och hänga lite med deras Tottenham-legend till manager – Steve Perryman – i samband med deras match mot Chesterfield.

Ändå passade jag, och anledningen var att jag helt enkelt inte orkar resa mer just nu. Det senaste året har jag gjort tjänsteresor till USA, Kanada, Ryssland, England, Grekland, England, Italien, Spanien, Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, Schweiz, Tyskland, Holland, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland, Rumänien, Tjeckien, Polen, en EM-månad i Schweiz-Österrike, Mexiko, Albanien, Kosovo, Spanien, England, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Italien, Spanien och säkert ytterligare en bunt som jag glömt.

Det har varit ett stort privilegium och precis hur jäkla kul som helst, men tar jag det inte lugnare nu finns risken att – som KSMB uttryckte det i sin avskedsskiva – bilen kraschar rätt in i bergväggen precis innan bensinen ändå skulle ta slut.

Och kanske hade Steve Perryman ändå inte varit på sitt allra bästa humör. Exeter förlorade mot Chesterfield med 6-1.

Spurs förlustsiffror ikväll? 0-2.
***
Appropå Harry Redknapp – vet ni vilken klubb han representerade under ett kort USA-äventyr i slutet av 70-talet?

Jepp, Seattle Sounders.

Fredrik Ljungberg kanske inte får igång pulsen på The Average Joe såhär sex dagar före valet – men han har plockat upp ett endorsement som är långt viktigare för den som vill make it over there.

Kan ni er Yankee showbiz vet ni vad det betyder när Perez Hilton nickar gillande åt Ljungan.

/Erik Niva

Förbundskapten Maradona, var det ja.
Nedan får ni ett av mina reportage som gick i S, vårt fina Sportmagasin, våren 2004. Fine fotograf Magnus  Wennman ( http://www.magnuswennman.com/)
och jag åkte till Neapel och gick i Maradonas gamla gränder. Hittar ingen länk, den låg nog aldrig på nätet, gick däremot även i S pocketbok om fotboll. Men nedan har ni hela storyn.
Från mig i sjuksängen till er, denna soliga, kalla onsdag i huvudstaden.

Han gav Neapel två ligaguld, ära och återupprättad stolthet.
Diego Armando Maradona.
Nu harvar Napoli i serie B och Neapel sörjer Maradona mer än någonsin.
Sportmagasinets reporter Jennifer Wegerup och fotograf Magnus Wennman besökte staden där Maradonas ande fortfarande lever kvar.

NEAPEL. Likt en pil klyver  Spaccanapoli Neapels hjärta, delar staden i två delar. Gatan vars namn betyder just ”dela Neapel” går rakt genom stadskärnan, de äldsta kvarteren; historiska, slitna, smutsiga, undersköna. Som staden själv. Självklart är det just här det finns, mitt i Neapels kluvna hjärta,  altaret som helgar honom som staden fortfarande sörjer; Diego Armando Maradona.
Alla italienska städer har sina helgonbilder i gathörnen, på barer och caféer. Där tänds ljus, där läggs blommor, där bes till Madonnan.  I Neapel har den heliga gudsmodern dock konkurrens. Av Maradona.
– Jag går förbi här varje dag på väg till jobbet och stannar alltid till och gör korstecknet. På fredagarna lägger jag en blomma, oftast en ros.
Signora Graziellas röst är allvarlig, blicken glansig när hon talar om Maradona. Hon, en 48-årig trebarnsmor som aldrig rört en boll, en djupt troende katolik, helgar en fotbollspelare som livet igenom varit allt  annat än helgonlik.
– De som talar illa om Maradona förstår ingenting. Hans begåvning var gudomlig och han var ett helgon för Neapel, säger Graziella lugnt.
Hon lämnar sin ros på marken och går vidare. Altaret vid Spaccanapoli 129  är litet, närmast oansenligt, men alltid välskött, rent och orört. Inte på alla år har någon försökt stjäla dyrgripen intill bilden på Maradona; ett av hans hårstrån som ramats in. Likt en relik från ett helgon. Neapel fortsätter att tillbe sin Maradona, sörja honom, sakna honom. Tretton år efter att han lämnade staden är saknaden inte mindre – tvärtom. Den växer under svarta rubriker om ännu en förlust för Napoli i serie B, tilltar med insikten om att de ärofulla dagarna var en parantes.
– Man orkar nästan inte bry sig, förr var fotbollen det enda roliga, nu finns det inget, säger tidningsförsäljaren Giovanni.
Som tonåring gick han med sin pappa för att se Napoli varje söndag. Stadion var den nya kyrkan, lovsångerna handlade alla om Maradona. Nu berättar sporttidningarna i Giovannis ställ om Napolis senaste förlust.
– Det är bara skit med Napoli nu, ett tag såg det ju nästan ut som om de skulle ramla ner i serie C, muttrar Giovanni.
Fjorton år har gått sedan Napoli vann sin senaste scudetto. Då besegrade man lag som Milan, Juventus och Inter. Nu bär motståndarna namn som Salernitana, Bari och Catania. Serie B-lag och fattiga sydlag precis som Napoli. De rika, mäktiga klubbarna finns i norr; klyftan mellan lagen är lika stor som den mellan Italiens landsändar. Det rika, välorganiserade norr mot det fattiga, oorganiserade söder. Milan, ägt av Berlusconi, premiärminister och landets rikaste man. Juventus, ägt av mäktiga Fiat-klanen Agnelli. I syd finns inga motsvarigheter. Där är arbetslösheten på sina ställen över 30 procent , där har en genomsnittsfamilj 38 procent mindre i inkomst än en familj i norr. Främlingsfientliga och separatistiska partier som ”Lega Nord” har dragit nytta av klyftorna, förespråkat en delning av landet, ”lika bra att slippa latmaskarna och de kriminella där nere i syd”. Det är i det sammanhanget Maradonas storhet i Neapel till fullo kan förstås. Han var en magnifik fotbollsspelare, av många sedd som den störste någonsin. Men han var mycket mer än så. Han var den som gav Neapels och södra Italiens innevånare stoltheten åter.
– Det var så jäkla skönt! Att få slå dem däruppe, de överlägsna idioterna. Med Maradona i laget var vi oslagbara. De kallade oss afrikaner och apor, men slå oss kunde de inte.
60-årige Luigi, som kallar sig själv ”farfar Luigi”, skrockar åt minnet, berättar på bred napolitanska om åren med Maradona.
– Jag minns när klubbledningen presenterade honom, när han skrivit på. Jag var här på stadion, det var i juli och hur varmt som helst. Vi var 80 000, det var totalt kaos.
Alla hade kommit för att se frälsaren, många höll upp banderoller med orden ”Ge oss en dröm”. Maradona sa några få ord på italienska och sköt upp en boll till fansen. De skulle få sin dröm under åren som följde.
Redan köpet i sig var en dröm, ett utfall av storhetsvansinne från Napolis historiske president Corrado Ferlaino. Då Maradona 1984 köptes från Barcelona för motsvarande 65 miljoner kronor var det den då dyraste övergången någonsin. Men han skulle ge valuta för pengarna. 1986 ledde Maradona Argentina till VM-guld i ett mästerskap som han dominerade så totalt att världen stillnade och stumnade i beundran.
Våren därpå förde han Napoli till klubbens första ligavinst någonsin.
– Det är ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, det och när mina barn föddes.
”Farfar Luigi” funderar ett ögonblick, sen kan han inte hålla sig:
– Fast fan, jag var nog gladare när vi vann scudetton. Men säg det inte till min fru!
Om Maradona varit älskad redan från början blev han efter ligasegern dyrkad. Folk vallfärdade till hans hem, bar guldamuletter med hans bild och bad till honom: ”Vår Maradona som är i himlen. Helgat varde ditt namn. Se till att ligasegern tillkommer oss”.
I Neapel går tro och övertro hand i hand, vidskepelsen är en del av vardagen – och fotbollen.
”Napoli-Milan, 2-3. Ännu inget San Gennaro-mirakel” är en klassisk tidningsrubrik. San Gennaro är stadens skyddshelgon, vars pulvriserade blod, förvarat i glasbehållare, två gånger om året sägs bli flytande igen. Att drömma om San Gennaro ger tur i lotterier och spel. Men sedan Maradonas tid betyder det ännu större tur att drömma om honom. Den som vaknar med ”El Diegos” bild i huvudet ska skynda sig att köpa en lott med nummer 23.
– Jag köpte många lotter med nummer 23 i statliga veckolotteriet. Maradona gav oss alla tur, säger ”farfar Luigi”.
Neapel omfamnade från första stund Maradona, bar honom på sina armar, upphöjde honom.
Ingen annan stad kunde ha älskat honom så, ingen annan stad kunde ha fördärvat honom så.
Neapel, länge ett eget kungarike, en av det gamla Europas mäktigaste städer. Många härskare har hon upplevt, staden: greker, romare, fransmän, de spanska Bourbon-kungarna. Ofta har hon kallats världens vackraste.  Mjukt vilar hon vid Medelhavets strand, med  byggnader klättrande över sina bergiga kurvor. Solen smeker hennes apelsinlundar och vinodlingar. Hennes en gång så stolta palats, borgar, kyrkor och slott är sorgligt vackra i sitt förfall.
I de trånga gränderna hänger tvätten mellan husen, där lurar ficktjuvarna, där väntar de prostituerade i vanmakt. Och över allt råder vulkanens skugga; Vesuvius, ruvande, väntande. ”Ett helvetesberg mitt i paradiset” som Goethe uttryckte det. I Pompeji påminner de stelnade askoffren efter det senaste utbrottet, 79 e Kr. om Vesuvius grymhet. Vulkanens hot  har alltid varit en del av vardagen för Neapelborna och är det fortfarande. Varför bry sig om struntsaker som regler och förbud när man inget vet om morgondagen? Bäst att leva här och nu, på alla sätt som går.
– Neapel är en härlig stad att leva i. Vi har sol nästan varje dag, människorna är öppna och gästfria. Vi har våra viner, den bästa maten…Tänk bara på att pizzan uppfanns här! Men livet i Neapel har också farliga lockelser, kanske mer än andra städer, och alla kan inte stå emot dem, säger Mimmo Malfitano.
Han är fotbollsreporter på La Gazzetta dello Sport och följde Maradona under alla dennes år i Neapel. År av segrar, skönspel, magnifika mål och triumfer. Men också av högmod, lättsinne och  förnedring. Framgångsberusad lät sig den en gång fattige pojken Diego hyllas, pratade om sig själv i tredje person, skyllde på Guds hand när han fuskade i VM. I hans öron var ständigt smicker, alla ville vara hans vänner; ge honom bilar, klockor, smycken, vackra kvinnor.
– Men när man kände honom var han samtidigt alltid öppen och enkel, som vem som helst, säger Mimmo Malfitano.
I Neapel har en rekordhög kriminalitet fötts ur fattigdomen. Napolitanarna har myntat uttrycket ”l’arte di arrangiarsi”, konsten att ordna det för sig. På det ena eller andra sättet, lagligt eller olagligt. Den lokala maffian, camorran, styr under ytan. Maradona lät sig slutas i dess famn. För sent upptäckte han att det var ett grepp han inte kunde ta sig ur.
Redan i Barcelona hade Maradona drogproblem, det var en av anledningarna till att han såldes. I Neapel försåg maffian honom med alla de droger han kunde önska sig. Så länge han gav glans åt sina beskyddare gick allt bra.
– Det var först när det påverkade honom som spelare som det blev problem. Så länge Napoli vann var det lugnt, säger Mimmo Malfitano och fortsätter:
– Maradonas verkliga insats för Neapel var att under de sju år han fanns här så fick han oss alla att tänka mindre på stadens problem. Brottsligheten och andra sociala problem blev mindre viktiga när vi alla tänkte på och pratade om Maradona hela tiden.
1989 vann Napoli Uefacupen, 1990 ligan för andra gången. Maradonas storhet steg till nya höjder. 
Ett fortfarande seggerrusigt och firande Neapel var en av värdstäderna när fotbolls-VM, som gick i Italien, strax därpå drog igång. Argentina kom att spela sina första matcher på San Paolo-stadion och Maradona bars fram av publiken. Argentina gick vidare till semifinal som spelades kvällen den 3 juli. Mot hemmanationen Italien – i Neapel. Den skinande, nyupprustade stadion kokade av känslor och motsättningar. Bland de 70 000 i publiken fanns norditalienare som buade åt Maradona, men också många, många italienare som höll på Argentina. Eller rättare: på Maradona.
– Jag måste erkänna att jag höll på båda lagen. Jag älskar mitt Italien men jag älskade Maradona också, säger ”farfar Luigi”.
Schillaci gjorde Italiens mål, Caniggia Argentinas. Efter full tid och förlängning stod det fortfarande 1-1. Det gick till straffar och Maradona satte sin bakom Zenga. Serena och Donadoni missade sina och Italien var utslaget av Argentina. Ändå blev finalen inte den triumf Maradona hoppats på. Tyskland vann guldet, Maradonas ansikte var förtvivlans. Det var så världen snart skulle vänja sig vid att se honom.
Den 29 mars 1991 kom nyheten som lamslog fotbollsvärlden, bedövade Neapel. Resultatet från Maradonas dopningsprov mot Bari visade positivt, där fanns spår av kokain. Han stängdes av i 15 månader och åkte hem till fru och barn i Argentina där han snart greps i en stor knarkrazzia.
Nu vällde de mörka nyheterna fram, de som skyddat Maradona under alla år vände honom ryggen. Allt läckte ut; drogerna, de prostituerade, de svarta pengarna, bilderna på Maradona med maffiabossen Carmine Giuliano.
– Man kände till Maradonas problem. Men att han smög i väg som en tjuv om natten och aldrig tog ordentligt avsked av staden som älskat honom så, det tyckte jag var det värsta av allt, säger Mimmo Malfitano.
Maradonas fall kunde inte ha blivit större och den smutsiga, sorgliga fortsättningen känner vi alla. Dopningen under VM 1994, knarkbeslagen, hjärtproblemen som nästan tog hans liv. Maradona förföll, föll i bitar. Liksom hans Napoli.
– Under guldåren var här alltid 70 000, fullsatt på varje match. Nu är det bara 5000 på vissa matcher. Jag hade säsongskort och gick alltid förr, nu bryr jag mig inte länge, säger ”Farfar Luigi”.
Han bor strax intill San Paolo och följer med barnbarnen när de vill spela på den öppna piazzan framför stadion. Nioårige Mario och sjuårige Luigi, döpt efter farfar, sparkar runt bollen bland hundskitar och fimpar. Stadion är hårt sliten, vanskött, i sönderfall. Läktarplatser saknas eller är trasiga, kilovis med gammalt skräp ligger i kulvertarna. Murarna är helt täckta med klotter med budskap som ”Ultras Napoli – sju dagar av sju är det bäst att du undviker oss”.
 Av scudetto- och VM-glansen från bara fjorton år tillbaka finns inget kvar. När Maradona försvann släcktes ljusen på San Paolo.
President Flegrei skulle senare också tvingas lämna klubben, misstänkt för diverse ekonomiska oegentligheter. I dag finns ingen stark ledare i klubben som kan ge Napolis fans en ny dröm.
– Men vi har drömmen kvar inom oss. Det Maradona gav oss finns alltid kvar, ingen kan ta det i från oss. Han är den ende, han är Maradona.
Pizzabagare Lino Fiore på restaurang Al Sarago stoppar upp i arbetet för ett ögonblick, pekar på bilden bakom sig. Hela stället är täckt av bilder på Maradona; när han spelar, jublar efter mål, kysser pokaler. Restaurangen vid Piazza Sannazaro var under Maradonas tid ett av hans  stamställen.
– Hela Napoli brukade gå hit. Spelare och ledning hade ett eget stort rum med egen ingång för att få vara i fred, berättar kyparen Antonio och gestikulerar så att hans ”maccheroni” nästan åker i golvet.
–  Vi kunde inte släppa in spelarna från gatan, då hade det blivit kaos! Flera hundra personer brukade stå utanför när de visste att Maradona var här och åt.
Restaurangen är fullsatt, volymen hög, det är bubbel i glasen och skaldjur på faten. Men den vilda, dekadenta feststämningen från Maradonas dagar, den är bara ett minne.
– De dagarna kommer aldrig tillbaka. Där var Caniggia också, Careca, Carnevale…Vilket lag det var. Vi var fotbollens huvudstad, det var fest hela tiden…Ingen som inte är från Neapel kan förstå vad det betydde för oss.
Lino Fiore pekar på nytt på Maradonas bild, ser sorgsen ut, men så skiner han upp.
– När han var i Neapel för ett tag sen kom han hit och åt och det har pratats om att han ska komma tillbaka för gott. Och så finns ju pojken också…
Det sista sagt med sänkt röst, ”pojken” är Maradonas utomäktenskaplige son. En son som han fick med napolitanska flickvännen Cristiana Sinagra, men aldrig velat kännas vid. DNA-test bevisade faderskapet, men pojken i sig är egentligen bevis nog. Döpt till Diego Armando efter fadern och redan med i italienska juniorlandslaget. I fjol träffade sonen för första gången sin pappa, på en golfbana utanför Rom.
– Jag vill bli lika bra som han, säger Diego Junior om Maradona, blundande för dennes svek mot honom.
Pojken, som vuxit upp i Neapel där faderns ande finns överallt, drömmer om att få ta Napoli till nya segrar, bli den nye frälsaren.
Lite talar dock för att det blir så. Om Diego Junior skulle växa från talang till storspelare lär han inte bli gammal i Napoli. Fotbollens stormakter bor inte där längre, de gamla minns, men de unga längtar bort, har nya idoler.
– Forza Roma! Jag är Totti!
Luigi Tortola snor bollen från storebror Salvatore och sätter fart.
Bröderna spelar på sin inhängande gård med kompisen Francesco Cavaliere och systern Maria. Roma och Juventus möts och Totti är den store stjärnan, den alla vill vara.
– Totti är bäst, Totti och Roma, säger Salvatore.
Ingen av dem håller på Napoli, ”de är för dåliga”, ingen har sin idol i hemstaden.
– Men jag minns Maradona, jätteväl minns jag honom, säger Francesco ivrigt.
– Är du dum eller, du var ju inte född när han spelade här! protesterar Salvatore.
Francesco blir inte svarslös.
– Jag har ju sett alla videobanden hemma, pappas band. Så jag minns visst. Och pappa säger att Maradona var bäst och att Totti inte är värd att torka Maradona i röven. Så det så!
Kvällen därpå är Maradona i italiensk TV. Han är stående gäst i klassiska fotbolls-talkshowen ”Biscardis process” . Från olika delar av världen, ofta Kuba, muttrar Maradona fram obegripligheter som alla klappar åt. Mest applåder fick han när han gråtmilt deklarerade:
– Jag längtar tillbaka till Italien.
Snart var det stora diskussionsämnet huruvida Maradona ska få skatteamnesti så att han kan återvända till Italien och Neapel. Maradonas skatteskuld är på motsvarande 300 miljoner kronor. Men stadens mäktiga män har skrivit till premiärminister Berlusconi om en nedskrivning av den. Det har också talats om en välgörenhetsmatch där intäkterna skulle gå till skatteskulden. På så vis skulle napolitanarna betala för att återfå sin Maradona – alla vet ju att mirakel inte är gratis.
Neapels famn står öppen för den förlorade hjälten, men vill och bör han återvända? Riskera att solka ner sitt minne, riskera att förlora ännu mer av sig själv i Neapels ursinniga kärlek.
Skymningen faller över staden, Vesuvius blånar bort i fjärran. I Santa Lucia-bukten tänds kvällsljusen, glittrande, lockande. Från en rosapyntad bar hörs musik, på håll ljudet av sirener. Några timmar senare ska 19-årige Francesco Estatico knivhuggas till döds på en gata efter att ha givit ett leende för mycket åt någon annans flickvän. Han var ute för att fira Alla Hjärtans Dag, San Valentino, en festkväll för älskande. 
Vid Maradonas altare har någon tänt ett ljus och i mitt huvud dyker det upp, det gamla talesättet:
”Se Neapel och sedan dö” .

Jennifer Wegerup

Med anledning av att gud behagat kliva ner till människorna och ta över argentinska landslaget kan det vara på sin plats med en liten fråga.

Hänger genialitet på planen ihop med genialitet utanför?

Eller, mer konkret: Hur har det gått för världens bästa spelare som tränare?

Både Platini och Beckenbauer har ju gjort ”en Maradona” och gått mer eller mindre direkt till förbundskaptensjobbet, men låt oss kolla några till.

Vi utgår från den topplista som de tidigare guldbollsvinnarna röstade fram 1999 och ser på hur topp-tio klarat sina tränarkarriärer:

1. Johan Cruyff (rankad 3:a som spelare)
Tog över sitt gamla modershus Ajax (hon städade där) och ledde ett ungt lag till cupvinnarcupvinst 1987. Byggde sen ett av historiens bästa lag i Barcelona, och vann åtta titlar – däribland Europacupen – på fem år.

2. Franz Beckenbauer (6)
Ledde Västtyskland till två VM-finaler, förlorade 1986 (mot Maradona) och vann 1990 (mot Maradona). Har dessutom lett Marseille (1991) och Bayern München (1994) till en ligatitlar.

3. Alfredo di Stéfano (4)
Stora framgångar både i Argentina och Spanien. Vann ligan med River och Boca, ledde Valencia till ett knippe cupfinaler och till ligatiteln 1971. Kom sen tillbaka och vann cupvinnarcupen 1980 (mot Arsenal. På straffar). Tränade även Real Madrid (en supercup) och Sporting.

4. Zico (9)
Tog över Japan efter hemma-VM 2002 och vann asiatiska mästerskapen två år senare. Tog över Fenerbahçe 2006 och ledde dem bland annat till kvartsfinal i Champions League. Nu tränar han ett uzbekistkt lag för att ”utveckla uzbekisk fotboll och tjäna en sjuhelvetes massa cash” (eller, han sa bara det första).

5. Michel Platini (5)
Ledde franska landslaget i fyra år, från 1988 till -92. Hade fenomenala resultat i kvalet och i träningsmatcher, men misslyckades totalt i Sverige-EM.

6. Marco van Basten (8)
Tog steget direkt från Ajax b-lag till holländska landslaget efter EM 2004. Holland har varit grymma i kvalen, och i gruppspelen, men åkt ut direkt i slutspelet både i VM -06 och EM -08. Nu tränar han Ajax.

7. Ferenc Puskás (7)
For världen runt och tränade lag som Colo-Colo, ungerska landslaget och Panathinaikos. Enda betydande framgången kom när han ledde Pana till Europacupfinalen 1971.

10. Pelé (1)
Ingen tränarkarriär. Har mest ägnat sig åt att felaktigt förutspå varje ny trend i den moderna fotbollen.

10. Diego Maradona (2)
Tränade Mandiyú de Corrientes (en vinst, sex oavgjorda, fem förluster) i två månader och Racing (två vinster, sex oavgjorda, tre förluster) i fyra månader i mitten av 90-talet.

10. Gerd Müller (10)
Tränar u-lag i Bayern. Varken mer eller mindre.

10. Lev Jasjin (10)
Jobbade i Dynamo Moskva hela livet, men aldrig som tränare.

/Simon Bank

PS. Jo, en grej till. Apropå Santa Maradona – som mycket väl kan vara en av världens tre bästa fotbollslåtar – så är det inte helt osannolikt att Diego Maradona debuterar som förbundskapten på Stade Vélodrome i Marseille den 11 februari. Samma arena som just Manu Chao brukar hänga på. Världen är bra fin ibland.

http://www.youtube.com/watch?v=MdjOo4rj66c

Gilardino & Co i all ära. Inför Fiorentina-Inter i morgon kväll kan jag ändå inte låta
bli att minnas den store, store… Ta er gärna tid att njuta en stund av länken ovan.

Kanske är Fiorentinas rätt modesta arena på något vis också en av de vackraste för mig, om jag nu ska bli kvar i Florens och samtidigt knyta an till Simons tidigare inlägg.
Vacker därför att den första kärleken är något speciellt, för att jag förälskade mig i Italien när jag som 17-åring spelade skol-VM just i Florens 1989, för att jag såg VM 1990 med Florens som bas och för att min förste italienske pojkvän bodde i en tusen år gammal villa med kapell i ena hörnet, rakt ovanför vackra Curva Fiesole.

Annars är Estádio da Luz, ljusets arena, i Lissabon en av de vackraste ädelstenarna i smyckesskrinet där jag samlar mina arenor. Säkert också för att den skimrar av så fina minnen, av EM 2004 och våra upplevelser där. Den stora fotbollen, den varma gemenskapen, de galna stunderna. Där såg jag Beckham missa sin straff mot Portugal i kvartsfinalen innan vi for ner i hettan till Algarve och såg Sverige slås ut av Holland, där såg sen Grekland besegra Portugal i finalen och vinna hela EM.

Eftersom jag älskar små, undanskymda arenor, där man fortfarande kan känna lite av fotbollens gamla själ, lyfter jag också gärna upp den lilla oslipade diamanten Rugby Park i skotska Kilmarnock. Där såg jag Henke Larsson spela då jag jobbade som London-korre och mer eller mindre hade klippkort på flyget London-Glasgow.
Sedan lokaltåg till Kilmarnock, de grönvita fansens sånger om Henke, en liten pint på den luggslitna puben för att känna stämningen och så matchen med en fotboll som faktiskt, vidhåller jag, är bättre än sitt rykte.
Kilmarnock ligger för övrigt trea just nu, efter Celtic och Rangers (vilka annars…).

Sköna minnen för en som just nu ligger nerbäddad och inte förmår mycket annat. Sjuk och missade min vanliga medverkan i Gomorron Sverige i går, missar Laul Calling på torsdag, missar att åka till Kalmar onsdag-söndag och följa allsvenska slutspurten där.
Men då jag i fjol misskötte en förkylning så illa att det ledde till lungröntgen och annat, efter att jag åkt sjuk med landslaget till EM-kval i Lichtenstein och Madrid och sen närapå hostat livet ur mig uppe i iskalla Gävle på Gefle-Dif, så har jag lärt mig en läxa. Därför: sängen. Även om jag har otroligt svårt för att inte göra någonting.
Under kvällen har jag i alla hjälpt la bella Miss Modin att översätta tv-inslag som vi gjorde nere i Milano och Turin förra veckan. Då solen sken och jag var frisk…

I morgon kväll blir det just Fiorentina-inter på tv. Passande nog har Viola namnsdag…
Men trist med Gilardino och ännu tristare med Adriano som äntligen verkade vara på väg åt rätt håll med Mourinhos ”vatten och bröd och god sömn”-recept.
Nu svarar Mourinho istället att den som sviker honom ”har en lång väg att gå” för att vinna tillbaka förtroendet.
Förståeligt nog, på den här nivån är det ingen lekstuga. Och är det någon man inte ska svika så tror jag att det är The Special One.
Svårerövrad kärlek är oftast den lättast förlorade.

God natt åt alla och till sist en tanke åt alla de som förlorade någon i den stora branden i Göteborg. I morgon är det tio år sedan. 63 unga människor miste livet. Andra lever med livslånga skador och med saknaden efter de som inte undkom.
Jag förstår inte vart de tio åren tagit vägen. Jag minns som om det var i detta nu telefonen som ringde vid 04 på natten. Jag var 26 år, nyhetsreporter på Expressen och nyhetschefen Thomas Mattson ringde och sa att minst 60 ungdomar var döda och att man chartrat ett plan ner till Göteborg som skulle lyfta så fort Bromma flygplats öppnade och att jag var en av de man ville skicka ner.
”Det kommer  nog att bli otäckt, det är frivilligt att åka”, sa han.
Jag åkte. Det kan låta underligt för oinvigda men är du journalist vill du skriva om även det värsta därför att det är också ofta det viktigaste.
Så jag åkte, vi skrev till extraupplagan och lämnade text innan vi knappt hunnit landa. Jag hann inte skriva själv utan läste in min text på telefon medan någon i Stockholm satt och skrev in mina ord och jag minns hur pulsen skenade och tungan slant, medan jag trevade för att sätta ord på det ofattbara: den lilla dörren där alla försökt ta sig ut, den helt urbrunna lokalen, högen med sotiga skor som ingen mer skulle bära, ett hårband i en pöl med askvatten och över hela scenen en stor, tom tystnad.

För några år sen svarade jag en IFK-läsare på ett av alla tusentals mejl vi får och där man  tar sig enorm tid att svara men självklart ändå inte har mer än någon minut per mejl om man ska hinna med alla. Minns inte vad det gällde, men jag svarade något om Gbg-branden, att det finns större saker än fotboll.
Det svaret retade gallfeber på vissa blåvita fans och jag kallas fortfarande för ”arrogant” av vissa av dem. Deras problem mer än mitt, men jag skulle aldrig medvetet vara arrogant mot läsare, försöker att svara vettigt även om jag numera inte läser anonyma eller grova mejl, det finns ingen anledning. Men medvetet arrogant, aldrig.
Däremot är det självklart så att, trots att jag själv fortfarande grämer mig över vissa idrottsliga förluster, både egna samt olika klubblags och Sveriges i diverse sporter, finns det förluster som går långt utanpå de man upplever i fotbollen och idrotten.
Det inser alla som inte gör sig dumma eller har ett extremt kargt och rubbat känsloregister.
Inte minst i vårt yrke försöker jag att tänka på det, när man ibland riskerar att gå för hårt fram: du är först och främst människa, i andra hand journalist.

Så, nu dags för lite febernedsättande och därmed bjuder jag er, än en gång, godnatt.

/Jennifer

http://wwwc.aftonbladet.se/ljudbildspel/diskotekbranden1/

http://www.angelfire.com/wy/brandkatastrofen/

Källa: Expressen den 31 oktober 1998

Efteråt är allt för sent.
Efteråt är allt ett sotsvart utbränt rum,
våt aska och en hög med skor.

Platåskor, stora gympaskor och vita sandaletter.
Överallt ligger de, ensamma, utan sina ägare.
Det är bara alltför lätt att föreställa sig hur det varit.
Dagen efter, i de tomma svarta rummen, där 63 unga flickor och pojkar
dog, finns skräcken och sorgen målad överallt.

På de sotiga väggarna, i brandmännens slutna ansikten,
i en rosa hårsnodd i golvets blöta sörja.
Här dansade de alla bara för några timmar sedan,
en förväntansfull flicka hade satt upp håret med en glitterrosa snodd.
Nu ligger den i ask-vattnet, en tyst vittnesbörd om en flicka
som kanske inte finns mer.
Fönstren är oseende ögon, gapande tomma mot dagen utanför.
Röklukten finns ännu överallt, sticker i lungorna, tårar ögonen.
De spruckna väggarna där gul isolering vällt ut berättar om brandens
fruktansvärda, oerhörda kraft.
Kriminalinspektör Stephen Holmberg duckar för en förvriden stålbjälke,
säger att allt måste ha gått mycket fort.
– Det har bildats rökgaser och när de antänds blir brandförloppet
explosionsartat.
Han blickar ut över det som i torsdags kväll var ett dansgolv med
festsugna tonåringar, och ser trött ut i ögonen, säger lite tystare:
– När elden tar fart kan det snabbt bli en 600 grader och ännu varmare än
så.
En brandman kommer IN med en stor dammsugare och börjar suga upp det
svartgrumliga vattnet. Vid hans fötter ligger en keps med amerikanska
flaggan på.
Och i en hög vid ingången, och hela vägen nerför trappan, ligger skorna.
Grova killkängor och lite mindre tjejskor. Många är platåskor i Spice
Girls-stil.
När statsminister Göran Persson besökte katastrofplatsen var det alla
skor som fick honom att verkligen förstå, att börja känna. Efteråt
pratade han om de övergivna skorna.
”Golvet var fyllt av skor och kängor, sådana kängor som ungdomar har, som
mina egna barn har. Först då förstår man vad som hänt. Det känns oerhört
tungt.”
I mina ögon fastnar en annan bild.
Jag ser en vit remsandal ligga lite för sig själv, mitt i trappan, vägen
mot utgången och räddningen.
Intill den ligger en söndrig ask med ob-fleur, sådana som unga flickor
som just börjat bli kvinnor ofta använder.
Tampongerna ligger utströdda som ett pärlband över trappstegen.
Asken de legat i är blöt, men fortfarande gul och man kan ännu se
mönstret av små rosa blommor på den.
JENNIFER WEGERUP
Göteborg

Om det låter för bra för att vara sant så brukar det vara för bra för att vara sant.

Men det finns ju undantag.

Diego Armando Maradona tar över som Argentinas förbundskapten. Efter Basile, Pekerman, Bielsa och Passarella kommer den störste att ta över los Albicelestes, och det är förstås precis hur gigantiskt, ofattbart stort som helst.

Jo, nästan lika stort som att slå Gais.

/Simon Bank

Inter, Kejsare, nyheter?

Vi spånar väl vidare på samma väg nu när vi ändå är igång.

Om ni inte läst den här genomgången så gör det, Lars Nylin har listat ytterligare ett bevis på att ett progressivt samhällsklimat går hand i hand med en progressiv idrott.
Spanien är förmodligen Europas mest spännande land just nu.

Men jag skulle vilja påpeka en liten detalj som gått obemärkt förbi i det svenska mediebruset de senaste veckorna: Att vi har en italiensk arena-revolution på gång också.

Så gott som alla italienska fotbollsarenor ägs kommunalt (Reggiana är ett av få undantag), men nu händer det saker. Massimo Moratti har bestämt att Inter ska flytta från San Siro och bygga en egen arena efter Allianz Arena-modell, utmed tunnelbanenätet ungefär där Milano tänkte bygga sin OS-arena till år 2000.

Och Inter är inte ensamt.

Juve har precis fått klartecken för att börja bygga sin nya stadion. Betway har redan satt odds på tänkbara namn. Gianni Agnelli är favorit (5 gånger), före Gateano Scirea (6 gånger). ”Stadio Alessandro Del Piero” ger 25 gånger. ”Stadio Moggi” är, såvitt jag förstår, inte spelbart.

Annars: Borgmästaren i Rom vill köra ut både Roma och Lazio från Olimpico, vilket öppnar för nybyggen där också.

Det är alltså mycket möjligt att vi, i en nära framtid, får se nya ägarstrukturer i Italien, och på sikt en mer ekonomiskt konkurrenskraftig calcio.

HÄR finns förresten en fin länk till påtänkta arenabyggen i den nya, sköna – ergonomiskt tillrättalagda – fotbollsvärlden.

Och med det öppnar vi upp för debatt – vilken fotbollsarena i världen har det bästa namnet?

Min röst?

Camp Nou. För den poetiska tydligheten.

Adriano – vafan håller du på med?

Har tänkt tipsa om den här Adriano-artikeln från Sports Illustrated ett tag, men det har aldrig blivit läge. Nu blev det läge – men inte på det sätt jag hade tänkt mig. Läs och förundras över hur en man som inser att han är på väg att slänga bort sin karriär ändå envisas med att… slänga bort sin karriär.

Kejsaren börjar få slut på sistachanser nu.

Det verkar onekligen som att José ”kanske-har-de-inte-fattat-vem-jag-är-ännu” Mourinho har plockat fram de hårdare hanskarna.

Först tillåter han att Inters officiella hemsida rapporterar om hur han ”sagt åt Julio Cruz att dra åt helvete flera gånger”, och nu alltså hemskickningen av Adriano.

Det gäller att hålla huvudet lågt när det ska statueras exempel.

/Erik Niva

Som ni förmodligen har snappat upp så har Fiorentias stekhete Alberto Gilardino dömts till två matchers avstängning efter sitt handsmål mot Palermo. Handsen bedömdes som avsiktlig, firandet efteråt som olämpligt.

Men som alla vet är ju inte detta det viktiga juryutlåtandet – utan det tänkte jag att ni skulle komma med här och nu.

Vilket är egentligen det bästa/värsta handsmålet genom tiderna? Kan Gilardino utmana den rådande argentinska hegemonin? Kan någon rent utav hota anfadern El Diego? Your call. Här har ni i alla fall mina sex nominerade favoriter i kronologisk ordning:

* Diego Maradona mot England
Ni kan historien bakom.

*Milan Rapaic mot Napoli
Det finns gott om argentinska representanter för hörnboxningen också, men för att få lite balans i listan låter jag en kroat företräda konstformen.

* Ariel Ortega mot Quilmes
Briljansen kommer fram först om man verkligen närstuderar reprisen. Bilderna på det första klippet är lite suddiga, så ni får en ny chans med första målet på det här klippet.

* Kun Agüero mot Recreativo.
Ett diskret litet volleybollslag. Blir det bättre eller sämre av att Kun har handskar på sig? You decide.

* Leo Messi mot Espanyol
Allt El Diego kan göra kan Leo Messi försöka upprepa. Ett mål som var ynka tio minuter ifrån att avgöra hela den spanska ligan.

* Alberto Gilardino mot Palermo
Och så då den färskaste utmanaren. Det är svårt att säga, men är Gilardino medveten om vad han gör måste han få bonuspoäng för sitt blixtsnabbt instinktiva fuskbeslut.

Utom tävlan:
* Paul Scholes mot Zenit
Det är så snyggt att det måste visas, men det som skiljer Scholes från alla hans rivaler är att hans mål inte blev godkänt. Istället blev han utvisad. Sensmoral: Ska man handsfuska ska man inte komma från Salford.

/Erik Niva

På temat ”vad gör dom nu för tiden, varför hör vi aldrig av dom, det var alldeles för längesen vi sågs” har vi kommit till del II.

Om Erik Niva nu ondgjorde sig över att vissa lockar blir silver med tiden så tar jag det säkra före det osäkra.

Jag går på Silverräven direkt.

Fabrizio Ravanelli föddes gråhårig, i Perugia, och ni minns honom från Juve, Marseille eller kanske Middlesbrough. Det har gått tre år sen han flyttade hem till Perugia och avslutade karriären där den började.

Och nu?

Nu är han Fredrik Ljungberg, fast fullt ut. Och med det menar jag inte att han har ont i benen.

Designern och fotbollsgroupien Carlo Pignatelli är kompis med gamle superhjälten Antonio Conte och har designat kollektioner åt Italien, Marseille, Palermo och Roma. Det var han som lockade in Ravanelli i modevärlden och upp på catwalken.

Nu för tiden är han modell och poster-ragazzo åt Dirk Bikkembergs, vid sidan om jobbet som expertkommentator åt Berlusconi-ägda Mediaset.

– Det är en erfarenhet som fascinerar mig och gör mig nyfiken, säger Ravanelli om moderiet.

Själv tycker jag fortfarande att Armanis kollektioner för Italien och Chelsea är snyggare, att Paul Smiths Englandskollektion var ren tidsanda – och att Luciano Spallettis slips är skäl nog för att lyfta Roma till en Champions League-plats.

För att nämna undantagen.

Regeln i fotbollsvärlden är fortfarande missade straffsparkar. Det finns fortfarande de som hävdar att Liverpool förlorade FA-cupfinalen 1996 enbart på grund av de där ljusbeige Armani-kostymerna, medan andra menar att Glenn Hoddles sämsta beslut som engelsk förbundskapten – och konkurrensen är… hårdare än kring frukostbordet hos familjen Klitsjko – var att välja Paul Smith-beige och inte blått till VM-98.

Å andra sidan var  det väl, i ärlighetens namn, inte Hoddles  fashionista credentials som gav honom jobbet från första början.

/Simon Bank

Jo, det är ett par dagar gammalt.

Och nej, det har väl inget med internationell fotboll att göra.

Men, ledsen, det här är alldeles för roligt för att hålla ett par bloggande pianofingrar i styr.

Åke Andreasson utsågs alltså till ”allsvenskans sämste domare” av de allsvenska spelarna. Enligt en enkät i lördagens Sportbladet tyckte 27 procent att Åke är sämst. Inget konstigt med det, någon ska ju komma sist i såna där undersökningar och han har kanske inte varit helt formtoppad i höst.

Det roliga är i stället Åke Andreassons svar när han får veta att mer än var fjärde spelare tycker att just han dömer sämst. Hans spontana reaktion, om man så vill:
– Jag tar det inte personligt.

Och det är ju helt lysande. Helt spritt, språngande fantastiskt. Han tar det inte personligt. Eftersom Åke inte fick möjligheten att utveckla resonemanget får väl nån annan göra det åt honom.

Alltså, här är de alternativa sätt som du (om du heter Åke) kan närma dig det faktum att alla tycker att just du är sämst på att döma fotboll:

1. Det är ett uttryck för ett strukturellt förtryck mot bohusländska 60-talister.

2. Spelarna blandade ihop mig med Martin Ingvarsson.

3. Jag är inte Åke. Det var inte jag. Jag tar det inte personligt.

4. Om bara inte mina assisterande domare hade missat varenda jävla offside så hade jag rankats som bäst i serien.

5. Haha, det där är nåt som Pontus Wernbloom ligger bakom! Jag känner igen hans humor! Sicken go gäng, Blåvitt – försökte få Åke å gå på den lätte. Som om!

6. Det är väl inte mitt fel att SvFF skriver så förbannat konstigt i regelboken?

7. Det är inte mig de vill åt, det är mina kläder.

/Simon Bank