En stor dag för fotbollen.

Efter ihärdigt gnatande från allehanda instanser har jag nu lärt mig ett nytt sätt att länka till mål – något med att det öppnas nya fönster och fan ved allt – så nu när det är dags att summera söndagen så provar vi.

Det är ju ett av de hackigaste mål ni kommer att få se på den här bloggen – men efter fyra och ett halvt år är det ju omöjligt att inte visa Xabi Alonsos vallning mot Bosingwa som slutligen knäckte Fort Stamford Bridge.

Om ni orkar spola fram till 5.20 av det här klippet så hittar ni en raket från Steve Sidwell på hans ligadebut för Villa, och från England vill jag även visa det fina förspel som ledde fram till det första målet i Robinhos hattrick mot Stoke.

Men appropå förspel – det här tici-taca-liret från Valencia mot Huelva är helgens anfall.

Spanien då. Simão har en bra vecka, och när han gjorde två i monstermatchen mot Villarreal var det första målet snyggare än det andra.

I Italien var ju Acquafrescas halvvolley klart vackrast, men jag vill plussa för Kakás nätta lilla chip i Bergamo också. Att komma i den farten och ändå fixa lyftningen så kotrollerat är svårare än ni någonsin kan inse.
***
Jag är skyldig er en trio mål från lördagen också. Svensksuccén i Groningen fortsätter, och Petter Andersson hade mycket väl kunnat göra hattrick strax innan Marcus Berg sopade upp resterna. Och nej, soundtracket här är inte mitt.
***
Och appropå skrällag till seriedare… Inga snygga mål, men fortsättningen på en sanslös saga. Martin Jol och hans Hamburg försökte i toppmötet – men inte ens de lyckades Hassle the Hoff.
***
I en annan del av Köping vann även Tottenham över Bolton med 2-0, ackompanjerade av en armviftande Harry Redknapp.

Jamendåså. Då är ju allt frid och fröjd i världen.

/Erik Niva

Hur vet du att din fotbollsklubb verkligen är i skiten?

Jo, det vet du när det öppna brevet som ordföranden försöker förklara sig med är 14 000 tecken långt.

En genomsnittlig artikel i Sportbladet – för att ge en jämförelse – är 1 800 tecken.

/Erik Niva

Det var lite knappt tre år sedan, och jag gjorde en vecka i London. På måndagskvällen skulle high-flying Tottenham Hotspur möta ett Portsmouth som var i kris, både resultatmässigt och moraliskt.

För att häva trenden hade Pompey-ledningen gjort något otänkbart. De hade anställt Harry Redknapp – den ryggradslöse tränaren som året före hade deserterat klubben för värsta rivalen Southampton.

Jag och Simon Bank hade en egen liten tyckarspalt i Sportbladet på den här tiden, där vi ställde frågor till oss själva om ämnen som vi ansåg aktuella. Nu gällde en av frågorna Harry Redknapp: ”Visar han mod eller idoti?”.

Såhär svarade jag:
– Idioti från en idiot. Harry Redknapp är en föråldrad dinosaurie med storhetsvansinne. Egentligen hade det gått att sätta punkt där, men jag vill passa på att vidga bilden. Jag har alltid haft svårt för det här snacket om att det är precis som vilket yrke som helst att vara fotbollsspelare eller tränare. Rätt eller fel, patetiskt eller inte – miljoner människor lever för sina fotbollslag. Att utnyttja deras lojalitet i ena ögonblicket och lämna dem för lokalrivalerna i nästa är att spotta fansen i ansiktet. Och som den store Jock Stein sa: Football without fans is nothing.

Allt det där gäller än idag.

När jag vaknade igår låg Tottenham Hotspur på sista plats i Premier League. När jag vaknade i morse låg de kvar på exakt samma plats. Skillnaden är att vår manager numera heter Harry Redknapp – och att jag själv inte varit såhär desillusionerad med min fotbollsklubb sedan den dagen de utsåg George Graham.

Tottenham Hotspur har fortfarande en egen identitet. Vi står för vissa saker, vissa värderingar. Harry Redknapp – en skrupelfri, morallös wheeler-and-dealer från West Ham-land i The East End – står för värden som i praktiken är totalt motsatta.

Vad som än händer framöver: Jag hade mycket hellre åkt ner i andradivisionen med Martin Jol än slutat femma med Harry Redknapp.

/Erik Niva

Har ni sett den fullkomligt fenomenala franska filmen La Haine (Medan vi faller)?

Titeln är tagen från en berättelse om ”en kille som ramlar från en lägenhet på femte våningen, medan han faller så upprepar han oupphörligen för sig själv: så här långt har allt gått bra, så här långt har allt gått bra, så här långt har allt gått bra…”

Apropå absolut inget alls.

/Simon Bank

Okej, titta först på det här målet. Stan Cummins gjorde det i april 1980, och det innebar att Sunderland vann hemmaderbyt mot värsta rivalen Newcastle.

Sedan tittar ni på det här, från i eftermiddags. Kieran Richardson vräker in en frispark i krysset, och det innebär att Sunderland vann hemmaderbyt mot värsta rivalen Newcastle.

Mycket hade hunnit hända med världen mellan april 1980 och oktober 2008 – men fram tills det att Richardson klev fram mot bollen hade Sunderland inte slagit sina arvfiender från Tyneside på hemmaplan en enda gång.

Efter 2-1 mot Newcastle är den nu äntligen bruten – ”The Curse of Cummins” – och Sunderland är bäst i nordöst.
– Du måste vara nästan 40 år gammal för att minnas målet jag gjorde, och lyckas vi inte den här gången har det gått nästan 30 år sedan dess. Det är en skrämmande tanke. 30 år. Det är en hel generation fans som har svultits på den där speciella känslan av att vinna ett hemmaderby, sa Cummins inför matchen.

Passionen för fotboll i Sunderland är väldokumenterad. I onsdags kväll var flera hundra supportrar tvunga att vända i dörren när Sunderland mötte Wigan. I en reservlagsmatch. Kenwyne Jones gjorde comeback efter sin skada – och reservlagsarenen vid Eppleton Colliery Welfare rymde bara 3 000 fans.
***
Övriga noteringar från en engelsk eftermiddag? Hull fortsätter sin otrolig marsch – smått hjälpta av en Jonas Olsson som kom helt fel vid Tigrarnas svepande 2-0-mål – och Evertons nya bjässebelgare Marouane Felliani, 20, ser precis ut som den fysiske innermittfältare som Tottenham hade behövt mer än något annat.

/Erik Niva

Tyne-Wear derby, 1–1 i paus, spelet vaggas in av vad kommentatorn kallar ”the ferocious winds of the North East”.

Sunderland–Toon, inget av lagen har mer än tre engelsmän i startelvan – men ändå är spelet så genuint brittiskt att man skulle kunna tatuera in matchbilden på ryggen och gå för patriot.

Med detta vill jag inget ha sagt, mer än att det genuina, ärliga, räliga och vackra kan se ut på många sätt.

Det förtjänar att påpekas i ett medieklimat där månadens smak är att kalla allt som är engelskt för plast och fult.

/Simon Bank

Precis färdig med morgondagens EC till papperstidningen. Missa inte vårt uppslag där, med de tre bloggmusketörerna.

Nu är det helg som gäller och träning, städning, Halloween-fest med mera, med mera.

Dock får ni lite fredagsgodis här. Magnus Söderberg på webben var vaken och lade ut följande länk, Nivas recension. Håll till godo och trevlig helg!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/sportmagasinet/article3614867.ab

/Jennifer

Min sida i dag. Ingen Niva i sikte, otroligt stilla och TGI-stämning på redaktionen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3614384.ab

Okej, jag är väl skyldig er ett livstecken.

I brist på egna, stora tankar kan man ju alltid låna andras, så jag vänder blicken mot en Simon Kuper-krönika i tidningen med världens just nu mest otidsenliga namn: Financial Times.

Kuper redovisar helt enkelt en faktauppgift som är för uppenbar för att lägga märke till. Han berättar helt enkelt vilken vecka som varit fotbollshistoriens bästa.

Ni som svarar ”månadsskiftet april-maj 1961” får guldstjärnor – men rätt svar har ni här:

22-29 september 1976.

Och varför dådå?

Jo, kolla veckans födelseannonser:
22 september, i Rio: Ronaldo.
26 september, i Görlitz: Michael Ballack.
27 september, i Rom: Francesco Totti.
29 september, i Dvirkivsjyna: Andrij Sjevtjenko.

Och med det börjar jag arbetsdagen.

/Simon Bank

En kortis, apropå betyg i skalan 1-10.
Här ser ni hur Gazzettans läsare rankar CL-spelarna efter senaste omgången.

1) Del Piero 65.318
2) Messi 52.956
3) Aguero 50.549
4) Van Nistelrooy 38.631
5) Llorente 31.650
6) Bojan Krkic 27.493
7) Gerrard 23.068
8) Ibrahimovic 17.495
9) Culio 17.286
10) Giovinco 11.950