Svaren har varit många.
Men bara en hade rätt.
Gott folk, vi har en vinnare: Sebastian Keta.

Han visste att Diego Armando Maradona fått betyget 10 av Gazzetta dello Sport. För briljant spel.
Även Scarpi har också fått det, för att han tillsammans med Udineses klubbläkare räddade livet på Gianluca Grassadonia som fått en smäll i huvudet och inte andades längre.
Dessutom har Baresi fått 10, för ”lång och trogen tjänst”.

Jag måste dock lägga i en brasklapp här, för trots att jag prata med en rad personer på Gazzettan under veckan, inklusive arkivet, så finns ingen som med hundraprocentig säkerhet kan säga att det inte finns någon mer.
Alla, allt i från Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år för Gazzettan, utrikeschefen och tidigare fotbollschefen Edi Signati till krönikör Luigi Garlando (som jag kallar Gazzettans Simon Bank eftersom han är så duktig och dessutom en så bra person) som jag pratat med tror att det är så här det ser ut, men ingen vågar garantera det.

Då de flesta dock bara svarat Maradona och någon Scarpi, några andra Baggio, så är Keta vinnaren, dessutom med en bra motivering.

Jag hoppas innerligt att jag får komma ner och träffa dig samt se Gazzettans redaktion. Min seriösare motivering är att jag skulle njuta av varje sekund i högborgen och att rundturen skulle ge mig så oerhört mycket i min resa mot att bli fullfjädrad sportjournalist. Den litet tuffare motiveringen är att jag skulle njuta av varje sekund när jag får chansen att skryta om att jag såg finalen 2006 på plats i Berlin, något som definitivt inte hela rosa gänget gjorde. Jen, pick me. 

Benvenuto, Sebastian.
Tack alla som deltagit.

Globen nästa, skriva Europa Calling till i morgon.
Sen är det fem dagar ledigt eller nåja, fyra och en halv, den här ryker ju lite.
Men snart dags att logga ut.

/Jennifer

Jag länkade häromdagen till förra veckans fredagssida där jag skrev om en annorlunda, fin fotbollsbok ”En massa planer”.
Apropå idrottsböcker är kvalitén ofta högst skiftande. Vad som säljer en bok med fokus på sport eller en idrottspersonlighet är också högst varierande, det vet jag efter tre sådana böcker. (nästa blir om något helt annat, lovar).

Nå, i alla fall så kom jag att tänka på den i särklass bästa idrottsboks-recension jag läst någonsin. I alla fall roligaste. Det var i S, vårt eminenta sportmagasin, och jag tror att det var för fem år sen, till julen 2003. Kollega Niva hade recenserat de tio sämsta sportböckerna och det fruktansvärt rolig läsning.
Kommer ihåg att vi läste den högt hemma vid köksbordet i barndomshemmet vid julfirande (hela familjen är intresserad av såväl sport som litteratur). Vi skrattade så vi grät, bara bröt ihop, hela gänget.

Kanske har Niva kvar texten och kan slänga ut den… Jag ska in till tidningen nu, trots ledig dag, så jag får väl höra med honom när jag ser honom, om han nu inte hunnit bege sig till en match i Ulan Bator eller annorstädes.

/Jennifer

De senaste veckorna har ju inte varit något vidare för den brasilianske Panama-Ungraren Kevin Kuranyi, som fått höra att Joachim Löw aldrig mer kommer att ta ut honom till det tyska landslaget.

Liten revansch igår mot PSG i Uefa-cupen. Först satte Kuranyi ett rappt skott i närmsta krysset, och sedan stod han för cupkvällens verkliga delikatess – en spin-and-move klackchip fram till Halil Altintop.

I en annan del av Tyskland hamrade Marko Pantelic in ett märkligt skott mot Benfica, som nästan måste ha tagit på backen för att få den banan?!

Fina frisparkar fick vi längst nere i sydväst (Aguiar för Braga mot Portsmouth) och högst uppe i nordväst (ossetiska superlöftet Alan Dzagoev för CSKA mot Deportivo).

Dessutom fortsätter Pippo Inzaghi att vara så mycket Pippo Inzaghi som bara Pippo Inzaghi kan vara.

Harry Kewell var däremot så lite Harry Kewell som Harry Kewell kan vara, när han helt plötsligt fick för sig att han kunde nicka bollen (!) och därmed avgöra det… livliga turk-grekiska derbyt mellan Galatasaray och Olympiakos.

Och det var Uefa-cupen, det.

/Erik Niva

Det är klart att det är lite surt för en skribent att erkänna, men ibland säger ju faktiskt en bild (eller i alla fall två minuters rörliga bilder) mer än tusen ord.

Signaturen Sebbe tipsar om en länk bland kommentarerna, och ni förtjänar att få se den. Det var precis den här stämningen från Calderón som jag försökte förmedla i min krönika, men de här bilderna av sann supporterförbrödning gör ett mer effektivt jobb.

Tilläggas bör att de alltså är filmade ett bra tag efter slutsignalen. Liverpool-fansen hölls kvar – av missriktade säkerhetsskäl – och hundratals Atléti hängde kvar för att sjunga sånger och älska fotboll tillsammans.

/Erik Niva

Hemma igen efter rätt lite sömn men en effektiv dag då jag först hann medverka i Laul Calling på Skype från flyplatsen och sen skrev min fredagssida på flyget.
Resten av resan gick ovanligt fort eftersom jag satt bredvid Henrik Strömblad och vi pratade fotboll, journalistik och annat trevligt, non stop.

Tack för alla fina och roliga mejl, ni är många som delar min passion för Italien och det är inspirerande.

Till den som tyckte att det var dumt att skriva om Zlatan ”i dag igen”.
Eh… Jo, vi skulle förstås ha skrivit om Anorthosis högerback och det otroligt upphetsande spelet och struntat i Mourinhos snack och den betydelse det även har för vårt svenska landslag…
Yeah, right… Nej, där var nog nattchef, jag och samtliga inblandade helt överens om vad som var intressant.
För övrigt är det aldrig så att vi bara skriver vad vi har lust om, som om vi skulle kunna odla våra privata preferenser i tidningen. Allt handlar om journalistiska beslut som tas i samråd.

Nu är det privatlivet som gäller. Alla önskas en fin kväll.

/Jennifer

Nedan ser ni vad ”wow” står för. Töntigt serietidningsord kanske, men kom ni upp med något bättre, mitt i natten, efter en artikel och med krönika och deadline som väntar…

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/championsleague/article3601528.ab

Jag fick alltså i gång José Mourinho med en fråga om Zlatan, precis innan presskonferensen var slut. The Special One blev inte sur, bara intensiv och gav mig precis den sortens snack man måste få efter en så seg match som den i går kväll, för att kunna göra något intressant till tidningen. Nattchef Hebbe tackade och tog emot.

Här är också krönikan. Nu är det dags att flyga hemåt.
I morgon avslöjar jag vinnaren i 10-tävlingen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3601552.ab

(Och rubben på nätet, ”på plats i Turin är förstås fel. Det var i Milano. Men som altlid har vi som skriver nada med rubbarna att göra. Och, ska tilläggas, de är för det mest mycket bra, det är ingen lätt konst att sätta rubriker).

/Jennifer

Bråttom till ännu ett av alla dessa flygplan, så det får bli fegvarianten av bloggande den här morgonen.

Hinner inte utveckla resonemanget kring kvällen så värst mycket mer – utan ni får helt enkelt hålla till godo med dagens matchkrönika där jag ändå får sagt det mesta jag har att säga. För en gångs skull är det helt befogat att använda klyschan om att Atlético och Liverpool ”delade broderligt på poängen”.
***
Jo, förresten, en aspekt av meningslös journalisttrivia finns det ändå tid för. Jag hade inte varit här sedan våren 2004 – så jag hade nästan hunnit glömma bort det – men pressläktaren på Vicente Calderón kräver Europas abslout värsta bergsklättring.

Ingen annanstans är det så många trappor som är så branta innan man slutligen når fram. Rena K2-expeditionen. Man måste ha åtminstone två basläger och en natt i syrgastält innan man är redo för ett toppförsök.

Och nu brinner ni förstås av nyfikenhet. Ni bara måste veta vilka andra två arenor som platsar på samma branta prispall. Jo, vettni, god tvåa är Amsterdam Arena, där man måste bestiga ett helt parkeringshus innan man ens får börja med läktarna. Och de kvällar den ensamma hissen strejkar – då är snurrandet uppför Babels torn på San Siro minsann ingen picknick, det heller.

Se där, man har alltid fem minuter för de verkliga väsentligheterna.

/Erik Niva

Ungefär så var min kväll med Inter-Anorthosis.
En betydligt tristare match än den i Turin i går, det vet ni som följt den tämligen sega
historien framför tv:n.

Apropå tv så stötte Jenny och jag på Strömberg och Strömblad på pressläktaren och hann snacka lite med herrarna före matchen.
Minns fortfarande pizzan med peperoncini som Strömberg bjöd mig på i Bergamo för ett gäng år sen, den var inte att leka med…

Men mer om det mötet och den intevjun en annan gång. Nu är det jaga mot deadline igen som gäller. Zlatan mötte jag efter matchen men han var inte lika glad som i söndags, om man säger så. Helt förståeligt, han kände förstås att varken han eller laget var på topp direkt.

Rubriken ovan? Den kan ni klura på tills ni ser morgondagens Aftonbladet…

Buona notte (god natt) för er, buon lavoro (gott jobb) för mig nu,

Många trevliga och intressanta mejl i dag och sen ett ännu trevligare möte med några läsare, nu på eftermiddagen. De kom fram när Modin och jag var ute på Milans gator och gjorde tv-jobb och ville ta en bild och prata. På dialekten lät det som om grabbarna var från Göteborg och de hade också sett Juve-matchen i går uppe i Turin och var allt annat än missbelåtna.

För egen del väntar nu Inter-Anorthosis och det var en hel del fans från det senare laget som tjoade och sjöng på Piazza Duomo.

Milanos gator ja. Att David Beckham nu ska ha gästspela i Milan lär nog fru Posh inte ha något emot. Tvärtom har hon nog haft ett diamantprytt finger med i spelet, hon är ju ofta i modemeckat Milano och frossar loss på Via Montenapoleone med omnejd.
Själv nöjde jag mig med ett besök i en fotbollbutik där man kan köpa allt från tröjor och overaller till Juve-serviser, Roma-nappar, Lazio-nappflaskor, Inter-kalsonger till Milan-bikini. Sms:ade käre Simon som går där hemma och städar och påminde honom om när vi var där senast, under EM, då jag köpte en Azzurri-overall eftersom jag tagit med för kalla kläder.

Olof Mellberg är förresten skyldig mig en timme av mitt liv och lite slitage på mitt hjärta då jag i natt fick stressa med texterna efter att ha väntat förgäves på honom i mixade zonen. Han gick aldrig igenom den.
Å andra sidan lyckades jag i det slagfält som zonen utgör nå fram till Del Piero, Amauri, Manninger, Ranieri, Molinaro med flera. Nedved gick tyvärr heller aldrig igenom. Nedved är, liksom Pippo Inzaghi som jag tidigare nämnt, en spelare jag alltid skulle vilja ha i mitt lag.
Dessutom minns jag när Lazio var i Göteborg 2000 på träningsläger, och jag var där några dagar, att Nedved hade med sig en kudde i spelarbussen, den lille tuffe tjecken. Med Nalle Puh-motiv på… You gotta love him.

Om Mellberg är meingarna delade, det märkte även Modin då hon körde ett race bland fansen med frågor om vår svenske Juve-back. Italienske kollegan Nicola Cecere fällde kanske den roligaste kommentaren:
”Han är inte bra längre. Men det är un bel ragazzo, en vacker pojke”.
Jag berättade att Mellberg prisats av gay-magasinet QX (bra tidning för övrigt, de få nummer jag läst) för just sin skönhet och det tyckte italienarna var intressant.

Folk undrar om Albin Ekdal och i morgon får ni höra mer om honom, i Laul Calling. Det var i alla fall stort när vi i går såg spelarbussen med FC Juventus-emblemet och där längs bussen löpte en rad med flaggor och namn på alla spelarna och där fanns två svenska flaggor brevid varandra samt namnen Mellberg och Ekdal.

Någon mejlade om ett inlägg jag skrivit om kunskap för ett tag sen, och undrade ifall jag inte tycker att det är viktigt. Kunskap är oerhört viktigt. Ingen börda är lättare att bära än kunskapens. Jag hade inte studerat i tolv år om jag inte värdesatt kunskap.
Allt jag ville säga vara att det finns folk som kan ha 13 rätt på tipset varje vecka och vinna Sport-Jeopardy varenda dag utan att för den skull klara sig mer än en förmiddag i jobbet som sportjournalister.
Precis som det finns en rad yrken mina kollegor och jag inte skulle klara.

Inte minst att kunna ta folk är oerhört viktigt. Det finns en, tyvärr sann, berättelse om en reporter och fotograf på en tidning (spelar ingen roll vilken) som var ute på jobb och intervjuade ett våldtäktsoffer. Känsligt, känsligt och reportern jobbade hårt på att gå varligt fram med intervjuobjektet som berättade om våldtäkten. Allt går bra tills fotografen säger:
”Men lite skönt var det väl…”.
Behöver jag säga att han aldrig mer fick träffa folk på känsliga jobb.

Nå, fotboll nu. Inter vinner i kväll, allt annat än fiasko och pannkaka. Vi åker till San Siro (ni får mig aldrig att säga Giuseppe Meazza) alldeles strax. Modin har aldrig varit där och är mer än glad över att vi fick två ackrediteringar.
Ni missar väl inte att titta på alla hennes tv-inslag här nerifrån också!

Vi hörs efter matchen.

/Jennifer

Dagen efter kvällen före.

Jag sitter i godan ro och snattar ström på något sunkigt café på Valencias flygplats, och vilka får för sig att slå sig ner vid borden bredvid? Jodå, Ålborgs trupp, väl rustad med trippla kortlekar, på väg hem från setförlusten i Villarreal.

Bilden är givetvis kass – de tenderar att vara det – men av någon anledning fyllde ändå den här helt obetydliga scenen mig med värme. Jag tror att det är så att minsta lilla tecken på vardaglig normalitet i närheten av den uppumpade Champions League-bubblan ger någon sorts hopp om att saker och ting kanske är ungefär som de ska i världen, trots allt.

***
Jaja, slut med värdelösa fotografier och smetigt hobbyfilosoferande. Det är ju för fan dags att dra ner till Calderon för Atlético-Liverpool när som helst.

Det här skulle ju bli hela Champions League-höstens stora fest. Nando Torres skulle komma hem, Kun Agüero skulle mäta sig mot sin läromästare och ett sensommarsoligt Calderon skulle få se en… tja, 3-3-match.

När jag kom till Madrid var det nio grader, drivregn och isande snålblåst. En skadad Torres är kvar hemma i Liverpool, en sliten Kun lär börja på bänken och uppsnacket handlar i stället mest om en fruktad supporterskara och en utsatt tränare.

Uefa-bråket hänger kvar över Calderon. Folk här är förbannade och det har talats om att 50 000 hemmafans skulle vända ryggen mot planen när Champions League-hymnen spelas. Nu lär det inte bli så – men det lär bli något. Läktarna är en stor del av kvällens fokus.

Den andra delen ligger på Javier Aguirre. Igår lyckades Claudio Ranieri rädda sitt jobb, och idag är det den här mexikanen som står inför samma utmaning. Det här var ju säsongen då Atléti på allvar skulle utmana om ligatiteln, men efter 1-6 i Barcelona och 1-2 i lördagens derby så har den utopin redan rämnat. Blir det förlust även ikväll måste ett hundhuvud delas ut.

Det skulle bli avspänt party av det här, men det visade sig bli hårdkokt ångest.

När allting kommer kring tror jag inte att det kommer att göra kvällen tråkigare.

/Erik Niva