Medan a-laget är ute och rapporterar hem högt och lågt från Europa (jag är på Del Pieros sida i debatten om snyggaste målet, hans är det enda som innehåller ett – dessutom gigantiskt – mått av intelligens) är gossen Gråsten kvarlämnad i Årsta och gör sitt.

Jenni dricker aperitivi.
Erik doppar tån i Medelhavet.
Simon städar.

Och ni vet hur det blir när man städar – man fastnar i gamla saker. Ser om en kvart av en Zidane-film, fingrar på den där Chelsea-dokumentären, bläddrar i gamla nummer av France Football.

Men mest fastnar jag i en två veckor gammal l’Équipe, som är aktuell just i kväll.

Rubrik, över hela förstasidan: ”Imitons Famagouste!”.

”Låt oss härma Famagusta!” är inte så mycket en order som en reflektion om skillnaderna i den moderna fotbollsvärlden, och en uppmuntran till världens alla Kalmar och Elfsborg.

De franska klubbarna tog i går sin första seger (Lyons målporr i Bukarest), men OL, Marseille och Bordeaux har fortfarande bara samlat ihop totalt fyra poäng på sju matcher.

L’Équipe tar fram de relevanta jämförelserna:
Bolo Zenden, OM, tjänar 2,5 miljoner i månaden.
Diarra, Bordeaux, tjänar 1 miljon.
Savio, Anorthosis brasse, tjänar 400 000.

Andreas Panteli, affärsman och president i Anorthosis, har invester i runda slängar en tjugondel av vad M 6 och Robert Louis-Dreyfus investerat i Bordeaux respektive Marseille. Cyprioternas årsbudgeten är mindre än en trettiondel.

Fransmännen frågar sig alltså vad de får för pengarna, och Laurent Blanc (Bordeaux fenomenale Mister) låter som vilken svensk tränare som helst när han pratar om de överlägsna engelska resurserna, och den större erfarenheten i Italien och Spanien.

Frankrike är efter, så enkelt är det. Aulas kapitalistiska revolution i Lyon kommer att dra med sig tåget framöver, och förvandla fransk fotboll från samhällstillvänd till big business, och då kan de komma ikapp på allvar.

Men tills vidare gillar vi tanken på att pengar inte alltid är allt.

I kväll sitter Andreas Panteli på San Siro och njuter. Bordeaux och Marseille slåss för att klara CL-livshanken över jul.

/Simon Bank

PS. Dagens quiz: Vilken är den direkta länken mellan Olympique Marseille och tv-serien Seinfeld?

Innan vi drunknar alldeles i Champions League-glitter och landslagsflärd måste vi tänka på den globala bredden också.

Kommer ni ihåg att Simon Bank skrev om hur Nordkoreas försvunne diktator Kim Jong-Il plötsligt dykt upp på en fotbollsmatch för någon vecka sedan?

Well, nu har räkningen kommit.

Det har visat sig att den allsmäktige ledaren inte ens såg hela matchen mellan Pyongyangs Järnvägsuniversitet och Kim Jong-Il-universitetet, utan stormade ut i paus.

Anledningen? Han var rasande över att flera spelare hade långt hår, och enligt Mainichi News muttrade han på rejält på läktaren:
– Det ser äckligt ut. Jag kan inte ens avgöra om det här är herr- eller damfotboll.

Och would you know? Strax därefter landade ett nytt diktat över hela befolkningen. Från och med nu är det förbjudet för män att ha långt hår i Nordkorea.

Vem säger att fotboll inte kan förändra världen?

/Erik Niva

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3592519.ab

Dagens krönika.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/championsleague/article3592550.ab

Dagens artikel.

Nu tåg tillbaka mot Milano om en halvtimme, i kväll väntar ny match.

A dopo, hörs senare.

/Jennifer

Erik i Spanien, jag i Italien. Europa Calling äger.

Äh, jag ska resa hela, halva dagen i morgon också, så det är väl lika bra att få det här avklarat.

36 mål på 8 matcher, alltså. En enda gång i Champions League-historien – den 13 september 2000 – har det blivit lika många mål under en och samma kväll.

Själv såg jag ju hela CL-historiens näst mest målrika match på plats, och jag var dessutom säker på att jag sett kvällens mål live. Men nu har jag gjort svepet, och nu vet jag fan inte längre.

Vad säger ni? Vilket är egentligen snyggast?
* Joan Capdevilas halvvolley som vrider sig ut i Ålborgs bortre kryss?
* Kader Keitas våldsamma slägga på helvolley i Rumänien?
* Oleksander Aliyevs mörsarfrispark för Dynamo Kiev?

Man vet att det är en speciell kväll när ett klassmål som Alex Del Pieros på Real Madrid hamnar först där nere på fjärde plats.

Utöver dessa självklarheter vill jag nämna Zé Robertos böj för Bayern och det svepande anfall som satte punkt för Villarreals målorgie.

Och så självmålet som Andreas Johansson krediterats för – men eftersom det inte är några repriser med på det här klippet kan jag fortfarande inte leda saken i bevis. Ni får helt enkelt tro på mig den här gången.

/Erik Niva

Nå, lugna er nu Real-fans. Det är inte mina ord utan vad publiken sjöng när matchen var slut.
Det här var en oerhört viktig seger av många skäl för Juventus. Och det var en oerhört rolig match att vara på, även om jag inte är Juventina. Men om det får ni läsa mer i morgon.

Jag måste nu skriva till tidningen, deadline tickar allt närmare. Stod över en timme i Zona Mista med spelarna och sen väntade Modin utanför och vi lyckades få en taxi och skrev i den i baksäter och för mig är det nu skriva krönika i full fart som gäller efter att artikeln blev klar i taxin.

Fick i alla fall snack med Del Piero, Amauri med flera efteråt och även tränare Ranieri. Reals slokörade spelare var mindre pratglada och det kan man ju förstå…

Såg ni Del Pieros mål? Gammal, bah…

En tisdagskväll på Madrigal blev det. Historiens näst mest målrika Champions League-match fick jag. Och ännu en spik i den skandinaviska fotbollens internationella likkista hamrades in.

– Vi er ikke bange, sa Ålborgs högerytter Jeppe Curth inför uppgiften. Vi är inte rädda.

På ett sätt gick det att förstå honom. Villarreal – eller Vila-Real, om vi nu ska vara iberiskt korrekta med stavningen – är verkligen inget skräckinjagande ställe. Med sina 40 000 invånare är det här den överlägset minsta, sömnigaste, konstigaste lilla byhåla som jag någonsin sett storfotboll i. Att det spelades en Champions League-semi här så sent som 2006 känns helt ofattbart.

Efter en kort pendeltågsresa genom ett trist landskap dominerat av keramikfabriker så är jag framme. Järnvägsstationen ligger i ena änden av stan, El Madrigal i den andra, så långt bort det bara går att komma. Ändå bestämmer jag mig att gå dit, och att hitta något att äta på vägen.

Efter fem minuter går jag förbi ett par stängda barer. Efter ytterligare fem minuter är jag framme. Jag har korsat hela Villarreal på tio minuter, och inte ens begripit att jag passerat centrum under tiden.

Och sedan brakade det loss med det kungliga livgardets alla kanoner.

Ålborg var ikke bange. De började optimistiskt, och när Saganowski språngnickade in ledningsmålet var det inte ologiskt. Villarreal vände snabbt, men Ålborg fortsatte försöka framåt likafullt. Det var inte särskilt smart, men det var i alla fall inte Elfsborg i Valencia. Danskarna gjorde sitt för att bidra till spektaklet. De var ikke bange. De var bara inte i närheten av att vara bra nog.

Att titta på Ålborg med allsvenska ögon är bland det mest deprimerande man kan göra. De har lyckats förverkliga hela den svenska fotbollens maniska dröm – de har tagit sig till Champions League – men frågan är vad de har fått för det.

Förblindade av glamour har de irrat bort sig helt de senaste månaderna. De har köpt konstigt, fokuserat fel och glömt bort vad de egentligen håller på med. Näst sista plats i den danska ligan har blivit den ena konsekvensen – en rejäl kölhalning av Europaeliten den andra.

Har det varit värt det?

Sedan Champions League fick sitt nuvarande format har ingen enda skandinavisk klubb överlevt julen, och det kommer heller inte att hända under överskådlig framtid. Det absolut bästa en svensk storklubb kan hoppas på är att få en höst som kanonfoder åt Europas stora – och en fotbollsvärld där drömmarna ser ut som så är en väldigt konstig fotbollsvärld, indeed.
***
Men vi fick ju i alla fall en svensk CL-målskytt i Andreas Johansson?! Haha, lura mig inte att skratta. Johansson missade sitt nickläge totalt, och målet som omskrivs som hans är ett 100-procentigt självmål från Capdevilas ansikte.

Tror ni mig inte får ni väl vänta på målsvepet – där ni även får Capdevilas drömmål i andra änden av planen.

”Adde” gjorde dock en okej insats – och tack vare målmedvetet arbete lyckades han byta tröja med Marcos Senna efter matchen. Den brasilianske europamästaren drog på sig den röda tröjan med namnet ”Johansson” på ryggen och marscherade mot spelargången. Närmare Europatoppen än så kom inte skandinavisk fotboll den här kvällen heller.

/Erik Niva

En suddig byline som inte fick plats någon annanstans.

…och vad gör man egentligen när man sitter på El Madrigals läktare och det är en knapp kvart kvar till Champions League-avspark?

Surfar Rob Styles-länkar, såklart.

This you gotta see – ”The Robbed By Rob Styles XI”.

Hade faktiskt glömt bort att det var Styles som stod för den där patetiska utvisningen efter att Mido gått upp i en helt vanlig luftduell mot Chelsea. Och att det var han som berövade HIF:s före detta speedkula Luton Shelton på en straff på Old Trafford, ett beslut som fick Neil Warnock att gå bananas:
– Jag kan aldrig någonsin förlåta Rob Styles. Aldrig på en miljon år. Jag hoppas att jag aldrig ser honom mer.

/Erik Niva

…okej, nu reder vi ut det här en gång för alla:

Albin Ekdal är INTE petad, ställd utanför, undanflyttad, satt på läktaren i kväll.

Jag läser det lite varstans i svenska medier, och det är ju helt enkelt inte sant. Albin KAN inte tas ut till Champions League-matcher i år, eftersom han inte är med på den trupplista som Juventus skickade in till Uefa innan tävlingen började.

Klubbarna skickar in två listor, en A-lista med den ”normala” truppen, och en B-lista med  unga spelare som måste ha varit i klubben i minst två sammanhängande år. När Juve skickade sina listor var Albin varken eller.

Så. Nu var det sagt.

För övrigt var Bate tappert, och Arsjavin lagom Arsjavin-magisk, en frustrerande kväll i St Petersburg.

/Simon Bank

Apropå sporttidningar måste jag börja läsa spanska AS oftare efter Nivas rekommendation. Jag känner dock att jag är för dålig på spanska trots att jag tillbringar två veckor varje sommar på Costa Blanca. Jag kan läsa engelska, tyska, franska och italienska. Jag förstår lite spanska, men alldeles för lite för att kunna bedöma kvalitén. Får bli en kvällskurs. Hur man nu ska få tid till det…

För översättningsprogram eller ej, det är inte samma sak. Nyanser går förlorade och nyanser är för mig hela skillnaden: ordvitsar, historiska referenser, kulturella blinkningar, allt det blir så lätt lost in translation.
Det är bara att se på när någon av ens egna artiklar (hänt med nyhetsartiklar med internationellt intresse, typ transfergrejer, uttalanden av Zlatan med mera) blivit översatt, hamnat på nätet och gått runt. Ibland har det blivit fullständigt obegripligt och helt felaktigt.
En italiensk kvinnlig reporter från Il Messaggero ringde förra veckan och frågade om en sak och jag skrivit och som hon kört i översättningsprogram och som hon fått helt om bakfoten. Jag hade ingen lust att hjälpa henne då hon jobbar för en konkurrent.
Å andra sidan ville jag inte heller bidra till felaktig journalistik. Så jag sa att hon var fel ute men fick jobba vidare på egen hand.

Vår herre visste vad han gjorde där med Babels torn och språkförbistringen…
Visste ni förresten att ordet babbla kommer därifrån?

Snart dags att åka till stadion, om en timme hämtar Juve-chefen på Gazzettan här i Turin, Luca Curino, mig i sin lilla bil. Det borde vara en Fiat kan man tycka, då vi är i Fiats hemstad. Men jag har för mig att det inte är det. Å andra sidan är bilmärken verkligen inget jag lägger på minnet… Om det inte är en bil av kalibern porsche och liknande.
Apropå det så har vår granne mitt emot hemma i Sverige förresten en av Zlatans gamla porschar.  Helena Seger hade kört den, enligt grannen. Lite lustigt.
Världen är liten…

Och som ni kanske vet så var alla spelarna i Juventus länge tvungna att enbart köra koncernbilar.
På tal om det så får ni lite Fiat-historia här samt en artikel från 2005, om en av många i Agnelli-klanen som haft det tufft. Agnellis som ofta  liknas vid Italiens Kennedys: rika, vackra, framgångsrika men också olycksdrabbade.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article320453.ab

Och mer om Grande Torinos krasch, på engelska, så att fler kan läsa och slippa köra översättningsprogrammen…

http://en.wikipedia.org/wiki/Superga_air_disaster

/Jennifer