Läser vad kollegorna skrivit om Pessotto, om döden (eller i det här fallet snuddandet vid den) och det är inte utan att en rysning drar genom hotellrummet, här i Turin, mitt emot stationen Porta Nuova.
I samma ögonblick som jag läste om Pessotto fick jag nämligen samtal om att en buss lastad med Juventus-fans varit med om en olycka på väg till kvällens match.
Hittills är två döda och trettiotalet skadade. Juventus har anhållit hos Uefa om att få spela med sorgband och om att hålla en tyst minut.

Då hade jag timmen tidigare stått i den ljumma eftermiddagen, utanför pampiga spelarhotellet Principi di Piemonte (Piemontes prinsar. Piemonte är regionen som Turin ligger i. Underbart namn på ett hotell för fotbollens prinsar).
Där stod också alla Juve-fansen och Jenny Modin och jag pratade med några som rest från bland annat Rom och Kroatien. Några svenska fans kom också fram och ville prata. Ingen klubb har så många supportrar utanför sin hemstad och utanför Italien som Juventus.

Däremot har klubben, som många vet, alltid haft svårt att bli profet i sin egen hemstad där Torino förblir det mest älskade laget. Även om man aldrig lyckats att bli det stora, vinnande Torino, Il Grande Torino, som man var före Superga-kraschen.
Här kan ni läsa lite mer om den olyckan, berättat av en god, vis vän som sett det mesta  livet och döden och fotbollen under sina snart 80 år.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article423535.ab

Jag visade Jenny Superga-berget där Il Grande Torino utplånades och berättade historien.
Från min plats på pressläktaren i kväll, när Juventus och Real Madrid går ut på planen, Juve med sina sorgband på, kommer jag att ha perfekt utsikt över berget.
Som alltid är döden där, mitt i livet.

/Jen

Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank

I mina ögon är spanska As just nu södra Europas bästa dagliga sporttidning.

France Football kommer bara ut några gånger i veckan, det grekiska tonfallet är lite väl hysteriskt för mig och de klassiska italienarna tycker jag faktiskt ofta är ganska överskattade.

Den interna konkurrensen då? Nja… Både Sport och Mundo Deportivo har blivit för mycket Barcelona-fanzines för mig, och Marca har också tappat riktningen. As är ju givetvis också Real Madrid-vinklad, men blir aldrig lika hysteriskt enögd som Marca. Dessutom är den piggare, roligare, matigare.

Efter en lunchvända nere på byn här i Castellón blev klasskillnaden uppenbar. Marca klämde i med 14 sidor om Juventus-Real Madrid, utan att få till en enda riktigt intressant artikel. As kontrade med en tidning som rymde en intressant intervju med den spanske konsuln i Marseille – appropå turbulensen runt Atlético-OM – och ytterligare snack med Rafa Benitez och Villarreals striker Joseba Llorente.
De hade den mest exklusiva intervjun inför matchen i Turin – med återvändande Fabio Cannavaro – och dessutom den hyperspännande artikeln som verkligen lyfter tidningen: Gianluca Pessotto talar ut om sitt självmordsförsök. Eller vad det nu var.

Ni minns väl hur Pessotto ramlade ut från ett fönster och föll 15 meter rätt ner i betongen sommaren 2006? Det var mitt under Calciopoli-skandalen som kretsade kring Juventus – Pessotto var sportchef för Juve då – och dessutom mitt under VM i Tyskland. Det var länge osäkert om han skulle överleva eller bli förlamad.

* Hade du kommit till punkten då du ville ta livet av dig?
– Det var inget jag hade bestämt, det var inget jag gjorde frivilligt. Det var ett ögonblicks blackout. Den som föll ur det där fönstret var inte jag. Jag minns inget av den dagen. Det var inte jag, jag kan inte tro att det var jag.
*Vad hände sen?
– Då jag är väldigt religiös tror jag verkligen att det var en hand som höll kvar mig i luften för att hålla mig vid liv. Något som dämpade det hemska fallet.
* Det var ett mirakel att du överlevde.
– Jag vaknade upp i sjukhussängen. Jag kunde inte röra mig, och förstod inte vad som hände. Jag kunde bara vrida nacken från sida till sida, men jag kunde inte ens känna smärta.
* Och?
– Jag frågade: ”Vad hände? Jag minns ingenting”. Först var jag tvungen att jobba hårt med psykologer och psykiatriker för att rekonstruera olyckan. Den processen varade ungefär 20 dagar.
* Har du lagt allt bakom dig nu?
– Ja, ja… Jag har ett nytt liv, även om min kropp är märkt. Jag har annorlunda känslor nu. Varje gång jag ser mina döttrar, sju och tolv år, så tänker jag… att jag är en del av deras hjärta. På ett sätt känner jag mig inte ansvarig – eftersom det där inte var jag – men nu har vi i alla fall lagt det dåliga bakom oss och lever i trygghet.

Mycket av den övriga artikeln handlar om hur Pessotto kände sig vilsen och tom då strålkastarljuset slocknat efter karriären – han hade mycket väl kunnat bli ett italienskt parallellfall till Mikael Ljungberg – och As lyckas faktiskt klämma in ytterligare en fyllig artikel på samma tema.

Ett stort reportage berättar om gamle landslagsmålvakten Santiago Canizares nya och gamla liv. Han går igenom den där incidenten när han missade VM på grund av en flaska rakvatten och förklarar det där blonderade håret. Och så pratar han så klart om hur det är att lägga upp handskarna.
– Du lämnar inte fotbollen. Det är fotbollen som skär av dig.

Nu ska jag gå en vända ner till Medelhavet och sticka stortån i vattnet innan jag åker in och ser Villarreal-Ålborg. Ni ska ägna en tanke åt Gianluca Pessotto och alla andra gamla hjältar som försvunnit och glömts bort.

/Erik Niva

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3585974.ab

Dagens krönika.

Nu tåg till Turin och Juventus-Real Madrid i kväll. Återkommer senare med lite förhands.

Tack igen för mejl och kommentarer om 10-betyget.
Snart koras en vinnare.

Här är ett trevligt mejl bland alla och kanske borde jag låta mig mutas, som Laul säger: Liseberg regerar ju:

Hej!

Nu har jag toksurfat och får helt enkelt ge upp – jag hittar ingen annan fotbollsspelare som fått betyget 10 av Gazzettan. Däremot har bla cyklisten Alex Zulle fått det, men det räknas väl inte. Enligt en frågespalt från Gazzettans SportWeek från år 2000 så är Scarpi den ende fotbollsspelare som fått 10, men några andra har fått 9 eller 8,5. (8,5 var bla det högsta Van Basten fick och det fick han efter sina fyra mål mot Blåvitt…)

Det går väl inte ens att muta dig med några åkpass på Liseberg… 🙂

Hoppas den som vinner är en värdig vinnare.

Fortsätt med sköna och bra Italien-rapporter! Såväl dina och som Kappelins krönikor ger en härlig bild av den italienska fotbollen. Min hustidning, GP, är tyvärr kritisk till italiensk fotboll (idag skriver bl a Ulf Stenberg att Serie A bara är en tummelplats för föredettingar och Zlatan vinner aldrig Guldbollen så länge han spelar i Serie A) så det är skönt att Aftonbladet tar den på allvar.

Hälsar
Håkan

Milano Centrale nästa.

Färdigskriven efter 08-derbyt, Toon-City fick jag följa via sms-rapporter från Erik Niva.

Han gav mig, det kan ni räkna ut, Styles.

Han gav mig inte, av någon obegriplig anledning, Richard Dunne.

Om ni såg matchen så vet ni. Manchester Citys irländske kapten får chansen på en hörna efter en timme, och dyngar bollen rätt upp i krysset, ribba in.

I Citys mål.

Det är den sortens självmål man kan garva åt, man kan slå sig för knäna och säga ”haha, herregud, vad är chansen – en på miljonen?!”.

Grejen med Dunne är att chansen (eller risken, om man nu håller på City) är närmare 76 procent.

The man sure knows his own-goaling antics.

Jag rankar (och länkar, så gott det går):

1. 20 oktober 2008: Newcastle–Man City 2–1.
Klockrent, ett konstverk. Ett Pippo Inzaghi-mål. Only not.

2. 13 februari 2005: Man City–Man United 0–2.
City jagar kvittering, men med en kvart kvar slår Rooney ett inlägg. Dunne rensar med en volley – i eget mål. Toksnyggt.

3. 28 december 2004: Man City–West Brom 1–1.
City är bergsäkra på tre poäng, två minuter kvar, Dunne helt opressad i eget straffområde när en långboll ramlar ner. Den studsar upp i Dunnes ansikte – och in. Extra poäng för det oväntade och för det väl valda tillfället.

4. 23 oktober 2006: Wigan–Man City 4–0.
Dunne håller inte fansen på halster, det får man ge honom. Redan efter tre minuter nickar han in matchens första mål, helt otagbart.

5. 5 april 2008: Man City–Chelsea 0–2.
Efter att ha förlorat bortamötet med 6–0 är City beroende av en bra start. Dunne to the rescue. Fem minuter in möter han ett inspel av Anelka, och får bra träff. 1–0. Till Chelsea.

6. 16 december 2001: Man City–Bradford 3–1.
Vanan med tidiga självmål är inget nytt. Den här gången behöver han en kvart på sig för att elegant nicka in en frispark från Lee Sharpe.

Man kan ju tycka att Dunne i och med sitt livslånga verk borde räknas som Citys bäste självmålsskytt någonsin. Vad fan, grabben ger ju aldrig upp. Men hur han än bär sig åt så är han för evigt dömd att stå i skuggan av Jamie Pollock.

Kan ni storyn?
Om inte: Det är 1998 och har precis slutat snöa, City slåss för överlevnad i the Championship, andraligan. Hemmamatch mot QPR, näst sista omgången. Måstematch. Så in i h-e måstematch.

I ställningen 1–1 tar Pollock fart från sin normala hemvist på mittfältet, för att ta en defensiv löpning. Han bryter passningen, och resten är – som det heter – historia.

Målet påminner inte bara om Gazzas i EM 1996, det skickade dessutom i praktiken ner City i tredjedivisionen och räddade QPR kvar.

Ett par veckor senare hölls en omröstning på nätet om vem som varit de senaste 2000 årens mest inflytelserika människa. Efter att ett par tusen QPR-fans gjort sitt var segraren (lite otippat före Jesus, Hitler och Winston Chruchill) en 24-åring från Stockton: Jamie Pollock.

Så ös på, Richard Dunne. Det kommer säkert omröstningar om tusen år också.

/Simon Bank

För det första brukar jag ligga ganska lågt i domarkritiken och för det andra var väl det här egentligen bra för Spurs, men…

Nu får det tamejfan lov att vara slut på det här. Nu får någon se till att plocka pipan av Rob Styles en gång för alla.

Krisdrabbade Newcastle hade alltså måstematch mot Man City ikväll. Efter drygt tio minuter kommer Robinho loss, men Habib Beye lyckas stoppa honom med en helt perfekt tajmad glidtackling.

Supersopan Rob Styles visar ut honom och dömer straff för City. 0-1 och 10 man i 80 minuter för The Toon.

De svartvita gör en tapper insats – lyckas vända till 2-1 – men decimerade orkar de såklart inte hålla spelet uppe hela vägen in. 2-2 blir det, och Rob Styles har berövat Newcastle på chansen att lyfta sig ur depressionen. Han har än en gång gått in och avgjort en jättematch med ett beslut som är så dåligt att det hade varit skrattretande i ett mindre viktigt sammanhang.

Här har ni en kort resumé av Styles senaste år:
* Augusti, 2007. Florent Malouda vänder ryggen till, och feghoppar in i Steve Finnan på Anfield. Styles ger honom straff.
* Mars, 2008. Sun Jihai sätter in en helt harmlös skuldertackling på Gary McSheffrey (2,35 in på klippet). Styles hittar en straff.
* September, 2008. Jlloyd Samuel får till sin karriärs bästa glidtackling för att stoppa Ronaldo, mitt på bollen (0,40 in på klippet, men lyssna på kommentatorerna från början). Styles blåser straff utan att tveka ett ögonblick.

Alla kan fela, domarjobbet är hopplöst svårt och det är såklart synd om Styles. Inget av det kan dock rubba det solklara faktumet – Rob Styles är en uselt dålig fotbollsdomare som aldrig någonsin ska tillåtas att döma i Premier League igen.

Jag önskar honom lycka till – innerligt och uppriktigt – med sin nya karriär.

/Erik Niva

Här har man rest hela dagen – och vad ser man när man till slut kommit fram? Att ingen tapper soldat dragit på sig stövlarna, krupit ner i lerdiket och tagit ansvaret för söndagslänkarna i min frånvaro.

Jahaja. Bättre sent än aldrig då.

Jag var ju i Italien igår, och därför var det naturligtvis också där det hände. Först satte Zlatan en boll vid den högra stolpen och sedan en vid den vänstra – det måste ni väl ha sett vid det här laget? – och förmodligen har ni även sett hur jäkla vackert Stankovic först satte en halvvolley i borte stolpen innan Obinna försökte bättra på det hela med en vänster i den främre.

Gamle Sergio Volpi satte omgångens vackraste frispark för Bologna, och tittar ni vidare på det klippet ser ni att Marco Di Vaios andra var ett annat klassmål.

Kul att Ronaldinho har vaknat, och det här målet var ju extra roligt då han för en gångs skull fick ett samarbete med Kaká att fungera. Annars har ju de två genom åren tenderat att vara ungefär lika kompatibla som Zidane och Henry var för det franska landslaget.

I Spanien vräkte Samuel Eto´o in kvällens pärla, och i England spelades så vitt jag vet inga matcher att bry sig om.

Söndagens snyggaste hämtar jag däremot för Turkiet, där den Arda Turan som jag tjatat om i något år böjde in en lyra från ingen vinkel alls. Meningen? Givetvis.

Märkligaste målet kommer ända bortifrån MLS, där allt på bilderna tyder på att Danny Cepero spelar amerikansk fotboll – ända tills det blir uppenbart att målvakten för Red Bull New York gjort en nästan exakt kopia på det som Paul Robinson gjorde mot Watford. Meningen? Givetvis.

Matcher att notera? Ja, Boca vann ju Superclásicon. Riquelme slog en frispark, Boca-spelarna sjöng segersånger – och River sjönk så djupt i tabellen att man bara väntar på att klubben ska rämna totalt.

Men det allra viktigaste till sist, en totalt absurd match i den österrikiska Bundesligan. Sturm Graz gick alltså in och gjorde 5-0 på Mattersburg i den första halvleken – efter bland annat ett riktigt snyggt första mål – och hade dessutom både skott i ribban och bortfufflade straffar.

Kändes rätt klart, va?! Icke. Mattersburg gick upp till 5-6 – och undrar ni vart gamle tyske tanken Carsten Jancker tagit vägen, så gjorde han tre – och hade kunnat få minst kryss om det inte varit för en av de värsta missarna på den här sidan Chris Iwelumo.

Bisarrt.
***
Vart jag rest idag? Jo, positionen är nu 39,59 grader nordlig och 0,17 grader östlig.

Lite sport den här gången – var är jag? Första korrekta svar vinner absolut ingenting alls, förutom min longituda respekt.

/Erik Niva

Säga vad man vill om Italien, men det här med mat kan italienarna. Om jag jämför lunchen i dag med den för en vecka sen i matsalen i Globen så är det ena mat och det andra bara näring för överlevnad, tillagad helt utan kärlek, vilja och respekt.

I dag åt jag, efter att ha sett lunch-Studio Sport med special-inslag om viss svensk spelare, lunch med en bunt tidningar och sportsidorna som bästa sällskap.
En plats i solen och på fatet toskansk prosciutto med små mozzarellor och bebis-tomater, följt av präststrypar-pasta (strozzapreti) och så en liten espresso. 1
70 kronor – och så säger de att Milano är dyrt…
Ännu billigare blir det förstås av att alla italienska manliga vänner hellre hängs i sina kulor än låte en kvinna betala för sig.
Nu kan man ju ta stid och insistera men jag brukar försöka att betala när vi är i Sverige även om det inte är lätt. Det är olika kulturer helt enkelt. Och å andra sidan har ju kvinnor fortfarande lägre medelinkomst så då så…

Tyvärr har min favorit-Fioruccibutik på Corson försvunnit så det blev dock lite shopping i dag. I stället har där kommit ett H&M. Jag vet… Helgerån.

Nu ringde äntligen la bella Modin, dags att dra ut på jobb.

Tack för alla mejl om 10-betyget. Fortsätt att höra av er.
Ni måste få alla rätt och ha en bra motivering.

/Jen

Som alla som följer italiensk fotboll vet så går betygsskalan där från 1-10 men det händer i stort sett aldrig att 10 eller 1 delas ut.
Jag tycker att det är rätt svårt att sätta de här betygen efter landskamper men börjar lära mig nivåerna. 7,5 är till exempel ett väldigt fint betyg.
När Inter får 10 i betyg i dag av Gazzettan så är det allså stort, mycket stort, även om det inte är lika högt som om det gällt en enskild spelare.
Se nedan omdömena om alla lag denna omgång.

http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Primo_Piano/2008/10/20/pagelle.shtml

Jag har tyvärr ingen möjlighet att hinna översätta alla, men mejla om ni har särskilda frågor.
Mejla också och berätta, för de som inte vet, vilka det är som fått betyget 10, vilka spelare, av Gazzettan genom tiderna?
Den som svarar rätt utlovar jag ett besök på den anrika redaktionen i Milano med guidad tur, möten med reportrar och krönikörer, middag och hela baletten.
(resan får man dock stå för själv såklart och även boende, men om någon som ändå är i Milano för en match är där samtidigt som jag, eller rentav bor i Milano, och tycker att ovanstående låter intressant så ska jag arrangera det).
Med tanke på alla förfrågningar man får om besök på Sportbladet borde ju det finnas några av er därute som är intresserade även av ett besök på rosa originalet…

Glöm inte, utöver svaret, en fin motivering till varför just du ska få göra besöket. Mest övertygande vinner.

/Jen

Andreo Unosoli, ja, honom hade jag ju lovat att skriva om.
Mannen som reste lika mycket i jobbet som Niva.

Om honom står att läsa i Bo Strömstedts mäktiga bok om Expressen, en bok vi alla fick som jobbade där, åtminstone då maken och jag var anställda där på 1990-talet. Andreo Unosoli finns med där i en av alla fantastiska beskrivningar av tidningsmakar-världen.
Och visst var mycket roligare förr. Därmed inte sagt att det var bättre.

Andreo Unosoli (har för mig att det var namnet, har ju inte boken här för att kolla) var en fingerad korrespondent. Redaktionen på Expressen uppfann honom som en kul grej och snart var han på väg kors och tvärs över världen för att skriva artiklar om allt ifrån krig till galaceremonier (dock inte fotboll). Han reste med en fart och rörlighet som ingen kunde efterapa.
På Aftonbladet  visste man att det var en fejk och gnisslade tänder ända tills någon en natt kom på den geniala idén: ”Vi tar livet av karljäveln”.
Nästa dag stod att läsa i Aftonbladet att den berömde Expressen-korrespondenten Andreo Unosoli tragiskt förolyckats osv..:”
Allt detta ska alltså verkligen ha ägt rum.
Briljant och väldigt annorlunda mot i dag. Naturligtvis var det fel, rent etiskt, men samtidigt också ett tecken på en galen kreativitet som i dag ofta saknas.
Dessutom skulle grejen i vårt skvallriga internet-samhälle varit ute på bloggar och i branschmedier på nolltid.

Om den här historien står i alla fall också att läsa i Jan Guillous ”Det stora avslöjandet” som han skrev delvis när han satt i fängelse efter IB-affären. Guillou har ett annat namn på den fingerade korren men berättar storyn väldigt målande.
Överhuvudtaget är ”Det stora avslöjandet” en oerhört rolig bok,  med en intressant inblick i det 70-tal som i alla fall inte jag har mer minnen av än barndomens tidigaste. Boken handlar om hur Guillou får jobb på en herrtidning, mer eller mindre av en slump, och skildrar sen journalistbranschen, både på redaktioner och krogar och i sovrum på ett elakt och väldigt roligt sätt. Allt självupplevt.

/Jen