En kväll när man är så restrött att man helt enkelt inte orkar skriva mer finns bara ett alternativ – hänvisa till saker som man redan tidigare skrivit.

I förrgår fick jag äntligen några timmar över att skriva undan ett par intervjuer som jag lovat att svara på, och här är resultaten. Anglofil.se är en extremt läsvärd sajt med inrikting på brittisk fotbollskultur, och de undrade om både det ena och det andra. Medan SvenskaFans Spurs-redaktion undrade om… Spurs.

Svarade på ett par Fuera de Juego-frågor om spansk fotboll också, men där utmärker jag mig mest genom att slarvigt missuppfatta den första frågan så illa att jag ger ett helt horribelt konstigt svar.

Sedan var det någon Bayern München-intervju också, men den har jag inte ännu sett publicerad.
***
Vi spelade även in det senaste avsnittet av Laul Calling i eftermiddags, och personligen gjorde jag rätt blekt och såsigt ifrån mig.

Programmet som sådant är det verkligen inget fel – det blir bara bättre och bättre och egendomligt nog har Laul någon form av burdus programledargen som faktiskt fungerar – men jag har själv hittills haft rätt svårt att anpassa mig till formatet.

Jag vill ju gärna berätta rejäla historier – vilka vissa gillar och andra tycker är helt vedervärdigt – och när tilltalet inte riktigt är gjort för den typen av storytelling blir jag lite… vilsen.

Den värsta typen av idrottstyckare är de som hejvilt kastar ur sig åsikter, utan att bry sig om att motivera dem eller att ge ståndpunkterna någon bakgrund. Men passar man sig inte – är man lite slapp med förberedelser och formuleringar – så sitter man ju snabbt själv där och är en av dem.

Och åt andra hållet, drar man långa skrönor utan att få till någon punch och någon hopknuten säck – då blir man omedelbart sövande tråkig.

Men vafan… Efter 46 timmar utan sömn blir man väl dels lite slö i huvudet, dels lite hårdare mot sig själv.

Insatsen var väl ingen totalkatastrof, och oavsett vilket så klarar sig programmet som helhet alldeles utmärkt ändå. Tolv i morgon är det väl som det går ut på nätet?! Check it.

Nu ska jag jävlar i mig sova.

/Erik Niva

Eftersom grabbarna redan kört stora målsvepet hoppar jag till något helt annat. Italiensk tv.
Ronaldinho gör nu debut där, i klassiska underhållningsprogrammet Paperissima. Programledare är äldre herren Gerry Scotti och yngre söta damen (naturalmente) Michelle Hunziker, Eros Ramazottis ex.
”Han kom till oss med stor vilja att roa sig”, berätta Hunziker om Ronaldinho.
Superbrassen deltar bland annat i en sketch i en säng, med Sandra Mondaini. (där mannen bredvid i original-sketchen är Raimondo Vianello), där Dinho läser Gazzetta dello Sport i  sängen. I morgon kväll 21.10 på Canale 5 kan man se hela härligheten.

Själv ska jag, apropå tv, medverka i Laul Calling via Skype om några timmar, kan inte närvara i studion i dag. Funderar på att muta någon av sminköserna som gör ett så fint jobb med en på SVT, att följa med till LC. Det kunde vi alla behöva inte minst nu när man blir allt glåmigare i takt med att vädret grånar.

Men tillbaka till italiensk tv.
Hur ett land som genom århundradena producerat genier som Dante,  Michelangelo, Boccacio, Botticelli, Dario Fo mfl mfl, kan göra så dålig tv är och förblir ett av universums mest välförborgade mysterium.
Med undantag för lysande tv-serier som Bläckfisken och vissa bländande dokumentärer så är det tutt-tv och trams-tv dagarna i ända. (ja, och många ändor också).

När Silvio Berlusconi (som ni vet mäktig mediemogul, Milans ägare samt premiärminister, lite nätt maktkoncentration)  på allvar tog över allt mer inom italiensk tv så sägs det att en av hans strategier var just att ta bort samhällskritiska program som granskade makten och ösa på med lättsam underhållning.
Med brudar, fotboll och trams skulle ”vanligt folk” mättas, romarnas bröd och skådespel i ny tappning, och folket strunta allt mer i att ifrågasätta makthavarna och bli allt mer fördummat och ytligt.
Det finns större konspirationsteorier kring det här, att detta skulle vara något världsomspännande och med tanke på den deprimerande utvecklingen av tv-mediet som helhet så är jag för en gång skull böjd att tro på sådant.
Svensk tv är ju inte heller höjden av finlir nu för tiden, om man säger så, även om sexismen inte är alls lika utbredd.
(Och ska vi vara självkritiska gäller detta inte bara tv. Men den diskussionen tar vi en annan gång).

Ni som är intresserade av de här teorierna kan läsa mer under olika länkar om bland annat P2 (Propaganda due, frimurarlogen som hade målet att ta kontrollen över medierna  och styra deras innehåll som en punkt på sitt program).

Hur som helst blev det succè när Berlusconi i Mediaset lanserade ”Non è la RAI” (det här är inte RAI, statstelevisionen).
Jag bodde och pluggade då i Italien och minns ännu nedanstående vinjett:

http://www.youtube.com/watch?v=K35wb3jXanY&feature=related
Lättklädda tjejer var något tämligen vågat, då i början av 1990-talet i det tidigare strikt katolska Italien. I dag höjer ingen på ögonbrynen när en silikonbystad blekt blondin vinglar runt i högklackat  i svampskogen i ett barnprogram.
Alla fotbollsprogram är fulla med tjejerna som kallas ”veline” eller ”letterine” och som drömmer om att gifta sig med en fotbollsspelare, a match made in heaven.
I kombination med usla komiker och självupptagna pompoösa äldre herrar i kostym är det rätt outhärdlig tv.
Om Ronaldinho kan göra det bättre är väl tveksamt, men vi får se.

Jag var en gång med bakom kulisserna när ”Quelli che il calcio..”, det stora fotbollsunderhållningsprogrammet som går på matchtid i RAI på söndagarna, spelades in, skrev om det för Expressen Kultur. Det var en mycket minnesvärd dag och afton. Men det får bli en annan berättelse.

/Jennifer

Och vem fan vill se mål när vi kan få se missar?

Portugal huffade och puffade, Cristiano Ronaldo filmade och nickade, Teli åkte ut och Almeida prickade stolpen – men likafullt och likafast står det där i kvalskrift.

Portugal-Albanien: 0-0.
***
Annars en kväll för små, nätta sologenombrott. Jag gillade Iniestas rullning mot Belgien, jag gillade Arsjavins genombrott mot Finland – men allra bäst gillade jag nog Rooneys sätt att låta bollen göra arbetet i Minsk.

Långskotten finns ju alltid där. Milos Krasic satte fart på ett serbiskt party i Wien, och Piotr Trochowski sänkte till sist ett tappert Wales i Mönchengladbach.

Men vad sjutton säger vi till vårt ärade, ugrade brödrafolk i Finland då? Jo, att Pasanens självmål inte var något vidare, att Lampis var ännu värre – men att kvalkvällens värsta blooper nog ändå kom i Bratislava.

Polen var ju bara minuter ifrån ännu en blytung kvalseger när Artur Boruc – ”The Holy Goalie” – tappade tummen med både makterna och bollen. Och två minuter senare var 1-0 förvandlat till 1-2.
***
Från Sydamerika är det mest anmärkningsvärda att Argentina envist fortsätter inse att de borde vara världens bästa lag. Stryk mot Chile den här gången.
– Chile var som en maskin. Det verkade som att de hade 15 spelare på planen, stånkar Argentinas förbundskapten Alfio Basile.
***
I svenskväg har vi Zlatan Muslimovic och hans två mål för Bosnien (nedre klippet). Jag hade dessutom hemskt gärna velat länka till hur Gif Sundsvall-garvaren Ali Gerba höll på att sänka Svennis och hela klippet från hur Vitryssland sydde ihop 23 passningar i följd innan de kvitterade mot England, men de länkarna är inte tillgängliga ännu.

Jag skriver det här ifrån mitt nya vardagsrum – transithallen på Atatürk-flygplatsen i Istanbul – och klockan är väl typ 06.30, svensk tid. Turkarna har blockerat Youtube (”Access to this web site is banned by ”TELEKOMÜNİKASYON İLETİŞİM BAŞKANLIĞI” according to the order of: Ankara 1. Sulh Ceza Mahkemesi”), och jag kommer i stort sett bara åt portugisiska sidor när jag ska leta klipp. Under de dryga sex timmar som jag redan varit uppe har jag hunnit ta mig hit från Tbilisi, och nu ska jag ägna ytterligare sju restimmar åt att ta mig till en studio på Östermalm för att låta Robert Laul häckla mig i web-tv.

Simon Bank får komplettera klippkanonaden – jag får ta mig en funderare på vafan jag egentligen sysslar med.

/Erik Niva

…ja, säg den glädje som varar för evigt. Eller, säg den glädje som ens varar i mer än ett par timmar.

Ryssland–Finland 2–0
1–0 självmål, Pasanen.
2–0 självmål, Lampi.

Som om de var tvungna att kompensera för U21:ornas ofinska uppvisning i går. Å andra sidan ska det sägas att Arsjavin förmodligen hade löst det här även utan finsk hjälp.

On fire, that one.

/Simon Bank

Det finns, hur man än vänder och vrider på det, matcher som mindre sannolikt döms av amerikanska domare.

Som den här:

/Simon Bank

Så, nu har jag äntligen hunnit med ett ordentligt nyhetssvep, även av sådant utanför sportens värld.
Bland nyheterna kunde jag läsa om bland andra Roberto Saviano, som jag ju skrivit om här på bloggen tidigare. Författaren till maffia-boken Gomorra ni vet.
Det är farligt att avslöja makten och brottsligheten, många journalister riskerar sina liv för det. Saviano är en av dem. Nu rapporteras att polisen trappar upp utredningen av alla hot mot Saviano som redan lever under polisbeskydd på hemlig ort.
Maffiaklanen Calesi lovar att Saviano ska vara ”död före jul”.

Andra fina nyheter är WHO:s rapport om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn för mänsklighetens fortlevnad utan någon som helst läkarhjälp eller smärtlindring.

Och i Afghanistan ökar våldet, hittills i år har 3800 personer dött.

Så grazie Dio, för fotbollen.  Tröst och glädje  och motvikt till det svarta i vår värld. (och det är just därför fotbollsvåld gör mig galen, men det tänker vi bort nu).

Få saker kan ge sådan lycka som fotbollen, få kärlekar kan vara starkare och vackrare än den till sporten och till laget.
Fråga bara Davide Matteini. För tre år sen gjorde den då 23-årige anfallaren mål för Pescara mot Avellino. Han firade med att dra av sig matchtröjan och sen sätta på den.
 Nej, inte sätta på den på det vanliga sättet. Han lade tröjan på marken och fingerade en kärleksakt med den.
”Jag gjorde bara det vackraste man kan göra i världen och jag visade min flickvän att den enda jag skulle kunna bedra henne med är denna tröja”, sa Matteini efteråt.

Så tala om att älska matchtröjan i dubbel bemärkelse.

/Jennifer

Matteini och hans älskade.

Finska klipp, Boumsong-slapstick och Motörhead på radio – shaping up nicely, this.

Plockar upp Jens kastade handske och ger er en liten införrapport inför kvällens kval.

Har ni tänkt på Wales?

Om ni svarar nej så är ni a) friska och b) förlåtna, men det finns en liten pärla som är värd att bära med sig till matchen mot tysken i kväll.

I korthet kan den sammanfattas så här:
Vem fan ska ta deras nästa straff?

Wales har spelat tre matcher i kvalet, mot azerer, ryssar och liechtian… liechtare… mot Liechtenstein.

Det ena unika med de här matcherna är att de tilldömts en straff i var och en av dem. Det andra unika är hur det gått för straffskyttarna. Se här:

Wales–Azerbajdzjan 1–0
Straffskytt: Jason Koumas. Målvakten Kamran Agajev räddar.

Ryssland–Wales 2–1
Straffskytt: Gareth Bale. Målvakten Igor Akinfejev räddar.

Wales–Liechtenstein 2–0
Straffskytt: Craig ”Faldo” Bellamy. Målvakten Peter Jehle räddar.

Vi får se hur det går i kväll. För att sy ihop säcken kan vi väl avsluta med en stunds kontemplation över det Finland som alltså inte finns längre – det där man missade straffar.

Varsågod, här är (med benägen rsssf-hjälp) utvecklingen i den finska cupfinalen 1985 (Haka–HJK), när väl straffläggningen började:

Straff 1, Haka: Nissinen – RÄDDAS.
Straff 2, HJK: Rantanen – UTANFÖR.
Straff 3, Haka: Huoviala – UTANFÖR.
Straff 4, HJK: Nieminen – UTANFÖR.
Straff 5, Haka: Mäkelä – RÄDDAS.
Straff 6, HJK: Palmroos – UTANFÖR.
Straff 7, Haka: Vilen – UTANFÖR.

Sen fick Haka ett ryck och gjorde två mål i rad, medan HJK missade två av sina tre sista. Håll med om att det är HJK:s tre första straffar – som alla gick utanför – som gör matchen till ett konstverk?

/Simon Bank

PS. Å andra sidan är det inte vem som helst som kan slå en perfekt straff.

Impensabile. Otänkbart. Det är det med en förlust eller oavgjort för Italien som i kväll tar emot Montenegro på Stadio Via del Mare (havets väg, tjusigt namn) i syditalienska Lecce.
Lippi har ju kallat in Quagliarella i stället för avstängde Toni. Q får dock troligen inte starta utan det lär bli Pepe, Gilardino och Di Natale på topp.
Italien fick som bekant, precis som Sverige, bara 0-0 i lördags. Inte fy skam mot Bulgarien borta, men inte heller nog för att mätta de italienska fotbollsgamarna och stilla deras pennor.

Apropå VM-kval så minns ni väl vad Zlatan sa om Mourinho förra veckan: ”jag har lärt mer av mig av honom på två månader än under de senaste fem åren”.
Rapporterade om det där till Italien där Zlatans ord fick stort genomslag. En av  de som reagerade var Ivan Cordoba. Ni som inte redan läst om hans reaktion får den här:
”Jag respekterar allas åsikter men Ibra ska minnas att under Mancini fick han spela och under Mancini vann han. Men det finns aldrig en tränare som passar alla spelare för oss spelare passar aldrig någonting”.
Sanna mina ord, Cordoba…

Samtidigt beklagar sig den av Zlatan så hyllade Mourinho, i en intervju med Tg5, nyheterna på Canale 5:
”I Italien finns det inte så mycket respekt för mig. Jag måste anpassa mig men tänker inte ändra mig”.

Nå, det räcker att Mourinho gör vad han värvats till Inter för: vinner. Då kommer respekten fullt ut.

/Jennifer

Sedan måste jag ju bara dra den här sjuka skrönan också.

Klassiska Rosario Central – en av de 5-6 största klubbarna i Argentina, Che Guevaras favoritlag – hotas just nu av nedflyttning.

Och det accepterar minsann inte klubbpresidenten Horacio Usandizaga.

I det här brandtalet påstår han att spelarna kräver en miljon dollar för att undvika nedflyttning – och hotar dem därför kort och gott till livet.
– De vill ha en miljon dollar – jag har aldrig sett en miljon dollar i mitt liv. Vi ska ta oss ur det här, annars kommer jag att döda dem allihop. Spelarna, tränarna, alla andra.

Urgamle förbundspampen Julio Grondona var en av alla dem som inte trodde sina öron:
– Det här är sånt som bara inte går att förstå. Passionen och kraven runt dagens fotboll har vuxit bortom alla proportioner.

Jo, det kan man säga.

/Erik Niva

Om det är en fördel vet jag inte, men tidsskillnaden gentemot Georgien gör att det jag som åker på det här morgonpasset då lösa trådar ska knytas ihop och rester ska samlas ihop.

Simon har ju redan trummat in magnituden av Finlands triumf sent igår kväll, så allt jag kan göra är att länka till de viktigaste målen och räddningarna.
– Voi saakeli, ska tydligen HBK-Sparv ha pustat efter matchen. ”Vad ska man säga?”.
Till sist hittade han i alla fall orden:
– Det är helt sjukt. Det går inte att beskriva. Vi har känt varandra och spelat tillsammans sedan vi var femton.

De där citaten lånade jag från Hufvudstadsbladets matchrapport, skriven i minst sagt exalterad ton. Inte nog med att skottet som gav Finland en reducering beskrivs som ”fördomsfritt” – say what? – triumfen refereras också till som ”en av den finländska fotbollshistoriens sötaste segrar”.

Spanien är förresten också klara för EM-spel i Sverige, och i teorin innebär det att både Cesc och Bojan kan komma till Helsingborg. Theo Walcott också – då England också släpade sig vidare. Även här satt det rejält långt inne. Spurs tjockis Tom Huddlestone tofflade visserligen tidigt in en frispark – men allt vi kan göra kan de göra bättre. Arsenals underbarn Aaron Ramsey vräkte in ett drömmål strax efteråt, och efter det var det faktiskt Wales som hade initiativet och var nära att vända Englands 3-2-ledning från första mötet.

Med 25 minuter kvar stod det 2-2 – då blev Huddlestone utvisas. Till sist var Wales bara ett stolpskott i slutminuten ifrån förlängning. Ni får inte riktigt hela dramat på det här klippet, men ni får i alla fall målen. Nästan 25 000 var på Villa Park för att se på. Lika många på Örjans Vall till sommaren?
***
I Paris spelade Frankrike mot Tunisien i ett gammalt kolonimötet också. Tunisiens ledningsmål länkar jag egentligen enbart till eftersom Simon Bank gillar att frossa i Jean-Alain Boumsongs uselhet – men Henrys kvittering påminner om fornstora dagar och Benzemas punktering är ännu en varning om vad som komma skall.
***
Några sevärda eftersläntrare från helgen också. Med blixtsnabba helikopterfinter och en 25-metersslägga gjorde Alfredo Moreno ett tv-spelsmål som på egen hand bygger på myten om Azteca-stadion.

Och det är inte bara Zlatan som kan klacka i Italien. Livorno kämpar ju sorgligt nog nere i Serie B numera – men lite lindras kanske smärtan när Fausto Rossini plötsligt klackar in hörnor i nättaket som en sentida Roberto Mancini.

/Erik Niva