Det är ju inte min mening att trampa in på vår Östeuropa-korrespondents borsjtdoftande territorium – men det här är värt att påpeka:

Play off till U21-EM, match 2:2:
Vitryssland–Turkiet 2–0.

Revolutionen fortsätter i ett av Europas mest världsfrånvända länder.

Landslaget har gått upp 35 platser på världsrankingen på ett år, Bate Borisov spelar i Champions League. Och nu har precis U21:orna, med ett extremt skadedrabbat lag och en trupp med enbart spelare från den inhemska eller ryska ligan, kvalat in till EM.

Nästa sommar kommer ett vitryskt lag att, för första gången någonsin, spela ett stort internationellt mästerskap. Det händer i Sverige.

Och, samtidigt men lite närmare, håller Finland också på att mirakel-kvala in.
De låg under med totalt 0–2 mot Österrike med tio minuter kvar, det var läge för osannolika hjältar – och Honkas Jussi Vasara var inte den som var den.

Inför matchen var han inte ens med i truppen, han blev inkallad när Perparim Hetemaj och Tomi Petrescu (gammelfinska namn, det där) blev avstängda och anslöt till truppen i helgen.

Med en halvtimme kvar byttes han in, en halvtimme senare hade han både reducerat och kvitterat. I detta nu pågår förlängningen. Heja Finland.

UPPDATERAT:
OCH KORS I ALLA VÄRLDENS BLÅVITA TAK:
Finland, fotbollslandet som sett en ära i att misslyckas på de mest osannolika sätt (så här missade de VM 1998, fyra spelare hjälptes åt att göra självmål) är klart för U21-EM.
Och inte bara det, de tog sig dit på straffar som de sköt som vore de gamla fina 80-talstyskar allihop. Tim Sparv, Joni Aho, Aleksandr Kokko och Juha Hakola satte varsin straff, AIK-keepern Tomi Maanoja räddade två.

Grattis, Finland.

/Simon Bank

Lite av ett diktatursstim nu, och då är minsann inte jag mannen att bryta av.

En rapport från Kina, alltså, landet med ett styre som tycks vara på god väg att kombinera Stalinismens och hyperkapitalismens alla nackdelar.

Jag antar att ni snappade upp hur det kinesiska förbundet häromveckan stängde av den förre landslagskaptenen Li Weifeng i åtta matcher efter lite tufft spel? För folket runt klubben Wuhan Guanggu blev det stråt som knäckte kamelens rygg. Tiotusentals supportrar protestmarscherade på gatorna – en väldigt ovanlig syn i Kina – och laget drog sig självmant ur den professionella fotbollen.

Och inte nog med det. Klubbena allra mest välkände anhängare – ja, hela Kinas mest berömda supporter – Mei ”Järntrumpeten” Nansheng har nu blivit så desillusionerad av fotbollen att han beslutat sig för att lämna sporten helt.

Först kinesiska landslagets VM-kvalfiasko, och sedan soppan runt hans Wuhang Guanggu. ”Järntrumpeten” hade fått nog.
– Båda mina två söner har dött nu, både landslaget och klubblaget, så ni kan bara föreställa er hur det smärtar mig, säger Nansheng.

Och vad gör man när man inte ens kan tro på fotbollen längre? Jo, ”Järntrumpeten” sa upp sin lägenhet, packade ihop sina tillhörigheter – och styrde mot buddhisttemplet.

Han har sett tillräckligt av det här livet. Nu ska han bli heltidsmunk.
– Jag åker till Shaolin-templet för att leva ett fridfullt liv.

/Erik Niva

Från kommunismen till något helt annat.

Det här hade jag verkligen inte en aning om. Vad skulle det betyda för svensk fotboll om det verkligen lyckades hela vägen?

För en gångs skull är jag allvarligt oroad.

/Simon Bank

Stalin?

Jag vet att många av er lever i villfarelsen att kommunismen är utdöd och obsolet. Ja, även om de senaste veckorna visat att marknadsekonomin har sina brister också.

Tänk om.

Kommunismen lever och frodas. I Englands fotbollslandslag.

Allt detta vet jag efter att ha läst om en intervju med Barças fine lille elvisp Aleksandr Hleb. Han är ju skadad och kommer inte att spela när hans Vitryssland möter England i morgon, men han gör ändå sitt för att sätta dit Fabio Capello och hans regim:

– Det verkar vara nån slags kommunism de håller på med i engelska landslaget, med en massa förbud mot ditten och datten, säger han.

Vad förbuden handlar om?
Tja, bestämda tider för frukost, och restriktioner för mobiltelefoner och dataspel.

Ja, med andra ord exakt som de hade det i Sibirien på 40-talet.

Hleb.

Hleb igen.

/Simon Bank

Så, vad bloggar man om när man är ute på reportageresa och vill spara uppgifter och upplevelser till det riktiga skrivandet?

Jo då, man gräver ner sig i den tyska tabloiden Bild, och deras kulturhistoriska välgärningar. Den här fullständigt legendariska kompilationen av tyska fotbollsfrisyrer (använd pilknapparna en bit ner på sidan) är visserligen några veckor gammal, men väl värd att påminna om.

Dessutom har Bild nu försökt upprepa tricket. De schweiziska fotbollsfrisyrerna håller visserligen inte alls samma standard som de tyska, men de är också värda ett besök.
***
Gårdagen tillbringade jag hur som helst i georgiska Gori, staden som för bara några veckor sedan var helt ockuperad av ryska armén.

Nu har kriget försvunnit – men Stalin-statyerna står fortfarande kvar. Den gamle tyrannen kom ju just ifrån Gori, och på något egendomligt sätt känner staden stor stolthet över detta.

När jag frågade en av föreståndarinnorna på det stora Stalin-muséet om det stämde att de delvis skulle förändra inriktningen till att handla om det sydossetiska kriget (Wikipedia påstod det) så tittade hon på mig som om jag inte var klok:
– Kommer inte på fråga.

Annars upphörs jag aldrig att förundras över det georgiska alfabete som inte är släkt med något annat. Här nedanför har ni en typisk skylt – att någon enda människa kan förstå vad det står på den är för mig helt obegripligt.

/Erik Niva

Jo, det är ju bara att konstatera att Kakás 1-0-mål på Venezuela i natt påminner extremt mycket om Zlatans gamla klassiker mot Ungern.

Riktigt vad Robinhos uppföljare påminner om vet jag inte – men jag vet att det också var förbaskat grant.
***
And now for something completely different. Brukar ni inte undra vart de tar vägen, de här champagneflaskorna som delas ut till ”The Man of the Match” i de engelska och skotska högstaligorna?

Nej, egentligen brukar inte jag heller det – men nu när jag fått reda på svaret så bara måste jag dela med mig av det.

Jag hade ett fullspäckat schema här i Kaukasus igår, med en heldags grävande i den georgiska fotbollens alla skrymslen och vrår. Frampå den sena eftermiddagen hade jag så tagit mig till ett garage i Tbilisis västra utkanter.

Där stod Nodar Khizanisvili och rörde om i några gigantiska vinbunkar. Själv vann han bland annat Cupvinnarcupen med sitt Dinamo Tbilisi, men numera är Nodar mest känd som pappa till Zubar Khizanisvili, som nu spelar i Blackburn efter flytten från skotska Rangers.

Pappa Khizanisvili gick i alla fall runt i ett par Rangers-byxor, påtade med sina olika manicker, visade och bjöd. Här i Georgien kallar man det han höll på med i garaget för vinproduktion – hemma hade man väl klassat det som gammal hederlig hembränning.

Och så plötsligt stod den bara där i en dammig hylla, Moët-flaskan som sonen vunnit efter någon av sina stormatcher för Rangers på Ibrox.

Tycker ni inte den bilden är hysteriskt rolig är ni helt enkelt av att helt annat virke än mig.

/Erik Niva

Söndagskväll efter landslagsracet, vad gör man då?

Venezuela–Brasilien på tv får duga. 3–0 efter 19 minuter och resten har mest gått ut på att låta Julio César visa att han är en av världens fem-sex bästa målvakter.

Oj, där gjorde han en dubbelräddning till.

Och oj, igen. Där missade Kaká ett friläge. Och oj, där fick Klebér en inkastad kvittorulle i huvudet.

Den sortens match.

Annars då? Jo, Vannucchi har skickat upp Empoli i topp på Serie B – men det riktigt intressanta med den serien har ni kanske redan noterat?

Sassuolo Calcio – en förlust på sju matcher och bäst av alla så här långt. Och det under klubbens allra första säsong på den här nivån, någonsin.

Det tarvar förstås en förklaring.

Ni har kanske hört att Modena är seriens krislag, och om ni gjort det har ni skrattat högt åt att deras nya sponsor råkar vara en begravningsentrepenör.

Vad ni inte vet är att mannen som står för sponsringen heter Gianni Gibellini, och att han tidigare varit president för grannklubben Sassuolo. Men Moderna är en gigantisk klubb jämfört med Sassuolo, så han valde att skicka sina pengar dit i stället.
 
Så, vad behöver vi veta om Italiens nya askungar?

Tja, kanske att deras träningsplan ligger så nära Ferraris testbana utanför Modena att de kan höra motorljuden därifrån.
Att Michael Schumacher velat träna med laget, men inte hunnit.
Att de inte får spela hemma på Enzo Ricci-stadion (den tar bara 4000).
Att de hade så här roligt när de gick upp i våras.
Att de spelar i Gais-tröjor.

Okej, lite till då:

Sassuolo är en liten stad, 40 000 invånare varav tio procent är invandrare. En absolut merpart är invandrade muslimer, senast i veckan var det stora protester mot att kommunledningen stoppat bygget av en ny moské.

De behöver sin arbetskraft. Stan är specialiserad på att tillverka kakel, och har nästan monopol på tillverkningen. 80 procent av den italienska produktionen kommer härifrån, 30 procent av världens. Det finns både kakeluniversitet och kakelmuseum.

En av producenterna, Mapei, är fotbollsklubbens huvudsponsor. Det är en delförklaring till framgångarna. Resten handlar mest om klokt ledar- och tränarskap.
– Det kostar inget att drömma. Det går bra för klubben, vi hoppas det forsätter så, sa president Carlo Rossi före säsongsstarten.

Och bra har det gått. Ett lag lett av gamle Atalanta-, Bologna- och Sienatränaren Andrea Mandorlini har vunnit fem av sina sju första matcher.

Laget spelar 4-3-3, Udine-fostrade anfallaren Alessandro Noselli har gjort fem mål vid sidan om gamle Atalanta-hjälten Riccardo Zampagna.
Och längst bak har de Marco Andreolli, som är ordinarie mittback i Pierluigi Casiraghi U21-landslag. Andreolli åkte på en rejäl armbåge när Italien spelade 0–0 mot Israel i EM-kvalet i lördags. Vi kanske får se honom i Sverige nästa sommar.

Eller i Serie A?

– Nja, målet är fortfarande samma som när säsongen började, vi vill klara kontraktet så snart som möjligt, sa tränare Mandorlini efter 2–0 mot Treviso senast.

Om det börjar hacka så har han annars en klubbhymn att peppa spelarna med.
Den sjöngs in i somras, efter uppflyttningen, och ger ett sjuhelvetes tryck. Passa er med volymknappen.

…och nu börjar Ecuador-Chile på tv.

/Simon Bank

Ett tillägg till mitt förra inlägg.
Det finns naturligtvis en massa man inte har koll på även om man jobbar på Sportbladet. Ödmjukhet är A och O!
Dock vet man landslagsspelarnas namn och kan skilja på nyss nämnda lag….

Alla har också olika specialiteter.
Det är inte meningen att alla vi som jobbar här ska kunna allt om allt, följa alla ligor etc.
Överhuvudtaget är det viktigaste inte för en journalist att kunna rabbla spelare, namn, årtal, medaljer etc.
Det viktigaste är att ha egenskaper som att: kunna skriva, ha nyhetsnäsa, vara driven, självgående, kunna ta folk, hantera stress och press, gärna kunna något språk, ha erfarenhet av livet och människor etc etc.
Detta gäller för all journalistik.

Men när det gäller att ha koll och veta vad man kan så är det så att med åren inser man att ju mer man vet desto mer vet man hur lite man vet.
Fullärd blir man aldrig och man ska alltid titta på de äldre, rutinerade, de som jobbade när man låg i vaggan eller innan man var född. Av dem kan man lära. Jag är så glad över att exempelvis ha fått jobba med folk som Kadhammar och Lindström.

Efter femton år i yrket är jag precis bara i början. Man har så mycket mer kvar att lära sig. Det är underbart, att veta att man alltid kan bli bättre. I morgon: en ny tidning.
varje en dag: en ny tidning.
Varje dag: en chans att bli bättre, att lära sig något nytt.

Tillbaka vid datorn efter ett Nedslag JW & JW  på något helt annat än herrfotboll. Givande och stimulerande, omväxling förnöjer som bekant.

I dag skrev jag att Olof Majstorovic gjort en bra landskamp. Naturligtvis vet jag att karln heter Daniel. Började skriva 00.20 i natt, så jag kan bara skylla på stress och trötthet. Sen har tyvärr varken nattchef eller redigerare (den som ritar sidan, lägger in bilder, sätter rubriker etc) sett det heller och ändrat, tyvärr.
Sånt som händer.

Det bästa i den vägen var när en kollega skrev fel på Makelele och Makondele. Och det sämsta vara alla de läsare som slängde sig på mejlen och inte fattade att det var ett skrivfel utan trodde att han inte hade koll. Tro mig, jobbar du på Sportbladet vet du vad Majstorovic heter i förnamn och kan skilja på Gefle och Chelsea.

Jag har överhuvud taget alltid förundrat mig över dessa felsökare. Samma typ av människor som sätter upp lappar i den allmänna tvättstugan…

I övrigt har landslagsledningen ett delikat problem under uppsegling om de inte vågar ta diskussionen med Zlatan och hans roll mot medierna om han blir permanent lagkapten. Det är en sak att representera bara sig själv, en helt annan att  representera Sverige.

/Jenni

Okej, dags att samla upp skärvorna, komplettera Simon Banks nattliga länkfiesta och sorgset konstatera att han missat alla de riktiga godbitarna.
Först och främst måste vi ju ifrågasätta den förhastade utnämningen av Yoann Gourcuffs känga till ”kvällens bästa skott”.

Jag tvingas detaljgranska repriserna – sedan lyfter jag ändå definitivt upp Katsouranis Kanon till den obestridbara förstplatsen. Det är ytterskruven och exaktheten som gör det. Lika god tvåa blir Honduras polskbaserade krigare Carlo Costly. Den här distansmissilen mot Kanada hade ju toppat de allra flesta dagar.

Ett annat långskott som ska nämnas är svävaren från Bolivias grek Ronald García mot Peru. Och jag vete fan vad jag ska kalla detta från Salvador Cabañas – men ett distansskott är det, svävar gör det och det gav i alla fall Paraguay en meriterande bortaseger mot Colombia.

På Jamaica sjöng mexikanarna nationalsången som bara de kan – och Svennis såg på med en sensationellt syltig min – men tvingades ändå konstatera att Usain Bolts bäste kompis Ricardo Fuller gjorde enda målet. Och då antar jag att det är kris för Svennis.

Och från mitt perspektiv – ni får Levan Kobiashvilis kvitteringsmål för Georgien mot Cypern, det som i alla fall gav någon liten gnutta stolthet tillbaka till ett folk som nyss tvingats ner till botten och vända.

/Erik Niva