Inga mål på Råsunda.

Det ska vi kompensera, tycker ni inte?

Först kan vi glädjas med Sándor Torghelle, som äntligen gjort mål för Ungern igen. Den här fina nicken mot Albanien var hans första landslagsmål på exakt, på dagen faktiskt, två år. Och då snackar vi ändå om en anfallare som på totalt femtio matcher för Crystal Palace, Panathinaikos och Paok Thessaloniki lyckades göra totalt ett (1) mål.

Från öarna har vi redan rapporterat om varför Skottland inte gjorde mål. England gjorde fem, och det är bara att välja vad ni gillar bäst: Rooneys ljuvligt kontrollerade nick, Defoes killerinhopp eller Ashley Coles underbara målpassning… till Kazakstans mål.

I Tyskland gjorde både prins Poldi och Der Balle finfina mål, medan Lahm gjorde en Ashley Cole som gav Arsjavin en chans inte ens Chris Iwelumo hade missat. Förbundskapten Löw var extatisk efter 2-1.

Frankrike under Domenech börjar likna ett skämt. Så här försvarar Boumsong och Abidal. Och så här. Énorme passivité var ordet sa Bill.  Catastrophique var det, sa Bull.
Och nu ska jag inte vara orättvis. Jean-Alain kan ju annat än att släppa in mål. Kolla bara. Jaja, Gourcuff Jr ordnade en poäng (2–2) med kvällens bästa skott. Pojken behövde bara lämna Milanello för att bli Frankrikes nye numéro dix. Quel but, indeed.

Nitton år efter att Johnny B Ekström sänkte Polen med ett klassiskt chipmål har polackerna förstått hur han gjorde. De kan till och med kopiera honom nu. Polen slog dekis-Tjeckien med 2-1.

…och, avslutningsvis, är det väl bara att konstatera att det bara fanns ett sovrum i OS jag väldigt gärna hade kikat in på (eller, det fanns väl ett par till om jag ska vara ärlig). Det som delades av Leo Messi och Kun Agüero. I natt sänkte de Uruguay, det blev 2-1 till slut.

Nä, nu får det vara nog för i dag. Det finns en gräns för uthållighet, även när det gäller fotboll.

Eller, on second thought, kanske inte.

/Simon Bank

Jaha.

0-0, alltså. Själv har jag inte kunnat se en enda minut – trots några fåfänga försök till streaming från Boris Paichadze-stadion i Tbilisi – men om jag förstått Live-Leifby korrekt så borde Johan Elmander ha spräckt nollan ett par gånger.

Cheer up, ”Påven”. Hur illa du än missat har du i alla fall inte missat lika sinnessjukt, sanslöst illa som Chris Iwelumo.

Skottlands läge påminde en hel del om Sveriges, hemmplan mot en av huvudmotståndarna efter en halvknackig start. Efter en dryg timme kom så Chansen – Gary Naysmith ryckte sig loss på vänsterkanten och serverade nyinbytte debutanten Chris Iwelumo helt öppet mål.

Jag ser den från en vinkel, jag ser den från en annan, jag ser den uppspeedat och jag ser den i slowmo – det är ofrånkomligen en av de allra värsta missar jag någonsin har sett.

– I´m obviously gutted. I had a big chance and I should put them away, säger Iwelumo.

Well, indeed.

Själv såg jag ju Georgien-Cypern, en pampig patriotisk manifestation som dubblerade som fotbollsmatch och som jag skriver mer om i ett kommande reportage i Sportmagasinet.

1-1 blev det i alla fall. Målen därifrån – och de mest sevärda målen från alla andra VM-kvalgrupper – lägger jag ut när jag vaknar i morgon bitti.

/Erik Niva

UPPDATERAD. Och genast messar en stingslig Simon Bank (borde inte han jobba med Sverige?) att han minsann redan lagt ut en Iwelumo-länk (borde inte han jobba med Sverige?).

Men dels är ju uppkopplingen häröver alldeles för skral för att jag ska kunna kontrollera om han bygger på sina inlägg, och dels var ju bildkvaliteten på hans klipp så unken att det omöjligt kan räknas.

Och den som länkar till något kan ju som bekant inte heller länka för ofta.

EM gick bättre än väntat för Österrike – det hade det i och för sig gjort även om de inte gjort annat än att skalla ihop med varandra – och VM-kvalet inleddes med finfina 3-1 på Frankrike.

De var nyktra när de vaknade, men nu börjar det ordna upp sig igen.

Efter förlusten mot Litauen är Österrike nu på väg mot en favorit i repris. Halvvägs in på matchen mot Färöarna står det 0-0. Vilket egentligen bara är ett utmärkt tillfälle att påminna om den här godbiten från 1990.

Färöarna-Österrike 1-0. Matchen spelades i Landskrona. Den färiske målvakten bar mössa.

UPPDATERING:
Det blev inte 0-0, och Österrike slapp fadäsen att förlora med 1-0 igen. De klarade, bragdartat, att vända till 1-1.
Och en kväll när England har 0-0 mot Kazakstan efter 45, Wales krampar mot Liechtenstein och Finland fick slita stenhårt mot azererna är det väl bara att hålla med om vad de säger: Det finns inga enkla matcher i landslagsfotbollen längre (mer än England).

Förresten, Skotland-Norge 0-0. Man kan tycka att skottarna borde gjort mål, åtminstone ett. Eller vad säger ni?

Förrsten, England-Kazakstan 1-0 i detta nu. Mest är jag glad att Kukejev verkar så het.

Och, till sist, en liten fin detalj apropå Österrikes strålande fiasko: Österrikarna själva fick inte se det. Tv-sändningen brakade ihop. Ah, the poetry of it all.

/Simon Bank

Alltså, jag var tvungen att fysiskt kämpa mig in i hissen för att komma undan då hotellets egen säkerhetsman (!) insisterade på att jag behövde damsällskap för kvällen.

Georgien var det. Stereotypes are funny because they´re sometimes true.

Hur som, jag har haft några rader om det här i tidningen, men jag vill ändå trumma in budskapet här eftersom ni helt enkelt får missa den här chansen att begripa er på Pepe Reinas – dubbelbottnade – storhet.

Efter att Spanien vann EM-guldet i somras dominerade han ju firandet totalt med några helt sanslösa shower som ni bara måste checka ut.

Häromdagen kom förklaringen. Varje spanska spelare belönades nämligen med sin vikt i öl av förbundssponsorn Cruzcampo. En överförtjust Pepe Reina var tyngst i truppen med sina knappt 96 kilo – och det är väl ingen enda människa som inte inbillar sig att han inte snott åt sig rätt många av de där 96 öllitrarna i förskott.
***
Från den brittiska fotbollskulturen måste vi notera några hyperviktiga frisyrförändringar.

Först och främst har ju Wayne Rooney gått och rakat huvudet. Och med tanke på att hans hårfäste onekligen krupit högre och högre, med tanke på att han kallas ”Bobby Charlton” av sina egna lagkamrater – har ”Wazza” tagit det definitiva Fredrik Ljungberg-steget redan som 22-åring?

Och inte nog med den här monumentala skiftningen. När en paparazzipraktiserande David Ginola – vad handlar det om? – själv blir paparazzad så kan vi konstatera att den gamla schampoo-modellen gått all Ravanelli on us.
 
Herrejösses. Den sång vi sjöng på White Hart Lane till Ginolas ära i slutet av 90-talet hade ju till och med ordet ”L´Oreal” som viktig komponent.

Ni har väl inte glömt hur sinnessjukt bra Ginola var säsongen 98-99, förresten? Det var då Man United vann trippeln – och den här fransmannen ändå blev dubbel Footballer of the Year. Jag fixar länksamlingen sedan någon gång.
***
Och till sist – några tankar till Geoff Horsfield, som måste avsluta sin karriär på grund av sin nyligen upptäckta testikelcancer.
– Jag vill inte se några tårar. Med er hjälp kommer jag att vinna min karriärs största match, sa han till sin familj.

Horsfield var ju ingen stor spelare, men han var det de brukar kalla för en ”honest professional” där över, en utmärkt representant för det utdöende släktet av klassiska centertanks.

Wish him luck.

/Erik Niva

Saker Sverige inte ska göra om man vill slå Portugal:

1. Missa två straffar.
2. Spela med trebackslinje.
3. Vakna i mitten av andra halvlek.
4. Låta Simon Bank spela i en central mittfältsroll.

Andrea Doria FC gjorde all of the above, och åkte ur Stockholmscupen efter 2–3 mot Hägerstens SK.

Medan jag slog felpass ägnade sig mina portugisiska kollegor åt att ringa alla portugiser som någonsin spelat i Sverige och alla svenskar som någonsin spelat i Portugal, allt för att leta godsaker om Matchen.

Vad de fick?

Tja, Fredrik Söderström (Vitória de Guimarães, Porto, Braga, Estrela) hyllar sin gamle lagkompis Fernando Meira. Meira tar steget upp som det portugiser kallar trinco (lock) och vi kallar balansspelare. Meiras bästa position, enligt Söderström.

Masse Magnusson (Benfica) vann skytteligan 1990 och har järnkoll på Nuno Gomes, sådär Benfica-centrar emellan. Han informerar om att Sverige är svårslaget på Råsunda, snackar skador och… ja, säger inget som inte alla visste redan.

Paulino Tavares, den ende portugis som spelar allsvenskt den här säsongen (eller, han sitter väl mest på bänken i Trelleborg), berättar för portugiserna att det faktiskt inte är så jävla kallt som man kan tro i Sverige.

Martin Pringle (Benfica), slutligen, sätter helt rätt ton inför en match som den här. Lite som Nicholas Cage som jag visade film om i går:
– Spelar Nuno Gomes i landslaget fortfarande? säger han.
Atta boy.

Gonatt, bloggen. Vi ses imorrn.

/Simon Bank

Zlatan är ett kontroversiellt val som lagkapten.
Ändå tycker jag att det var rätt.
Jag skrev redan för flera månader sen att jag ville se Zlatan i kaptensrollen. Han är en spelare på en helt egen nivå och han har störst respekt internationellt.
Nu hoppas jag att han växer med uppgiften och tar det ansvar man kan förvänta sig
av en kapten, pushar de sina och hela tiden sätter laget framför sig själv.
Jag hoppas också att både han och landslagsledningen inser att lagkaptenen för vårt största landslag måste prata med alla medier.
Så kan vi se framåt, alla parter. Det tror jag också är vad alla egentligen vill, även Zlatan.

/Jennifer

Fyra år sen  senast, drygt. Men i eftermiddags blev det ett nytt möte med Cristiano Ronaldo. Portugals klarast lysande stjärna satt vid podiet på Råsunda och jag fick ställt en fråga efter att de portugiska medierna ställt sina 324 stycken.

I morgon får ni läsa mer om mötet.

Efter presskonferensen var Portugals träning öppen i tjugo minuter och vi satt och såg Ronaldo med vänner jogga runt, stretcha och jonglera lite.
Sen stängdes portarna om Portugal och här sitter vi nu, datorn och jag, tillsammans igen.
Men snart är det i alla fall dags för en paus för indisk middag på stan.

Åh, när jag mötte Ronaldo första gången? EM 2004, först när Portugal besegrat England och sen när man förlorat finalen mot Grekland. Intervjuade ”Ronaldo i tårar”.
I morgon kväll får vi se vem som skrattar sist…
Cristiano Ronaldo säger i alla fall att oavggjort inte skulle vara ett dåligt resultat.

/Jen

Klockan är drygt tre på morgonen när jag landar i Tbilisi. Ändå är den nya flygterminalen öppen, inbjudande, glänsande och mer modern än det mesta jag sett i Västeuropa.

Att ryssarna bombade det här stället för mindre än två månader sedan – eller om det nu var Tbilaviamsheni-fabriken alldeles här bredvid – känns helt, HELT overkligt.

Jag antar att krig ofta gör just det.

Jag är alltså inte på Råsunda i morgon för att se Cristiano Ronaldo. Jag är på Boris Paichadze-stadion i Tbilisi, ser ett fotbollslandslag återvända hem från exilen och ingenting annat i idrottsvärlden kan kännas viktigare än det just nu.

Jag ska inte blogga sådär överdrivet mycket om det här äventyret – det ska bli ett reportage i ett kommande nummer av Sportmagasinet, och ni ska ju jävlar i mig köpa den tidningen också – men en och annan rapport kommer ju såklart.

Nu ska jag ta och ge mig ut i den georgiska fredagskvällen, och sätta lite sprätt på den bunt georgiska lari som jag nyss tog ut.

Det första som stod i bankomatdisplayen när jag satte i visa-kortet var: ”Support the Victims”.

Gör det.

/Erik Niva

Ni tror att ni vet hur en intervju går till? Journalisten frågar, spelaren eller tränaren svarar, som de ska?

Jo. Oftast. Inte alltid.

Ibland kommer inga svar, utan bara nya frågor. Om livet, om meningen, om hur det kommer sig att vi människor är så olika.

Det här är ett så kallat intro för att bjuda in till en av de intervjuer som refereras oftast när vi fotbollsjournalister snackar jobb (alltså, när vi inte är upptagna med att diskutera den semantiska halten hos Perecs modernistiska berättelseexperiment).

Sydsvenskan träffar ett svenskt fotbollsproffs, en före detta landslagsman, i hans nya proffsklubb. Det går… sådär.

Det är Lars Dareberg, Sydsvenskans fenomenale fotograf, som anonymt och med rätt många års distans bjuder på hela referatet på sin blogg.

Här har ni den: Journalist möter (en i och för sig fantastisk) fotbollsspelare och talar om livet. Djupet – i alla avseenden – är häpnadsväckande.

Kan vi sätta oss i cafeterian?
– Hur lång tid tar det?
Det beror på vad du har att säga.
– Jag har inget att säga!

Har proffslivet blivit vad du hade väntat dig?
– Ja.
Vad hade du förväntat dig?
– Det här.
Är inte Möchengladbach en håla?
– Jag bor inte i Möchengladbach, jag bor i Rhyte.
Rhyte, hur stavar man till det?
– R, H, Y….. nej, jag vet inte, du får kolla upp det.
Är Rhyte ett samhälle eller en förstad till Möchengladbach?
– Jag vet inte, jag bara bor där.
Hur många mål gjorde du i våras?
– Sju
Inget under hösten?
– Jo, ett i min debut.
Åtta totalt då?
– Nej, sju
Hur många landskamper har du gjort?
– Sju- åtta
Så många, vilka matcher?
– USA, Skottland, Turkiet och Hong Kong tror jag.
Den sista var väl under Asien-turnén i maj?
– Nej, Seoul.
Men det blir ju bara fyra landskamper?
– Ja, kanske det, jag vet inte så noga.
Din karriär, när kom du till MFF?
– När jag var 15, 16, 17 år sådär.
Debuten?
– Mot Trelleborg.
Jaha, var det inte mot AIK du gjorde din första match?
– Jo, det var andra gången jag debuterade.
Hur ser du på framtiden?
– Jag är bara 23 och har framtiden för mig. Blev ju proffs tidigt, kom hit när jag var 20 och nu har jag varit här ett år.
Då måste du väl vara 21 år?
– Ja, det stämmer nog.
Kan du tyska nu?
– Jag förstår allt dom säger och kan även prata.
Vad gör du på fritiden då?
– Sitter mest hemma med flickvännen. Bio kan man inte gå på, alla filmer är dubbade, man begriper ingenting vad dom säger.
Vad har du för fritidsintressen annars?
– Jag fiskade mycket hemma i Sverige. Det kan jag inte göra här nere, men det är ganska många som gör det faktiskt. Fast jag vet inte var, jag har inte sett något vatten.
Trivs din flickvän med livet här nere?
– Hon tycker nog det är långtråkigt när jag är borta.
Vad gjorde hon hemma i Sverige?
– Hur FAN ska jag kunna veta det. Vänta lite, undersköterska finns det något som heter så?
Ja det gör det, jobbade hon alltså inom vården?
– Ja något inom vården var det nog.

/Simon Bank

Minns ni när Håkan Mild åkte iväg utomlands häromåret, jag har för mig att han skulle gifta sig några veckor senare, och fick hela huset blåvitt-målat av sina polare?

Jag har för mig att Håkan blev rasande den gången.

Han borde varit lättad.

När Glasgow Rangers-supportern David Devanna kom hem från en födelsedagsresa till Blackpool (det är bättre än det låter, Blackpool är fint) hade hans goda änner Gregor Todd och Paul Stokes sett till att måla lite hemma hos honom, och de nöjde sig inte med ett par ränder på kåken.

Gräsmattan. Häcken. Huset. Soptunnan.

Bilen. Parkeringsplatsen. De båda arbetsbilarna.

Randigt, alltihop. Celtic-randigt. Bakom verket satte Greg och Paul upp en banderoll med texten ”Hoopy 25th birthday”.

Det mest upprörande i hela historien är att stackars David Devannas mamma var inblandad i planen.

Men ambitionen ska förstås uppskattas. Ska det göras ska det göras ordentligt. Jag kommer mest att tänka på när Joachim Björklunds polare tyckte att det var en bra idé att klä ut honom så här på hans svensexa för tio år sen.

Jag hade Rangers-bekanta som aldrig förlät honom för det, på allvar.

/Simon Bank

PS. Apropå Håkan Mild, ni vet väl vilken slogan hans moderklubb TFK använder sig av? Någon som vet om de skrev under på den före eller efter 1988?