Den som söker ska finna. Den som frågar ska få svar.

Igår kastade jag smått förtvivlat ur mig retoriska undringar appropå att Craig Bellamy sover i höghöjdstält  ”Vad kostar det?”, ylade jag ut i cyberrymden, ”Var får man tag på ett?”.

Tja, tack vara en fenomenalt uppmärksam läsare så vet jag nu.

Man får – såklart – tag på ett på Ebay.

Och just i detta nu kostar det inte mindre än 4 950 US-dollar.

Klart som fan att man blir sugen. Hade det inte varit för finanskrisen så vete hundan om jag inte hade givit mig in i leken, struntat i mitt anslutningsflyg och hängt kvar här i transferhallen på Atatürk-flygplatsen i Istanbul för att bevaka de sista 150 minuterna av auktionen.

Cause that´s where I´m at.

/Erik Niva

Ja, just det, en grej till.

I mina krönikor de senaste två, tre dagarna har jag så klart ägnat mig åt det som alla som lever i den verkliga verkligheten och inte i LaLa-Land vet: att Sverige är rätt illa ute just den här gången.

Lagerbäcks gäng kommer att få ägna sig åt att spela strukturerad, klok försvarsfotboll och rätta sig efter sina brister och Portugals kvalitéer.

Det är som det är.
Men det finns ju andra, alternativa strategier. Förstås. Om världen vore som vi ville så hade inte marknaden behövt ligga under med 100–0 mot Karl Marx veckor som denna, och då hade vi inte heller behövt acceptera att förutsättningarna är rätt jobbiga inför lördagen.

Om världen vore sån så hade Mikael Nilsson och gänget tacklat sitt underläge mot Ronaldo och gänget med exakt samma eskapistiska attityd som Sailor Ripley bär i just den här scenen ur Wild at Heart.

Problemet är väl att det skulle sluta på ungefär samma sätt. Men det hade varit roligt, det hade det.

/Simon Bank

Okej. Vi befinner oss just nu i en fas mellan allsvenskans publiksvaj och Portugal – så det kan väl vara på sin plats med en kombination av diskutionsämnen?

Dagens fråga: Hur är det med fotbollen i Portugal egentligen?

Dagens korta svar: Inte så bra.

Dagens lite längre svar kan vi väl ta och fördjupa oss i litegrann:

Först av allt är det bara att konstatera att fotbollen är en omedelbar och djupt känd del av det portugisiska samhällslivet. A Bola, O Record och O Jogo är alla dagliga sporttidningar med ett totalt fokus på fotboll, och de säljer runt 300 000 exemplar i ett land som inte är så förtjust i att läsa tidningar. Fotboll är kung, helt enkelt, en naturlig del av det vardagliga samtalet och en referenspunkt i alla maktsfärer.

Det finns till och med en term för det flitiga användandet av fotbollsanalogier när man pratar om konst, politik och så vidare: Futebolês, det är att använda fotbollsliknelser i tid och otid, och det pratas flitigt i Portugal allt sedan fotbollen slog igenom stort i mitten av 50-talet.

Och nu då?

Jo, man kan enkelt konstatera att portugisisk fotboll blivit bättre de senaste 20 åren. Man kan också konstatera att intresset ökat. Och man kan, till sist, konstatera att portugiserna går allt mindre på fotboll.

Paradox?
Jo. Och jag tror att vi kan relatera till utvecklingen i Sverige.

Portugal är rätt speciellt, på så sätt att det i princip bara är tre lag som kan vinna något. Sporting, Benfica och Porto dominerar totalt. Inget lag utanför Lissabon och Porto har någonsin vunnit ligan. Det är som om bara Stockholms- och Göteborgsklubbar skulle ha vunnit allsvenskan, och 90 procent av den portugisiska publiken håller på något av de tre stora lagen.

För 20 år sedan gick de ändå på fotboll. Snittet i ligan låg stabilt över 20 000, och matcher mellan de tre stora kunde dra över både femti- och hundratusen åskådare.

Sedan hände något. I mitten av 90-talet hade snittet sjunkit till 6-7000, och även om det ökat så ligger det fortfarande knappt i nivå med allsvenskan. Om man dessutom räknar bort inverkan från de tre stora så är snittet katastrofalt.

Campomaiorense, klubben där ett så supersympatiskt par som Michael Brundin och min gamle Norrby-hjälte Stefan Kjellberg (som sen kom hem och, har jag för mig, blev asfaltsläggare. Gotta love a man like that) spelade på 90-talet, låg på ett snitt på strax över 400. Jo, fyrahundra. I fjol drog elva av sexton Superliga-klubbar under 7000 åskådare i snitt. Tio av klubbarna redovisade vikande siffror.

Men vänta nu. Är det verkligen superlandet Portugal vi snackar om? EM-tvåan 2004? VM-fyran 2006? Landet som producerat ett par av världens bästa spelare de senaste åren?

Visst.

Så vad är problemet?

Tja, João Nuno Coelho och Nina Clara Tiesler listar sex förklaringsmodeller i sin vetenskapliga uppsats ”The Paradox of the Portuguese Game”.

I tur och ordning:
1. Biljetterna är för dyra.
I ett land där Svensson (det heter något annat i Portugal) tjänar en tredjedel av vad till exempel snittysken tjänar så är biljetterna hysteriskt prissatta. Min kollega och vän José Manuel Delgado – jodå, han som stod i mål för Svennis i Benfica – har kallat priserna för ”rån på blanka dagen”.

2. Tv-revolutionen.
I kombination med prisläget för biljetter så har tv-bolagens intåg med direktsända matcher gett supportrarna ett väldigt lättillgängligt alternativ. Matcherna läggs på elaka tider, kostar mycket, och sänds direkt på tv. You do the math.

3. Kvalitén på fotbollen.
Nae, jag underkänner det argumentet. Vi har publik i allsvenskan. Och på Tottenhams hemmamatcher.

4. Maktkoncentrationen.
Som sagt, det finns bara tre klubbar som vinner saker i Portugal, och alla håller på de klubbarna. Det är ett problem, och eftersom tv-pengarna sprids utifrån resultaten så är den cirkeln väldigt rund och väldigt självbekräftande.
Benfica, Sporting och Porto vinner eftersom de är störst, och de är störst eftersom de vinner. Ad infinitum.

5. Dålig ledning.
Maktstrukturen i portugisisk fotboll är problematisk. Presidenterna styr – inte förbundet – och de är, generellt, ena excentriska skitstövlar. Ni har säkert läst om ”den gyllene pipan”, utredningen om läggmatcher och fiffel, och det ligger en hel flock hundar begravna runt arenorna i Superligan.
Presidenterna sitter där de sitter för att synas och vinna, och de är ansvariga för både fusk och biljettpriser.

6. Den socio-kulturella revolutionen.
Portugal hade sin revolution 1974. Den förändrade hela det portugisiska samhället, på många sätt påverkade det också fotbollen. Kvinnornas frigörelse (de hänger inte bara hemma medan männen går på fotboll), en ökad konkurrens av underhållning, kultur och nöjen har förändrat fotbollens roll som självklart förstaval.

Portugal har fler invånare än Sverige, men om man slog ihop allsvenskan och Superligan förra säsongen och gjorde en topplista av publiksnitten skulle tio av de femton bästa klubbarna vara svenska. Trelleborg hade kvalat in bland de tio bästa snitten i Portugal.

När Portugal kommer till Råsunda på lördag har de alltså fler problem än ett landslag som förlorar mot Danmark. Om något så bevisar väl det att den demokratiska arenan är viktigare än vad det är vi verkligen får se när vi väl kommer dit.

/Simon Bank

Tänk en bok med den titeln…
Tills vidare får vi nöja oss med ”Domenechs dumheter”.
Boken vars titel på franska är Le Bêtisier Domenech kommer ut i dag i de franska bokställen.
Där har den franske förbundskaptenens alla grodor och floskler samlats, som till exempel följande djuplodande sanningar:
”En vunnen match är alltid bättre än en förlorad”.
”Det är logiskt att man förlorar när de andra gör ett mål mer”.

Vad  vår svenske förbundskapten säger då, efter den senaste skadan, på Rosenberg?
Han säger, helt kaxigt: ”Vi har bara förlorat en match på tio år på Råsunda”.
Forza Lagerbäck.

Själv har jag suttit i givande inspelning av Laul Calling. Det blir bättre och bättre, programmet.
Nu väntar fredagssidan och Europa Calling till lördag.

Nåja, hann i alla fall med en italiensk fika på Sosta espresso bar. Len cappuccino och en liten pigg cannolo med nötkräm. En siciliansk klick av njutning denna grå, regniga dag i Stockholm.

/Jennifer

Ni får aldrig höra mig prata ner landslagsveckorna – på många sätt är landslagsfotbollen så oändligt mycket mer sympatisk än klubbfotbollen – men det är klart att de för med sig en del problem.

Det spelas ju inga matcher. Det görs ju inga mål. Det finns ju inget att titta på.

I brist på annat snubblar jag över det här klippet från helgens brasilianska ligaomgång. I korthet, en packad Palmeiras-torcedor går till matchen mot América rejält packad. Ha sätter sig längst ut på läktarkanten. Han vinglar och vaggar – ända tills han trillar av pinnen.

Man borde verkligen inte skratta, och när man fattar att han rasat fem meter rätt ner i en vallgrav så gör man det inte heller. När man ser båren bära iväg honom så är det inte det minsta roligt längre.

Jag har tyvärr inte en aning om hur det till slut gick för killen. Någon?

/Erik Niva

Så vems är felet? Leverantörens eller konsumentens? Langarens eller knarkarens?

Vi kan anklaga Sky Sports för mycket. Det var just den här brittiska tv-kanalen och deras avtalspengar som gjorde det möjligt för engelsk fotboll att sjösätta Premier League-monstret. Det var deras direktiv som splittrade upp omgångarna, gjorde så att de engelska matcherna numera spelas på veckans alla dagar och dygnets alla tider.

Det är rätt och slätt de som gjort så att vi idag håller på att drunkna i en ocean av fotbollsmatcher – och det var ändå bara början.

Har ni tillbringat tid i Storbritannien det senaste årtiondet har ni stött på Sky Sports slaggprodukt, Sky Sports News.

Den här drogen är visserligen inte lika heroinpotent som de faktiska matcher som Sky tillhandahåller, men den får dig att konsumera större doser över längre tid, utan att märka att allt motstånd succesivt bryts ner.

Sky Sports News sänder sportnyheter – läs fotbollsnyheter – dygnet runt, året om.

Det går inte att komma undan alla skadenyheter, transferrykten och tränarspekulationer. Du låter kanalen stå på, du ser hur de allra senaste uppdateringarna kommer rullande på en liten gul remsa i bildens nederkant, du väntar in nästa studioprogram – och utan att du vet om det så har du sjunkit ytterligare en nivå djupare ner i ditt fotbollsberoende.

Den här veckan fyller Sky Sports News tio år, och här ser ni kanalen hyllas av Giggs, Beckham och Owen. Jag vete fan om jag ska säga grattis – men jag vet att jag inte har kraften att hitta avstängningsknappen på fjärrkontrollen.

Det är inte vad världen behöver – men det är vad den tittar på.

/Erik Niva

Jaha, så var Markus Rosenberg borta ur bilden också. ”Känning i ljumsken” sägs det i förbundets officiella kanaler.

Men jag vet inte.

Något säger mig att vi inte fått veta hela sanningen om varför Vingelben kallats in och ”Rosi” helt plötsligt blivit ett frågetecken inför lördagens match.

/Simon Bank

…och jag måste tillstå att jag är besviken på er. Om vi ska åka på den där klassresan nästa år så får ni ta och anstränga er lite framöver.

Supersoldaten heter, förstås, Petter Hansson. Nästa gång Vinnie Jones söker upp er med den där gamla frågan ”skulle du helst vilja ha mig eller Lineker bredvid dig i skyttegraven?” så ska ni stirra honom stint i ögonen och väsa fram:
– Ingen av er. Ge mig den där blonde psykopatbacken i Rennes, han som ser ut som en peroxidblekt Gary Busy på speed.

De två Knasen-epigonerna är Mikael Nilsson och – lite oväntat – Olof Mellberg. Enligt obekräftade uppgifter fick Olof sluta efter att ett kort, halländskt befäl börjat skrika om att han siktade för högt och långt med sitt eldunderstöd.

Slutligen, han som filmade sig ut ur lumpen efter tre veckor (en inte föraktlig del av hans tatueringar handlar om hans erfarenheter av kriget) är ingen annan än Christian Al-Chip Wilh El M’sson.

Ingen med alla rätt. Bakläxa på er allihop. I nästa vecka lottar vi ut en isländsk bank.

/Simon Bank

Skadekris? Jo. Spelsystemsförvirring? Ja. Generationsväxling? Jepp.

Men vafan, nu får det vara slut med domedagsprofetiorna, nog av alla förhandsgarderingar till bortförklaringar.

Vet man hur Lille-mittfältaren Florent Balmont laddade upp inför helgens nordfranska derby mot Valenciennes – då vet man vad problematiska förberedelser verkligen innebär.

Klockan var drygt fem i lördags morse. Balmont låg hemma i villan i den stillsamma förorten Marcq-en-Baroeul och sov, då han väcktes av ett helvetiskt oväsen. Och ute i vardagsrummet möttes han av fyra maskerade män, helt klädda i svart och beväpnade med automatvapen.

Inbrottstjuvarna smällde en gevärskolv i huvudet på Balmont. De hotade hans fru och parets två små barn. De nappade åt sig nycklarna till hans Audi A5 och försvann.

En timme senare hade de tänt eld på bilen, efter att ha använt den för att råna två stormarknader borta vid den belgiska gränsen. Vid den tiden var Balmont själv på sjukhus, för sina huvudskador.

Och några timmar senare var det alltså matchdags.

Florent Balmont inte bara spelade. Han var bäst på plan. Och Lille vann prestigederbyt med 1-0.

På lördag står Portugal på Råsunda. Vad är väl en skada eller sju?

/Erik Niva

Fotbollens svar på Michael Jackson?

Enkelt. Wales egen golfsvingande krigare Craig Bellamy.

Den här färska BBC-intervjun börjar ju oskyldigt, men när frågorna om hans skaderehabilitering börjar intensifieras runt tvåminutersstrecket så blir sambandet klart.

Visserligen insisterar Bellamy på att han sover i ett höghöjdstält snarare än ett syretält (”Altitude, mate. Altitude”) – men han sover ju lik jävla förbannat i ett höghöjdstält.
– Jag sover där varje natt. Jag har mitt eget tält, och allt. Det ska hjälpa min återhämtning, min snabbhet, min uthållighet och göra mig till en mer vältränad idrottsman.

Tydligen ska Bellamys nyinköpta tält (vad kostar det? vart får man tag på ett?) öka hans halt av röda blodkroppar och enzymer.
– Om det gör dig till en bättre spelare, ger dig några extra procent –  då måste du göra det.

Hör du det, Zlatan? Du måste göra det.

/Erik Niva