Erik Niva skriver om den förlorade oförutsägbarheten i toppfotbollen, själv är jag på väg för att se Jupp Heynckes ta sig an Real Madrid med en engelsk domare – och innan vi ger upp den här kvällen alldeles så kan vi väl försöka röra ihop bitarna till något lite trevligare?

Heynckes, Real Madrid, oförutsägbar fotboll, engelska domare – vad kan vi göra av det?

Jo, vi backar femton år, till den där säsongen då Heynckes plockades in från öarna för att göra Real Madrid till europamästare. Det var en besatthet i klubben, de hade inte vunnit mästarcupen på 32 år och de hade väntat länge nog. Heynckes lyckades, som ni vet, men fick sparken en vecka efter att han dragit hem pokalen till Cibeles.

Det är längesen nu, men Heynckes är typen som inte glömmer. Ber man honom minnas en match från mitten av 70-talet så kontrar han med ett matchreferat fullt av detaljer om hur han gjorde sina mål.

I veckan passade alltså Kicker på att fråga Bayern Münchens tränare vad han egentligen minns mest från den där säsongen då han gjorde världens största klubb till europamästare.

Finalen mot Juventus? Den lysande 3–0-matchen mot Leverkusen? Hemkomsten till Cibeles och en halv miljon fans?

Nä. Heynckes mindes den enda match Real Madrid förlorade.

– Bortamatchen i Trondheim. Det var arton grader minus, Reals delegation gav sig ut som om det var en polarexpedition. Vi förlorade med 2–0, vår enda förlust.

Rosenborg tog emot världens bästa lag på ett smockfullt och novemberkyligt Lerkendal, och även om frostminnet är lätt överdrivet (uppgifterna pendlar mellan minus tio och minus femton – men det var hur som helst vidrigt kallt).

– Vi var tvungna att tina upp Zé Roberto under en varmdusch, säger Heynckes.

Ett norskt mästarlag slog Real Madrid med 2–0, Roar Strand och Harald Brattbakk gjorde varsitt, och 20 000 norrmän stod och hoppade i ishavskylan. RBK missade slutspelschansen efter ett sent kvitteringsmål i Aten i nästa omgång, men de visade att allt ännu var möjligt. Då. Vill ni ladda för kvällen så gör det med en tio minuter lång skärva från en välbekant turnering i annan tid.

Jag ber er särskilt notera att en 16-årig Iker Casillas sitter på en a-lagsbänk för första gången i livet, och att bara en enda man inne på planen tycker att det är läge att ta sig igenom den här matchen i kortärmat och shorts.

Paul Durkin, född i motvinden på en engelsk ö. Till och med domarna var bättre förr.

/Simon Bank

PS. Matchen? Tips? Jag tror det blir låst och försiktigt, 0–0, 1–1 eller kanske1–0 till Bayern. Om Martin Atkinson har en bra dag som straffområdesdomare kan det bli 8–8 (8–0).

You can run, but you can not hide.

Åkte en vända till Kalifornien mitt i allt. I första hand för att lyssna på lite rock’n’roll, men i någon mån även för att komma bort från de delar av fotbollsvåren som nötte ner mig. Tottenham Hotspurs kollaps. Den diaboliska domslutsdebatten.

Läget skulle hinna förändras under den veckan jag var borta, tänkte jag, och så skulle allt kännas mycket bättre på andra sidan.

Det gick väl sådär.

Men vafan… Även om det finns en rätt stor del av mig som vill dra täcket över huvudet och stanna kvar i det där surfarsåsandet där allt bara är awesome dude så är det ju hög tid att svinga sig upp i sadeln igen. Champions League, för satan. Och följaktigen ett utmärkt tillfälle att rida en vända på en annan av mina käpphästar.

Ekonomiseringen av toppfotbollen. Förutsägbarheten den för med sig.

För när allting kommer kring är det ju såhär med Champions League – Barcelona och Real Madrid är helt enkelt större, tyngre och bättre än alla andra.

Inte på gräsplanen, inte i just detta ögonblick. På alla plan, under hela den överskådliga framtiden.

Bayern-bossen Uli Hoeness gav en underhållande intervju till AS, där han än en gång raljerade över orättvisan i att de spanska toppklubbarna kommit undan med att bygga upp enorma skuldberg samtidigt som det nationella budgetunderskottet skenar.
– Jag kan inte acceptera hur den spanska regeringen tillåter att deras klubbar har en totalskuld på 750 miljoner euro, samtidigt som vi tyskar hjälper den spanska staten att överleva. Jag hjälper gärna era unga, fattiga och arbetslösa – men jag vill inte hjälpa till att betala för Cristiano eller Benzema.

Hoeness pekade även på hur fotbollsspelare i Spanien tidigare betalade futtiga 25 procent i skatt, han ondgjorde sig över hur de spanska tv-avtalen gynnar deras storklubbar – men han snabbspolade förbi det absolut viktigaste.

Numera har Real Madrid och Barcelona klart mycket högre omsättning än alla andra. Och i fotbollsvärlden år 2012 – and beyond – är storleken på omsättning den alla mest avgörande framgångsfaktorn.

Jag skrev om det här efter kvartsfinallottningen, men i en Plus-låst artikel som förhållandevis få människor läste. I korthet är i alla fall grejen den här: Real Madrid och Barcelona börjar båda närma sig fem miljarder kronor i årlig omsättning. Och det ger dem en fullständig särställning i hela fotbollsvärlden.

Formellt sett är Manchester United tredje störst, ekonomiskt sett, men de har ju en ägarstruktur som dränerar dem på uppemot en miljard kronor om året. I praktiken innebär det att de faller tillbaka bland den handfull klubbar från England och Italien som ligger runt två miljarder i omsättning – vilket alltså är mindre än hälften jämfört med de spanska bjässarna.

Den chanslösa gruppen, om ni så vill.

Mellan de två utbrytarna och den alltmer distanserade klungan finns egentligen bara Bayern München, med sin omsättning på tre runda miljarder och sitt väloljade kommersiella maskineri. De är den klubben som har möjlighet att stöka till det lite för ett Real Madrid någongång ibland, säg i en semifinal eller så.

Jag hoppas att ni ser fram emot en final mellan Barcelona och Real Madrid, för om vi nu får en sådan redan i maj kommer det inte att bli sista gången. Min gissning är att någon av de här klubbarna vinner Champions League… typ åtta år av tio.

Tycker ni att det varit lite träligt att den spanska högstadivisionen blivit en tvålagsliga under det senaste årtiondet? Well, vi är nu på väg in i en period då precis samma sak lär hända med Champions League.

Surf’s up.

***

Deloitte Money League, 2012
1. Real Madrid – 479,5 miljoner euro i årlig omsättning
2. Barcelona – 450,7
3. Manchester United – 367
4. Bayern München – 321,4
5. Arsenal – 251,1
6. Chelsea – 249,8
7. Milan – 235,1
8. Inter – 211,4
9. Liverpool – 203,3
10. Schalke 04 – 202,4 

/Erik Niva

Natten före match, och hela Bayern ligger stilla och sover.

Hela?

Nä, det kan ni ge er fan på att de inte gör. Ett par mil norrut håller ett par tusen grönvita på att göra kaos med en liten stad som just gjort nåt de aldrig gjort förut.

Vi behöver lite bakgrund först:

2005 var Henry Kissinger, USA legendariske ex-utrikesminister, på besök i Berlin för en tillställning med Helmut Kohl. Angela Merkel var där också, och fick ett socialt tips av partikollegan Jürgen Rüttgers. Rüttgers var på fotbollsmatch, Köln mötte Greuther Fürth, och eftersom alla i Tyskland vet att Kissinger alltid älskat sitt barndoms Greuther (han såg alltid till att få deras resultat varje måndag under sin tid som minister) sms:ade han resultatet till Merkel och bad henne meddela Kissinger.

Merkel berättade att Köln vunnit med 3–2. Kissinger nickade. Han visste redan det – han hade sett till att få fortlöpande rapporter under hela matchen.

Kombinationen fotboll och Fürth har ofelbart lett till associationen ”Kissinger”. Det har inte funnits så mycket annat. SpVgg Fürth var som bäst före och mellan krigen, de blev tyska mästare tre gånger då och hade sedan två spelare med i det västtyska lag som blev världsmästare 1954. I den moderna fotbollsvärlden fanns det inte riktigt plats för en stad med hundratusen invånare, och när det gamla SpVgg mötte miniklubben TSV Vestenbergsgreuth i seriesystemshissen häromåret (1996) såg man för gott att slå ihop klubbarna till en. SpVgg hade namnet och historien, TSV hade spelarna och framåtandan (de slog ut Bayern München i cupen 1995, den största enskilda sensationen i tysk fotbolls historia).

Nybygget Greuther Fürth gjorde det behagligt lagom bra, så bra man rimligen kunde tänka sig. De levde sitt liv i skuggan av den större och starkare grannen Nürnberg, tog sig till 2. Bundesliga och verkade aldrig kunna ta sig därifrån.

– Om jag hade vuxit upp här hade jag förmodligen också varit Nürnberg-supporter. Fürth har inte varit särskilt attraktivt för unga, men det är på väg att ändras allt mer. Idag är ungdomar stolta över vår klubb, vi bygger nåt de kan identifiera sig med, och det är viktigare än en stor arena och kända spelare, sa managern Rachid Azzouzi till 11Freunde i vintras.

I tretton av de fjorton senaste säsongerna har de slutat på övre halvan – men de har aldrig varit nära att gå upp, de har aldrig ens kvalat. De blev klubben som inte kunde gå upp, de fick den stämpeln. Till slut gjorde de det enda rimliga för att komma runt problemet: De accepterade det som en sanning.

Säsongen som gått har spelarbussen varit täckt av en mycket speciell slogan, som de lånat av sina supportrar:

Unaufsteigbar-Tour – Wir haben schließlich einen Ruf zu verlieren. (De som inte kan gå upp på turné – Nu har vi äntligen ett rykte att bli av med).

Turnén har gått bra. De har fortfarande inte dragit mer än tiotusen åskådare i snitt, de har ingen arena som platsar i tysk elitfotboll, men de har spelat bra. Kanadensiske anfallaren Olivier Occean har vräkt in mål, gamle storspelaren Gerald Asamoah har kommit in och varit ledarstöd åt en trupp full av unga, tyska spelare.

Ett par dagar före jul åkte Greuther Fürth till Nürnberg och slog ut storebror ur cupen (1–0), de slog ut Hoffenheim också och pressade Borussia Dortmund till förlängningens sista minut, innan tränaren Mike Büskens gjorde sitt enda stora misstag för säsongen: Inför straffsparksavgörandet bytte han ut sin tyske målvakt för att sätta in en bosnisk. Bosniern Jasmin Fejzic släppte naturligtvis in ett mål direkt, det blev inga straffar.

(Man tar väl för i helvete aldrig ut en tysk målvakt)

Hur som helst. I kväll tog turnén slut.

Dynamo Dresden slog Fortuna Düsseldorf, Greuther Fürth är i praktiken klart för Bundesliga, för första gången i klubbens historia. De som inte kunde gå upp har gått upp, och tv har sänt jubelbilder från en grönvit stad hela kvällen.

Greuther Fürth är ingen stor klubb, de har inte en massa fans eller någon modern arena. Det ser inte ut så här när de spelar matcher. De är inget Hoffenheim med miljarder i ryggen, de har inte ens gjort en stor ekonomisk satsning för att gå upp. De har bara arbetat, strävsamt och långsamt, och till slut kom de fram. Nästa säsong tar de emot Bayern och Borussia Dortmund hemma på Trolli-Arena. Greuther Fürth spelade ju inte alls ikväll, men när natten föll drog deras fans ändå till stadion.

De hade ju lite öl att dricka, lite raketer att skjuta, och en speciell sång att sjunga:

– Nürnberg, Wir kommen!

Jag vet inte vem som informerade Henry Kissinger, men jag är säker på att han följde allt ytterst noga.

/Simon Bank

Det är inte varje dag jag ser till att plocka upp ett exemplar av Ilta-Sanomat för att hacka mig igenom texter om finsk fotboll och haffa närmaste finländare för att få vettiga översättningar.

Det är å andra sidan inte varje dag som Joel Pohjanpalo spelar säsongspremiär i ligan heller.

Jag vet inte om ni hört talas om Super-Jolle förut, men han rankas som den största talang som finsk fotboll fått fram på evigheter. Pojken är bara sjutton år, men han gör mål som om det inte fanns en morgondag, och det höjs redan röster (senast idag i Iltalehti) för att få med honom i a-landslaget.

Den sortens hajpade tonåringar brukar kunna få det lite jobbigt. I ett land som Finland är det marginellt lättare att vara ”Den nye Litmanen” än vad det är för en svensk grabb att stämplas som ”Den nye Zlatan”.

Men Jolle får dras med det.

I höstas debuterade han i HJK, men innan dess var han nere och spelade Kakkonen (Finlands motsvarighet till Division I) med HJK:s farmargäng Klubi 04.

Hur det gick? Jotack, han gjorde 33 mål på 23 matcher. Bara ett av målen kom på straff, de flesta var riktiga målskyttsmål på ett tillslag. När HJK plockade hem honom fick han vinterträna med Litmanen, och åka iväg på en enveckas provträning med Liverpool.

– Häftigt att träna med Jari, sa Joel.

Och Liverpool?

– Det var en stor upplevelse att få komma till sin favoritklubb. Jag har alltid drömt om att gå dit.

Det var en tonårsdröm som rullades upp, som tonårsdrömmar brukar rullas upp. Super-Jolle har hajpats härifrån till evigheten inför ligastarten, men han själv har tonat ner allt en smula.

– Hårdheten och tempot här är något helt annat, det är ett stort steg.

Igår spelades så premiären, med Pohjanpalo från start mot Mariehamn. Det började sådär, IFK ledde i paus och HJK var illa ute.

Och sen?
Jorå.

1–1 (70.32) Pohjanpalo.

2–1 (72.38) Pohjanpalo.

3–1 (73.14) Pohjanpalo.

Ett dyngäkta hat-trick på två minuter och 42 sekunder. En nick, en vänster, en höger, inga mål emellan. Utan att ha gjort några magisteruppsats-djupa efterforskningar törs jag lova att det är den häftigaste ligastarten av en så ung spelare på den här nivån sedan färg-tv:n uppfanns. Så mycket för det stora steget.

– Det känns tomt. Jag förstår nog inte riktigt vad jag gjort, log Super-Jolle, med en töntig hat-tricks-hatt på huvet.

Jari Litmanen stod bredvid och gjorde sitt bästa för att dämpa förväntningarna (lycka till, Litti).

– Det var inga turmål, han gjorde verkligen riktiga mål. Joel är en stor talang, men det krävs mycket arbete, försöke han.

Idag är första dagen i resten av Super-Jolles liv. Han har kontrakt med HJK 2015 ut.

Det är inte så många som tror att han blir kvar i Helsingfors riktigt så länge.

/Simon Bank

Fifa: Laws of the Game, säsongen 2011-12:

Stor match av Chelsea, de gamla är tillbaka igen: John Terry leader, legend, allt det. Frank Lampard, Didi Drogba – när gåendet tuffar till sig tuffar de igång, och det är precis lika oerhört imponerande nu som det var mot Benfica.

Och Martin Atkinson? På tisdag åker han till München och är straffområdesdomare i Champions League semifinal, i sommar har han samma roll i EM-slutspelet.

Jag hoppas det går bättre för honom där.

/Simon Bank

De köpte dyrt och de köpte dumt, utifrån matematiska principer. Under långa perioder har de spelat Premier Leagues kanske dödaste fotboll, utifrån samma principer, med klumpiga halvmiljardsmän och rasist-anklagade anfallare. De har nostalgianställt sin tränare, sparkat sin sportchef och haft problem med att få lagets självklare ledare att fylla ut den enorma plats som måste vara hans.

Vad jag vill ha sagt är att Liverpool Football Club varit ett ganska osympatiskt lag säsongen 2011-2012.

Vad jag vill ha sagt är att det inte handlade så mycket om det idag.

När den tysta minuten är så tyst att man kan höra änglarna viska, när Wembley är så fullt av Liverpools röda och blå artärer och vener, när en FA-cupsemifinal tickar in i de sista sekunderna – då är det inte längre det laget som spelar.

Det där andra laget hade ju förmodligen förlorat den här matchen. För dem var det fullkomligt logiskt att Jamie Carra och Daniel Agger stod i en halvtimme och pratade om vem som skulle rensa undan en boll i eget straffområde, ända tills de gav den till Nikica Jelević så att han kunde göra mål.

Så, i just det läget – vilket lag var Liverpool då? Vid 0–1 på Wembley, med fiaskot som en undertröja under tröjorna?

Jo, sanningen är väl att de någonstans inte ens var ett lag då – utan en klubb.

När Everton blev lillebror igen, vant vid dumheter och att vika sig när det verkligen gäller, så blev Liverpool sin historia igen. Starkt, stort, vant vid att vinna.

Kenny Dalglish coachar aktivt, och gör taktiska förändringar som vänder matchen. Andy Carroll växer in i rollen som anfallsledare och är bäst av alla, och när Liverpool får den där frisparken så är det mest talande inte att Carroll går upp över Fellaini och nickar in vinstmålet – utan att två Liverpool-spelare (Carroll och Maxi R) står i kanonläge för att avgöra, mitt i ett straffområde fullt av blå.

Carragher skriker rakt ut efteråt, Steven Gerrard kramar om Bellamy, Brad Jones vinner på Wembley för Luca, det är YNWA, och här sitter jag och kommer ihåg varför jag alltjämt och trots allt tycker om Liverpool.

Fint, var det.

/Simon Bank

En liten epilog till det förra inlägget, så här efter en spelad halvlek på Korsika.

Ni känner säkert till hur chimärbilden av en korsikan ser ut, att Corse är ett franskt Sicilien, där den typiske invånaren har närmare till knölpåken än till eftertanken. Om ni sett Rennes eller Nice spela de senaste åren, och fastnat för den skallige tjockisen som stått och skriker och vevar med armarna vid bänken så har ni sett själva klichébilden av en korsikan: Frédéric Antonetti.

Ja, och ikväll vänder alltså Frankrike blickarna mot ön, för första gången på rätt länge när det gäller fotboll. Gazélecs hjältar mot giganterna från OL. Halvamatörer mot Lisandro och Kim Källström.

Vi har paus nu. Det var på vippen att vi inte ens kom så långt.

I första halvlek har vi sett två stora gruppslagsmål ute på planen, och en bakifråntackling på Lacazette från Gaz-mittfältaren Colinet som hade fått Mario Balotelli att sätta händerna för ansiktet. Det röda kortet var så rött att det rann blod från det. Och sedan slogs de lite till efteråt. Domaren fick kalla till sig lagkaptenerna för att be dem lugna ner lagen tillräckligt för att slutföra halvleken. Spelet kom igång, Kim Källström dundrade en hysterisk mördarfrispark som tippades i ribban, det står fortfarande 0–0 och i detta nu utbryter någon form av gängbråk utanför Lyons omklädningsrum.

Vi får se om det blir någon match, det här. Vi får se om Korsika står kvar när natten kommer.

/Simon Bank

På den tredje dagen återuppstånden? Jag vet inte det, men det kan vara värt ett försök. Det här blev ju en sån där helg där allt landade i ett tillstånd av total uppgivenhet.

PSG–L’OM 2–1. Marseille jagade kvittering med Brandão och Gignac på topp.
Spurs–Norwich 1–2. För helvete.
Det finns, bokstavligen, ingenting jag tycker om med fotboll just nu.

För att gå vidare behöver vi alltså en tanke att hänga upp lite hoppfullhet på, och jag gjorde som jag gör ibland, och vände blicken söderöver. Mot Frankrike, eller inte, beroende lite på vem man frågar.

Ikväll spelas det nämligen cupsemifinal på Korsika, på Stade François–Coty i Ajaccio, och till och med för den som gett upp finns det nåt trösterikt i det.

Jag hade tänkt landa det här i en berättelse om korsikansk fotboll och Korsika, och det hade väl verkligen varit på sin plats. Det är nästan på dagen 20 år sedan en annan cupsemifinal på Korsika (Bastia–OM), den som slutade med att en fuskbygd extraläktare rasade, med arton döda och över tvåtusen skadade, den största tragedin i fransk fotbolls historia.  Nyligen lades ett förslag – jag vet inte om det gick igenom – om att ingen fransk fotboll någonsin skulle spelas datumet den 5 maj, för att hylla och minnas offren.

Jag hade långt gångna planer på att skriva om det där, och jag tänkte berätta historien om familjen Orsoni, Europas kanske märkligaste klubbägare; om maffian och en avbruten hungerstrejk. Det får bli en annan gång. Jag kunde tagit upp den korsikanska nationalismens olika sidor, eller det faktum att högerextrema FN-ledaren Marine Le Pen stod i Ajaccio och pratade om ett Frankrike som måste försvaras mot yttre hot för tre veckor sedan – och att rasister sedan totalförstörde en muslimsk bönesal mitt i samma stad i går natt.

Framför allt tänkte jag ju skriva lite om hur Gazélec Ajaccio, andralaget i en stad som är lika stor som Eskilstuna, lyckats ta sig till semifinal i Frankrikes största cup. Det är alltså inte ACA, bottenlaget i Ligue 1, som Kim Källström möter ikväll – det är division tre-klubben Gaz, med en snittpublik på 1100.

– I stan pratar man bara om Gaz. Det är märkligt, för det finns ändå en klubb som spelar i Ligue 1, men det är Gaz som är populärast i stan, säger Gaz-tränaren Dominique Veilx till Europe1.

Inför den här matchen ryktades det att Jean-Michel Aulas, Lyons drivne president, erbjudit Gaz att spela matchen i Lyon istället, mot att de fick intäkterna från publiken (runt åtta miljoner kronor). Han borde vetat bättre än att utmana korsikansk stolthet. Reaktionerna var våldsamma i Ajaccio. Inte fan skulle de sälja bort sin hemmamatch.

Gaz kommer att ta steget upp i Ligue 2 i vår, de är tillbaka i elitfotbollen och ikväll möter de Frankrikes största klubb på 2000-talet.

Om ett par timmar slåss de för att ta en korsikansk klubb till en cupfinal, tjugo år efter att en katastrof slog sönder öns fotboll. Gazélecs har själva gått ut och förklarat att den här gången slåss de inte för sin klubb – utan för hela sin ö.

Det var alltså vad jag tänkte berättat om. Men en liten film kom i vägen.

1978 fick den franske filmguden Jacques Tati ett speciellt uppdrag. Bastia hade, för första och enda gången någonsin, tagit sig till en europeisk cupfinal. De skulle spela Uefa-final mot PSV Eindhoven, och Tati ombads att föreviga hur en liten stad med 40 000 invånare hamnade i världens blickfång.

Bastias lag hade inhemska korsikapojkar (stenhårde liberon Charles Orlanducci, mittfältaren Claude Papi) som ryggrad och inköpte Amsterdam-playboyen Johnny Rep längst fram. Gamla tanter ritade grafitti på väggarna, kyrktornen smyckades i blått och vitt (det är min favoritbild i filmen), stoltheten rann som en lycklig flod genom en hel liten stad.

PSV var bra – även om Ralf Edström just lämnat klubben – men de fick lite hjälp av omständigheterna. Planen var regnsjuk, men domaren kunde inte skjuta upp matchen eftersom väldigt många av spelarna hade Argentina-VM ett par veckor senare och inte kunde spränga ett redan tätt matchprogram.

Bastias hemmafördel försvann, PSV vann returen i Eindhoven med 3–0.

Tati dog några år senare, han hann aldrig riktigt göra klart filmen. Mer än tjugo år efteråt slutförde hans dotter Sophie projektet och presenterade kortdokumentären Forza Bastia.

Jag har bara läst om den förut, men när jag skulle läsa om Gazélec så snubblade jag över den i fullt, rörligt format.
Jag säger inte att jag förlåter fotbollssporten efter att ha sett den, men jag hatar den inte riktigt lika mycket längre. Det finns inte en enskild bild som inte vibrerar, inte en vinkel som inte gör en nostalgisk efter något man aldrig ens upplevt.

Forza Bastia. Allez le Gazélec. Mot den moderna fotbollen.

/Simon Bank

Från Sundets Pärla och rakt in i det grå. Att komma till Göteborg är som att komma hem till familjen. En familj som oupphörligen slår en i ansiktet med en blöt, iskall handduk – men ändån.

Idag är det kamratmatch, igår var det lite kvalitativt fotbollskrig, och jag ska erkänna att jag inte riktigt är klar med gårdagen än.

Jag skrev ju inte det jag borde om Pär Hansson.

Men låt oss först göra lite som ett lag som byter in Gignac och Brandão när de jagar kvitteringar i Paris. Låt oss ta en liten omväg till målet.

Så här: Vad var det egentligen Alex Ferguson såg i David De Gea? En ung målvakt som var skicklig på linjen, som hade fina reflexer och stor vana trots sin ungdom? En spelare som hade lite problem med skotten utifrån, men bra teknik? Jo, men mest av allt sökte han ju efter något annat:

– Vi letade efter samma kvalitéer som Edwin van der Sar hade; lugnet och de organisatoriska egenskaperna.

Organisatoriska egenskaper – där har ni en kravprofil för den som vill stå i det bästa laget i världens modernaste liga. När Rio Ferdinand skulle hylla van der Sar inför hans avslutande matcher i United var det mycket riktigt fötterna han pekade på.

– Du kan vara den bäste bollräddaren i världen, men om du inte har bra fötter kommer du inte att överleva i Manchester United, sa han.

Ett par månader senare fick Rio en ny lagkamrat, och han förstod precis vad Ferguson menade:

– Det första jag såg var att David hade en likhet med van der Sar: Han är bra med fötterna.

I Holland kallades van der Sar het Ijskonijn. Iskaninen. Det är ett nederländskt uttryck för någon som är väldigt lugn och cool, det var sådan van der Sar var som spelare och det är sådan han är som person.

Målvakten van der Sar hade Europas mest organisatoriska målvaktsfötter, och det hade han eftersom han fick lära sig att ha det. I Ajax utbildade van Gaal honom till en sista libero, en målvakt att vända spelet på utan att behöva vara rädd för att få ett inkast mot sig eller en boll i en mittbacksnacke.

Det handlar så klart om tradition och kultur. Holland hade och har sitt totalkoncept, målvakter där förväntas spela på ett annat sätt än målvakter i Italien och, i mindre grad, England. Har ni någon gång sett Manuel Neuer, världens bäste målvakt, värma upp så har ni sett ett tillslag med två fötter som skulle göra vilken landslagsspelare som helst stolt.

Det är inte heller någon slump. Neuer formades av Schalkes u-målvaktstränare (Tysklands bäste) Lothar Matuschak, och han formade en utespelare som råkade ha handskar på sig.

– Vi började alltid med fötterna på träningarna, har Neuer berättat.

De värmde upp med höger och vänster, långa och korta bollar, innan de ens gav sig på själva målvaktstekniken.

– Vi måste spela fotboll med två fötter.

Och med det är vi framme där vi började, vid Pär Hanssons båda fötter.

I matchen mot Elfsborg igår gjorde han två-tre direkt avgörande kanonräddningar, men det som imponerade mest – trots att vi sett det hundra gånger förut – var hur han spelade utanför straffområdet.

– Han har lagt till en dimension till i sitt spel, sa Conny Karlsson när jag frågade.

Hansson har väl snarare tagit en gammal dimension ett steg längre. Mot Elfsborg spelade han libero, han bröt anfall, var ute och dribblade, nickade ner bollar till sin ytterback, vände spel med båda fötterna.

En kollega påstod att det ”sett lite darrigt ut”, men det märkliga var ju att det aldrig gjorde det. Det var darriga situationer, men Hansson stod där som en iskanin och hanterade dem utan att pulsen steg en enda gång.

– Det kändes helt lugnt, sa han. Men det är klart, om man missar ser det ju dumt ut, det vet jag.

Sverige har många målvakter och bra målvakter, men vi har bara en riktigt modern fotbollsmålvakt. Många i den nya generationen målvaktstalanger har ett förflutet som utespelare, långt upp i pojkåldern, och Pär Hansson är den som kommit längst av dem. Han är lagkapten och organiserar sitt försvar (han skällde ut dem en gång igår, vid rätt tillfälle där också), han är deras siste försvarare och deras förste anfallare.

– Jag vill spela mer så, det är viktigt att kunna ligga långt ut och bryta innan det blir farligt.

van der Sar hade sin van Gaal, Neuer sin Matuschak. Pär Hansson hade sin Jim Dahlin, hans juniortränare i Vejby IF.

– Han sa till mig att jag skulle spela långt ut och använda fötterna. Om man missar och nån skickar in bollen i öppet mål så gör man bort sig, men han sa till mig att han tog ansvaret för det i så fall, att det var hans fel om det hände.

Igår gav Pär Hansson en masterclass i modernt målvaktsspel, en instruktionsvideo för unga talanger. Han räddade när det behövdes, men framför allt spelade han lika mycket utanför straffområdet som inuti, lika mycket med fötterna och huvudet som med händerna.

Och han var aldrig nära att missa.

/Simon Bank

Man ska inte bita den hand som… och så vidare, men det här är ju en dag då jag har all förståelse i världen för den cykelintresserade del av läsekretsen som undrar vad svenska tidningar egentligen håller på med.

OS-medaljören Gustav Larsson kör på Magnus Bäckstedts gamla kullerstenar, Hushovd kraschar, det mest dramatiska av alla cykellopp rullar genom norra Frankrike, historia skrivs, det sänds direkt i svensk tv och – det är tyst i princip överallt.

Tom Boonen tog med sig formen från Flandern och söndagscyklade sig hel igenom helvetet i norr. Om inget mycket märkligt händer såhär de sista kilometerna så kommer han att ha vunnit fyra gånger, och kan kliva upp bredvid en annan belgare allra högst upp i historien.

Ja, och det ger ju mig ett utmärkt tillfälle att berätta vad Roger De Vlaeminck sysslat med på sistone.

Han vann Paris-Roubaix fyra gånger på 70-talet, fast egentligen var det ju inte cyklist han tänkte bli. De Vlaeminck växte upp i lilla Eeklo uppe i norra Belgien, och det var fotboll han skulle syssla med. Han började i den lokala klubben, som var uppe och nosade på elitdivisionerna i Belgien, och blev som sextonåring uttagen i a-laget för första gången. När han klev av spelarbussen, stolt som en tupp, frågade klubbpresidenten honom vad han gjorde där, vem han var egentligen.

Unge Roger tog inte skiten. Han slutade direkt, och började cykla istället.

För belgisk cykelsport var det ett fint spontanbeslut, De Vlaeminck började jaga Eddy Merckx i endagarsloppen, och blev historiens bäste Paris-Roubaix-cyklist.

De Vlaeminck är 64 år nu, en idrottspensionär som cyklar för skojs skull och pratar när någon ber om hans åsikt. Han följer cykelsporten, men det betyder inte att han släppt greppet om sin allra första kärlek.

När KFC Eeklo behövde honom sa han ju inte nej.

Fotbollsklubben som fick honom att sluta med fotboll åkte kana genom seriesystemet, ner i regionalligorna, men framför allt hade de stora ekonomiska bekymmer.

Häromåret, när det såg som mörkast ut, tog en gammal cyklist på sig jobbet att försöka rädda dem. Roger De Vlaeminck, ”Monsieur Paris-Roubaix”, klev in som PR-ansvarig för Eeklo.

– Jag har hållit på den här klubben i årtionden. Mitt hjärta blöder när de förlorar. Tanken på att de skulle flyttas ner i den fjärde regionsserien skrämmer mig. Klubben har skulder, men jag vill se framåt. I en roll som PR-ansvarig vill jag etablera kontakter med möjliga sponsorer.

FCK Eeklo blev aldrig någon framgångssaga, men de fick i alla fall hjälp. En del pengar kom in, det var svårare att säga nej till en legendar än till en krisande klubb. Och spelarna fick höra ett och annat från en som en gång tog sig igenom helvetet snabbare än någon annan i världen – fyra gånger om.

– Förlora kan man göra, men aldrig utan en blöt tröja.

/Simon Bank