¡Hay Liga!

Efter ett dygn på en bättre plats hann jag hem lagom till andra halvlek av Valencia–Racing, lagom till Soldado-kalaset, och det var precis så intressant att det är värt ett par rader.

Ni minns det där som Del Bosque berättade om sina träningar med Real Madrid? Att han brukade låta försvararna möta anfallarna i smålagsspel – och att backarna alltid, utan undantag, vann, trots att de mötte den starkaste, mest begåvade offensiven i spelets historia?

I kväll spelade Unai Emerys Valencia en stor del av matchen med en av de mest obalanserade elvor fotbollseuropa känner. De avslutade, när de jagade vändning, med att spela med Tino Costa, Éver Banega, Pablo Hernández, Sergio Canales och Jonas som uppbackning bakom Soldado. Fem spelare som alla skulle kunna vara offensivt nav i vilket annat lag som helst. Snabba fötter, passningsintelligens, briljans, allt. De rullade runt bollen som om de spelade det där som spanjorerna kallar rondo, fram och tillbaka, runt, runt.

Det dröjde 90 minuter tills målet och målen kom, de vände 1–3 till 4–3 på det där sättet som man nästan bara kan i den här ligan. De gjorde fyra mål… och ändå känns det som att de behöver mer direkthet och spets.

Valencia har städat ekonomi, tagit sitt ansvar, sålt alla sina fyra världsmästare (Mata, Marchena, Villa, Silva) och byggt ett av La Ligas absolut mest spännande fotbollslag. De kommer att spela en del av ligans bästa fotboll i vinter, men jag tror inte att de kommer att göra riktigt så många mål som de kommer att förtjäna.

/Simon Bank

AZ, Metalist, Austria Wien, MFF.

Jo, så att.

Först ska jag ju blotta mig här – inte fysiskt, jag ska inte på 30-årsfest än på ett par timmar – och tala om att jag tyckte det var pisstråkigt att MFF hamnade just i det sällskapet. Och bara det säger ju en del om hur vi kommit att passa in oss i Europa-hierarkin. I alla fall om vi utgår från att jag är representativ för befolkningen, vilket jag tror i det här fallet.

Vi får en kanonlottning, och vi tycker att den är trist.

Vi får en sportsligt överkomlig grupp, och tycker att det hade varit bättre med lite roliga matcher.

Vi har vant oss vid att Europaspel inte handlar om att vinna, utan om att vara med, alltså satt jag och skrek efter att hamna med Atlético Madrid, Udinese och Rennes – eller möjligen med PSG, Bielsa och Salzburg. För äventyrets skull.

Men med två minuters eftertanke: Superlottning. Lysande. En möjlighet.

Charkiv har man ju hängt i en del det sista. Aleksandr Jaroslavskijs klubbygge och dess politiska roll i Ukraina ska ni läsa mer om här, om AZ ska ni veta att man inte jävlas med Verbeek i onödan, och hundraåringen Austria Wien? Tja, det senaste jag hörde var att de haft Raymond Domenech till att undervisa ett av deras ungdomslag. Så så bra kan de ju inte vara.

Annars? Bielsa mot Parabe Saint-Germain blir förstås oerhört spännande, liksom titankampen mellan två av Europas absolut bästa ungdomsskolor – Rennes och Udinese – i grupp i.

Och så ska vi för en gångs skull inte gnälla så mycket över vad Tottenham hamnat i för sällskap, utan se fram oerhört mycket mot besöket i södra Dublin. Shamrock Rovers är det första irländska lag på ett halvsekel som kommer att spela europaspel i december, efter bragden i Belgrad igår.

De är mest ute efter äventyret. Malmö FF ska sikta på mer.

•••
•••

Sen så fick vi en strejk i Serie A. Jag köper ju inte det reflexmässiga avfärdandet av spelarnas krav som miljonärers bortskämda fajt för sina perverterade löner, även om det förstås finns inslag av det den här gången också. Men även en miljonär har rätt till sin arbetsrätt, sin arbetstrygghet och det, och den här konflikten har alltså puttrat sedan i november.

Och, för övrigt, den som kallar Damiano Tommasi illojal, bortskämd och allienerad vet helt enkelt inte vem Damiano Tommasi är. Det finns saker i den här strejken som är legitima. Det betyder inte att den inte ställer till enorma problem. För att ta ett exempel: Milan kommer när de möter Barcelona i Champions League att, i bästa fall, ha spelat en riktig tävlingsmatch sedan i maj.

/Simon Bank

Jahadu, Luis Enrique.

När du står där, och tuggar tuggummit som om det sagt nåt om din mamma, när Slovan kontrat in en spik i Romas europakista och du just bytt ut mannen som är större än både dig och laget och närapå hela klubben…

…vad tänker du då?

Roma fortsätter värva, Osvaldo och Simon Kjær verkar vara klara båda två, men det kommer ändå att bli en lång vinter utan europaspel för dina amerikanska chefer, dina spanska hjälptränare och dina italienska spelare. Alla kan se att bitarna inte sitter ihop än, alla kan se att bomben Totti håller på att växa (och att förstoras upp, som alltid) till något svårkontrollerbart, men alla kan också se att det finns små spår att tycka väldigt mycket om i ditt projekt.

När matchen avslutades ikväll spelade Roma med José Ángel, 21, målsumparmaskinen Bojan Krkic, 20, den underbare Federico Viviani, 19, Stefano Okaka, 22, och Valerio Verre, 17, som just hade ersatt Gianluca Caprari, 18.

Ángel är jag oerhört förtjust i. Viviani kommer att bli stor på riktigt. I sekvenser ser passningsspelet fantastiskt fint ut. Men det är också uppenbart att det fattas kvalité och att det kommer att ta tid och pengar för att genomföra den här kulturrevolutionen.

Pengar finns, en del.

Finns tid?

Roma är den enda klubb i Serie A som verkligen genomför en kulturförvandling i år, och det är möjligt att Enrique litat för blint på löftena han fått. Att han ska få tid, att han ska få genomföra sin vision. Men det är skillnad på att nöta in ett spelsätt i Barcelona, där alla vet vad slutprodukten kommer att bli, där kan man skicka in småkillarna och låta dem lära sig.

Men i Rom, när Totti mår dåligt och man just missat en plats i Europa League?

Vore jag Luis Enrique hade jag köpt mer tuggummi.

/Simon Bank

PS. In other news: Bloody hell. Det blir en lång natt i Belgrad. Och en historisk morgon på ön.

Champions League-lottningen?

Trevligt, förstås. Det blir det alltid, det går inte att pussla ihop lottningar med så här mycket fint utan att det blir bra matcher. Zlatan mot Filosofen, Madrid-Lyon-Ajax igen, Porto mot östblocket (och Bruno Alves), BvB mot the Arsenal och Kun Agüero till Neapel.

Det kommer bli fascinerande, den här gången också. Annars tänker jag ju mest på HIF, som ska spela, och på Serie A, som inte ska spela.

Det är trist, av flera skäl som jag redan rört vid, men framför allt är det naturligt. Jag kommer alltid att hålla på alla fackförbund som leds av Damiano Tommasi, så enkelt är det. Konflikten i sig är mer komplex, men grund- och knäckfrågan verkar i allt väsentligt handla om rätten till ett kollektivavtal som skyddar spelare från att hamna i ett frysfack som kan hota deras karriärer.

Symbolfallet, med Ledesma och Pandev i Lazio, skrev jag om när det var aktuellt. Nu ser vi på fotboll istället.

/Simon Bank

Arsenals facit i kvalmatcher till Champions League: Tio spelade, tio vunna, 24–3 i mål.

Till slut och till sist: The kids were alright, den här gången också.

Mycket mer var det förstås inte, de spelade den enda fotboll de rimligen kan spela med den här truppsammansättningen. Offensivt, med Frimpong som mittfältsankare och rätt mycket framåttanke i övrigt. Udinese trivs i Guidolins nya, europaanpassade 4-4-1-1 och är genuint farligt med kantkanonerna Isla och Armero som understöd till världens ende Toto Di Natale.

I de riktigt stora lagen ser man en grundtrygghet och jämnhet över hela planen. Här var det två lag som fick försöka täta sina hål medan de rodde. Joel Ekstrand hade det jobbigare den här gången än senast, Udineses mittbackar fick problem när de blev isärdragna, och på andra sidan var Theo Walcott länge den där Theo Walcott-skuggan som man mest blir trött på, medan Ramsey också var en frustrerande blek kopia av sin egen potential.

Till slut avgjorde klasspelarna. Gervinho var genomgående mycket, mycket bra. Szczesny är, vi vet det nu, en färdig världsmålvakt. De fick sitt avgörande 1–1-mål, och när Udinese gick över till 3-4-3 kunde Sagna sticka fram en löpboll till Walcott för 2–1. Det här började som en dag när Arsenal mötte kalla händer i Rennes och Lille, det slutade som en dag då de, trots allt, överlevt.

Och Udinese? Deras klasspelare?

Udineses moderna historia är så tätt sammankopplad med Toto Di Natale att det är svårt att se skillnad på dem. Han har burit laget i så många år att det förstår är som det ska att han bär dem i förlusten också.

Toto Di Natale, den 23 augusti 2011:
– Jag har pratat på napoletanska i omklädningsrummet i veckan. Jag har sagt att det här, det är en lätt match för oss. Äh, allvarligt talat så… jag är 34 år gammal, jag har spelat ett VM, och efter det som hände mig i EM så är jag van vid den här sortens press.

Toto Di Natale, den 22 juni 2008.

Toto Di Natale, den 24 augusti 2011.

Det var en mycket bra slagen straff. Szczesny var bara dubbelt så bra.

Annars då?

Tja, Roland Nilsson var längre ifrån Champions League än vad Malmö FF var. Och HIF ska, det visste vi redan, vara glada att de slipper att möta Axel Witsel imorgon.

/Simon Bank

Ja, och medan vi sitter här och laddar för alla kvals heliga kval: Rykten om rykten.

Det är alltså klart att Fenerbahçe, mitt i en tokhärva av trovärdighetsproblem och juridiska problem, inte kommer att delta i årets Champions League. De har problem så det räcker på hemmaplan.

Och vad händer då? Vilka tar deras plats då?

Ingen vet än, Uefa tar sin tid på sig – men det sägs och det ryktas och det talas om att platsen kommer att gå till den högst rankade klubben som kvalar. Vilket alltså skulle vara en klubb från N5 i Londons norra delar. Inget är bekräftat, men mycket talar för att Arsène Wenger just räddats av att gud kom ut ur maskinen och lyfte honom in i ljuset.

Oh. The Drama. Besked ska komma 20.30, just nu cirkulerar flera olika uppgifter om vilket lag som kan tänkas ta Feners plats.

Uppdaterat: Det blir alltså Trabzon som kliver in. Och därmed har vi i alla fall en diaspora i läsekretsen som trivs med livet just ikväll. Återstår att se vad som händer med Trabzon i utredningen. Det är den här nya vackra världen vi lever i.

/Simon Bank

Inte ger man fan i politiken, för att man är konventionell.

En dag som den här, när Arsenals alla spöken krockar med Serie A:s förnuftigaste finansprojekt, kan vi ju lika gärna snabbkommentera de senaste veckornas största fotbollsfrågor.

Arsenal… ni vet ju vad matchen gäller ikväll. Överdrifter är vår livsluft i det här huset, men just den här gången är vi lite illa ute, eftersom de inte existerar. Säg vad du vill om hur viktigt det är för Arsenal och för Arsènes trovärdighet med ett resultat i Friulien – och du har rätt. Det går inte att överdriva.

Wenger måste ta sig in genom dörren till Champions League, jag tror att han löser det, och Arsenal måste sedan köpa in en ryggrad. Alla vet att det blir svårt. Jag tror att det blir ännu svårare.

Arsenal jagar trovärdiga, trygga, talangfulla spelare som kan gå in och göra ett jobb, och det är en jakt som får mig att tänka på den dikt i Moderna Myter där Lars Gyllensten skriver om att jaga enhörning.

Den som börjar:

Det är inte lätt att jaga enhörning. För det första vet man inte om den finns. För det andra vet man inte hur den ser ut, om man vet att den finns.

…och slutar:

Det är inte lätt att jaga enhörning. Men det är inte heller nödvändigt.

För Wenger är det däremot nödvändigt att jaga enhörning. Alla vet det, och där finns problemet. Han kan håva efter Yann M’Vila, vilket är smart och rätt – men Rennes vill inte släppa, och framför allt har Wenger den moderna fotbollshistoriens sämsta förhandlingsläge.

Alla vet att han måste handla.

Alla vet att han har pengar.

Alla vet att han är – eller i alla fall borde vara – desperat.

Det här kommer att bli som när City eller Chelsea köper spelare, fast mycket värre. Arsenal kommer att få betala överpriser, och alla vet hur Wenger hatar just det.

•••
•••

Mer politik.

Ni har väl redan läst allt som finns att läsa om spelarstrejken i Spanien och den hotande spelarstrejken i Italien.

Båda strejkerna är sympatiska, till nästan hundra procent. Arbetare ska ha kollektivavtal och arbetare har rätt att få ut sina löner i tid. Alldeles oavsett hur mycket pengar de där arbetarna tjänar. Man säljer inte bort sin rätt till arbete och arbetsförhållanden. Forza Damiano, viva Rubiales.

Den eventualitet som fått lite lite utrymme, eller som jag faktiskt inte läst något om alls, är vad som händer om strejkerna drar ut en vecka eller två på tiden.

Lite fakta om säsongerna, först:

La Liga har redan strejkat bort en vecka. Därför följer de, i detta nu, samma schemateckning som Serie A:

Start 27 augusti, sista omgången 13 maj. Vinteruppehåll i 21 dagar. 38 omgångar som ska spelas på 260 effektiva speldagar.

Just det där vinteruppehållet är ju ett av Spaniens och Italiens tyngsta konkurrensfördelar i europaspelet, jämfört med Premier League som – enligt läkarforskning – alltid får sina spelare frekvent skadade under säsongens sista två månader.

Premier League spelas från 13 augusti till 13 maj, med fem dagars ”vinteruppehåll”. 38 omgångar under 274 effektiva dagar.

Just nu ser det ju ut som att Serie A kommer att hitta ett avtal – besked kommer under eftermiddagen/kvällen – medan Spanien sitter trängre till.

Men om strejkerna hänger i, om man inte hittar en snabb lösning, riskerar Spanien och Italien att bli av med ett av de starkaste argument de har i internationell konkurrens.

Jag tror inte att Manchester United håller tummarna för att de skyndar på sina förhandlingar.

/Simon Bank

Olof Mellberg skadad, själva ryggraden i Sveriges försvar missar ödesresan till Budapest.

Ja, det är ju den officiella versionen i alla fall. Sen går man ut på stan, sneglar över reklamskyltarna – och vad ser man? Tja, vi kan väl nöja oss med att säga att grunden i god journalistik alltid är att inte tro på det första man hör. Olof Mellberg skadad? Säkert, hörrni.

/Simon Bank

Jaha. Vi börjar där vi slutade.

Tottenham är fortfarande ett bra lag. Premier League är fortfarande den liga i världen som är bäst på att kombinera intensitet och kvalitet. Och Manchester United är fortfarande mästare.

Vi kan väl unna oss ett tankeexperiment: Om vi hade frusit ner valfri brittisk fotbollstränare för 22 år sen – alltså när Tottenham senast vann på Old Trafford – och tinat upp honom lagom till avspark i kväll…

…vad hade han tänkt då?

United möter Spurs, lagen spelar med en halv ren anfallare var, och de fyra som står uppsatta som forwarder är 170 (Defoe), 175 (van der Vaart), 176 (Rooney) och 185 (Welbeck) centimeter långa. Engelsk fotboll 2011. En annan sport.

Matchen blev därefter, spel mot felvända anfallare och ute på kanterna. Väldigt lite långspel och väldigt högt tempo. United, med en ung kärna som inte ville ta för stora risker, sökte spel där de inte riskerade att bli straffade: kanterna, mest på Ashley Young som snabbt fick övertag på kompisen Kyle Walker.

Spurs? Modigare i spelet, av nödvändighet och eftersom det är så de spelar. In genom mitten, mycket klapp-klapp, men också långsammare och hälften så vasst. Aaron Lennon ville inte ens utmana Evra, Defoe kom långt från mål – och de farligaste chanserna kom när United var på väg framåt och tappade boll på mitten.

Det kändes ändå som att det här var poäng som gick att ta. United utan sina mittbackar, lite mer oprövat och ofärdigt men… javafan, det är ju samma tröjor och samma kultur. Chris Smalling gör ett superjobb som högerback igen, den här gången mötte han en av världens bästa vänsterspelare. Och där Lennons viktigaste roll i matchen var att ge understöd åt sin högerback (Walker i första, Corluka i andra) så testade United hela tiden Tottenhams ytterbackar, med Young, med Rooney, med Nani.

Smalling droppade, Cleverley lyfte in inlägget, Welbeck nick förbi Friedel.

1–0, det hade gått en timme och man kan peka finger mot Assou-Ekotto som dummissade en rensning, men så dags hade klockan redan stått och ringt i en kvart utan att Harry Redknapp hört den. Niko Kranjçar hängde så oerhört mycket i luften på mitten, defensivt, utan att Spurs bytte eller tätade till motorvägen runt honom.

1–0, och allt föll på plats. United var mästare igen, Spurs ett nummer för litet. När Spurs bytte sig till två anfallare och lite tryck kontrade United in ett drömmål direkt. När De Gea (bra med fötterna, men horribelt darrig i allt annat. Igen) bjöd Defoe på öppet mål dunkade han bollen i stolpen.

3–0. På lite drygt två veckor går Spurs nu mot City, Liverpool och Arsenal.

Can we get a Mulligan?

/Simon Bank

Först som sist: Det är då en lisa för själen att se Gary Neville sitta och kommentera Liverpool-matcher, på min ära. Det är lika bisarrt som om Viasat skulle anställa Lasse Lag… äh, till matchen:

Alla som vet var Arsenal befinner sig just nu vet ju att problemet inte är att Arsenal inte gör bra matcher. Problemet är att de gör bra matcher, att spelarna som är där ute gör precis vad man kan förvänta sig, att det är logiskt att de går ut mot Liverpool hemma i N5 och har det riktigt jävla jobbigt.

I fem minuter stod Liverpool tio meter nedanför mittlinjen och väntade, som av gammal vana – sedan var det som att de förstod vad alla andra redan vet. Arsenal 2011 är inte längre Arsenal. Det är ett lag, just nu, som har genuina och stora problem med sin ryggrad. Och det där ska inte läsas som ett osmakligt skämt på Koscielnys bekostnad.

Szczesny är en världsmålvakt redan nu, med precis rätt balans mellan briljans och psykopati. Jag har alltid gillat Vermaelen. Frimpong är en north London boy som verkligen brinner för uppgiften och som bär på ett embryo till allt det där Arsenal behöver. Nu krävs det av honom att leda med en fysik och en aggressivitet han inte riktigt behärskar än. Två gula, ett onödigt andra. En olycka som följde tidtabellen. Frimpong gömde ansiktet i händerna, och Emirates applåderade honom.

A boy for a man’s job. Det är inte hans fel.

Mer än så är det inte. Och när hela världen vänder sig mot Wenger så vill jag ju också försvara honom. Han är vad han är, vad han alltid har varit. Om det finns ett stort, strukturellt fel i Arsenal som klubb så är det att klubben förvandlats till en teknokrati där Wenger varit den enda kraften, den enda ideologen.

Det pratas mycket om ålder, och det stämmer ju. BvB klarar sig i Bundesliga med alla sina kids, men dels är det en annan miljö, dels har de inte slarvat med ryggraden. Och… det handlar ju mer om erfarenhet än om hur länge spelarna levt. Premier League är den tuffaste miljö som finns för en fotbollsspelare, och på de viktigaste positionerna (mittförsvar, innermittfält) skilde det rätt många hundra timmar på lagen som spelade idag.

Så här:
Arsenal
Szczesny 16 PL-matcher från start
—
Sagna 128 matcher
Vermaelen 39 matcher
Miquel 0 matcher
Jenkinson 0 matcher
—
Frimpong 0 matcher
Ramsey 14 matcher
Nasri 78 matcher
—
Walcott 63 matcher
van Persie 113 matcher
Arsjavin 63 matcher

Liverpool:
Reina 221 matcher
—
Kelly 10 matcher
Carragher 450 matcher
Agger 82 matcher
Enrique 112 matcher
—
Henderson 61 matcher
Lucas 90 matcher
Adam 36 matcher
Downing 226 matcher
—
Kuijt 154 matcher
Carroll 49 matcher

Arsenal saknade tyngden, Liverpool (utan Suarez) saknade all form av briljans.

Matchen blev därefter.

Små blixtar av Nasri-fart, en missad superchans för van Persie, en period före paus där det såg ut som att Andy Carroll skulle ta med sig mittback och boll in i mål. Stewart Downing, det mest lyckade beviset på att Liverpools/Comollis Moneyball-modell faktiskt har stora poänger (när det gäller färdiga spelare, talangögat som gav honom sportchefsrollen i Spurs har inte levt upp till sin gamla Arsenal-hype), var bra idag också – men i det stora hela var Liverpool bara trögt och grått.

0–2. Arsenal förlorade Koscielny och Frimpong, två av Wengers smågrabbar hjälptes åt att skicka in ett avgörande självmål. Assist: Arsène Wenger själv.

/Simon Bank