Från Zagreb till Bryssel, från Champions League-porten till Europa League-tröskeln. Helsingborgs IF ska försöka krångla sig iväg på ett EL-äventyr igen, och det är ju en uppgift som ser mycket mindre överjävlig ut nu än den gjorde för ett par veckor sen.

Standard Liège har sålt ut sin talangbank på bara ett par dagar, snabbare än Jesper Jansson hinner säga Utrecht skickade de iväg Defour, Mangala och Witsel åt den iberiska halvön till, och fick 350 miljoner tillbaka.

Les Rouches har sålt slagstyrka, men det betyder inte att klubben blivit mindre intressant. Jag ska erkänna att jag trodde att mästarna fortfarande ägdes av Margarita, Robert Louis-Dreyfus änka, och att de alltså fortfarande innehade rollen som nåt slags lillebror till dårhuset som går under namnet Olympique de Marseille.

Så är det inte längre.

I somras sålde Margarita av sina andelar, och Standard fick en ny ägare. Roland Duchâtelet tog ett trappsteg upp från en liten klubb till en stor, och ger oss alltså ett skäl att berätta en fascinerande berättelse om Belgien.

Om HIF länge litade på en man som kallas för Sänga-Bengt så styrs Standard av en man som vill förändra världen som vi känner den. Alltså inte fotbollsvärlden – världen.

Häromåret kom en film med titeln La Vie Politique des Belges, Belgarnas politiska liv, som handlade om valet 1999. Ett av de märkligaste fenomenen i det valet var ett politiskt parti som knappt ens fanns, men som ändå kapade åt sig både röster och utrymme.

Partitet hette Vivant (”Levande”) och bildades 1997, av en visionär riskkapitalist med stora idéer. Två år senare fick de 130 000 röster (nära två procent), en sorts framgång som är i princip omöjlig för ett parti med en komplex politisk agenda.

Det som krävs är starka affischnamn och en stor symbolfråga. I Sverige finns ett tydligt exempel på en sån politisk framgångssaga: Ny Demokrati omfamnade en populistisk agenda, invandringspolitik och hade Ian och Bert och ett gäng läskbackar som front och förändrade svenskarnas politiska liv över ett par nätter.

Vivants symbolfråga var inte antiintellektualism och smygrasism – utan medborgarlön.

Deras ledare heter Roland Duchâtelet, och tänker just ikväll mest på hur man kan få stopp på Erik Sundins jävla djupledslöpningar.

Duchâtelet är en affärsman och multimiljonär som gjort sig sin förmögenhet i mikroelektronik-sektorn. På 90-talet letade han efter en politisk plattform för att rulla igång en revolution, men när han inte hittade någon insåg han att han bara hade ett alternativ kvar:

Han köpte sig en egen.

Duchâtelet grävde ner mellan 25 och 50 miljoner av sin förmögenhet i en politisk kampanj, som tryckte hårt på tryggheten i en fast lön för alla belgare.

– Det går att skapa ett system där den ett starkt socialt trygghetsnät finansieras helt av konsumtionsskatt, slog han fast.

När någon frågade om hans politiska hemvist målade han lika brett som vasst:

– Jag är fortfarande vänster, men jag är för liberal. Det har jag alltid varit. Vivant är mer socialt än socialisterna, mer liberalt än liberalerna. Den sloganen har vi haft sedan 1999.

•••
•••

Grunden har Duchâtelet hämtat i sitt eget område, den tekniska revolutionen.

Om 1800-talet var industrialismens århundrade, beroende av arbetande människor, så var 1900-talet den mikrotekniska innovationens århundrade. Duchâtelet (en av de starka profilerna i det globala nätverket BIEN, Basic Income Earth Network) uttryckte det enkelt i ett tal 2004:

– Idag har vi robotar som bygger mobiltelefoner. Om robotar gör det arbete som brukade ge människor deras försörjning – borde inte människorna fortsätta få sin lön, oavsett?

– Varför inte en gång för alla ge upp utopin om jobb till alla och omfamna realiteten med en garanterad inkomst för alla? Men i så fall är det ett måste att ersätta skatten på arbete med en skatt på produkter, att erkänna att robotar har ersatt arbetare.

Ingen politisk part hade föreslagit det på allvar tidigare. Medborgarlön var en filosofisk idé för rökrummen på universiteten. Men Duchâlet, en ekonom och civilingenjör, piskade snabbt in sitt budskap, sina konkreta reformer:

••Medborgarlön (135 euro för omyndiga, 400 upp till 24 års ålder, 540 i normal yrkeslivsålder och 800 euro för alla över 65 år).

••Ingen skatt för inkomster upp till 1250 euro, som ett sätt att undvika svartarbete.

••Ingen arbetsgivaravgift.

••En socialt/grönt orienterad skatt på all konsumtion. Högre skatt för lyxkonsumtion och miljöfarlig konsumtion.

Växlingen i Duchâtelets vision går från miljöfarligt till grönt, från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, där service blir drivande i ekonomin.

Kritikerna kallade honom ultraliberal och förenklande, men Vivant fick också utrymme i den allmänna debatten och lyfte upp en fråga ingen brytt sig om på allvar. Efter valet bildades förgreningar i Frankrike, Schweiz och Holland och han tror fortfarande på idéerna även om han är medveten om problematiken i nationella reformer i en global by.

Alldeles snart sitter – antar jag – Roland Duchâtelet på en hedersläktare och ser sin nya fotbollsklubb möta Helsingborgs IF i en kvalmatch.

Jag är, till skillnad mot vad många tror, inte nationelekonom nog för att vare sig lyfta eller skjuta ner hans livsvision (det enda jag vet om nationalekonomi är vad mamma lärt mig: att en miljard här och en miljard där… till slut blir rätt mycket pengar), men jag tycker det finns något fint med revolutionärer som inte pratar om tillväxt eller exklusion, utan om total social trygghet, miljömässig hållbarhet och ett konsumtionssamhälle som är styrt av en politisk vilja. 

Fast just ikväll håller jag ju på Sänga-Bengt, det gör jag ju.

/Simon Bank 

Malmö-morgon i Zagreb. Det kommer att bli en varm dag, en het kväll, och är det så att ni tagit er innanför plus-avspärrningarna så finns det ett dokument att läsa om Dinamos ”exekutive vicepresident” (det är Dinamo-språk för ”han som bestämmer”) Zdravko Mamić.

Det är vad vi kallar långläsning, men det är förstås alldeles för kort. Mamić går inte att sammanfatta på ett par tusen tecken, och med det i tankarna kastar vi ut den svage multimediaskribentens sista trumfkort: Myten om att bilder, de säger mer än väldigt många ord.

I texten skriver jag om Uefa-kvalet 2007, och om Dinamos hemkomst efteråt. Laget möttes av ett romskt band, som Mamić själv ska ha hyrt in. Han firade på precis samma sätt som jag inbillar mig att Håkan Jeppsson kommer att göra när MFF kommer hem från Kroatien.

Det där hände alltså 2007. Det var inför den matchen som han hade hållit hov inför press och sponsorer och berättat vad han tänkte göra med Youtube: Sätta på det, och inte med händerna (6,55 in på det klippet).

Det var också den säsongen han råkade lite illa ut när han behandlade en azerisk magdansös som om hon jobbade på strippklubb i Zagreb.

Zdravko Mamić är naturligtvis oerhört skicklig på väldigt många saker. En vass politisk operatör, en magiskt intagande personlighet som älskas av många. Ivan Turina försvarar honom i dagens tidning, AIK-målvakten är Dinamo hela vägen in, och hamnade själv mitt i en av Mamićs märkligheter när Uefa bestämde sig för att utreda anklagelser om läggmatcher. Turina förhördes för en match mot Arsenal.

– Det var inget särskilt, sa Ivan. Egentligen var det löjligt, jag gjorde fem-sex bra räddningar och var en av de bästa i den matchen. I förhören pratade de om andra saker, matcher i kroatiska ligan. Kroatien är ett litet land, alla vet allt om alla.

Turina var inte den ende som försvarade Mamić då.
När Vlatko Marković, president i kroatiska förbundet, frågades ut om Uefa-utredningen visste han vad han trodde.

– Om Mamić är skyldig till det här så lovar jag att äta skit

Men så är Marković och Mamić också goda vänner.
När Marković hamnade i trubbel på grund av ett uttalande om att han inte ville se några homosexuella inom fotbollen, red Mamić ut till hans försvar.
– I mitt lag spelar inga bögar. Och vad är felet med det? Jag ser inte en homosexuell på barrikaderna, hur han skulle kasta sig framför en spark och så… men att se en bög som balettdansare, artist, låtskrivare, journalist – absolut!

Och när förre storspelaren Igor Štimac utmanade Marković i presidentvalet i vintras?
Jo, då blev gamle Marković omvald för tredje gången, med en rösts marginal efter en smutsig kampanj.

Stimać pratade om ”en våldtagen demokrati” och i efterhand utreddes anklagelser om korruption. En av de röstande klubbledarna berättade att han blivit erbjuden 30 000 euro för att rösta på Stimać, men valde att rösta på Marković efter att ha fått 15 000 euro och en Audi A3 av Zdravko Mamić.

Vågorna gick höga efter det.

Internet är fullt av videoklipp med ”best of Mamić” eller imitatörer som härmar hans galna utbrott, och man kan ju tycka att det borde lugnat ner sig kring honom de senaste åren, men mannen är en naturkraft, ett epicentum.

2011 har han ägnat åt att fastna på film, sjungandes hyllningssånger till Dinamos ärkerival Hajduk, under en samling med kroatiska krigsveteraner. Det var i februari, när Hajduk firade sitt hundraårsjubileum.

Ett par månader senare var han med och drev igenom ett nytt namnbyte i Dinamo (det är inte första gången i klubbens moderna historia), klubbledningen slog fast att Dinamo är en direkt arvinge från Građanski Zagreb, en arbetarklubb med tydlig kroatisk identitet som upplöstes efter andra världskriget, och döpte om klubben till GNK Dinamo Zagreb. Eftersom Građanski bildades 1911 är det alltså hundraårsjubileum i år… alltså just samma år som Hajduk fyller hundra.

När ni läser om supporterprotester i Zagreb så är det allstå Zdravko Mamić de handlar om. När den på alla sätt stökiga supportergrupperingen Bad Blue Boys, en reell maktfaktor, bojkottar matcher så beror det på Mamić. Vill man få en bild av BBB finns det klipp för det också. Supporterhymnen Dinamo Ja Volim (Jag älskar Dinamo) fungerar utmärkt, med sin blandning av engagemang, estetik och våldsromantik.

Men en dumbom överlever inte i en klubb i tio år, och Mamić är ingen dumbom. Däremot har han en udda försvarstaktik när han blir pressad av journalister.

Ikväll möter Mamić Malmö på Maksimir.
Jag tror ju att det kommer att bli väldigt tufft för MFF, jag tror att det behövs en ny Ibrox-match och kanske ännu mer.

Men med lite tur får vi med oss fina klipp från den här kvällen också.

/Simon Bank

Äh, papper i maskin igen. Har ägnat de senaste dagarna åt arbete och fotboll, lite mindre åt bloggande. I lördags morse lyckades jag åka taxi till fel plan för en internmatch, för att ta en ny taxi och komma till rätt plats, där jag prompt tog plats framför en Galatasaray-älskande målvakt.

Och det skiter väl ni i, men jag ville bara säga att jag aldrig tidigare känt mig besläktad med Emmanuel Eboué och att nån gång ska vara den första och sista.

Hur som helst. Nu laddar ett Ebouélöst Arsenal för en halvmiljardsmatch i kväll, själv har jag tagit mark i Zagreb för att se Malmö FF försöka baxa sina drömmar hela vägen in genom Champions League-porten, och om ni undrar vad jag tror om den matchen så har jag väl så här långt mest en sak att säga:

Det känns som att den lokala pressen kan åka på en sjuhelvetes överraskning i morgon kväll.

/Simon Bank

Rasmus Jönsson till Wolfsburg? Vår Rasmus till medicinbollarnas överstepräst Quälix Magath?

Men herregud.

I somras skrev ju Magaths gamle favorit Hasan Salihamidžić på för Wolfsburg, men det ville sig inte bättre än att han bröt armen direkt. Inte för att det är något som får komma i vägen i en Magath-styrd regim. Under träningslägret i Bad Kleinkirchheim körde de stenhårda löprundor med kullerbyttor och armhävningar.

Alla slet, alla rullade, alla hävde.
Salihamidžić? Han gjorde lika många armhävningar som de andra. Fast på en arm.

Är det hit vi vill skicka allsvenskans finaste pojkspoling? Vill vi verkligen det?

/Simon Bank

Ukrainsk storpolitik och tysk nynazism… nä, vet ni vad, en dag när man vaknar till en hotellfrukost på våning åtta med Mr Vain och Maria Magdalena i högtalarna så kan man omöjligt fortsätta med den sortens densitet.

Istället kastar man sig över de lättare nyheterna från vår del av världen, och landar i Argentina.

En av mina kollegor, den argentinske sportjournalisten Walter Rotundo, har nämligen gjort vad bara riktigt stora genier lyckas med: Han har löst ett svårt problem på ett enkelt sätt.

Jo, förstår ni, Walter blev pappa för två veckor sen, och egentligen hade han ju en plan för sitt barn. Eftersom han är argentino, och eftersom han älskar fotboll, skulle han döpa barnet till Diego.

I detta, ska sägas, var han icke unik.

Problemet, om vi nu ska kalla det så, var att señor Rotundo inte fick en son. Han fick inte heller en dotter. Hans älskade nedkom istället med två stycken flickor, ett välskapt tvillingpar (en lingvistisk parentes: hur kommer man runt den vidriga tautologin ”tvillingpar”?).

Det var här Walters kreativitet sattes på prov. Det var här han var tvungen att visa vad för sorts man han är.
Och, tja, jag tycker ju att han löste namngivningsproblematiken alldeles utmärkt.

/Simon Bank

En natt i Charkiv är inte det sämsta. Sjevagol har gått och lagt sig (tror vi, han stör oss inte i lobbyn längre i alla fall), de har släckt ner gatubelysningen och Michael Wagner har just stegat upp Svobodij-torget här utanför och fått det till prick 119 000 kvadratmeter. Det gör det till Europas sjätte största, vi tror att det betyder att det missar VM-slutspelet och nu istället satsar på att ”bli kanon på midsommar”.

Förut idag flockades ett hundratal poliser runt det där torget. Det såg varmt ut med uniformerna och de där öst-stora mössorna, men de var där för att se till att dagens demonstrationer inte spårade ur. Protesterna har spridit sig hit från Kiev, där oppositionen slagit upp tält utanför domstolen där Julia Tymosjenko står åtalad för att ha slutit ett egenmäktigt energiavtal med storebror Ryssland.

Tymosjenko ledde den orange revolutionen och blev en ikonisk symbol för ett nytt, framväxande Ukraina, med flätor och allt. Hon blev premiärminister, men petades undan av president Janukovitj och befinner sig nu i opposition, rättssal och frihetsberövad i Kiev.

Demonstranterna hävdar att Janukovitj ligger bakom åtalet, att det är politiskt motiverat. EU, USA och faktiskt även Ryssland sluter upp bakom samma tanke, och har satt stenhård press på Ukraina att släppa Julia Tymosjenko, som själv klär sig i offerdräkt som om den vore ett andra skinn.

Och fotbollen? Julia Tymosjenko räknar det som en av sina stora meriter att det var under hennes styre som Ukraina började bygga inför EM, och gjorde det helt i linje med Uefas tidsplan. Annars har hon en klar tanke när det gäller det här med politiker och fotboll, eller i alla fall när det gäller hennes politiska motståndare och fotboll:

De ska hålla sig långt därifrån.

Hösten 2009, just som Viktor Janukovitj gått ut och förklarat att han tänkte kandidera för att återta makten i nästa presidentval, passade Tymosjenko på att smida medan lädret var varmt.

Janukovitj använde ju fotbollen som ett sätt att göra sig poppis. Han besökte Metalist Kharkiv för att stråla sig i glansen av deras framgångar, och han såg till att vara på plats när Ukraina hade chansen att play-off-kvala in till VM i Sydafrika.

Problemet var att det inte gick särskilt bra – och att Julia Tymosjenko påpekade det.

– Ta till exempel Charkivs underbara lag Metalist. Grabbarna har spelat fantastiskt hela året. De har slagit stora europeiska klubbar, tog sig till slutspelet i Uefa-cupen och låg långt fram i ukrainska ligan. Jag gratulerade dem flera gånger till deras briljanta segrar.

Och så själva poängen:

– Så hade det förmodligen fortsatt, om de inte fått besök av två kära gäster.

Hon syftade på Janukovitj och ex-presidenten Viktor Jutjenko. När de dök upp i Kharkiv förlorade Metalist – efter sex raka vinster – omedelbart mot bottenlaget Obolon.

– Trenden är tydlig, dundrade Tymosjenko. Så snart som Jutjenko och Janukovitj dyker upp på läktaren – vänta dig ett misslyckande.

Bara ett par veckor före Metalist-fiaskot hade Jutjenko och Janukovitj suttit på läktaren för att se Ukraina slå Grekland hemma och gå till VM. Det blev 0–1. Det blev inget VM.

– När de kommer ensamma kan du klara av deras ”tur”, men när de kommer båda två så är du chanslös, slog Julia Tymosjenko fast, innan hon konstaterade att politiker skulle hålla sig långt borta från fotbollen, för allas skull.

Nu sitter hon i alla fall anklagad för oansvariga affärer i Ukrainas namn, och riskerar ett mångårigt fängelsestraff. Och under tiden är det uppenbart att Janukovitj fortfarande har det jobbigt med fotbollsläktarna. I helgen mötte Dynamo Kiev Karpatij Lviv. Dynamos ultras har politiskt mest märkts genom en betydande högerextrem del (fördjupning, för den som vill), men den här gången fick de uppmärksamhet för att de protesterade mot presidenten med den värsta förolämpning de kunde komma på.

Fiffigt.

Och för att avsluta med något lite mer slugt i politisk väg – och för att avsluta det här inlägget innan internet tar slut: Låt mig återge en fin liten berättelse från tyska Der Spiegel.

I Tyskland, liksom i många andra länder, har extremhögern försökt slå sig in på fotbollsläktarna för att rekrytera. Klubbar som Schalke och Werder Bremen har drivit processer för att kunna utesluta medlemmar som samtidigt är medlemmar i det nationaldemokratiska partiet, eftersom de tycker att kombinationen av klubbideologi/naziideologi är omöjlig.

Men till saken: I helgen arrangerades den årliga Rock für Deutschland-festivalen, en nynazistisk musikfestival. I lördags var ett gäng där för att dela ut gratis t-shirts till ett par hundra konsertbesökare. Tröjorna var neonazi-estetiskt designade, med dödskallar och tydliga budskap:

”Hardcore Rebellen – National und Frei”, ”Hardcore-rebeller, nationalister och fria”. De såg ut som vilka nationalistgrejer som helst.

Eller, de gjorde det ända tills tröjbärarna kom hem och fick för sig att tvätta sina tröjor. När de gjorde det framträdde ett nytt tryck istället för det gamla:

”Allt din t-shirt kan kan du också – vi hjälper dig att bli fri från högerextremism”. Och så var det undertecknat med Exit, ni vet den där organisationen som hjälper dem som vill slita sig fria från nynazistiska miljöer.

Visst är det fantastiskt ändå?

/Simon Bank

Innan jag ger mig på en första rapport direkt från hotellobbyn där jag just nu hänger runt och kollar läget ihop med en ung, lovande kille som heter Andrij Sjevtjenko – en notis från Öarna.

De senaste dygnen har jag mer eller mindre levt på att följa London-kravallerna genom twitter. Jag vet inte om journalistik och direktrapporter på nätet någonsin seglat ifrån de vanliga rapporterna lika överlägset som under de här dagarna.

Hur som helst. Fotbollen har påverkats av kravallerna, och ikväll surrar nätet av en rapport om hur fotbollen också påverkat kravallerna. Samma dag som Millwall bortaspelar i ligacupen (Plymouth) ska ett gäng av deras hårdaste ha samlats för att skydda sina gator mot upploppen. De slöt upp runt pubarna i Eltham ikväll och sjöng en ny variant av sin allra mest klassiska läktarsång:

– No one loots us, we don’t care!

Försök att inte gilla det.

/Simon Bank

En parentes före en landslagssamling. Jag har inte tid att utveckla det särskilt mycket just nu, men i ljuset av helgens eldar är det här intressant:

Daniel Levy, Tottenhams ordförande, gick just ut med ett offentligt uttalande kring händelserna i Tottenham. Det är väl skrivet, fint formulerat. Spurs har verkligen, som många PL-klubbar, arbetat med att vara delaktiga i sitt område, med välgörenhetsprojekt och symbolhandlingar för att visa att man är en del av sitt samhälle och sitt folk.

‪”Through the work of the Club in our neighbourhood, we know that there is a strong sense of community in Tottenham and that recent events will only serve to strengthen the resolve of all of us to improve the area and quality of lives of those who live and work within it. ”‬

Spurs vill vara med och bygga upp området igen, ta ansvar, finnas där. ”We shall certainly look to play our part in that”.

Och vad har vi att invända mot det? Ingenting, förstås. Mer än att Daniel Levy ägnat de senaste åren åt att driva på en kamp för att flytta Tottenham från Tottenham, till OS-stadion i Stratford. Då pratades det väldigt lite om hur viktigt det var att vara en klubb i ett trasigt område.

Det är inte lätt att vara klubbledare i den moderna fotbollen. Hur man än vänder sig har man, som det heter i Göteborg, rôva bak.

/Simon Bank

Porto–Guimaraes, supercup. Ett par minuter in på matchen. Är det det här Villas-Boas ska lära Bane och Sturridge?

Klack Moutinho.

Rabona Hulk.

Nick Rolando.

Jag orkar inte med den här sporten längre. Det går inte. Som Lasse Granqvist skulle sagt: DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ.

/Simon Bank

Game on! Season on!

Det minsta man kan begära av säsongsöppnade semivänskapsmatcher är ju att de inte är vänskapliga. Det här är året när vi fick Schalke–BvB, Inter–Milan och United–City.

Den här var den bästa hittills. Fantastisk match, otrolig intensitet, lagom mängder frågor som fick lagom mängder svar.

David De Gea ska, till exempel, inte spela med tröjan utanför. Han är tunn, ser ännu tunnare ut när han har tröjan så. I första halvlek höll ”El Ruso” på att kasta bort match, pokal, lagets förtroende och allt annat också.

Det var en oerhört enkel match så långt: United hade fem-sex rena tvåvägsspelare, de har anfallare som försvarar och försvarare som anfaller, och föll därmed in i något slags Bosse Hansson-matematik: De var på något märkligt sätt en mer både i försvar, mittfält och anfall. 66 procent bollinnehav första halvtimmen. Give-and-go. Ashley Young inte helt inspelad än, men visade jättefina intentioner, och Rooney gillar alla de där möjligheterna han får till klapp-klapp-spel med så mycket rörelse runt sig.

City såg ut att förlora eftersom de är så tunga. Istället gick de upp och såg ut att vinna för att de är så tunga.

David Silva fick mer utrymme för sin geometri när han började centrera lite mot slutet av första halvlek, City kunde hitta mer spel högre upp, och när de fick hörnor och frisparkar kunde de skicka upp hela artilleriet. Silvas lilla vänstersmek, Lescott körde över allt och visade De Gea hur det fungerar på Öarna. Jag har alltid hävdat att en bra målvakt är en bra målvakt, att snacket om det tuffare luftspelet i Premier League i mångt och mycket är en överdrift – men det finns ju gränser, och på sin första tävlingshalvlek i Manchester United var det bara De Geas fötter som påminde om att han är van der Sars arvinge.

Dzeko sköt 2–0 från 25 meter. Öppet synfält, den sorts skott som en United-målvakt (om han inte heter Massimo Taibi) ska ta tio gånger av tio. Nästan elva gånger.

Intressant statistikuppgift från Opta: De Gea släppte in elva skott som avlossades utanför straffområdet i fjol, flest av alla målvakter i La Liga. Make of that what you will, jag gillar honom fortfarande.

Ferguson plockade av Rio/Vidić i paus, skickade in Cleverley, Evans och Jones, och jag ska erkänna att det mest kändes som ett sätt att skruva ner betydelsen i matchen. Byter man ut världens bästa mittbackspar så bryr man sig ju inte så mycket.

Visst, sörru.

United fick fart på sitt klapp-klapp igen, etablerade första halvtimmens tryck en gång till – och fick utdelning på det. Dzeko sket i att försvara på en defensiv frispark, sen sydde Nani-Wazza-Cleverley-Nani ihop ett av de snyggaste passningsmål som gjorts på Wembley. Manchester City såg tungfotat ut igen, och där Ferguson coachade offensivt (in med småkillarna, satsning framåt) gjorde Mancini italienska byten för att få fart på spelet från mitten och framåt (Barry för Balotelli). Det var inte fel, men det funkade inte, och till slut avgjordes matchen av Manchester Uniteds allra bästa spelare, igår, idag och imorgon: Historien.

De väntar sig att vinna sådana här matcher när de spelat 93 minuter, alltså gör de det.

En paralyserad Vincent Kompany lät en boll studsa, Nani stal den och sprang hela vägen in i mål med 3–2 efter tre minuters stopptid. När målet kom hade Uniteds elva en snittålder på 22.

That’s football, that’s United, and that’s a new season. Fantastiskt.

/Simon Bank