Om ni fick välja en enda match i år? Att se på ett enda ställe?
Tja, jag vet ju vad jag hade valt.
Venezuela–Chile, kvartsfinal, Copa America – och jag hade sett den framför en speciell tv på Kuba.

Hugo Chavez har alla sorters problem för närvarande. Det är inte bara det här med den store Satan i norr, eller kapitalismens alla jävulslakejer världen över. Det är inte ens nog med att han har svårt att ena en splittrad hemmaopinion, där kritikerna blir fler och mer högljudda för varje dag som går, eller att ett nytt presidentval tornar vid horisonten nästa år.

Chavez är sjuk, svårt sjuk, och ingen vet riktigt hur det är med honom. Den 10 juni opererades han i Havana, enligt rapporterna för prostatacancer.

Chavez är förstås mer än bara en president, vilken som helst. Han ÄR det moderna Venezuela, hela deras kamp mot världen, deras ideologi, chavismon, deras hopp eller förbannelse, beroende på vem man frågar. Hans hälsotillstånd kommer att påverka landets framtida resa, åt något håll, men just nu är han alltså på Kuba, och i förrgår satt han framför en tv och tittade på Venezuela–Chile (jag vill tänka att han sjöng under tiden).

Han satt där inte ensam.

Det var alltså Fidel Castro som kom och bringade tur åt la Vinotinto, det vet vi tack vare el presidentes twitter. Det är svårt att tänka sig Chavez leverera budskap på 140 tecken. Det är å andra sidan omöjligt att tänka sig Fidel göra det, så vi tar vad vi får här.

La Vinotinto är i semifinal i Copa America, och det är förstås fullkomligt sensationellt. Venezuela hade aldrig ens varit i kvartsfinal i en turnering som avgörs utanför landets gränser. Men mot Chile stod de emot en storm av stolp- och ribbskott och styrde in två frisparksinlägg från nära håll. 2–1, ett av Vizcarrondo och ett av Cichero, som hyssjade hela Chile och kanske hela Sydamerika.

Det fanns ju väldigt många att hyssja.

Chile, först och främst. Reklamhån är ingen ny företeelse i sydamerikansk fotboll, och inför matchen gick chilensk tv ut med en reklamfilm där de gjorde klart att Venezuela liksom inte skulle bli så mycket till problem:
Ni lär oss om såpaserier. Vi lär er om fotbollspassion.

Cichero, Vizcarrando och tränarunderbarnet César Farias (”Venezuelas Mourinho”) slog tillbaka på planen, och alla andra hängde förstås på. Adios Chile! Nu var det Venezuelas tur att garva.

Lektion 1: Effektiviteten.
Ni lär oss fotboll. Vi lär er ödmjukhet, passion och resultat.
Lektion 2: Favoritskap.
Lektion 3: Att kanalisera stress.

Det är klart att Venezuela förtjänar att retas lite, men det är ju inte bara Chile som drivit med dem och deras fotboll de senaste åren. Venezuela är ett baseballand, ett oljeland, ett chavismo-land – men det har aldrig riktigt setts som ett starkt fotbollsland. För två år sedan var det det sydamerikanska multinationella Amanco, en producent av nåt jag antar kallas pipelines (eller möjligen ”långa plaströr”), som skickade ut en reklamfilm på samma Venezuela-bashar-tema.

Brasilien? Penta campeon!
Argentina? 22 Copa Libertadores-titlar!
Mexiko? 24 Concacaf-titlar!
Och så står de stackars venezuelanska doozarna där och undrar vad fan de ska kontra med. Miss Universum-titlarna? De har trots allt vunnit där sex gånger.

Nu lär inte Venezuela vinna Copa America den här gången heller, men de är i semifinal och det har redan fått följder i landet. Ett samhälle som präglats av politisk splittring de senaste åren har fått en glädjepunkt att enas kring. Reuters skriver om den satiriska nätsidan El Chiguire Bipolar som omedelbart publicerade en bekymrad artikel om det nya politiska problemet som uppstått i spåren av Vinotintos framgångar: All denna jävla sämja.

– Låt oss återgå till konfrontation, dålig stämning, att kasta skit på motståndaren. Jag ber alla venezuelaner att förolämpa sin granne, att komma ihåg vilken ras och klass ni tillhör, jag ber alla familjer att minnas sina gamla dispyter, säger en ”politiker” till El Chiguire.

I natt är det semifinal. Om Venezuela vinner igen kommer ingenting att vara som förut. Det är det å andra sidan knappast nu heller.

/Simon Bank

Japan–USA i VM-final?

Äh, den gamla historien nu igen. Som ni alla vet så börjar det ju bli lite av en schlager i fotbollsvärlden att de här två giganterna gör upp om VM-guldet. Javafan, ska vi vara helt ärliga så känns det som att det händer var och varannan helg nu för tiden.

Ta förra helgen, till exempel. I Istanbul-VM. Samma gamla visa: Japan mot USA i finalen. Humanoider, kidsize. Som väntat så körde jänkarna över japanerna, Abby Wambach style. 8–1, och det trots att jag mest av allt imponerades av det japanska målvaktsspelet, särskilt på låga skott.

/Simon Bank

Tänk tanken: du är River Plate-supporter med ett stort hjärta för landslaget.
Hur klarar man en sån säsong?
Först en historisk, förnedrande första nedflyttning med klubben, och sen försöker du fly depressionen med att följa albiceleste i Copa America, på hemmaplan och allt.
Och vad får du?
Du får en vinst på fyra matcher, halvdassigt spel, en söndersågad ny förbundskapten i Batista. Du får en förlust på straffar mot Uruguay (efter ett oerhört underhållande fotbollskrig), och kan sannolikt se fram emot alla mardrömsfinalers urmoder: Uruguay mot Brasilien, på argentinsk mark.

Tänk en annan tanke: Så nära att det här aldrig ens blev av.
Det föll sig ju så att jag fick slå mig ner med Diego Forlán för ett par veckor sedan och prata om både honom och la Celeste. I natt vet vi ju att Óscar Tabárez knappast behöver betala för sin nästa stek i Montevideo och att landslaget är fullt av hjältar, men det är som det är med historien – när den första dominobrickan börjar falla gäller det att den faller åt rätt håll.

Forlán berättade om kvalet till VM 2010, hur Uruguay skulle åka till Ecuador – som inte förlorat hemma på sju matcher – och hur de var piskade att vinna den matchen för att ens få kvala vidare.
Forlán berättade:
– Jag pratade med Tabarez, jag sa ”mycket beror på det här resultatet”. Alla år vi arbetat, allt vi upplevt, om vi inte hade vunnit så hade han fått sparken. Men vi vann, och allt ändrades.
Uruguay vann, och de gjorde det eftersom Forlán själv satte en straff på stopptid. Och sen kom VM.
– Det visade för landet hur man måste arbeta, inte bara på planen.
Uruguay gick till semifinal i VM, de är i semifinal i Copa America, de har en ny generation hyperspännande spelare (Suárez, Cavani, Hernández). I årtionden har man pratat om skuggan från Maracana 1950 som plågat flera generationer av uruguayos, men Forlán viftade bort det.
– Du vet, Uruguay… vi har bara tre miljoner invånare, men vi har alltid stora spelare. Vi möter Argentina, Brasilien, men vi har en stor historia. För oss som spelare betyder det att vi måste försvara den tröjan. Och vi gillar den pressen.

I natt,  Santa Fe, missade en likblek Carlitos Tevez en straff. Uruguay satte alla sina fem, och vann sin tredje raka straffläggning.
De gillar den pressen. Direkt efter matchen loggade Diego Forlán in på sitt twitter-konto, för att meddela världen en sak som inte kunde vänta:

Vi är i semifinal! Det är en stolthet att vara uruguayan! Njut!

/Simon Bank

Reflektion: Nilla Fischer till Barça? Så kan Arsène gå vidare med sitt liv?

/Simon Bank

Presskonferens med USA, två dagar före en VM-final i fotboll. USA:s förbundskapten får frågor om hur hon hanterar pressen. Hon inleder ett resonemang, innan hon plötsligt börjar sjunga istället: The 59th Street Bridge Song. Simon & Garfunkel. Hela första versen. Och så här såg det ut:

Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
Just kicking down the cobble stones
Looking for fun and feelin’ groovy

Pia Sundhage. Galna jävla toklegend.

/Simon Bank

On est tous derrière elles, allez les Bleues! Vi står alla bakom er, heja les Bleues! Uppmuntran kom inför Frankrikes semifinal mot USA igår, och det kom från herrarnas förbundskapten Laurent Blanc.

Han hade lovat Bruno Bini, förbundskaptenen, att se damlagets sista genrep före turneringen, mot Belgien i mitten av juni, men fick förhinder och kom aldrig dit.
– Det är roligt att se dem spela, och de har redan säkrat biljetten till OS 2012. Bravo! hälsade han nu.

Laurent Blanc kommer från Rousson, en liten by i Languedoc i södra Frankrike. Han växte upp i ett litet, oansenligt hus ett stenkast från den lokala fotbollsplanen. Hans föräldrar fanns fortfarande kvar i byn, mamma Yvonne lagar middag åt honom hemma i samma gamla hus när han kommer hem på besök. Lolos pappa Gilbert var den som lärde honom att spela fotboll, en fabriksarbetare som hade haft talang nog för att spela division II-fotboll, som brann för sitt engagemang i samhället och som arbetade politiskt (vänstern) i kommunen. Gilbert drev fotbollsklubben i Rousson i många år, han var ordförande och senare hedersordförande, men i början var han mest tränare i Laurents pojklag.

Gilbert Blanc var Laurent Blancs förste tränare, men han var framför allt hans enda pappa. Och det var en stolt pappa som häromåret var med när arenan i Rousson bytte namn till Stade Laurent Blanc.
– Jag är mycket rörd, sa han till Midi Libre. Stadion bär mitt namn. Det är normalt att bli rörd, för det handlar om Laurent, mitt barn.

Laurent Blanc ledde Frankrike till VM-guld, han var le Président med ett helt franskt folk, han blev mästare som tränare och han är en populär förbundskapten.

Häromåret var han en av många kända politiker och fotbollsprofiler som deltog i ”Le Match pour ne pas oublier”, ”Matchen för att inte glömma”, ett kändisjippo där fotbollsprofiler och politiker spelade fotboll för att dra in pengar till alzheimerforskning. Nästan en miljon människor i Frankrike har drabbats av alzheimer, och för Laurent Blanc var det ett ändamål som låg honom nära om hjärtat.

En av dem som drabbats vårdades på ett hem i Rousson och hette Gilbert Blanc.

– Jag kunde tyvärr inte hedra löftet jag gav Bruno Bini och hans landslag, sa Laurent Blanc till AFP i veckan. Frankrikes genrep – de slog Belgien med 7–0 – spelades dagen före le Fête des Pères, Frankrikes motsvarighet till Fars dag. Framför allt spelades den samma dag som Gilbert Blanc stilla somnade in på ett vårdhem i Gard, inte särskilt långt från en fotbollsarena som för alltid kommer att bära hans sons namn.

Gilbert Blanc, pappa och tränare. Laurent Blanc, son och spelare.

/Simon Bank

Tillbaka till framtiden. Det finns enkla saker att säga för den som letar bortförklaringar: En krasslig Schelin saknade en meter eller två i avgörande lägen, Caroline Seger visade vad hon betyder för Sveriges spel genom att inte finnas där.

Men enklare, och rakare är ju att säga som det är: Japan spelade en modern, flödande passningsfotboll som Sverige helt enkelt inte hängde med i. Så länge som orken fanns så fungerade det, de låg lågt och kompakt och kunde skydda sig utan att ta i för mycket, men efter en halvlek av bolljagande gick det inte längre.

Det går inte att orka om man tappar bollen hela tiden, om de svaga länkarna i laget gör att det blir läckor, att båten börjar kränga och ta in vatten. Till slut sjunker skiten, men man och allt. Eller kvinnor, då.

Sveriges enda relevanta vapen – det slog åt alla håll, men det slog i alla fall – var virvelvinden Josefine Öqvist. Schelin fick aldrig något att arbeta med, Öqvist kunde springa sig fram till egna chanser ur ingenting. Hon gör sina misstag (och vet inte hur man spelar försvarsspel), men hon gjorde i alla fall något och var ensam om det.

Fanns det en alternativ match? Ja, med ordinarie och piggt svenskt lag hade det sett annorlunda ut, skillnaden på att kunna hålla i boll lite och inte alls är enorm i sådana här matcher.

Fanns det en alternativ väg att gå? Ja, en aktiv coach hade sett vilka problem Sverige hade med de ideliga bolltappen, tagit ut en svag Linda Forsberg, satt ner Therese Sjögran på kanten, fått in Jessica Landström och spelat route-one-fotboll. Det är inte det finaste, men det är i alla fall en fotboll att spela.

Sverige spelade som att det var 1999, Japan spelade för framtiden. Det är därför vårt lag åker hem och siktar på brons, medan deras spelar final på söndag.

Inget kunde vara mer rättvist, och för den här sporten – som fortfarande är i stort behov av både sagor och ambassadörer – är det det bästa som kunde hända.

•••

Och så lite betyg på det – mina egna, inte tidningens gemensamma:
Lindahl +
—
Svensson ++
Larsson ++
Rohlin +++
Thunebro +
—
Forsberg +
Hammarström ++
Dahlkvist +
Öqvist +++
—
Sjögran +
—
Schelin ++

/Simon Bank

USA i final, ett fantastiskt Frankrike utslaget. De har skjutit sig igenom hela VM, de har lärt sig fajtas på ett sätt franska lag aldrig gjort, med USA-erfarna och -härdade spelare som Bompastor och ett av turneringens mest moderna, flödande anfallsspel har de ridit på OL:s vinnarvåg. Till slut mötte de bara en våg som var starkare.

Vi kan kalla henne Abby Wambach, och U-S-A rullar vidare.

Snart gör Sverige det också, och på bred och allmän begäran för vi in pep-talket i nästa fas. Dags för match-haikun. Bifoga era egna, det enda jag kräver är att de är bättre.

Öqvists spring för två
Lisa Dahlkvist sushirå
Sverige semipå

/Simon Bank

Just före semifinalen mella…
Här i Tyskl…
Den här bloggen har alltid intresserat sig för hästspor…
Det finns många olika sätt att starta en försäs…
Vad vi menar är att Bundesliga är en publikvänl…

Äh.

Ibland får man väl fan acceptera att det inte finns några ord, ens i det här förbannade yrket. Werder Bremen laddar för en ny säsong, Markus Rosenberg sladdar lite och det stackars djuret som har Tim Wiese i nacken springer som om det trodde att livet hängde på det.

Vilket det, högst sannolikt, gjorde.

Om ni någonsin behövde ett skäl till att älska det här landet.

/Simon Bank

Efter succén med seriestarten ”Därför är damfotboll bättre än herrfotboll” vore det ju kommersiellt självmord att inte fortsätta med en uppföljare.

Vi har redan rett ut det här med att kvinnor filmar mindre än män, till allmänt jubel. Nu ska vi ta det ett steg till (de säljer ruttna grönsaker till höger i fruktågröntdisken på Ica Globen, bloggen skulle uppskatta om ni undvek att kasta tyska groddar).

Först, en reell problematik – och vi hämtar siffrorna ur en tysk rapport som presenterades på en data-och-sport-mässa i Tyskland häromveckan – som handlar om hur lite fotboll det egentligen är i en fotbollsmatch. Snittiden för spelavbrott i en fotbollsmatch ligger runt 38 procent av matchtiden. I vissa matcher går mer än hälften av speltiden åt till att… inte vara speltid.

Och det är nu vi ska tala om att kvinnor spelar mer.

Studien visar tydliga skillnader mellan dam- och herrfotboll. Män som gör mål firar nästan en minut, kvinnor firar hälften så länge. Ett byte i en herrmatch tar tio sekunder längre tid än ett i en dammatch. Män ligger kvar på marken en halvminut längre än en skadad damspelare.

Kvinnor spelar helt enkelt mer fotboll när de spelar fotboll.

Varför då?

Jo, Malte Siegle, en av forskarna bakom rapporten, har en teori – och den köper jag, med små tillägg, rakt av.

Herrfotboll är större. De spelar med större publik, på en större scen, och är alltså mer benägna att behandla det som just det: Som en scen. Gör du mål inför ett fullsatt Råsunda vill du fira med Norra stå. Om du gör mål i division fyra så skulle det mest se lite märkligt ut om du rusade ut mot curvan, skakade i staketet och skrek dig hes.

– Större publik påverkar hur spelarna uppträder på planen, säger Siegle.

Lägg till andra hörnet av kausaliteten – att verkan till slut blir en orsak i sig, en etablerad kultur – så tror jag att vi är rätt nära sanningen.

Men det hindrar ju inte att vi borde kolla upp vad konsumentombudsmannen kan göra åt att vi inte får de nittio minuter vi betalar för när vi går på toppmatcher på herrsidan.

/Simon Bank