Men dra mig baklänges i en gammal baskisk bellota-vagn. Har ni hört? Josu Urrutia vann presidentvalet i Athletic Bilbao efter rekorddeltagande.

OCH VET NI VAD DET BETYDER?

Jo, det ska jag tala om. I La Ligas allra första omgång i år möts det nya, portugisiska konglomeratet Real Madrid och det ultrabaskiska Atheltic Bilbao på Santiago Bernabéu i Madrid.

Det ena laget kommer att ledas av José Mourinho. Det andra laget kommer att coachas av Marcelo Bielsa. Jag förstår ärligt talat inte vad vi ska med resten av säsongen till. Eller livet.

/Simon Bank

En dag på resande fot, från Wolfsburg till Augsburg är det 60 mil. Bara en förklaring till varför det varit tyst på bloggfronten. Jag har i alla fall äntligen fått lite tid att slötitta på fotboll för lusts skull. Semifinal i Guadlajara: Uruguay håller på att läxa upp Brasilien i U17-VM och det finns något så oerhört fint i att se nationella särdrag nästan ä n n u tydligare manifesterade bland småpojkarna än hos seniorerna.

Uruguay springer, sparkar, och manglar Brasilien rent fysiskt. Det är så mycket garra charrúa att man blir tårögd. Brasilien är finare, med bättre teknik, men de får inte utrymme för den (Ademilson har varit närmast). En sån som Lucas Piazón, som vi ju är nyfikna på, hinner inte få ordning på fötterna innan han har två himmelsblå backar över sig. Och Brasiliens mittbackar… det var en situation mitt i andra halvlek när de går in i 60-40-dueller mot tjurrusande uruguayos: först drar den ene backen bollen bakom stödjebenet och blir fälld – sen drar den andre backen bollen i en tvåfot och blir fälld.

De är sjutton år, de möter en våldsamt rusande forward och de står i princip som siste spelare båda två. Och båda väljer att försöka lösa det med en vacker liten dribbling.

Jag tycker om den här matchen, jag tycker om att se dna gå i arv, och jag tycker om att sitta i ett sydtyskt hotellrum ute på landsbygden, skriva en text och ha en match på i bakgrunden.

Hur är det med er?

/Simon Bank

Now, that’s what we call football. That’s how we say cricket.

Ett lag som vet precis hur de spelar kommer alltid att ha en bra chans mot ett som inte är helt säkert, och i kväll var Sverige hundra gånger tydligare och tryggare i sin idé än vad USA var i sin. Vi kommer ju att skriva mest om Sveriges nya, framtvingade innermittfält, av den enkla anledningen att det var de – Fischer och Dahlkvist – som pressade, stressade och jobbade fram det där övertaget som Sverige tidigt fick.

Den pressen, tillsammans med de där två präriehundarna längst fram gjorde USA till ett defensivt bräckligt lag. Josefine Öqvist har sett ut precis så här på varenda träning, som att hon ville springa sig rakt ner i jorden, och nu fick hon ut och göra samma sak på match.

Den idén var Sveriges: Press och spring. Mot det ställde USA sitt lite nya ansikte, med försök till bollspel snarare än ren route one-fotboll för att utnyttja sitt övertag i fysik och fart.

De visste vad de ville, men inte fullt ut vilka de var. Boxx och Lloyd, Pia Sundhages älskade innermittfält, var helt enkelt för svagt med boll för att klara sig förbi Fischer/Dahlkvist. Hade de dyngat och krigat hade de tryckt ner Sverige – nu var de blottade för varenda svensk kontring istället.

Matchens andra ansikten?
Lisa Dahlvists psykopatblick före straffen. Meherrejävlar.
Hope Solos psykningar före straffen. Meherrejävlar.
Schelins efter det där slutminutsmålet… som inte fick bli mål av någon anledning.

Sverige förtjänade allt de fick före paus, inklusive den där lite tursamma Fischer-frisparkade 2–0-fullträffen. Sedan handlade det bara om att orka. Inte orka på samma sätt, för det var omöjligt. Inget lag i världen, utom the Dirk Kuijt Family Football Club, orkar springa så i 90 minuter. Det handlade om att försöka spela ut bollen, hålla i, hota när man orkar och se till att hålla USA ifrån sig.

Det gick fint – ett litet tag.

Det som hände på slutet, när USA fick det där trycket och det där monstermålet av Wambach, var lätt att förutspå. Att Sverige har ett lag som i en timma och lite till kan köra skiten ur USA är mer än vad jag trodde var möjligt.

Lottningen blir vad den blir, vägen (långt) fram ser förstås mindre jävlig ut på Brasilien-halvan, men den här matchen betyder mer än vägar. Den visar att vi har ett landslag som är där igen, som på rätt dag kan ställa sig bredvid de stora och mäta dem med blicken. Emellanåt till och med med Dala-blicken.

/Simon Bank

Just nu håller Pia Sundhage sin dagen-före-match-presskonferens i Wolfsburg, om ett par timmar går Sverige in och gör sin genrepsträning inför matchen mot USA.

Igår satt jag ner med Sundhage – vi är från Sjuhärad, vi pratar samma språk – och bakgrundspratade ihop ett dokument, som tyvärr är inlåst bakom plus-barriären.

Någonstans på vägen fick jag en minnesflashback från förra gången jag träffade Pia, under en av guldbollengalorna. Vi hamnade på en bänk i sminket, och pratade smink som flickor gör.
– Jag fattar inte, sa Pia. Tänk om tjejer la all den tid dom lägger på att sminka sig på andra saker. Fatta vad dom skulle hinna med då.

Och jag fattade ju inte riktigt, eftersom jag sminkar mig mindre och mer sällan än vad många tror. Men det är ju en kittlande tanke, tycker ni inte? Låt oss räkna lite (och jag har tagit hjälp av Berlins kanske främsta expert i kosmetika-branschen för de här bedömningarna):

1. Unga flickor sminkar sig allt tidigare, men vi räknar med en tjej som börjar när hon är tretton.
2. Den förväntade livlängden för en kvinna i Sverige är 83 år, men vi räknar bara med arbetsför ålder, och räknar med spannet 25-65 år för enkelhets skull. En period på 40 år av sminkande.
3. Enligt tysk expertis lägger snittkvinnan i runda slängar 20 minuter per dag på att lägga och ta av smink. Låt oss räkna bort en dag i veckan, då man struntar i sminket helt och hållet.

Då har vi siffrorna: Ungefär 104 timmars sminkning per år. Gånger 40 år, det är 4160 timmar. 4160 timmar motsvarar 26 arbetsmånader (40-timmarsvecka).

Om vi då leker med Pia Sundhages tanke: Om vi tänker att snittkvinnan skulle lägga de där timmarna på att lönejobba istället?

Svensk snittlön för en arbetande kvinna ligger på runt 30 000 kronor, och då får vi en totalkostnad på 780 000 kronor brutto. Lägger vi dessutom till pengarna som sminket kostar (Berlin: Runt 300 kronor i månaden) landar vi på en utgift/utebliven inkomst på ganska precis en miljon kronor.

Där har ni Pia-index, som förstås mest är ett tankeexperiment. Världen ser ju fortfarande ut så att det smartaste en kvinna kan göra för att höja sin lön är att sminka på sig en mustasch. Och då är vi inne på det där med politik igen.

Och fotbollen och politiken? Tja, i Berlin har Die Tageszeitung just bett Alice Schwarzer, feministisk ikon och legendar, att analysera vad det är vi ser under VM. Är damfotbollens framgång även en framgång för kvinnorörelsen?
– Även? Enbart! Utan feminism – ingen pappaledighet och ingen damfotboll. Fotbollen är bokstavligt talat en manlig domän par excellence, precis som bolagsstyrelserna. Männen har varit ensamma i fotbollen för länge, de hyllar sig själva, blir fulla. Ännu på femtiotalet kördes kvinnor bort från fotbollsplanerna av polis.

Har ni språket, och vill läsa, så har ni intervjun här. Eller så fortsätter ni jobba istället, och sparar in en liten del av en miljon.

/Simon Bank

Vilodag igår. För VM, inte så mycket för oss. Det var en bra dag eftersom vi fick sova ut för första gången på evigheter, men en dålig dag eftersom hotell-tv:n inte hade några kanaler som lät mig se Chile-Mexiko. Och hur i hela världen kan man lägga ett mästerskap så att man missar ett mästerskap? Skrik till om jag missar nåt väsentligt.

Det väsentliga här idag är förstås att Tyskland riskerar att bli tvåa i gruppen efter Frankrike. Vidden av den revolutionen är omöjlig att överskåda. Inför VM pratade VM-generalen/ex-landslagsbacken Steffi Jones om hur många biljetter till den här matchen som hade sålts till fransoser som var nyfikna nog för att vilja åka över gränsen och se sitt landslag.

Det är ju inte mindre hett nu.

Mindre het är däremot (noterade ni musikradio-övergången där?) kvinnan som skulle bli den här turneringens drottning. Ja, fast hon är en Prinz (noterade ni Arne Hegerfors-övergången där?).

Birgit Prinz har lett Tyskland i ett decennium. Hon har spelat fler landskamper (212) och gjort fler mål (128) än någon annan tyska. Hon har vunnit VM två gånger, hon har vunnit EM och utsetts till världens bästa spelare tre gånger. Prinz har aldrig velat synas, aldrig velat stå längst fram, men det är ändå hon som trots sin blygsel och försiktighet gjort världens bästa lag till världens bästa lag.

Det här, ett världsmästerskap på hemmaplan med henne som kapten, skulle bli den lysande kronan på hennes karriär – men istället har hon blivit hela Tysklands piñata.

Två matcher, noll mål, usel form, en måltorka som närmar sig sex timmar. Det är fritt fram att slå nu.

Mot Nigeria byttes hon – uppenbart missnöjd och upprörd – ut efter 53 minuter, i en match som spelades på hennes egen hemmaplan i Frankfurt. Efter matchen satt förbundskapten Silvia Neid och erkände att det varit en seger (1–0) utan Glanz und Gloria, och när journalisterna bad Prinz recensera sin egen insats bet hon av.
– Jag har ingen lust. Det får ni göra själva.

Och i Tyskland vet man vem man ska jämföra med. En ikon, en kapten, som till slut hamnar i en position där allt blir bättre utan dem? En karaktär som gått från att ha varit en oerhörd tillgång till att vara ett problem? En kapten som inte längre verkar vara en del av laget?

Hon heter Birgit Prinz. Han hette Michael Ballack.

Herrarna tvingades åka till Sydafrika utan Ballack, och det kan ha varit en stor fördel för dem. I damlaget går elefanten runt i glasbutiken, och medan eniga tyska medier verkar tycka att Neid borde peta sin kapten verkar truppen fortfarande stå bakom Prinz.
– Birgit ist Birgit, säger målvakten/lagkompisen Nadine Angerer.

Birgit är Birgit, hon är den största spelare tysk damfotboll någonsin haft, och en av de största världen sett. Hennes manus var skrivet redan före VM, planen var att hon skulle stå längst fram och ta emot VM-pokalen i sin egen hemstad den 17 juli.

I kväll möter Tyskland ett extatiskt Frankrike i Mönchengladbach. Tyskland har en miljon registrerade spelare på damsidan, Frankrike 60 000, men det är Lyon som är europamästare, det är Frankrikes spelare som pratar som om de tror på något stort.

Och det är Silvia Neid som har en mycket svår laguttagning framför sig.

/Simon Bank

Rädda våra liv, rädda våra barn. In med Dala på fotbollsplan.

1–0 mot Nordkorea, kvartsfinalplatsen säkrad. Jorå, den här gamla VM-båten flyter fortfarande.

Vad behövde vi för att se att det här var en annan sorts match än premiären mot Colombia? Två minuter?

Nordkorea är en helt annan bollsport än Colombia, och Sverige hängde med upp till rätt nivå. Två passningsskickliga lag ställde sig mot varandra, och spelade defensiv med stor respekt. Skillnaderna fanns i personalen lika mycket som i sätttet att spela: Sverige kunde hota på ett annat sätt med sina två-tre bästa spelare (Schelin, Sjögran, Seger), medan Nordkorea kunde spela ett mer konsekvent passningsspel i kraft av att de har bättre sjunde, åttonde och nionde spelare.

Hårddraget hade Nordkorea bättre intentioner, men Sverige bättre chanser. Lotta Schelin fortsätter att ordna (vilket är imponerande), och missa (vilket börjar bli lite oroande), målchanser.

Offensivt led Sverige egentligen bara av att de inte hittade rätt med det långa spelet, det som de pratat så mycket om. Vid ett par, tre tillfällen fanns jättelägen med en yta på 45 meter bakom Nordkoreas backlinje och en löpklar Landström/Schelin-tandem – men uppspelen kom sällan, och om de kom var de helt enkelt för dåligt slagna.

Om vi ska peka på något som gjorde det här till en bättre genomförd match från Sveriges sida så går det ju inte att peka på något annan än kaptenen.

Caroline Seger struntade i att jaga boll i dag, hon valde sina tillfällen istället – och när hon gör det är hon ju precis den världsmittfältare vi vill att hon ska vara.

Det var hon som bröt, som spelade fram, som vred åt kring Nordkoreas innermittfält efter paus. När Sverige kunde flytta upp och få kontroll kunde de också sluta oroa sig för Nordkoreas kantspel. Sjögran flyttade in lite till, fick lite mer boll, och till slut gav det resultat.

Seger-Forsberg-Sjögran och så Lisa Dahlkvist i öppet mål.

1–0. Viertelfinale.

Sverige kan gå in i en placeringsmatch mot Pia och prata om bisaker istället för att prata om ångest och en avstängd Seger. När turneringen börjar är vi kvar, och vi är det med ett lag som just gjort sin bästa stora match på många, långa år.

/Simon Bank

De sista minuterna före en ödesmatch i ett svenskt VM, och Augsburg är klätt för kalas. Sverige spelar med samma elva som senast, med samma uppställning som senast, och litar på att Seger och Dahlkvist lyckas bättre i sitt presspel än de gjorde mot Colombia.

Lått oss hoppas.

Jag sitter i pressrummet och känner in mig, och surfar runt för de sista uppdateringarna. Ett infall senare är jag inne på Svenska spel, de statliga spelberoendemånglarna som är svensk fotbolls huvudsponsor, för att se vad de har att säga om Sveriges chanser.

Intressantast av allt: Svenska spel talar om för oss att Sverige har en anfallare, en toppforward, en målskytt som inte kan göra mål. Jessica Landström har gjort Sveriges enda mål hittills i VM, men enligt statens oddssättare är risken för att hon går mållös av den här matchen så stor att den knappt går att oddssätta.

Oddset för att Landström gör noll mål, enligt Svenska spel: 1,03.

Det är samma odds som de skulle ge Malmö FF att vinna en cupmatch mot ett division II-lag, på hemmaplan. Jag vet inte om det säger mest om spelbolagets snålhet eller om Landströms målskyttekvalitéer – men håll med om att det är anmärkningsvärt?

/Simon Bank

En ny dag, många nya ord. Vi har förstås börjat zooma in Nordkorea inför matchen imorgon, i dagens tidning har jag skrivit ett par rader om en film och en konstutställning.

Det fina med att ha en blogg vid sidan om är att både filmer och konstutställningar gör sig bättre i det här formatet än i en krönika. Låt oss alltså kasta en blick på vad det är jag babblar om. Filmen, först: Hana, Dul, Sed är koreanska för Ett, Två, Tre, och även om jag inte sett hela så finns det ett par fina klipp som rullar runt på www.

En trailer.

Ett klipp från hemkomsten efter succén i asiatiska mästerskapen.

Ett samtal om hatet mot Japan.

Lite undervisning.

Det är en unik fotbollsfilm om ett unikt fotbollsland. Och konstutställningen? I januari visades And Water Flows Beneath the Ice på Winzavod-muséet i Moskva. 39 nordkoreanska konstnärer – alltså inte exilkonstnärer, utan statligt anställda vid akademin i Pyongyang – visade 40 verk. Grundtanken var att inte visa ren propaganda, utan mer vardagligt gestaltande konst.

Vi kan väl konstatera att det finns små, fina drag av socialistisk realism i dem ändå, låt vara i traditionellt östasiatiska tekniker. Stålarbetare, muskler, och en fixering vid vapenmakten. Allt det som Songun ska stå för. Och så ska jag erkänna att jag är svag för den där maximala militärparad-estetiken, alldeles oavsett vad den står för. Etik är bara två tredjedelar av estetik.

Och fotbollen fanns med där också. En målning – Vinnare – visade herrlaget som nationens hjältar.

•••

Om det ena fina med en blogg är att man kan hålla sig multimedial bäst man vill så är det andra fina med en blogg att man själv bestämmer över tiden.

Jag kan, till exempel, bestämma mig för att saker som hände för sex veckor sen egentligen inte hänt, eftersom jag själv inte sett dem förrän nu. Ni som hade fokus på rätt saker under ligaspurterna i maj-juni har förstås redan tagit in kontroverserna kring Prestons nedflyttning från the Championship. Prestons rivaler, Blackpool, hade roligt då (lite mindre roligt när de själva åkte ur), bland annat hyrde supportrar in ett flygplan som flög över Deepdale med en banderoll där de textat:
WE ARE SUPERIOR, LOVE BLACKPOOL FC.

Det såg jag. Vad jag missade var att en speciell supporter ett par dagar senare trappade upp hånet en liten bit till, och lite mer publikt. Jag vet inte om ni känner till långkörar-programmet Countdown, men i det stora hela går det ut på att två tävlanden försöker räkna ut mattetal och göra ord av anagram på begränsad tid.

Och eftersom producenten till Countdown nu råkar vara Blackpool-fan, och därmed rätt nöjd med Preston North Ends fall genom ligasystemet så… ja, då blev det som det blev. De tävlande fick helt enkelt ett extra lurigt anagram att ge sig på.

Det hela är ju svårt att översätta till svenska, men det är som om vi hade tagit en serie… låt säga en division fyra-serie, vilken som helst, kastat en snabb blick i tabellen…

…och sen bett de tävlande lösa anagramet:

Ja. Och sen hade det ju bara återstått att gratulera den som på en halvminut lyckades knåpa ihop det korrekta svaret:

Nåt sån hade det blivit, rent hypotetiskt, om någon i Sverige hade försökt sig på samma sak.

/Simon Bank

André Villas-Boas, 27.
José Mourinho, 42.

Fin plats ändå, världen. Tycker ni inte? (Tack till Off the Post för den. Och till Mou. Och gud.)

/Simon Bank

Aten, säger ni? Grekiska upplopp?

Etymologerna bland er vet att katastrof, skandal, kaos och tragedi alla är ord som grekerna uppfunnit. De bland er som över huvud taget slagit på en tv de senaste veckorna eller åren vet att Grekland är på väg att sjunka ner i havet som ett sentida Atlantis.

I ett år har jag tänkt skriva ett längre dokument om grekisk fotboll, av det enkla skälet att jag för ett år sedan hittade 2010 års bästa sportbild och ville göra något av den. Men VM kom och gick, hösten kom och gick, vintern kom och gick, och här sitter jag nu med för lite tid och för mycket annat.

Men grekisk fotboll är alltjämt en perfekt spegel av ett grekiskt samhälle som sedan länge förlorat all sin trovärdighet. Sju år efter att de stod på Europas topp och tittade ner, stoltare än de någonsin varit, har fotbollen sjunkit ner i samma vidriga välling av korruption och egenintressen – och ingen har ens försökt göra något åt det.

Uppgjorda matcher är inte ett fenomen som är reserverat för Italien, för Öst- eller Sydeuropa, eller ens för tyska domare och finska, asienägda klubbar. Det finns överallt. Det otäcka med Grekland är omfattningen, och att det totalt saknats medel för att göra något åt det.

För en vecka sedan publicerades listan över misstänkta lag, ledare och spelare, med presidenterna i Kalava och Volos som några av toppnamnen. Kulturministern Pavlos Geroulanos sammanfattade vad man hittat:
– Vi måste ta oss an fotbollens problem. Det finns en direkt länk mellan vad som händer inom fotbollen och inom det grekiska samhället i stort. Det är hit pengarna gått: In i fickorna på korrupta människor. Det är verkligheten.

Under två års tid har Uefas Betting Fraud Detection System legat på Grekland för att få till en granskning av potentiellt uppgjorda matcher. Enligt de senaste uppgifterna rör det sig nu om mer än 50 misstänkta matcher, däribland seriefinalen Panathinaikos–Olympiakos förra säsongen (domarna ska ha varit köpta). Bland de 68 namn som finns med på listan över misstänkta märks Olympiakos-presidenten Vangelis Marinakis (ordförande i ligaföreningen) och landslags/Olympiakos-backen Avraam Papadopoulos.
– De här anklagelserna har inget att göra med mig och påverkar mig inte över huvud taget. Det finns inte ett spår av bevis mot mig, har Marinakis meddelat.

När ligaföreningen höll möte i tisdags var Marinakis där. Kavalas president kom direkt dit efter att ha släppts mot borgen. Den ende som saknades var Volos-presidenten Akilleos Beos.

Han hade svårt att komma loss. Han satt ju fortfarande i arresten.

AEK och Panathinaikos ryktas vara ute efter att avsätta Marinakis, men tills vidare sitter han kvar, och ligaföreningen har meddelat att nästa säsong kommer att börja som vanligt i slutet av augusti, trots att flera klubbar fortfarande hotas med tvångsnedflyttning för sin inblandning i skandalerna.

Förbundet har, å sin sida, redan stängt ner all fotbollsverksamhet under två veckor mitt under krisen. De hade själva korrumperade anställda att sparka ut, samtidigt som de villa sätta press på klubbarna att ta tag i sina problem. ”Calciopoulos”-utredningen som läckt ut är drygt hundra sidor lång, och precis som calciopoli-utredningen baseras den på inspelade telefonsamtal som lämnar lika många frågor som svar efter sig.

Under tiden brinner det på gatorna i Aten.
Och den där bilden jag pratade om? Årets sportbild 2010?

Det är sorgligt att konstatera att den känns precis lika brännande aktuell 2011.

/Simon Bank