Inget är klart förrän allt är klart, som David Seaman brukade säga. Men nu är det alltså klart. Lyon släppte alldeles nyss en kommuniké på sin hemsida, med den mest koncisa uppsägning jag sett:

Claude Puel är från och med idag inte längre Lyons tränare.

Förre OL-kaptenen/Arsenal-mästaren Rémi Garde tar över, med Bruno Génésio som uppbackning, två interna rekryteringar som kan klubben, som känner staden, som vet allt om själen på Tola Vologe. Det är en modest lösning, inga stora namn, men det är också så som Lyon, mer än kanske någon annan europeisk toppklubb, byggt sin struktur. De har ex-spelare ur klubben på snart sagt varenda position som existerar i ledningen. Någon gång när jag orkar ska jag reda ut det där lite mer pedagogiskt.

Och nä, det kunde inte bli på något annat sätt. Strunt samma att Aulas så sent som i mars stod i en tv-intervju och hamrade fast en sak:
– Claude Puel kommer med 99,9 procents säkerhet att vara Lyons tränare även nästa säsong.
Den tiondels procenten blev det, av nödvändighet.
Claude Puel är en spelarnas tränare, en löpare som fortfarande har en spelares hjärta och som tappade omklädningsrummet tidigt. När så många stjärnor (Cris, Fred Govou) öppet kritiserar en ledning finns det rök nog för att man ska kunna hitta en rätt rejäl eld under.

Även om det inte vore så så finns ju resultaten. OL har Aulas, de har en superb ungdomsorganisation, de har Frankrikes största budget och de största stjärnorna. När Puel tog över Lyon hade de vunnit ligan sju år i rad, de var regerande dubbelmästare och hade, totalt, dragit hem sexton bucklor till Aulas under 2000-talet.

Under tre år med Claude Puel har Lyon inte vunnit ett skit. Supportrarna har skrikit efter hans avgång de senaste två säsongerna. Och från och med idag är han inte längre Lyons tränare.

/Simon Bank

Mannen som ville ta revansch på samhället för att nån snott hans Man United-keps, som gled vidare in i att skapa mycket av det mest androgynt mansnostalgiska ultrabriljanta sexpoppiga som musikvärlden någonsin hört och sett – vi har ju börjat undra lite om honom, har vi inte?

Var det dags att oroa sig för Morrissey när han blev en bitter Bardot-gubbe med pseudorasistiska åsikter? Kanske.
Var det dags att oroa sig för Moz när han tog steget fullt ut och delade upp mänskligheten i över- och underraser i fjol? Förmodligen.

Kalla mig cynisk, men jag har kanske inte brytt mig så mycket som jag borde. Jag har kunnat skaka av mig misstankarna om att en av mitt livs stora män tagit steget in i en rätt obehaglig form av galenskap. Tills nu, då.

/Simon Bank

Säsongen över? U21-EM in i nästa fas? Den sista mästartiteln (den tyska) utdelad på juniorfronten?

Jomen det låter ju som ett utmärkt tillfälle att se tillbaka på de småbitar vi slarvat med lite under våren. Medan vi varit upptagna med att titta på de vuxna och färdiga så har ju juniorfotbollen rullat på ute på kontinenten, pokaler har delats ut och nya stjärnor fått sina namn inskrivna i de där gyllene agent- och scouthäftena. Så låt oss snabbsummera hur de stora ungdomsturneringarna i de stora fotbollsländerna tett sig 2011.

Det är ju förstås inte helt enkelt, eftersom systemen är så olika i olika länder, men vi kan väl göra ett försök i alla fall. Är man nyfiken på en bruten tysk trend, en helengelsk skvadron i Liverpool, en 16-åring som gjort 260 mål på drygt två år, DDR:s pappa och en skånsk backjätte så vore det ju dumt att låta bli att göra det här jobbet.

I all korthet: Här är ynglingarna som gjorde det bäst säsongen som gick:

England:
Premier Academy League:
Final:
Everton U18–Fulham U18 2–1.

Everton vann både sin grundserie och slutspelet, inklusive en dramatisk final inför liten (5-600) publik på Craven Cottage. Everton har, till skillnad från exempelvis Liverpool, satsat nästan uteslutande på engelska spelare i u-laget (i finalen hade de fjorton engelsmän, en irländare och en walesare i truppen). MFF-exporten/goliatbacken Johan Hammar är ett av undantagen, och även om han missade finalen var han delaktig i Evertons första titel sedan nya PAL sjösattes för sex år sen.

Intressantaste talangen? Jake Bidwell, vänsterbacken som redan debuterat i europaspel för a-laget.

FA Youth Cup:
Finaler:
Sheffield United–Manchester United 2–2
Manchester United–Sheffield United 4–1

Manchester Uniteds tionde cuptitel. Ingen klubb har fler. Juniorcupen var det roligaste Blades hade i år, men till slut var de inte ens särskilt nära att få med sig något därifrån.

Ingen hade ju väntat sig nåt annat heller.

Paul McGuinness årskull rankas som den bästa Man U haft på mycket länge. Det finns inte en spelare i truppen som inte spelar i landslaget, men den med den största potentialen är också den med de största hindren. Ravel Morrison är arton år, fullvuxen som spelare men fortfarande en fladdrig tonåring vid sidan om. Han har varit uppe i rätten för olika former av trakasserier mot sin flickvän, och tidigare i år riskerade han ett års fängelse för att ha hotat en kille som skulle vittna i ett knivrånsfall. Förövarna var vänner till Morrison.

I FA-cupfinalen gjorde han två av målen i returmatchen. Ett par dagar senare stod han i rätten för att försvara sig mot ett åtal om trakasserier mot sin flickvän. Fallet lades ner. Flickvännen valde att inte vittna, och rätten kunde bara varna honom en gång till.
– Du har en fantastisk framtid, och du måste förstå att oavsett hur du blir provocerad så får du inte tappa humöret, sa domaren.

Italien:
Campionato Nazionale Primavera:
Final:
Roma–Varese 3–2 e förl.

Alberto De Rossi är ju inte bara far till hela Roms plågade lille kronprins Daniele, utan också guide till primaveralaget som blev mästare i veckan, klubbens sjunde mini-scudetto. De spelar som a-laget, 4-2-3-1, och i finalen ställdes de mot hela Italiens mest imponerande klubbygge 2011: Soglianos Varese.

Spring-strikern Mattia Montini stoddtidskvitterade till 2–2, och fullbordade både hattrick och säsong (de slog Lazio med 7–1 på ett stängt Trigoria, i skuggan av Genoa-kravallerna och Ranieris avgång) i förlängningen, hans femtonde mål för året. I det nya Roma – USA Roma, Luis Enriques Roma, kanske framför allt Walter Sabatinis Roma – ska talangutvecklingen få en central position, och här finns att bygga på. Målvakten Mirko Pigliacelli, Montini, motorn Federico Viviani… och den ende jag själv verkligen lagt märke till i de matchsekvenser jag sett de senaste två åren: registan Amato Ciciretti.

Coppa Italia Primavera:
Finaler:
Fiorentina–Roma 1–1
Roma–Fiorentina 1–3

Chansen till en doppietta försvann för Roma redan i mars. Renato Buso, som ledde Italien till EM-guld i U21 1992, tog sin tonårsskvadron ner till Olimpico och vred cuptiteln ur vargkäften efter att ha gett bort 1–1 i första matchen. Finalerna var inte bara ett bevis på att Corvinos organisation fortfarande kan hitta och talanger (Federico Carraro! Schweiziskbosniske U17-bomben Haris Seferović!), utan också en av säsongens mest kraftfulla supportermarkeringar mot tessera-lagarna.

Tyskland:
A-Junioren Meisterschaft:
Final:
Wolfsburg–Kaiserslautern 4–2

Jo, det är möjligt att Wolfsburg köpte sig till den där ligatiteln 2009 – men de bygger inte bara ovanifrån. Igår drog de hem sin första U19-titel någonsin, efter ett sanslöst starkt slutspel och en final med flera otroligt fina sturm-und-drang-mål. Efter tidigare års hegemonier (Stuttgart tidigt 90-tal, Dortmund sent 90-tal, Bayern tidigt 2000-tal) har tysk ungdomsfotboll blivit som tysk seniorfotboll, med fler klubbar (Wolfsburg 2011, Hansa Rostock 2010, Mainz 2009, Freiburg 2008, Leverkusen 2007, Schalke 2006) som delar på mästerskapen.

Georgiske elvispsfoten Akaki Gogia och U17-Europamästaren Kevin Scheidhauer (hattrick i finalen) bar målansvaret i slutspelet. Scheidhauer har precis skrivit ett långt a-kontrakt och kommer att tillbringa sommaren i Felix Magaths tortyrkammare för att förbättra fysiken tillräckligt för att fasas in i Bundesliga.

Spanien:
Copa de Campeones Juvenil:
Final:
Barcelona–Real Madrid 3–1

Som om det inte räckte med ligan och Champions – i år stal Barça också juniortiteln från Real Madrid. Traditionellt har Madrid varit starkare på ungdomssidan, men sett över de senaste åren har La Masia lagt beslag på det herraväldet också.

Rafinha – lillebror till Thiago, som går runt och letar efter att Xavi ska tappa sin mantel nån gång så att han kan plocka upp den, och son till gamle brasilianske mittfältsgeneralen Mazinho – gjorde två och spelade fram till ett i finalen, från sin skuggspetsposition. Bakom sig hade han snackspelaren Gerard Deulofeu, som ses som den mest lovande i sin generation. Såg ni Deulofeu i U17-EM ifjol så vet ni vilka kvalitéer han har.

Frankrike:
Championnat National U19:
Final:
Grenoble–PSG 0–2

Det händer saker i huvudstaden, inte bara på läktarna och inte bara i styrelserummen och inte bara på transfermarknaden. Året efter att de vann U19-mästerskapet och förlorade U17-finalen på straffar drog de hem dubbeln i år. U17 slog OM, U19 manglade Grenoble i 90 minuter innan kroatiske centern Nicolas Rajsel och vänsterfotade playmakern Phitzgerald Mbaka gjorde målen som behövdes.

Och om vi nu pratar om PSG så kan jag väl lika gärna ta tillfället i akt att säga en sak om Leonardo. Jag var ju inne på att det här är en ultimat lösning för både Paris och honom – och han har börjat precis som jag förväntade mig. När hela världen jagar Falcao och Hulk så har han förstås sett och insett att det är Fernando som är den store mannen i årets Porto – och försöker få honom till PSG.

Ungdomarna? Tja, om vi ska tro siffror och snack så är det U17-stjärnan Hervin Ongenda som kommer att välta världen över ända inom ett par år. Han kom till PSG för fyra år sen – och på två och en halv säsong gjorde han… eh… tvåhundrasextio mål.

/Simon Bank

Everton (h)
Man U (a)
Man City (h)
Wolves (a)
Liverpool (h)
Wigan (a)
Arsenal (h)

Tack för kaffet. Vi kan väl konstatera att Tottenham numera skiftat sin säsongspremiärsdynamik, från att ofrånkomligt ha börjat med en eller noll poäng borta mot Blackburn/Stoke/Sunderland har vi alltså hamnat i den nya regeln om hemmamatch mot Liverpool/Man City/Everton. Sju omgångar är sen allt vi behöver för att klara av Man United, Man City, Liverpool och Arsenal. Sköt försäsongen, Harry.

Annars då?

Arsenal, förstås. Klubben har redan sina identitetsproblem (en usel vår, Cesc-gate, Wenger på allvar ifrågasatt för första gången sen han kom), sin hundramiljoners-kvalmatch till CL – och nu får de en bergsetapp direkt i ligan också. Toon away, Liverpool hemma, United på Old Trafford. Sköt mercaton, Arsène.

Det känns – utöver the Jordan Henderson Party i premiäromgången på Anfield – som att den stora storyn från Premier League-lottningen är att augusti-september ser ut som ett poolspel mellan Liverpool, Arsenal, Man United och Spurs. De som klarar sig igenom hela och rena utmanar det nya Chelsea och det nya City om titeln?

/Simon Bank

Ibland blir det bara bra, allting.

Leonardo verkar vara mer än halvvägs till Paris, där han ska ta över spakarna i sitt älskade PSG. En liten bit bakom, utanför den idiotiska tränarmiljön men ändå mitt inne i fotbollen. Jag kan inte tänka mig en bättre lösning för PSG, jag kan inte tänka mig en bättre lösning för Leo, och jag kan inte tänka mig en bättre lösning för Inter.

…om de nu hittar rätt ersättare förstås. Och det har de ju verkligen gjort. Låt oss i alla fall hoppas att de senaste uppgifterna från Argentina (Nacion) inte stämmer, att Marcelo Bielsa inte sagt nej riktigt än.

För det är ju klart att el Loco Bielsa ska träna Inter.

När Bielsa tog över Chile 2007 fick Javier Zanetti, som ju haft honom som tränare i Argentina, svara på vad han trodde om utnämningen. Han sa att han var glad att se en sant passionerad fotbollsman tillbaka i sporten, och lovade att han skulle ”revolutionera chilensk fotboll”. Det var precis vad Bielsa gjorde.
– Han är den sorts tränare alla spelare vill ha, sa Zanetti.

Och det var han.

Så gick fyra år, Inter gick från att vara förlorare till att vara bäst i världen, och när Javier Zanetti jubilerade med sin tusende seniormatch häromveckan ombads ”el Puppi” att ranka de tre bästa tränare han haft under sin otroliga karriär.

Han rankade José Mourinho tvåa.
– Jag har lärt mig något av alla, men det var Bielsa som bäst lärde mig hur man lever och tolkar fotboll, förklarade Zanetti.

Marcelo Bielsa har fått en arena döpt efter sig, han har blivit helgonförklarad i Chile, och han är exakt den man som Massimo Moratti måste övertala att komma till Milano. Med Bielsa får Inter det naturliga, diametrala brottet mot Mourinho-eran, de får världens taktiskt mest intressanta tränare, de får den ende som i VM senast spelade en annan fotboll, en egen fotboll. De skulle få en loco amid the pazza, och en sydamerikan bland alla sydamerikaner.

I Italien har de gjort den genomlysning som alla bra journalister gör. För att få veta mer om Bielsa har de inte bara frågat hans vänner, utan hans fiender också. 2002 manövrerade Lars Lagerbäck ut Bielsas Argentina ur VM, efter att Bielsa valt system före strikers – och satt Crespo på bänken istället för bredvid Batigol.

Hernan Crespo har inte förlåtit Bielsa. Men han hyllar honom utan förbehåll.

– Bielsa är en stor tränare, han kan träna var som helst i världen, säger han.

Nu skriver de i Argentina att Bielsa har nobbat Inter, men jag hoppas att de skriver fel. Jag hoppas att Marco Branca börjat handla ihop ett 3-3-1-3, med en trequartista antingen som ersättare eller understudy till Sneijder (Ricky Alvarez? Nasri? Pastore?) och med fullt offensivt fokus.

Jag tror att kaptenen hoppas det också. Hans kommande tusen matcher skulle bli ännu bättre då.

/Simon Bank

Lågtempo i bloggfabriken. Det är den tiden av året, och själv är jag fast i nån form av limbo inför saker som ska hända och mästerskap som ska bevakas. Jag ser fram emot det, men det gör också att det finns för lite tid kvar till att skriva om saker som borde skrivas om.
Calcio scommesse. Savo Milosevic. Mercaton. Verona. Luka Modric. Sånt.

Jag ska försöka ta tag i spade och hacka igen och gräva mig inåt. Nån sorts sommarverksamhet ska vi ju ha här. Och under tiden kan jag väl i alla fall ha hederligheten att skriva om det absolut nödvändigaste?
Jo.
Så låt oss rikta blicken mot årets största bröllop i världen. Och nä, naturligtvis inte det där mellan Aston Villa-killen och Pippas syrra. Inte ett år när världsfotbollens snabbast sprintande ananas-frisyr äntligen sagt ja och fått ja av sin balettdansös.
Federico Balzaretti träffade Eleonora Abbagnato för ett år sen. Han var terzino sinistro i Palemmo, hon prima ballerina i Paris. Kärlek vid första ögonkastet – och i går gifte de sig i det 900-åriga Cappella Palatina, det kungliga guldkapellet inne i Palazzo Reale nere i Palemmo.
Alla var där. Juve-kompisen Chiellini, Diesel-grundaren Renzo Rosso, Eros Ramazzotti. Eleonoras kompis Carla Bruni kunde tyvärr inte komma eftersom hon är upptagen med att behöva lyfta upp Nicolas Sarkozy så att han når kakburken på översta hyllan är gravid.
Man åt tonfisk (det gör man på Sicilien), man dansade, tyvärr finns inga bilder att tillgå eftersom de sålde ut bröllopet till ett magasin. Däremot är det ju vår plikt att berätta att ett hundratal rosanero-fans väntade utanför kyrkan, med halsdukar och sånger, för att hylla en enkel vänsterback.
Fint verkar det ha varit.

/Simon Bank

Ni vet hur det är.

Det absolut bästa med semestern är att man under några få sommarveckor kan släppa jobbet fullständigt, ägna sig åt helt andra saker än man gör till vardags.

Men eftersom jag är en kommunikativ snubbe vill jag ändå passa på att skicka ett vykort till bloggfamiljen, ett vykort från den allra första dagen av rekreationsresan till Danmark.

Aalborg Stadion.
20.34
11 juni, 2011

/Erik Niva

Vill ni ha en fotbollsmatch?

Okejdå. I så fall har ni ett par minuter på er att leta upp en länk till en saga som Serie B just nu är… ska vi säga, i visst behov av.

Varese, den lille mönsterklubben som sytt om och lagt ut sin välskräddade kostym varje säsong som gått, strävsamt arbetat sig uppåt utan andra medel än hantverkskunnande och världens bästa hemmafacit.

Ikväll spelar de play-off till Serie A, efter bortaförlust med 1–0 mot Padova gick de upp till 3–2, 20-årige Giuseppe De Luca rakade in ledningsmålet, ställde sig och vevade med ena handen mot en kokande liten lombardisk hemmaaren, innan Varese just släppte in en onödig kvittering. 3–3. Varese är inte stort nog för Serie A, det hindrar inte att de är på väg ditåt. Och medan ni letar efter er stream så kan ni ju alltid ägna ett par minuter åt att studera Vareses svit på hemmaplan de senaste tre åren.

60 matcher. 43 vinster, 17 oavgjorda, 0 förluster. Och de har alltså rest uppåt i seriesystemet under tiden.

Uppdatering: Det blev alltså 3–3 mot Padova. Varese är utslaget, och om nu inte spelskandalen materialiseras på ett smått sensationellt sätt i juridiken så blir de kvar i Serie B nästa säsong också. Dagens intressantaste Varese-resultat, ett som säger minst lika mycket om hur välskött klubben är, kan vi istället hämta i primavera-slutspelets kvartsfinalrunda:
Varese 5
Juventus 1

Framtiden ser fin ut för Varese, alldeles oavsett.

Lega Pro 2:
12 oktober 2008: Varese–Mezzocorona 4–0
26 oktober 2008: Varese–Alghero 2–0
9 november 2008: Varese–Sambonifacese 3–0
30 november 2008: Varese–Pro Vercelli 3–0
14 december 2008: Varese–Südtirol 2–0
11 januari 2009: Varese–Itala San Marco 3–0
25 januari 2009: Varese–Canavese 2–1
15 februari 2009: Varese–Como 3–2
8 mars 2009: Varese–Pizzighettone 1–1
29 mars 2009: Varese–Ivrea 2–0
11 april 2009: Varese–Pavia 3–1
19 april 2009: Varese–Valenzana 2–1
3 maj 2009: Varese–Carpenedolo 1–1
17 maj 2009: Varese–Montichiari 2–1

Lega Pro 1:
23 augusti 2009: Varese–Perugia 2–0
6 september 2009: Varese–Arezzo 1–0
20 september 2009: Varese–Lumezzane 4–2
4 oktober 2009: Varese–Paganese 5–2

Coppa Italia:
7 oktober 2009: Varese–Canavese 2–0

Lega Pro 1:
18 oktober 2009: Varese–Figline 1–0

Coppa Italia:
21 oktober 2009: Varese–Reggiana 0–0

Lega Pro 1:
1 november 2009: Varese–Alessandria 1–0
8 november 2009: Varese–Sorrento 2–1
22 november 2009: Varese–Foligno 2–0

Coppa Italia:
25 november 2009: Varese–Pergocrema 2–2

Lega Pro 1:
6 december 2009: Varese–Lecco 1–0
10 januari 2010: Varese–Como 1–0
24 januari 2010: Varese–Pergocrema 2–1
7 februari 2010: Varese–Benevento 1–1
28 februari 2010: Varese–Novara 1–1
14 mars 2010: Varese–Pro Patria 3–1

Coppa Italia:
25 mars 2010: Varese–Lumezzane 1–1

Lega Pro 1:
11 april 2010: Varese–Viareggio 4–2
25 april 2010: Varese–Monza 2–2
9 maj 2010: Varese–Cremonese 5–1

Play Off till Serie B:
30 maj 2010: Varese–Benevento 2–1
13 juni 2010: Varese–Cremonese 2–0

Serie B:
28 augusti 2010: Varese–Atalanta 0–0
5 september 2010: Varese–Empoli 0–0
17 september 2010: Varese–Pescara 1–1
6 oktober 2010: Varese–Novara 3–1
13 oktober 2010: Varese–Livorno 1–1
23 oktober 2010: Varese–Triestina 4–0
6 november 2010: Varese–Cittadella 0–0
13 november 2010: Varese–Sassuolo 2–1
4 december 2010: Varese–Reggina 1–0
18 december 2010: Varese–Siena 1–0
15 januari 2011: Varese–Torino 3–0
2 februari 2011: Varese–Albinoleffe 3–0
21 februari 2011: Varese–Frosinone 3–3
1 mars 2011: Varese–Crotone 1–1
12 mars 2011: Varese–Portosummaga 1–0
27 mars 2011: Varese–Vicenza 1–0
9 april 2011: Varese–Grosseto 3–1
22 april 2011: Varese–Ascoli 1–1
30 april 2011: Varese–Padova 0–0
14 maj 2011: Varese–Modena 3–0
29 maj 2011: Varese–Piacenza 1–0

Play Off till Serie A:
6 juni 2011: Varese–Padova 3-3

/Simon Bank

Ja, om ni nu ändå sitter klistrade och ser till att ge Roger Federer allt er stöd i kampen för en estetiskt bättre värld så kan vi väl lika gärna se till att koppla ihop Roland Garros med fotboll.

Eller, om vi ska vara riktigt ärliga så kan vi väl se till att ni får ta del av hur l’Équipe kopplar ihop Roland Garros med fotboll.

Häromåret gav bollbasken Bixente Lizarazu – ni vet, han som var regerande europamästare, världsmästare och CL-mästare i början av 2000-talet – ut sin självbiografi. Där berättade han om den ende idrottare han någonsin haft som idol och inspirationskälla.

Nä, ingen fotbollsspelare.

Björn Borg.

Lizarazu spelade tennis som ung. Han var duktig, och han kopierade hela Borgs spelsätt, komplett med tvåhandsbackhand, pannband och allt.

Eftersom Liza är Liza, Burken Burken och l’Équipe l’Équipe så passade tidningen på att slå ihop alla delar över ett tätmatat uppslag inför Franska Öppnas finalhelg. De lät helt enkelt Lizarazu uppfylla en barndomsdröm och intervjua sin idol. Han flög till Stockholm, fick spela en skojmatch i pingis mot Borg – och lämnade stan med ett halvt löfte om ett framtida tennismöte.

Ett par utdrag ur intervjun? Visst. Håll till godo.

Först, när Lizarazu – som nu för tiden är en av de flitigaste använda experterna i fransk tv – berättar om vad han lärde sig av Borg:
– När jag spelade fotboll försökte jag ha samma koncentration som du hade på banan. Framför allt att inte visa några känslor för motståndaren. Eftersom jag var försvarare ville jag aldrig visa något för anfallaren. Varken smärta eller trötthet eller tvivel. Jag ville inte att han skulle kunna se något i min blick, och blev alltid inspirerad av dig för det.

Björn Borg pratar om hur han som liten gick från att vara en hetsporre som bar sig illa åt på banan, till att – efter ett halvårs avstängning – bli den iskalle tennisroboten.

Liza: Och du tränade upp det?

Borg: Ja. Det gick inte från en dag till en annan. I början klarade jag det i en halvtimme. Sen en timme. Inte mer, för det tröttar ut dig mentalt. Man måste vänja sig. Sen koncentrerade jag mig som om det var match på varenda träning. Det var en lång träningsprocess; en timme, en och en halv, två timmar… ända till fyra eller fem timmar som jag klarade att vara helt koncentrerad. Det tog lång tid.

Liza: Det var därför du inte gillade smeknamnet ”Iceborg”, för att det där ogenomträngliga var en strategi, inget naturgivet.

Borg: Precis! Det handlade enbart om målet att kunna prestera, att spela min bästa tennis. Jag var tvungen att vara sån för att förbättra mig.

Liza: Så var det inte riktigt med John McEnroe. Har du nånsin frågat dig hur han gjorde för att behålla koncentrationen medan han var så uttrycksfull på banan?

Borg: John växte upp i New York, en stad där man pratar mycket, där man visar sitt temperament och sina känslor. Han är en typisk newyorker. När vi möttes så störde hans uttryck, så olikt mitt, inte mig. Jag var i min bubbla, han kunde göra vad han ville utan att jag brydde mig. Men, för att vara ärlig, med all den respekt vi hade för varandra så uppförde han sig alltid bra när vi möttes. Det var när han mötte andra som han blev galen. Han gjorde det medvetet för att få den andre att tappa koncentrationen. Mot mig var det annorlunda. Han var koncentrerad, han brydde sig inte om nåt annat än sitt spel.

När Björn Borg berättar om varför han slutade så ekar en annan intervju, som l’Équipe gjorde under alpin-VM i vintras. Ingemar Stenmark pratade då om hur han inte längre kände någon glädje, att allt bara handlade om att inte förlora och om hur hela karriären bara handlat om att aldrig stanna upp, att hela tiden se fram mot nästa uppgift. Borg pratar om hur han tappade lusten att träna de där fem timmarna varje dag, och att det inte går att vinna utan att ha roligt.

Det är verkligen en fin intervju, som det ofta blir när det finns både tid och respekt nog för ett möte. Det är ju omöjligt att tänka sig Borg utan McEnroe, precis som det börjar bli omöjligt att tänka sig ismannen Federer utan kaminugnen Nadal. Elementen som brakar in i varandra, energin som utvinns ur den krocken.

McEnroe var som han var. Borg? Jag gillar det här:

– Under hela min karriär så kan jag inte påminna mig att jag varit trött under en tennismatch. Aldrig.

Björn Borg har aldrig haft kramp. Jag visste inte det.

Liza: Jag frågade Zinédine Zidane om han var lyckligare när han spelade fotboll eller om han är det nu när han jobbar för Real Madrid. Han svarade att det aldrig kommer att bli lika bra som när han spelade. Är det likadant för dig?

Borg: Så sett så skulle jag säga att jag är lyckligare idag. Men jag var mycket lycklig under min karriär. Jag hade ett särskilt program varje dag och det var mest skönt. Varje morgon när jag gick upp visste jag vad jag skulle göra. Paradoxalt nog så saknar jag den rutinen nu efter karriären, den som jag ville slippa. Jag frågar mig hur jag ska få dagarna att gå. Det har varit det svåraste med livet efter tennisen. Men idag har jag hittat den perfekta balansen. Jag har en familj, ett helt annat liv, och jag kunde inte vara lyckligare.

Precis som Stenmark så vägrar han att bli nostalgisk, precis som Stenmark så är han inte typen som sparat souvenirer från karriären (”Jag är sån”), och precis som Stenmark så hade han förmodligen kunnat slå vilken svensk idrottare som helst i nån tävling som handlade om koncentration, fysik och vilja.

Jag är glad att han aldrig ställde upp för en match mot Stenmark i det där Mästar-programmet på tv.

Inte för att det inte hade varit roligt att se dem kämpa mot varandra i nåt stenstaplar-, uthållighets- eller balansmoment.

Jag är bara inte säker på att de hade slutat innan någon av dem dog.

/Simon Bank

Det bidde en tumme.

Jag är såklart medveten om att jag borde ha bloggat från Moldavien – jag var inte internetlös i Transnistrien hela min vistelse – men det blev bara inte av. Och det var väl också rätt signifikativt för en vår där bloggen blivit klämd mellan allehanda måsten.

Det är bara att erkänna. Det har varit lite väl mycket flämtande sparlåga över bloggen på sistone, lite väl mycket pliktskyldighet, lite väl mycket trampande nerför stigar vi redan varit på – och framförallt alldeles för få inlägg.

Men vafan.

Kreativiteten borde inte ligga längre bort än att en ordentlig sommarsemester kan driva fram den igen. Och en sådan inleder jag i detta nu. Jag tittade bara in för att önska alla välartade bloggläsare en synnerligen god sommar – så ses vi någon gång framemot ligahösten med förnyade krafter och revitaliserad energi.

Jag lämnar er med detta sommarsoundtrack. Simon Bank har däremot inte förtjänat någon ledighet, så jag utgår ifrån att han håller blogghjulet gnisslande fram tills det att jag är tillbaka.

Until then.

/Erik Niva