För att färdigställa den här korta exposén över fotbollens förlorade fäder – visst känner ni min gode vän, Paulinho?
Hans väg till den gulgröna landslagströjan har varit både lång och knölig. Innan han kom till maranatastämningen på White Hart Lane var han tvungen att visa upp sig inför sönderspruckna litauiska betongläktare, och innan han kom vidare från sin brasilianska fjärdedivisionsklubb var han tvungen att ta sin fru och sin lilla dotter och flytta tillbaka hem till föräldrahemmet.
När bekräftelsen väl kom och den första landslagsuttagningen blev offentlig gjorde därför Paulinho en extra poäng av att tacka den familj som hjälpt honom genom de magra, prövofyllda åren.
– Jag är för lycklig. Det här är frukten av mitt hårda arbete, och utöver gud vill jag tacka min fru Bárbara, min pappa Marcos och min mamma Érica. Det är människorna som verkligen hjälpt mig att vända mitt liv uppåt.
Det är bara det att när Paulinho refererar till sin pappa så syftar han inte på sin biologiska far. Den senare lämnade familjen när Paulinho bara var några månader gammal, och även om han sedan återvände med ojämna mellanrum så försvann han definitivt ur deras liv åtta år senare.
Alla människor har beslut att fatta, val att göra. Efter att José Paulo Bezerra Maciel definitivt separerat från Érica valde han även att lämna sina två barn i São Paulo och flytta drygt 200 mil norrut. Under en period pratade de visserligen via telefon ibland, men med tiden avtog även den kontakten.
Paulinho var 23 år gammal då han först blev uttagen i det brasilianska landslaget, 2011. Då hade han överhuvudtaget inte pratat med sin biologiska far på flera år.
För ett drygt år sedan spelade så Paulinho och hans Corinthians bortamatch mot Náutico uppe i nordöstra Brasilien. Under uppvärmningen kom en av funktionärerna fram till honom. Nere i kurvan fanns det nämligen en man som hade något att säga. Kunde Paulinho tänka sig att springa ner och se vad det hela handlade om?
På andra sidan publikstängslet stod José Paulo Bezerra Maciel, den far som Paulinho vid det här laget inte hade sett på drygt tolv år.
Han grät.
Hur hade han tänkt, José Paulo? Hur hade han kunnat tillåta sig själv att förlora kontakten med sina barn? I en sorts improviserad läktarintervju försökte José Paulo förklara sig för en reporter från Globo Esporte.
– Efter att jag hade separerat från hans mamma och flyttat tillbaka till Pernambucano ville jag inte störa honom. Han hade sitt liv som fotbollsspelare, och var upptagen med det. Men det har inte varit några bråk eller några problem. Jag är väldigt stolt över Paulinho och har aldrig velat såra honom.
Den framgångsrika fotbollskarriären hade han dittills följt på avstånd.
– När jag har kunnat har jag sett hans matcher på tv, och jag grät när jag såg hans namn i landslagstruppen för första gången. Det är en väldigt stor ära. Nu är jag väldigt glad att äntligen få se honom spela live.
Han har aldrig varit särskilt villig att prata offentligt om den här delen av sitt liv, men ibland har det lossnat några brottstycken om en knaper barndom där bensinpengarna sällan räckte för att skjutsa honom till fotbollsträningen.
– Min mamma och pappa var avgörande med sitt stöd. De gjorde allt de kunde för att jag skulle kunna fortsätta träna, och de tillät mig aldrig att ge upp.
Vad avsaknaden av en biologisk far betytt och inneburit? Det har Paulino egentligen aldrig pratat om, och så värst mycket känslor visade han inte heller den där märkliga matchdagen i Recife. Om han kände sig bitter gentemot en person som behagade visa sig först nu när han blivit en rik och berömd fotbollsspelare? I så fall dolde han det väl.
Efter slutsignalen så återvände han ut till kurvan, med sin matchtröja i handen. Han viftade avvärjande åt några souvenirsugna supportrar, och pekade på mannen som återigen lät tårar rinna nedför ansiktets fåror.
– Den är till min pappa.
De två pratade ytterligare 20 sekunder innan Paulinho sade sig vara tvungen att hasta vidare till en dopningskontroll. Han sprang vidare med en sista fras.
– Eu te amo. Jag älskar dig.
När han ensam mötte den brasilianska pressen lite senare kunde han dock inte längre hålla tårarna tillbaka. Intervjun var kort, men Paulinho både stammade och stakade sig när han gav den.
– Jag väntade mig inte att se honom. Min bror och min brorson åkte och hälsade på honom ifjol, men jag följde inte med… Det har gått många år sedan jag såg honom sist, men jag bär inget agg mot honom. Jag önskar honom allt gott, vill att han ska vara lycklig… Men jag har själv en fyraårig dotter nu, och jag skulle aldrig kunna tänka mig mig att…
Kort paus för tårtorkning.
– Jag hittar inte orden, eftersom jag föreställer mig min dotter utan mig… Jag måste verkligen tacka min mamma för att hon uppfostrade mig och min bror på bästa möjliga sätt.
När ljuset släcktes på läktarna i Recife åkte far och son återigen åt olika håll. José Paulo körde de dryga 20 milen tillbaka till det Pesquiera där han bor numera, till livet med en ny familj och tillvaron som förtidspensionerad lastbilschaufför.
Paulinho fortsatte uppåt. Två månader senare var han med och vann VM för klubblag, och sommaren som följde lyfte han Confederations Cup-bucklan på Maracanã.
Strax därefter flyttade han till England. Både frun och den lilla dottern följde med.
Jag har längtat efter lite tid att pusta liv i bloggen igen, och en vecka utan Champions League-matcher eller landslagsfotboll är en vecka av arbetsmöjligheter.
Jag har även letat efter ett passande tillvaro att berätta om Henrikh Mkhitaryan, och eftersom jag skrev om Giuseppe Rossi igår kan jag lika gärna riva av parallellhistorien nu.
Tematiken är rätt igenom densamma. Fäder och söner, saknad och styrka, fotboll och frälsning.
Familjen med fotbollsvärldens mest svårstavade efternamn kommer ju från Armenien, och i slutet av 1980-talet var livet sannerligen inte särskilt enkelt där. Nagorno-Karabach-konflikten hade ökat spänningarna gentemot både kommunistregimen i Moskva och de fientliga grannarna från Azerbajdzjan. Dessutom hade den enorma jordbävningen i Spitak kostat uppemot 50 000 armenier livet och slagit sönder hela regionens infrastruktur. Ett 60-tal städer och byar var fullständigt raserade, ytterligare 400 mer eller mindre förstörda.
Flyktingströmmarna slog in över huvudstaden Jerevan, som höll på att drunkna i trauman, sorg och skräck. Det var en stad att komma bort ifrån – och familjen Mkhitaryan tillhörde dem som faktiskt hade en väg ut.
Pappa Hamlet Mkhitaryan var en sällsynt skicklig fotbollsspelare, som bland annat kommit tvåa i den högsta sovjetiska seriens skytteliga några år tidigare. I och med perestrojkan och det upptinande politiska läget fanns det numera en möjlighet för de lite äldre spelarna att lämna Sovjetunionen, och banden till den armeniska diasporan i Frankrike gjorde så att Hamlet Mkhitaryan fick kontrakt med division tre-klubben ASOA Valence.
Åren som följde var lyckliga år. Familjen fann sig tillrätta med sitt nya liv. Tillvaron var trygg, barnen lärde sig franska, Hamlet Mkhitaryan briljerade på små lantliga idrottsplatser som han egentligen var alldeles för bra för.
– Alla mina minnen från den tiden är vackra minnen. Pappa brukade ta med mig till sina träningar. Jag kommer ihåg hur jag gick ner och ställde mig vid dörren och väntade på att han skulle komma och signalera att vi skulle åka. De gånger jag inte fick följa med stod jag gråtande kvar vid dörren, minns Henrikh Mkhitaryan.
Det enda som egentligen störde friden var den där ovanligt obehagliga huvudvärken som Hamlet Mkhitaryan bar runt på, den som snabbt bara blev värre och värre.
När diagnosen kom var den lika obeveklig som obehaglig. Aggressiv hjärntumör. Inget att göra. Inte mer än några få år kvar.
Ställd vid livets slutgiltiga vägskäl valde Hamlet Mkhitaryan att ta sin familj och vända tillbaka till Armenien. Han visste att han skulle dö, och han ville göra det under sin egen himmel, hos sitt eget folk.
Och så kom det sig att en sjuårig Henrikh Mkhitaryan fann sig själv i ett hemland som egentligen aldrig varit hans. Han var bara några månader gammal när familjen lämnade Jerevan, och sedan dess hade läget där mest bara förvärrats. Armenien hade visserligen blivit självständigt, men omedelbart kastats in i ett fullskaligt krig mot Azerbajdzan. Ytterligare 30 000 döda, ytterligare en miljon hemlösa flyktingar. I Valence fanns kompisarna, godispåsarna, tv:n med alla kabelkanaler. I Jerevan ransonerades både maten, elektriciteten och varmvattnet.
Henrikh Mkhitaryan hade inte ens en pappa längre – men han hade i alla fall en fotbollsskola som bar hans namn.
Omedelbart efter att Hamlet Mkhitaryan gick bort – bara 33 år gammal – döpte färska storklubben Pyunik sin ungdomsakademi efter honom. En dag tog mamman Marina med sig sin son dit och vände sig mot honom:
– Henrikh, vet du varför vi är här? Den här akademin bär din pappas namn, så du måste formas till en stor fotbollsspelare här.
Den faderslösa sjuåringen tittade upp mot sin mamma och nickade.
– Ja, jag vet.
I februari i år återvände Henrikh Mkhitaryan till den lilla franska stad där han tillbringat sina sex första år. Det bor fortfarande många etniska armenier i Valence, och därför hade en vänskapslandskamp mot Luxemburg förlags dit. Några av stadens äldre fotbollsmänniskor – de som hade varit med redan för 20 år sedan – hade nu lite svårt att förstå att deras egna ögon inte spelade dem ett spratt. Visst hade de sett den armeniske stjärnan spela på tv tidigare, men att nu se honom livs levande, på just den här planen… Det var som att Hamlet Mkhitaryan aldrig slutat spela.
– När jag ser honom springa ser jag hans pappa. Han har samma kroppspråk, samma mimik, samma gester, säger familjevännen Gilles Avakian.
Mamma Marina Taschian instämmer. Likheterna är stora, och inskränker sig inte bara till fotbollsplanen.
– Han liknar sin pappa väldigt mycket. Inte bara när han spelar, utan även fysiskt, när han sitter hemma vid matbordet och äter. Det ger mig mycket styrka.
Det tog 13 år innnan Henrikh Mkhitaryan kände sig redo att lämna fotbollsskolan som bär hans fars namn. Han var 20 år då han flyttade från Pyunik i Jerevan till Donetsk i Ukraina. Sedan gick allt snabbt. Två säsonger i Metalurg, tre säsonger i Sjaktar och sedan kvartsmiljardövergången till Champions League-finalisterna i Borussia Dortmund. Han är framme nu, framme vid punkten då han är erkänd som en spelare på yppersta världsnivå, och han vet mycket väl vem han i första hand tackar för det.
– Jag spelar för min pappa. Jag vet ju att han ville att jag skulle bli fotbollsspelare, och jag har gjort allt jag har kunnat för att besanna hans dröm. Det var han som gav mig fotbollen.
Den senaste veckan har Henrikh Mkhitaryan gjort mål mot Arsenal i Champions League och stått för två assist när Borussia Dortmund vann Ruhr-derbyt mot Schalke. Samtidigt har hans mamma arbetat som kommunikationschef för det armeniska fotbollsförbundet, och hans storasyster har gått till jobbet på Uefas högkvarter i schweiziska Nyon.
Familjen har inte sin pappa kvar, men de har i alla fall sin försörjning, sin identitet och sin gemenskap.
Livet har varit orättvist mot dem. Fotbollen har gjort vad den kunnat för att kompensera det.
Vi pratar om ödesmatcher och en framtid som avgörs i detta nu. Jag sitter i ett konferensrum på Friends Arena och får för första gången den här veckan svindel inför perspektiven.
Och nä, då handlar det inte om landslaget.
Jag har kopplat upp mig på nätsidan som direktsänder Leaders in Football-konferensen från London, lagom till slutet av ett scensamtal mellan Galatasarays ordförande Ünal Aysal och Juventus-presidenten Andrea Agnelli.
Det är här framtiden ställs på sin spets.
Jag vet inte om jag någon gång sett fotbollens moderna knäckfrågor uttalas så tydligt och definitivt som när Agnelli talar. Han är så lugn, så verserad och stringent även på engelska, och budskapet är kristallklart:
Den fotboll ni vant er vid idag kan vara en helt annan imorgon.
Ni kommer att se uttalandena rulla genom Europa de närmaste timmarna, och läs dem noggrant. Agnelli ställer två affärsmodeller bredvid varandra, den amerikanska och den europeiska, och slår ut med armarna. Den som fungerar bäst, ekonomiskt, är ju inte vår.
Ska man forma en europeisk superliga? undrar Agnelli. En topp 20? Vågar de stora klubbarna, synkroniserat, skriva till sina respektive regeringar och kräva att få delta i en transeuropeisk liga där bara de bästa, största, snyggaste, intressantaste får plats?
– En Southern Conference och en Northern Conference? undrar Agnelli.
Men hur mäktigt är Uefa? Kan de säga stopp?
Andrea Agnelli är lågmäld, men hans frågor kring Financial Fair Play är mer svar än frågor.
– Ska inte Bayern München, Juventus, Real Madrid och Chelsea vara med i Champions League nästa år? undrar han. Vem ska tala om det för tv-bolagen? Är det bra för värdet i turneringen?
Det finns förstås andra frågor än de ekonomiska, erkänner han, och ler snett. De etiska, till exempel.
– But I’m not very good at ethics…
Och salen skrattar. Han är charmant, Agnelli. Och fotbollsvärlden i morgon formas idag. Jag ska just in på en presskonferens med Erik Hamrén, där vi talar om en match som betyder så oerhört mycket.
I en tid då tiotusentals desperata afrikaner ger sig ut på haven, under en vecka då hundratals av dem drunknat utanför Lampedusas kust – då kan det kanske kännas en liten aning bättre ifall man lyssnar på historien om en vanlig, unik ghanansk grabb.
Bayan Mahmud var elva år gammal då han kom hem efter skolan och möttes av beskedet att båda hans föräldrar hade mördats. De hade haft fel etnicitet, tillhört Kusasi-folket snarare än Mamprusi-stammen.
– Vi kom hem en eftermiddag och hittade dem döda. Det var min storebror som såg allt, men… Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara det ordentligt. Jag vill inte minnas det.
Bröderna Mahmud fick plats på ett barnhem, men levde i ständig dödsfruktan. De visste att föräldrarnas öde även riskerade att bli deras.
– Mamprusi-folket identifierar varandra genom en sorts märke på kroppen. Så fort någon upptäckte att vi saknade det där märket riskerade vi döden.
Utvägen öppnade sig en dag då Bayan Mahmud började prata med en förbipasserande lastbilschaufför. Han lyckades tjata sig till att få åka med ner till Cape Coast nere vid Guineabukten, men i så fall gällde avresa precis på minuten. Mahmud kunde inte hitta sin storebror, men var tvungen att ta ett blixtbeslut. Han valde då att ge sig iväg på egen hand, att lämna hemstaden Bawku helt ensam. Han var 15 år gammal.
Planen tog form längs vägen. Bayan Mahmud tillbringade några veckor i den brokigt myllrande hamnstaden Cape Coast – sov på gatorna, pratade med folk, arbetade ihop en sorts gentjänstkapital – innan det blev dags för det stora steget. Några nyfunna vänner hjälpte till att smuggla ombord Mahmud på ett fraktfartyg.
– Jag visste inte ens vart det var på väg, men jag gömde mig ombord, hoppades att jag inte skulle bli upptäckt och att skeppet skulle ta mig till Europa. Det var väldigt farligt. Jag fick med mig lite vatten, men kände ju till alla historier om folk som svultit eller törstat ihjäl. Jag var rädd, men ville överleva. Och någonstans visste jag att jag skulle göra det.
Efter bara några dagar till havs blev Bayan Mahmud upptäckt, vilket i förlängningen räddade hans liv. Besättningsmannen lyssnade på hans historia och sympatiserade med den. Istället för att bli angiven fick Mahmud ett bättre gömställe, mat och vatten.
– Han var en väldigt bra man, men jag minns hur han frågade: ”Vet du vad du gör, vet du vart du är på väg? Du känner ingen, och är bara en liten pojke. Hur ska du klara dig?”. Jag tittade på honom: ”Så här långt har gud varit med mig. Jag kommer att överleva”.
Efter tre veckor var skeppet framme i hamn. Men inte i Europa, utan i Sydamerika. Argentina.
– Jag visste inte var jag var, men jag gick av och liksom vandrade runt. De tre första nätterna sov jag på en busstation. Där träffade jag några vänliga människor som gav mig mat och satte mig på en buss till Buenos Aires. De trodde att jag skulle ha bättre chanser att klara mig där, att träffa andra svarta människor som skulle kunna hjälpa mig.
När Mahmud kom till Buenos Aires gick han fram till den första mörkhyade person han såg. Han hade tur. Mannen kom från Senegal, pratade engelska och kunde både erbjuda en uppdatering runt utvecklingen i fotbolls-VM 2010 och lift till en flyktingmottagning.
Och där började Bayan Mahmuds nya liv.
Riktiga sängar, regelbundna måltider, inget dödshot över huvudet – och så fotboll på helgerna. Så fort Mahmud kom åt så hoppade han in i första bästa match i Plaza Garay-parken bredvid förläggningen. Han hade själv spelat hemma i Ghana – och pappan hade varit halvproffs under en period – så han gillade sporten. Och han var bra. Så bra att snacket började gå om den där mörkhyade grabben som dominerade utan skor, så bra att Boca Juniors till sist inte kunde låta bli att skicka ner en scout för att ta sig en titt.
De blev inte besvikna.
När Bayan Mahmud väl lämnade flyktingförläggningen gjorde han det för att flytta in med de andra unga supertalangerna på Boca Juniors träningsanläggning.
Drygt två år har gått sedan dess, och en 18-årig Bayan Mahmud är fortfarande inne i processen som ska förvandla råämnet till elitspelare. Han saknar ju en del grundläggande skolning – just nu är han utlånad till en fjärdedivisionsklubb för att få spela seniormatcher – men han har en talang som ingen kan ta ifrån honom. Det är inte det enda. Numera har Bayan Mahmud både ett riktigt kontrakt med Boca Juniors och permanent tillstånd att stanna i Argentina.
– Bayan är en stark, positiv, älskvärd pojke full av hopp. För en klubb som Boca – en klubb bildad av immigranter – är det en enorm lycka att ha honom här hos oss, säger Boca Juniors klubbpresident Daniel Angelici.
Boca Juniors är en institution där både resurserna och ambitionerna är större än hos den ordinära fotbollsklubben. Först hjälpte de Bayan Mahmud att lokalisera storebrodern han tvingades lämna bakom sig – sedan hackade de sig fram genom den snåriga processen som omger anhöringsinvandring till Argentina. Nu är de färdiga. Tre och ett halvt år har gått sedan bröderna Mahmud skiljdes åt, men inom några veckor är det tänkt att de nu ska återförenas i Buenos Aires.
– Vi har haft kontakt via Facebook, och jag vet att han också har fortsatt spela fotboll. Livet har varit svårt för mig, jag har lidit mycket – men efter allt som hänt är det som att jag lever med lyckan numera, som att den följer mig vad jag än gör och vart jag än går. Jag tror att det är guds hand.
Bayan Mahmud har lyckats ta sig till en verklighet där han både kan titta mot framtiden och sätta upp mål inför den. De målen ser helt annorlunda ut än de gjorde hemma i Bawku – samtidigt som de är precis likadana.
– Så snart som möjligt vill jag debutera i Boca Juniors a-lag på Bombonera, och därefter hoppas jag bli den första mörkhyade spelaren i det argentinska landslaget. Men om det inte blir så – då kan jag bara gå ner till parken och spela med min bror. Det skulle också kännas väldigt bra.
Landat i Glasgow, landat i ett Skottland där inte fotbollskartan längre ser ut som den brukade göra.
För några veckor sedan fick jag ett mail från en herre som heter Jörgen Eriksson. Han hade upptäckt något spännande och ville berätta om det. Jörgen Eriksson är nämligen inte bara vice ordförande för det Svenska Fotbollförbundet – han är dessutom norrbottning. Och nu hade han varit här i Skottland.
Högst häruppe ligger nämligen en region som blivit väldigt bra på att besegra oddsen. De skotska högländerna har förutsättningar som påminner en hel del om de som råder i Norrbotten – kargt, kallt, avlägset, glesbefolkat och förbisett – men där har man likafullt lyckats skapa en starkare tillväxt än någon annan region i hela Storbritannien, undantaget London. De har lyckats ta alla de där faktorerna som normalt sett ses som negativa och vända dem till fördelar.
Jörgen Eriksson var egentligen i högländerna som företrädare för det norrbottniska näringslivet – men hittade såklart ändå det mest kraftfulla exemplet i fotbollen.
Allra högst upp i ligatabellen ligger nämligen inte Celtic, det Celtic som ska möta Barcelona ikväll och det Celtic som jag själv åkt hit för att se. Där ligger mirakellaget Inverness Caledonian Thistle.
Och nä, den skotska ligan är sannerligen inte vad den varit och Caley Thistle kommer givetvis inte hålla hela vägen – men ändå. Det här är en klubb som kommer från en perifer region med 50 000 invånare, en klubb som har en omsättning på mindre än 15 miljoner kronor.
Som en jämförelse kommer ”norrländska” Gefle IF från en kommun med nästan 100 000 invånare, och har en omsättning på knappt 30 miljoner. Och de är som bekant kusinen från landet, svensk fotbolls utstötta fattiglappar. Att Inverness Caledonian Thistle alltjämt leder den skotska ligan är minst lika anmärkningsvärt som om IFK Luleå skulle toppa Allsvenskan.
Men det är klart, då jobbar inte Terry Butcher i IFK Luleå.
Varje vecka får Terry Butcher fortfarande tre, fyra förfrågningar om att signera blodiga bilder från Råsunda, men fram till för några år sedan var hans karriär som manager uppriktigt sagt ganska misslyckad. Mer eller mindre sparkad från Sunderland, Coventry och Brentford tvingades han rannsaka både sig själv och den sport han levt sitt liv för.
Han gillade inte direkt det han kom fram till.
Butcher fick lov att konstatera att fotbollen förändrats ännu mer än han tidigare erkänt för sig själv. Vad betydde det för honom och hans plats i den? Fanns där inte längre något behov av tuffa killar med blodiga huvudbandage? Klarade sig fotbollen numera utan guts, glory, blood and thunder? Gjorde alla pengarna så att det envetna slitet och det traditionella gruppbyggandet tappat i värde?
Nej, inte överallt. Inte långt däruppe på det skotska höglandet.
Förra hösten tog Terry Butcher med sitt Inverness Caledonian Thistle till Celtic Park, några få veckor efter att de grönvita besegrat Barcelona. Före matchen smög några av hans spelare smög iväg för att ta souvenirbilder på arenan. Därefter försökte de lista ut vilket skåp i omklädningsrummet som Leo Messi hade använt, letade efter svettlämningar att gnugga sig mot. Sedan gick de ut och besegrade Celtic.
På vägen hem gjorde de som Caley Thistle alltid gör efter bortamatcher – de styrde spelarbussen mot puben. Dags för en portion fish and chips och några pints. Ingenting som fotbollens dietister hade rekommenderat, nä, men Terry Butcher menar att det är betydligt viktigare att addera några promille laganda än att skala bort några tusen kalorier.
I hans ögon har den brittiska fotbollen kommit att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Han vill skapa en sorts oas bortanför den konstanta mediehysterin, de mediokra miljonärerna, de hysteriska supporterreaktionerna och den akademiserade semivetenskapen. Några pengar kan han egentligen inte erbjuda – men han kan erbjuda en miljö där fotbollen faktiskt förblivit fotboll.
Efter en historia i de lägre skotska divisionerna kom Caley Thistle fyra i högstaligan i våras, samtidigt som de nådde semifinal i Ligacupen. De sensationella framgångarna har byggts av spelare som kastats av från utkanterna av den höghastighetsspinnande fotbollskarusellen. Billy McKay fick inget nytt kontrakt med Northampton Town. Drygt två år senare har Butcher gjort honom till en skyttekung med fast plats i den nordirländska landslagstruppen. Andy Shinnie tog sig aldrig riktigt vidare från Rangers ungdomslag. I Inverness blev han skotsk landslagsman.
– Om en spelare ska flytta hit innebär det uppoffringar, men vi erbjuder dem en speciell möjlighet. Här finns ingen press och inga distraktioner. Det är en väldigt lugn och vacker plats där man kan koncentrera sig fullständigt på sin fotboll.
Inverness räknas som Storbritanniens allra nordligaste stad. Spelaragenterna, varumärkesbyggarna, festfixarna, paparazzifotografterna och spindoktorerna har inte nått dit ännu. Ur Terry Butchers perspektiv är det en smått unik konkurrensfördel.
– Den brittiska fotbollen är som en storm numera, en tornado. Att jobba här är som att kastas in i en tvättmaskin. Vissa ögonblick rullar du runt i ett stilla lugn, men i nästa sekund… Jesus, du snurrar som en galning, du töms på allt, du fylls upp, och så sätter det fart igen, ett vansinnigt snurrande. Det slutar aldrig, innan dörren till sist öppnas och du ramlar ut blöt på golvet. Christ.
När blir en nackdel en fördel? När man bestämmer sig för det. När man inte ser den ändlösa bussresan hem från bortamatchen som en plåga, utan istället som ett tillfälle att spela kort, sjunga allsång och umgås med sina lagkamrater istället.
Don Cowie har flyttat från Inverness till Cardiff City och Premier League-fotbollen, men när han pratar om sin hemstadsklubb så gör han det fortfarande med genuin värme.
– När du åker buss med någon i sju timmar varje vecka så lär du verkligen känna honom. Du lär dig förstå honom, du lär dig gilla honom – du blir beredd att offra dig för honom. Sammanhållningen runt Inverness är garanterat värd minst femton poäng per säsong. Och så vitt jag vet går den inte att köpa för pengar.
Det är skillnad på Davids och Goliatar. Ikväll går jag och ser Celtic möta Barcelona. Tack vare auran och atmosfären runt Parkhead har hemmalaget sin chans, trots att kelternas budget bara är en tiondel så stor som Barcelonas.
Sedan väntar vardagen igen för de grönvita. Sedan väntar en ligatabell där de alltjämt ligger efter serieledarna, trots att de har 35 gånger så stor omsättning som de där envetna höglänningarna från Inverness Caledonian Thistle.
Så, då var vi klara med en stämningssättande aktivitet så här för lördagseftermiddagen, och kan gå vidare på mer intellektuellt och mindre nedbrytande verksamheter.
Jag är medveten om att det blivit lite PSG-präglat här i bloggmiljön det sista, men det kan faktiskt inte hjälpas. Jag gillar de jag gillar, och när de jag gillar har speciella matcher framför sig så är det väl min plikt att tala om det.
Det finns ju de som är både bättre lämpade och mer begåvade, men det finns en gräns för hur länge man kan vänta på en berättelse.
Så: Adrien Rabiot, känner ni honom?
I kväll spelar Paris mot Toulouse, ett knippe parisiens (Douchez, Chantõme, Rabiot) har spelat för Téféce förut vilket gör matchen lite speciell. Rabiot, däremot, är en speciell pojke i egen rätt.
I den där talangspäckade franska 95-generationen har det funnits andra som stuckit ut både mer och tidigare, det gäller också för PSG-generationen som blev U17-mästare häromåret: Där var Ongenda den det pratades mest och högst om.
Det betydde inte att det inte fanns andra som också märktes. Adrien Rabiot var lång som en stång, blekast på planen och med en vänsterfot som han kunde skriva Mallarmé-dikter med (mitt göteborgska jag ville skriva ”Mallarmé-dikter mé” här, herregud).
När Adrien var kortare föddes han i den parisiska kranskommunen Créteil, med en pappa som höll på PSG och en mamma som var engagerad. Han började spela i Créteil, det var pappa Michel som tog med honom till träningen och skickade ut honom på hans första steg. Det dröjde inte särskilt länge innan talangen sköt fram ur honom som blad ur ett vårskott; när han var tretton hade Manchester City fått syn på honom på Clairefontaine och sett till att knyta upp honom med ett evighetslångt utdbildningsavtal.
Jag antar att de såg samma saker som man ser nu. En fysik som kommer att bli imponerande om ett par kilo muskler, en fin fot och en blick som ser allt den behöver se på fotbollsplanen. Men de fick inte se det länge. Efter sex månader i Citys akademi åkte Adrien hem igen.
– De levde inte upp till vissa överenskommelser, så min mamma sa stopp och så åkte vi tillbaka till Frankrike.
Under ett par år där i mitten av 00-talet förändrades både hans fotbollsliv och hans liv. Äventyret i England var en sak, att han skrev ungdomskontrakt med PSG en annan – att familjen fick ändra sitt sätt att leva var värre.
2007 drabbades Michel, Adriens pappa, av en svår stroke. Hjärnan vaknade, kroppen gjorde det aldrig.
Michel Rabiot hade drabbats av det som på engelska kallas locked-in-syndrome, att den sjuke är totalt förlamad, men totalt medveten. Tillståndet var inte okänt i Frankrike, det hade skildrats brett och känslosamt när Elles förre chefredaktär Jean-Dominique Bauby drabbades i mitten av 90-talet och skrev en självbiografi – Le Scaphandre et le papillon, Dykarklockan och fjärilen.
– Han kan bara uttrycka sig med sina ögon, men har alla kognitiva förmågor kvar. Han är precis likadan på insidan, har mamma Rabiot berättat för Le Parisien.
Jean-Dominique Bauby skrev sin bok genom tvåhundratusen blinkningar med vänster öga innan han somnade in.
När Michel Rabiot ser sin son ser han en ung man som lever sig genom sin kropp. När Adrien Rabiot ser sin far ser han en gammal man som förlorat sin.
– Det är komplicerat, för pappa ligger på sjukhus i Auxerre och jag är i Paris. Förra säsongen hade jag ett par luckor i programmet och då åkte hela familjen och hälsade på honom. Men det är svårt. När man inte lever med sjukdomen är det svårt att förstå. Det är frustrerande.
Vintern 2011 mötte Paris Auxerre i en träningsmatch. För PSG var det vardag, för Michel Rabiot var det en chans att se sin son spela för hans favoritklubb.
PSG vann med 3–2, Adrien gjorde två mål. Ett par månader senare bad Carlo Ancelotti PSG:s ungdomsansvarige Bertrand Reuzeau att skicka upp ett par småkillar till a-lagsträningen. Adrien var bara sexton år, men stack ut där också. Ancelotti gillade honom, och när sommaren kom tyckte de qatariska ägarna att det var dags för dem att skriva sitt första a-kontrakt med en ung parisare sedan maktövertagandet.
Leonardo satte sig vid förhandlingsbordet och mötte spelarens representant – men den här gången var det inte en vässad agent med märkliga anspråk han mötte.
Det var en morsa. – Ända sedan jag var liten har mamma följt mig överallt, i England, i södra Frankrike. Hon är viktig för mig. Agenter är inte riktigt hennes grej och än så länge tycker hon inte att det är nödvändigt. Varje gång som en agent ringer säger hon samma sak, förklarade Adrien för Le Parisien.
Jag förälskade mig i Adrien Rabiot direkt när jag såg honom den sommaren, han såg ut som en femte musketör, som en Prins Valiant med mjuka fötter. Han spelade mot Barcelona, chockstartade mot Bordeaux, och det var inte särskilt svårt att se att PSG hade hittat en diamant. När de lät honom spela fick han fina omdömen. När de inte lät honom spela stack han.
Véronique Rabiot förhandlade fram ett sexmånaders låneavtal med Toulouse, och fick parissupportrarna mot sig. Varför kunde de inte vänta? Var Adrien bara en bortskämd unge som drog vid minsta motgång? Det var han förstås inte. Han visste sitt om motgångar, men han visste också vad han behövde för att bli en bättre fotbollsspelare.
– Adrien är inget nyckfyll småunge, han är ingen skitstövel. Vet de som snackar ens vad det innebär att vara proffs? PSG har inte uppfyllt sina löften om speltid med U19 eller b-laget om han inte är med i a-laget.
– Han drar till Toulouse för att kunna återvända som en starkare spelare.
Adrien Rabiot var bara sjutton när han kom till Téféce, men han tog en ordinarie tröja och spelade sig till en plats i både U19-EM (dominant) och U21-landslaget. Hans första Ligue 1-mål sa en del om hans kvalitéer som spelare; balansen, blicken, foten, skottet.
I kväll spelare Paris mot Toulouse, och Adrien Rabiot är tillbaka i Paris. Möjligen startar han matchen, möjligen sitter han på bänken.
Oavsett vilket så håller jag på honom. För att jag gillar honom som spelare, och för att det är svårt att inte röras av att han har en supporter som sitter i en rullstol på ett sjukhus i Auxerre och rör sig genom honom.
– När jag berättade för pappa att jag fått mitt första proffskontrakt kunde jag se i hans blick att han var stolt över mig, har Adrien Rabiot berättat. – Ända sedan hans olycka så spelar jag för honom också. /Simon Bank
I går var det Sveriges största rivalmöte. I morgon är det Sveriges sportsligt största derby. På torsdag är det Sveriges största stadsderby.
Erik Niva vägrar som bekant att skriva om allsvenskan om han inte får nio sidor att göra det på, vilket betyder att vi vanliga knegare får jobba lite extra, men eftersom jag just idag bestämt mig för att skolka från Sveriges största smålandsderby (de är ändå inte sig lika sen Linkan la av) så har vi ju lite kvalitetstid över.
Och vet ni: Vi pratar ju inte med varandra som vi gjorde förr.
Ni minns när vi var unga? Hur vi kunde sitta och diskutera det perfekta spelarnamnet eller det bästa fotbollsimperiet, nätterna igenom?
Vi var lyckliga då, var vi inte?
Där vanliga folk åker på weekendsemestrar till Selma Lagerlöfs Spa för att lappa ihop sina relationer så tänkte jag att vi skulle plocka upp en Brescia-tråd som hänger kvar här sedan det där inlägget om Pep och Gluck, och se om den kan leda oss rätt.
Jag fick ju anledning att länga till Roberto Baggios ofattbara nedtagnings-tvåfotsdribbling mot Juventus, och därpå följde ett par uppskattande nickar och fragment till ett samtal om något större.
I all enkelhet: Vad är genialitet i fotboll?
Geni kommer från latinet, från gignere som kan betyda både att födas och att föda. Man blir skapad genom att skapa, finns både inom sig och utom sig samtidigt. En hemsnickrad definition av en fotbollsgenialitet landar i att det innebär att göra det som inte finns, att föda det ofödda.
Kanske kan vi rama in begreppet genom att lista (vi brukade göra listor när vi var yngre, minns ni?) mål som är geniala. Jo, så gör vi. Här är nio fotbollsmål som plockats utifrån premissen ”om tio experter hade suttit ner med den här sekvensen på video, och frusit bilden ruta för ruta – hade de då kunnat förutspå vad spelaren skulle göra i nästa moment?”. Om svaret är nej så har ju spelaren fött det ofödda, blivit till genom att skapa. Då har han, kort sagt, gett oss något genialt. Ni har sett alla målen tusen gånger förut, jag är inte ute efter att överraska här.
Vi tittar för att rama in frågan: Vad är det som gör ett mål genialt?
”Pirlo in profondità per Baggio…” Det är alltså det här målet som initierar diskussionen om genialitet. Pirlo, han som kallas il Genio, slår en djupledspassning till Baggio, som med sin kropp – och en knappt märkbar knyck med nacken – tolkar 130 års nedärvd erfarenhet av det här spelet; ”Jag vet inte var målvakten är, men jag vet var han borde vara”. Han kontrollerar allt, och effektiviserar tiden, viker ihop två moment (nedtagningen, dribblingen) till ett och bryter sig därmed ut ur rummet.
Kommentatorn säger alltså att Pirlo slår bollen in profondità. Det betyder att slå bollen i djupet, men profondità betyder också ”djup” i överförd bemärkelse. Ur det djupaste, från ursprunget, i hjärtats allra innersta, innerligaste.
En minnesbild från min barndom: I omklädningsrummet fanns ett foto av en frispark från någon VM-turnering (1990?), taget rakt bakifrån, med skyttens rygg i förgrunden. Man ser alltså muren rakt framifrån, och det är det tyska landslagets mur, och jag minns att pappa brukade peka på den och säga att man kunde se att det där var spelare som visste vad de gjorde.
De hängde ihop, de gjorde sig stora, de tittade på bollen med uppspärrade ögon och hoppade så högt de kunde. De gjorde allt en mur ska göra för att stoppa en frispark, utan rädsla eller tvivel.
För det är så man står i vägen.
I fotboll pratar man om ”fasta situationer”, men när Ronaldinho lägger upp bollen mot Werder Bremen – ett tyskt lag – finns det inget som är fast längre. Han skriver om reglerna, eftersom han är ett moment före. Muren vet vad han ska göra med foten och agerar utifrån det, men Ronaldinho gör sitt motdrag före deras motdrag. Med hjärnan rullar han bollen under muren.
Genier världen över såg det och uppskattade det. Det vet jag eftersom Pirlo gjorde om det mot Siena, och eftersom Messi gjorde om det mot Uruguay.
Frisparkar kunde inte längre bara slås till höger, vänster eller över, de kunde slås under också.
Jesper Blomqvist är inte ett hundraprocentigt geni när han lurar San Siro-Sven härifrån till youtube-evigheten, men han ger fötter åt en genialisk idé.
Jeppe hade sett Pelés misslyckade försök att runda Mazurkiewicz på video, och ett kvarts sekel efter Pelé tog han fram det ur reflexsystemet på en tusendels sekund. He failed better – eller misslyckades inte alls.
Blomqvist plockade upp mästarens pensel och målade klart, det är ett sorts samtal över tid, det är nog därför jag tycker så mycket om det. Om vi hade satt vår hypotetiska expertgrupp framför bilden av det där friläget så hade de diskuterat om Jesper skulle skjuta eller dribbla. Den ende i världen som hade tänkt annorlunda var en pensionerad fotbollsspelare i Brasilien.
Det finns två sätt att slå den här sortens straff så att den framstår som sant briljant.
Det första är att göra det när allt, precis allt, står på spel (Zizou, Pirlo, Abreu).
Det andra är att göra det först av alla.Antonin Panenka slog den första panenkan, han uppfann draget, och han gjorde det samtidigt i en situation när precis allt stod på spel. En EM-final, ett benhårt sportsligt och politiskt läge.
– Om jag hade missat hade regeringen hemma sett det som en politisk markering, förklarade han efteråt.
– De hade förmodligen skickat mig till urangruvorna.
Panenka hittade på något som ingen visste fanns, och den som beskriver genihalten i det bäst är ett annat bollgeni – jag har citerat Yannick Noah förut, det där som han sa om Zinedine Zidanes panenkastraff i VM-finalen 2006:
– Han står där, inför en miljard åskådare… i sin allra sista match… i en VM-final, med allt på spel…
– À ce moment-là… il joue. I det ögonblicket… leker han.
Det första är att mottagningsmålskvoten fylls av en tysk spelare (jag inser att det inte faller så väl ut i Nederländerna, men sånt är livet). Det andra är att det inte finns någon logik i att skriva om Bergkamp och inte få med ordet ”lobb”.
Alldeles i dagarna släpps Bergkamps självbiografi på engelska, den har fått den helt briljanta titeln Stillness and Speed och den är skriven av my man David Winner. Under EM 2008 hade David träffat Bergkamp för en längre intervju, och han mejlade mig ett utdrag där Ismannen bland annat berättade om Newcastle-målet.
– Tanken var att ”skarva bollen, så ser vi vad som händer”.
Det fanns ett moment av slump och chanstagande i rörelsen, vilket inte gör det mindre briljant, men kanske lite mindre genialt. Men Winner och Bergkamp hade ju pratat om andra mål också. De hade, framför allt, pratat om lobbar.
– När jag spelade i Holland försökte jag alltid lobba målvakten, berättade Bergkamp. Folk sa ”åh, du försöker göra ett fint mål, ett vackert mål”. Men jag sa ”hör här, om målvakten står en bit ut från mållinjen, hur mycket plats finns det då till vänster eller höger om honom? Inte mycket. Och hur mycket plats finns det över honom? Mer. Det är en fråga om matematik. Det är fantastiskt.
– Man kan säga att det inte är särskilt effektivt, men jag menar att det är det. Jag gjorde många mål så. För att de andra alternativen fanns inte, och för att jag visste att jag kunde göra det.
Matematik. Inte slump. Medvetenhet. Inte inspiration. Och mitt favoritmål är alltså det han gjorde i en oansenlig Uefacup-match mot Guimaraes.
Bergkamp stöter fram mot en back i full fart, men mitt i anspänningen är hans fötter ändå mjuka: han lyfter bollen över tacklingen. Och så nästa sekvens till, full satsning igen – och så en ny lyftning, en lobb över målvakten.
Det är som att skifta från boxning till klassisk musik med en knapp, i ett moment. Andra genier har gjort liknande mål, men ingen har gjort det med samma frekvens som Dennis Bergkamp.
Stillness and Speed. Det var vad han gjorde, det var allt han handlade om.
Det är ett mycket märkligt fotbollsmål, eftersom det balanserar på gränsen mellan idioti och briljans. Vår tänkta jury är inte ens nära att förutspå vad Klinsi tänker göra när det där inspelet kommer. Skjuta högt? Skjuta lågt? Ta emot bollen och peta den framåt? Dribbla?
Det är ju ett ganska bra läge, mot ett svajigt försvar, och det som the Diving Bombertill slut gör är något som i förstaläget ser sinnesslött ut: Det är inte logiskt att lyfta upp en boll, eftersom det är lättare att avsluta från marken. Det är inte logiskt att vända sig bort från målet, eftersom det är svårare att göra mål då.
Det är först efteråt som alla bitar faller på plats, som i ett ovanligt lyckat parti tetris. Han öppnar en dörr som inte finns och lyfter bort bollen från backarnas och målvaktens tankeuniversum.
De förstår inte ens vad han gör – så hur skulle de kunna hindra det?
Diego Maradona, Argentina, mot England.
Vi behöver varken visa eller diskutera dem. Båda Maradonas mål mot England är geniala. Dribblingsräden i sig kvalar inte in som ett genis verk (det finns tusentals gambetas i samma klass) förrän den sista lilla gesten, när han håller i bollen förbi Shilton istället för att avsluta i ett bra läge. Det påminner om Zlatan Ibrahimovics sista dragning under det där målet (hans mest geniala) mot Nac, när han växlar in ett avslut som är 90-procentigt mål mot ett som är hundraprocentigt, genom att lägga sin intelligens emellan.
Maradonas handsmål är också ett genis verk, det flyttade världens bild av vad som är möjligt när alla tittar på. Kan man vara så skicklig? Så cynisk? Så kriminell.
Diego kunde, och världen var sig inte lik efteråt.
Åh, ibland behöver man inte ens hjälp att förklara. Vad är det som gör Cruijffs och Jesper Olsens straff så överlägset i all sin enkelhet?
Den här intervjun visar just det. Reportern frågar ”är det inte förbjudet?”. Cruijff tittade på reglerna och hittade ett kryphål som ingen någonsin tänkt på. Alla vet hur en straff ska slås men han (liksom Panenka) visste mer.
– Enda risken är att om man misslyckas ser man ut som en idiot, säger Cruijff.
Kan ett vanligt, hederligt mörsarmål vara genialt?
Alltså, generellt är det ju väldigt tveksamt. Vem som helst kan dra upp bollen i krysset från trettio meter. Vill man göra det från fyrtio meter handlar det mest om en skillnad i lårmuskler.
Men Mascara… dels gjorde han bara ofattbara fotbollsmål, dels finns det något i just det här målet som trotsar det rambundna. Inte bara att han kommer på tanken att – i ett kokande sicilianskt derby, mind you – skjuta från mittcirkeln, utan att han rent ballistiskt inser att det bästa sättet att göra det är att skjuta bollen rakt upp i himlen. När en kommentator spontanskriker att ett mål är ”meglio di Maradona e Beckham”, bättre än Maradona och Beckham, förstår man att det är något mer, något utöver. Det är som Roberto Carlos hörnflaggsmål mot Tenerife, men utan minsta tvekan kring intentionen.
Han ville göra mål, så han sköt mot himlen.
Så. Jag har gjort mitt. Var gick vi bort oss? Vilka delar har vi missat att tänka in? Vilka geniala invändningar finns det som måste upp till ytan. Fältet är fritt, bollen ligger på mittpunkten.
Själv har jag alltså ägnat förmiddagen åt att upprätta ett register över alla skånska poliser och deras familjemedlemmar. Menar: man vill ju ha koll på nazisterna i vårt samhälle. Nu är förstås inte alla skånska poliser nazister, men det känns helt klart bättre att vara på den säkra sidan.
Så började den här veckan, den fortsätter med ett sinnessjukt svep svensk superserielunk, men innan jag känner att jag är helt redo för att sätta tänderna i tre derbyn och en bevakning tänkte jag avsluta veckan som gick.
I går blev vi som bekant vindögda av alla vip-matcher på kontinenten. Var det inte Rom– eller Moskva– eller Istanbulderbyn så var det Manchester-derbyn eller Monaco-manglingar. På den franska fronten brottades de dessutom med årets värsta kanalkrock eftersom TonyParker et ses potes drog hem Frankrikes första basketguld i historien exakt samtidigt som PSG tog emot les Asemistespå det där stället som folket söderöver brukar kalla Parc des Princesses.
Ni såg drömspelet som ledde fram till Zlatan Ibrahimovics mål, ni njöt av det Porto-patenterade kvitteringsmålet när Moutinho kurvade fram bollen till Falcao.
Gott så. Inför matchen hade det pratats mycket om hur viktigt det här mötet var för fransk fotbolls framtida varumärke. Att när man nu hade världens ögon på sig så var det viktigt att visa upp hur bra Ligue 1 kan vara, att det är en liga som är värd sina tv-pengar och sin internationella uppmärksamhet.
Och det var den ju. Det var en fin match. Men om vi ville lyfta fram en framtidsfråga som är intressant på ett helt annat sätt för fotbollen i Paris så var det som hände före matchen minst lika relevant.
Det PSG som spelade igår har värvats ihop på två år. Under den tiden har PSG dessutom omsatt tre tränare och förlorat en sportchef, vilket säger en hel del om svårigheterna de haft att brottats med.
Det är en 43 år gammal klubb och ett två år gammalt projekt. När de en gång byggde en läktarkultur så var det le Kop, de unga och högljudda, som bjöds in för att göra det. När de sedan kastades ut så hade de förstås den största delen av skulden själva. Att människor dog utanför Parc des Princes gjorde det enkelt att få med sig en opinion som ville kasta ut våldet och våldsverkarna.
De senaste tre åren har PSG arbetat med ett identitetsbyte som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Förre ägaren Colony Capital bytte ut publiken, nye ägaren QIA har bytt ut laget.
Finns det plats för en problemformulering medan vi tittar på en ny sorts fransk fotboll? I så fall kan man leta efter barnen som kastats ut med badvattnet.
Även om vi köper (pun intended) bilden av en helt globaliserad, kapitalistisk fotboll där rötter, tillhörighet och nostalgi blir allt mindre viktigt, så finns det förstås en gräns där identiteten tunnats ut så mycket att det gör hela konceptet svårare att sälja. Om Manchester City blir en klubb som ägs utländskt, tränar utländskt, spelas av utländska spelare och följs (på tv och på plats) av utländska supportrar – då kan man å ena sidan fråga sig om det fortfarande är Manchester City.
Men det är en romantisk fråga. Dessutom kan vi ju fråga oss om det fortfarande är en podukt som det går att tjäna pengar på.
Vem vill investera känslokapital i något utan kärna? För kanske tio år sedan läste jag en studie om norska Liverpool-fans extrema krav på autenticitet. De var nästan mer bokstavstroende pudlians än de som faktiskt bodde i Liverpool.
PSG är en annan sorts klubb, redan från början, men frågan ställs där också.
När de mötte Monaco i går så fanns det lika många Monaco-fostrade spelare i ASM:s elva (Kurzawa) som det fanns Paris-killar i PSG:s (Matuidi).
PSG har en vibrerande ungdomsakademi, med flera lag som blivit franska mästare de senaste åren. I utkanten av laget ser vi dunderlöften som Ongenda (260 mål på två och en halv säsong i pojklagen…), Rabiot (jag älskar honom) och Coman. Vi har förstås bloggfavoriten Ménez här någonstans också.
Men kommer de att få plats? Hur viktiga är de för framtidens PSG-identitet.
Jag har inga stensäkra siffror att luta mig mot, men jag är tämligen övertygad om att Paris-regionen är det område som fostrat flest stora fotbollsstjärnor de senaste tjugo åren. Men PSG har blivit mindre parisiskt , och en av gentlemannen Al-Khelaïfis stora framtidsfrågor är om det spelar någon roll att det är så.
Och varför i hela världen tar vi upp det just precis nu?
Jo, för före avspark i det moderna Frankrikes största match så tog en Paris-grabb till orda framför sitt folk.
Mamadou Sakho var lagkapten i PSG, hela vägen upp från ungdomslagen. Han föddes i det artonde arrondissementet, han har levt sitt liv i den här klubben och spelat i alla franska landslag som finns, men i somras kände han att det inte riktigt fanns någon plats för honom i Paris längre.
Igår fick han chansen att säga hejdå, och man behövde inte vara PSG-troende för att beröras av det. Det räcker med att man känner för stora mittbackar som gråter. Eller för små tjejer i fuskpäls.
– Jag minns när jag var ung och stod på läktaren, högt där uppe, och såg det gamla PSG. Jag fick hela min fotbollsfostran här, och jag har trampat på Parc des Princes gräs med stolthet.
Mamadou Sakho har spelat för PSG sedan han var tolv år gammal, nu är han 23 och en Liverpool-spelare. Det är när han pratar om stolthet som rösten sviker.
– Jag har gett allt för den här klubben, det här är min stad, jag är hemma här. Jag har vuxit upp här, min dotter är född här, hela min familj är här. Jag önskar den här klubben och dess fantastiska supportrar allt det bästa, och jag hoppas att Paris kommer att bli stort – men jag har en sista sak jag vill säga: Historien slutar inte här.
München i september, mitt emellan regionalval och Oktoberfest är vi här för att se hur långt världens bästa fotbollslag kommit i sin strävan efter att bli världens bästa fotbollslag.
Efter Champions League-finalen i våras har två saker hänt. Borussia Dortmund, som förlorade, har byggt vidare. Bayern München, som vann, har byggt om.
Jag har skrivit lite långläsning om Pep Guardiolas första månader i Bayern som låsts in bakom betalvägg av husbonden, men det fanns ju bitar som inte fick plats där.
I runda svängar ska det finnas hundra miljarder nervceller i en mänsklig hjärna, och man kan inte ta ansvar för vad alla hittar på. När jag repeterade Peps premiärpresskonferens, den han höll efter presentationen i juni, fastnade ett par neuroner för en detalj.
Bayern hade valt att inleda den där stora dagen med att visa en liten proffsproducerad film, där de varvade bilder från lagets trippelsäsong med bilder av Pep Guardiolas stora framgångar. När allt var över avslutades filmen med en hälsning till husets nye herre:
Viel Glück, Herr Guardiola. Lycka till, Pep.
Eftersom jag läste om det här på en engelsk nätsida så stod det ju inte så. Det stod ”Viel Gluck”. Och där någonstans tappade jag kontrollen över en utbrytargrupp i hjärnan min.
De ville lyssna på Gluck.
I Frankrike händer det att man kan köpa tilläggsprodukter när man köper tidningen, och en morgon i vintras hade jag spontanköpt med mig en liten cd med Christoph Willibald Gluck för ett par euro. Jag gillade den där, och igår lyssnade jag på Gluck igen.
Ja. Och?
Jo, saken är ju den att om Pep Guardiola någon gång skulle få för sig att leta själsfränder i musiken – även bortom Coldplay – så skulle han ha svårt att hitta ett bättre alternativ än en skogsvaktarson från Bayern som förvandlade operakonsten för alltid.
Pep föddes i en liten by en timma norr om Barcelona, Gluck i en liten by en timma norr om München. Den som skulle få för sig att rita en karta som ramar in nyckelplatserna i deras liv skulle ofrånkomligen ringa in två platser som viktigare än några andra: å ena sidan Lombardiet, å andra sidan London.
Gluck lämnade föräldrahemmet tidigt, han läste matematik och logik vid universitetet i Prag men hamnade så småningom i Milano. Det var där han började skriva opera. När en 30-årig Pep Guardiola till slut bestämt sig för att lämna Barcelona hamnade ju även han i Lombardiet, i Carlo Mazzones Brescia som spelade en annan sorts fotboll än de flesta andra i Italien. Det var där som Andrea Pirlo spelade fram till Roberto Baggio, där en sådan fotboll fortfarande ville vara möjlig.
Men både Gluck och Pep kände sig vilsna, båda hade problem med den väg deras konstarter gett sig in på.
I skarven mellan Pep Guardiolas spelarkarriär och hans tränarbana befann han sig i en fotbollsvärld där det bara verkade finnas plats för två sorters mittfältare; mördaren och geniet. En som vann boll, en som trollade med boll. En som förstörde för motståndaren, en som briljerade. Dynamon som infogade sig i en rytm, som fick bollen från vänster och skickade den till höger, fick den från höger och spelade den till vänster, var utrotningshotad.
När Gluck satte ner fötterna i den italienska operamyllan så såg han ett landskap han hade precis lika svårt för. Traditionen var, sedan begynnelsen, uppspänd mellan la opera seria och la opera buffa. Seriös opera och komisk opera.
Opera buffa var musikens motsvarighet till råskinnsmittfältaren: en folklig komik som alltmer blivit platt och stereotyp. Stefan & Krister med ljusare röster. Finessfritt. Opera seria var förlorad till individualisterna och genierna, det hade uppstått en kult kring de briljanta kastratsångarstjärnorna och primadonnorna och kompositörerna hade förvandlats till leverantörer av arior som stjärnorna kunde stråla med.
Systemet var underordnat, den kollektiva ambitionen gömdes bakom den enskilda stjärnans sångövningar.
Någon var ju tvungen att ge tillbaka mittfältet till passningsgeneralen. Det blev Pep Guardiola.
Någon var ju tvungen att ge tillbaka operan till kompositören. Det blev Christoph Willibald Gluck.
För Pep är London staden där han upplevde sina största stunder både som spelare (Europacupen 1992) och tränare (Champions League 2011), för Gluck var London staden där han träffade Händel. Händel hade slagits mot samma tendenser som Gluck såg, att primadonnorna tagit över hela Europa, de strävade åt samma håll – mot en opera där musiken och dramat var likvärdiga, där berättandet var lika centralt som de enskilda sångnumren, där ariorna var medel och inte mål.
Pep Guardiola fick flytta hem till Barcelona för att renodla cruijffismen och rita passningstrianglar som ställde kollektivet (Xavi) som en förutsättning för stjärnan (Messi). Gluck åkte till Wien, satte upp Orfeo ed Eurudice, och reformerade sättet som man skrev opera på. Ariorna fanns där, men de infogades i berättelsen som ett element av många.
Den ena började i Bayern, den andra har precis kommit hit. Ikväll leder Pep Guardiola Bayern München i en Champions League-match för allra första gången, vi kan väl ladda genom att höra Janet Baker sorgesjunga den magiskt tragiska Che faro sensa Euridice.
Avspark om ett par timmar. Viel Gluck, Herr Guardiola.
Man jobbar och man sliter – men vad får man för det? Några tröjor med sitt namn på? Några banderoller? Några pubar eller söner döpta efter sig?
Inte då.
På vägen mot Irland funderade jag på vilken irländare jag skulle skriva några rader om. Nyligen Everton-flyttade James McCarthy? Symboliskt intressant med sin Irish Heart, Scottish Blood-bakgrund. Robbie Keane? Av den enda anledningen att han är och förblir Robbie Keane.
Men nä, man får ju lov att ha fingret på pulsen och konstatera att det finns en irländare i fotbollsvärlden som är hetare än någon annan just nu. Han heter Emmet Malone, och har så vitt jag vet inte sparkat på en boll i hela sitt liv.
I förra veckan var det ju tombolatumling nere i Monte Carlo. Champions League skulle lottas, Europa League skulle lottas och diverse annan Uefa-logistik skulle administreras. Fenerbahce skulle kastas ut, och några andra skulle kastas in. Och det var alltså här Emmet Malone kom in i bilden.
Uefa hade fått för sig att en neutral journalist skulle lotta in en klubb i Fenerbahces ställe, och eftersom organisationens kommunikationschef är irländare tillfrågades Irish Times-korrespondenten, Emmet Malone.
– Först trodde jag att han skämtade, men det kunde jag väl göra. Det var en intressant erfarenhet, bara det där med att själv göra något som vi alla har sett så många gånger. För mig spelade det ingen roll vilka som ersatte Fenerbahce. Konsekvenserna för den inblandade klubben var inget som slog mig.
Trettio klubbar hade sina namn i urnan. Malone sänkte ner sin hand och drog upp… APOEL Nicosia. Och sedan var ingenting längre sig likt. När Emmet Malone återvände till sitt hotell var han redan en hyllad berömdhet på Cypern.
Kraften i mejl- och twitterfloderna fick honom att häpna. Ändå var det bara början. När Emmet Malone summerade efter några dagar hade han blivit all inclusive-inbjuden till APOELs gruppspelsmatcher av klubbledningen. Han hade fått hundratals erbjudanden om olika semesterresor. Han hade sett supportrar trycka hans namn på sina matchtröjor, och informerats om att de börjat rita på en banderoll till hans ära. Han hade fått drivor av mat och dryck skickat till sig med posten. Han hade fått löfte om att en irländsk pub i Nicosia skulle döpas till ”Malone’s”. Och jodå, han hade blivit kontaktad av en man som skulle döpa sin son efter honom.
– Puben var en fin idé, men det var nog faktiskt banderollen som jag gillade allra mest. En banderoll – det är det verkliga tecknet på respekt inom fotbollen.
Den ekonomiska krisen har ju slagit hårt mot Cypern och fotbollen som spelas där. APOEL hade sin succévända i Champions League för ett par år sedan, men pengarna från det äventyret har sinat och klubben har nu tvingats acceptera att spelare som Aílton Almeida hellre flyttar till Tjetjenien än stannar kvar. Europa League-platsen beräknas vara värd minst 30 miljoner kronor för en klubb som kämpar för att hålla sig flytande.
Och för Emmet Malone? Ett stort stycke halloumi på posten och en plats på jorden där ölpumparna framöver alltid flödar till hans ära.
Ifall livet som sportjournalist blir bättre så har i alla fall inte jag hört talas om det.
