Förmodligen matchen som kostar oss Champions League-platsen. Med all säkerhet den definitiva knäcken för Arsenals titeldrömmar.

Ändå går det ju inte att sitta här och sura. Vi får helt enkelt lov att se det här som norra Londons present till hela den här sporten.

What an absolutely fantastic game of football. En match som båda lagen förtjänade att vinna.

Tack för fajten, ni där på andra sidan.

/Erik Niva

Bra fotbollskvällar nu, bra fotbollsveckor.

Jag ägnade den här kvällen åt att följa Nice–Lille (cupäventyret slut i semi för Le Gym, Lille på väg mot dubbeln) på fulstream, medan jag zappade mellan Uniteds Tyne-kramp och Roma–Inter. Inter var bättre balanserat än på länge, utan att vara särskilt vasst. United hade vänligheten att illustrera det där vi pratade om förut idag: Deep into Fergie Time gick Chicharito omkull i offensivt straffområde. Alla trodde att Lee Robert blåste straff, men han blåste för filmning och varnade lillärtan.

Hade han gjort samma sak på Old Trafford?

Mest anmärkningsvärt med den där matchen var annars att Giggs missade den sortens läge man inte trodde att han kunde missa längre. Mest anmärkningsvärt med den här kvällen var annars att Mirko Vučinić missade den sortens läge han gjort en konst av att missa nu för tiden.

Så här gjorde Mirko i lördags.

Så här gjorde Mirko i kväll.

Han kanske inte gillar amerikaner. Eller nåt.

/Simon Bank

Jo, jag hade tänkt att hemfalla till the cheap shots i fotbollsjournalistik. De enkla poängerna, de billiga läsarvänliga rubrikerna.
Steven Gerrard är bög.
Emmanuel Adebayor vräker sin mamma.
Ni vet. Sånt.

Och ja, vi kan väl köra de där berättelserna också, men innan vi vandrar den vägen ner får vi bädda in dem med lite ursäktande forskning, så att bloggen kan bibehålla sin åtminstone halvseriösa prägel.

De senaste åren har vi haft uppe såväl Why England Lose… och Moneyball för diskussion. Böcker som använder matematiska förklaringsmodeller för att se varför idrott funkar som idrott gör. Framför allt Moneyball bidrog till en tankerevolution som fick praktiska följder på planen. Nyligen kom en bok till, Scorecasting, som vi väl inte snackat om än? De av er som spelar bort era pengar på att tippa tvåa på Spurs eller så är bekanta med scorecasting, ett begrepp inom betting. Boken rör sig i gränslandet mellan statistik och beteendevetenskap för att förklara saker som vi inte förstår.

Jag har inte läst den i helhet – den sysslar en hel del med idrotter som jag bryr mig för lite om – men det finns i alla fall ett stycke som förtjänar att lyftas fram i den här kontexten.

Har jag er uppmärksamhet? I så fall, kan den av er som är närmast Jönköping se till att väcka Bosse Karlsson?

Tack. Då pratar vi om domare.

Författarna Tobias Moskowitz (ekonom vid University of Chicago) och Jon Wertheim (sportjournalist – kombon påminner alltså om den bakom Why England Lose…) har gett sig på det här med hur det kommer sig att hemmalag vinner oftare än bortalag. För det gör de: I Premier League vinner hemmalagen 63 procent av matcherna. Hur kan man förklara det? Handlar det om att man är tryggare i en miljö man känner till? Om de jobbiga resorna till bortamatcherna? Är det hemmapubliken som inspirerar spelarna i hemmalaget?

Moskowitz/Wertheim testar alla teserna. De mäter, kvantifierar, studerar – utan att hitta något underlag för att det verkligen skulle vara på det viset.

Vad de istället hittade var en faktor där skillnaderna var både mätbara och tydliga:
Domarna.

I fotboll, specifikt, såg de hur hemmalagen oftare fick straffar, mer sällan varningar, hur mängden stopptid ökade när hemmalaget låg under och sjönk när det ledde.

Författarna förklarar det med att hemmapubliken påverkar domsluten, att en domare som ska fatta ett millisekundsbeslut kan styras av ljudet från läktarna, att den masspsykologiska stämningen har en effekt på honom och hans dömande. Motbilder? Jo, de pekar på en säsong då 21 matcher i Italien spelades utan publik. I de matcherna sjönk hemmafördelen markant vad gäller både frisparkar, gula kort och (med 70 procent!) röda kort. Dessutom är domar-faktorn klart större när det gäller fotboll än andra idrotter, möjligen beroende på att publiken är mer utlevande på fotbollsarenan än på annat håll.

Och vad ska vi göra med den här insikten? Tja, vi kan ju börja med att ta den som intäkt för att berätta om det senaste tillskottet i den sydamerikanska läktarkulturen (och om Bosse Karlsson tappat koncentrationen igen kan ni väl stöta till honom en gång till? Tack).

När San Martin tog emot Leon de Huanuco hemma i Lima häromveckan var dynamiken på läktarna rubbad. Jo, San Martin hade sin klack, Leon hade sina fans – men framför allt hade Victor Hugo Rivera en helt egen läktarsektion som hyllade honom från minut ett och framåt.

Visselpipor, tifon, t-shirts, sånger, hela baletten, och om ni till äventyrs inte vet exakt vem señor Rivera är så får vi väl tala om det.
Det var han som dömde matchen.

La Hinchada del Arbitro, ”domarklacken”, har mobiliserats ihop via facebook, för att hylla dem som ingen annan hyllar. I grunden tycker jag att det är ett utslag av samma sorts semistudentikosa humor som hos det där gänget som alltid håller på bortalaget när Rosenborg spelar hemma på Lerkendal – men lite fint är det också.
– Jag trodde att de skämtade, men när det började förstod jag att de menade allvar. De gav mig självförtroende, det var fantastiskt, meddelade domare Rivera.
•••
•••
Och efter den uppfriskande berättelsen kan vi unna oss lite slask.

Till skillnad från vad många tror så hör det ju inte till vanligheterna att vi läser togolesiska tidningen l’Indépendant Express, men det är en livshållning vi kanske fått skäl att ompröva. Nyligen berättade de nämligen om vad Emmanuel Adebayor haft för sig det sista (mer än att nicka ut Tottenham från Champions League och så).

Han har gått till rätten hemma i Togo.

Emmanuel äger ett hus i Lomé, huvudstaden, och medan han varit upptagen med att spela fotboll i Madrid och Madchester så har hans storebror Peter och hans mamma bott i huset. Peter och Emmanuel har en historia av lite internt brödragruff, och nu har lillebror bestämt sig för att nog är nog. Han vill vräka mor och bror från huset, och se till att de a) lämnar tillbaka hans hus, b) lämnar tillbaka den BMW och den fyrhjulings-mc som är hans.

Enligt l’Indépendant Express tyckte många i Lomé att fallet kunde lösts utan inblandning av domstol och polis. Vi kan ju hålla med om det.
•••
•••
Avslutningsvis, om vi nu ändå är inne på boktips: Stevie Gerrard.

Ni har förmodligen hört om Brian Reades bok om Liverpools amerikanska ex-ägares tid i klubben. Nu har Daily Mirror börjat publicera utdrag ur An Epic Swindle – 44 Months With a Pair of Cowboys, och den här historien är ju bra nog för en större publik:

När George Gillett och Tom Hicks just tagit över LFC, en klubb de bara med viss möda kunde särskilja från KFC, ska Gillett ha varit nära att svälja tungan vid ett tillfälle. Han stod och läste en tidning, fastnade för en artikel där det stod att ”Steven Gerrard ska gifta sig med Alex, hans partner sedan långt tillbaka”. Enligt boken kunde Gillett inte hålla sig. Han var så orolig att han kände sig tvungen att ringa Hicks.
– Tom. Det är en grej du måste veta. Vår lagkapten är gay.

Tydligen – och det här visste jag inte – har ”partner” olika konnotationer på olika sidor Atlanten. I England kan en partner lika gärna vara en kvinnas man eller mans kvinna. I USA är det reserverat för andra sorters förhållanden.

Nu, ett par år senare, är Liverpool i mer mänskliga, kunniga händer. Och Stevie G är fortfarande gift med Alex Curran.

/Simon Bank

Jag säger inte att det här är ett inlägg för massorna – men för en fåhövdad skara är det rätt roligt på en rad olika nivåer.

I början av 1990-talet hade jag och min homie Jocke en egen internliga i bordsfotboll – ni vet, den där snabbrullande filtmattevarianten av bordshockey. Av någon märklig anledning tillät vi bara två lag, och av någon än märkligare anledning var det Huddersfield Town som mötte Hartlepool United i en ändlös svit av matcher som pågick i bra många månader.

Jag var alltså Huddersfield. Och min center hette Iffy Onuora.

Jag ska nu inte påstå att jag följde hans karriär i detalj därefter, men så fort man dök ner i de lägre engelska proffsdivisionerna under 90-talet tenderade hans namn att dyka upp.

Huddersfield. Mansfield. Gillingham. Swindon. Wycombe. Grimsby. Tranmere. Walsall.

Iffy Onuora var en klassisk journeyman striker, som jag kände lite extra för eftersom hans plastavbild en gång i tiden fanns i andra änden av en lång metallspak och kobrahögg så fort en förlupen boll rullade in i spelcentrum från någon vallretur.

Som 37-åring avslutade han sin karriär, hösten 2004.

Sedan kan jag gladeligen erkänna att jag inte ägnade Onuora en tanke innan han plötsligt dök upp härom månaden – som förbundskapten för Etiopien.

Det är inte så att han har någon koppling till landet (hans rötter är nigerianska) eller någon tränarerfarenhet som berättigar förtroendet (några inhopp som interrimtränare i småklubbar). Det var – enligt Onuora själv – ”a bolt of the blue, really”.

Redan där var jag nöjd med storyn, men utvecklingen gjorde mig inte heller besviken. Så här beskrev Onuora själv sina tidiga intryck.
– Jag tog truppen på träningsläger utanför Addis Abeda. På morgonen frågade jag killarna som hade hängt med: ”Var är planerna?”. De ledde mig ut genom bushen, och redan där blev jag oroad. När vi sedan kom till en glänta sa de: ”This is it”. Jag tittade och undrade: ”Är jag den enda som kan se den där kohjorden mitt på planen?”. Vi var tvungna att jaga bort korna innan vi kunde träna. It was barmy.

Det var inte bara en underhållande intervju – det visade sig även bli intervjun som avslutade en av samtidens mest osannolika förbundskaptenssessioner. Idag fick Iffy Onoura sparken.
– Mr Onuora fråntogs sitt arbete av disciplinära skäl. Han sa till tidningarna att han var tvungen att skingra en hjord kor för att träna. Jag känner däremot inte till en enda träningsplan där det finns kor, replikerade förbundstalesmannen Melaku Ayele.

No worries, Iffy. Din plastgubbe har alltid en plats i mitt bordsfotbollslag, Huddersfield Town anno 1990-91.

/Erik Niva

I den där lätt överhajpade (tautologi intended) spanska klassikern i lördags – den var ju rätt ointressant som match, men intressant som ouvertyr till det fyrdelade psykdramat – satt jag, som vanligt, och hoppade lite när C-Ron fick frisparksläge från 25.

Det blev inget av det.

Och eftersom det så väldigt sällan blir det nu för tiden är det ju inte utan att man saknar de där spelarna som kom med frisparksgaranti. Som Ale Del Piero på tiden när vi pratade om Zona Del Piero. Som Franck Sauzée på tiden när han sköt som Bamse på honung.

Eller som Juninho.

De av er som tror att hela Rhône-dalens lilla brasilianska favoritnallebjörn lagt ner det här med fotboll är ursäktade. Nu för tiden härjar han i den skandalöst negligerade qatarska ligan, och det är ju som det är. Man behöver inte heta Oksana för att veta att fotbollen i den där delen av världen har sina brister.

Men det behöver ju inte betyda att man inte kan slå frisparkar.

Eftersom jag håller Juni som den bäste frisparksskytt som någonsin funnits så är det inte mer än rätt att jag fräschar upp bevisbördan.

Så – som en liten present efter en slumrande bloggvecka – här är det senaste årets skörd hittills:

16 januari 2010, mot Al Shamal hemma.
3 november, mot Al-Sailiya borta.
11 november, mot Al-Wakrah borta.
11 mars, mot Al-Rayyan borta.

Och så, i veckan, en repris på en gammal favorit:
10 april, mot Al Sadd borta.

Snart kommer Juni tillbaka till Lyon, i nån sorts tränarfunktion. Det ser vi mycket fram emot. Så kan han lära ut sin teknik till fler, och bättre, elever än Pjanić.

/Simon Bank

Blue Moon
Now I’m no longer alone
Without a dream in my heart
Without a love of my own

35 år utan titel. Ner i tredjedivisionen. Nicky Summerbee och Kinkladze. Jamie Pollock och självmålet. Lose and booze. Joy Division och Oasis och Stone Roses. The Kippax and the pouring rain.

Det finns hur många dagar som helst för att prata om fit and proper owners, om genvägar och pengar, om själ och skäl och modern fotboll och vad fan som helst. Det finns dagar som bara tillhör de tusentals som åkte till Lincoln och förlorade 1998.

”Förut såg man det som en lyckad säsong om vi lyckades få en hörna på Old Trafford”
(Noel Gallagher)

Idag gav Michael Carrick bort bollen, Yaya gjorde sin andra djupledsstöt för matchen, Joe Hart var Joe Hart-fantastisk, och en blå måne steg över Manchester. Man kan förtjäna den sortens dagar på mer än ett sätt.

/Simon Bank

Som tipsaren i kommentarsfältet mycket riktigt konstaterade: Special man. Special club.

Once you remember, you’re never forgotten.

/Erik Niva

Varför gillar vi att Raúl spelar i Schalke 04?

För att det är svårt att tänka sig två poler i den moderna europafotbollen som är mer olika än Real Madrid och Schalke?
Jo, lite. Men framför allt för att han valde bort alternativen i öknen och USA av ett enda skäl: Han brinner fortfarande.
Vår generations allra bäste tiokampare på en fotbollsplan (han är inte bäst på något annat än helheten) gjorde sig sitt fotbollsliv på att kapsla in en sjuklig äregirighet i en iskallt kontrollerad kropp – och när Real Madrid inte längre behövde honom kunde han inte hitta av-knappen.
Han vill fortfarande göra mål.
Och han vill fortfarande ha den där kampen mot Pippo Inzaghi om att kunna vara Europas störste skyttekung.

Raúl är så mycket Real-ikon att han blivit synonym med klubben. Det går att gilla Puyol utan att gilla Barça, det går – framför allt – att gilla Iniesta utan att gilla Barça. Med Raúl är det annorlunda, för han är ett med Real, och det är därför det nästan jublades mer över Schalke-målen än över Real-målen på Bernabéu under Real Madrid–Tottenham.
Florentino Pérez sa det rätt så på pricken när det blivit klart att nummer sju skulle lämna klubben:
– Det finns många män som är en del av Real Madrids legend, men väldigt få som förkroppsligat klubben: Raúl är en av dem.

Jag vet inte hur bra han var i kväll. Jag vet att han hade sina perioder – långa, stundtals – då han var mer belastning än hjälp för Real Madrid. Men jag vet att han, som Pippo, har den märkligaste av drivkrafter, och de medel som krävs för att få utlopp för dem.

1.Raúl, 73 mål.
2.Inzaghi, 70 mål.
3.Sjevtjenko, 64 mål.
4.Van Nistelrooij, 62 mål.
5.Múller, 62 mål.

Jo, just det. Jag såg ju inte Schalke, av det enkla skälet att jag hade annat för mig. Om jag gav mig in i snåriga taktiska resonemang kring Manchester Uniteds manövermatch igår så behöver vi inte gå vilse i samma skog i kväll.

Vi såg Casillas darriga fötter, Huddlestones ännu darrigare, vi såg en tung varning på Carvalho, en taxi som stod framkörd åt Sergio Ramos, vi såg ett offsidemål men framförallt ett hell-unleashing som aldrig blev av. Om nu nån väntat sig det.

Lag som får nyckelspelare sjuka i spelargången går inte till semifinal i Champions League. Lag som drar på sig sinnesslöa utvisningar efter en kvart på bortaplan går inte till semifinal i Champions League. Lag med målvakter som kastar in bollar går inte till semifinal i Champions League.

Ibland är det där som ser smått ut väldigt stort.
Real Madrid kan allt det där, för Tottenham handlar det nu om att ge sig själva chansen att lära sig det de kommande åren.

/Simon Bank

Ska man vinna ligan kan man väl göra det 48 gånger om. Ska man sedan fira ska man göra det rejält. Och ska man ha en flagga kan den lika gärna vara stor.

Klassiska Peñarol fyller 120 år i år, och igår högtidlighölls det i samband med Libertadores-matchen mot Independiente. I fyra månader har förberedelserna pågått, och festflaggan som till sist vecklades ut var alltså 15 000 kvadratmeter stor – 309 meter bred, 48 meter hög – och vägde 1 880 kilo. 300 supportrar fick hjälpa till att bära när den först skulle in i lastbilen och sedan på Estadio Centenario.

Ett skådespel värt att titta på var det – och såhär såg det alltså ut.

***

Själva hävdar ju Peñarol-folket att det här var fotbollshistoriens största flagga och vill in i Guiness rekordbok, men alldeles självklart är det inte.

Jag har nu inte suttit och jämfört storlek, vikt och densitet – men här är i alla fall några historiska kandidater till den här lagom irrelevanta prispallen.

* Den här colombianska Independiente-varianten från i förfjol vinner nog fan på storlek, men den kanske diskvalificeras i och med att den var Samsung-sponsrad?!
* Argentinarna då? Jodå, Racing gjorde sitt rekordförsök mer än tio år tidigare, 1997.
* Europarekordet? Förmodligen den här svulstiga catalanismo-orgien från Joan Gamper-cupen, 2004. 

***

Och så har jag alltså fått ytterligare en kvart att gå utan att gräma mig över att vi inte gav oss själva chansen att skapa egen historia ikväll. Det borde ha blivit den största White Hart Lane-matchen under min livstid – nu blir det bara en glorifierad vänskapsmatch.

För fyra år sedan spelade vi Europa League-kvart mot Sevilla. Efter att ha förlorat bortamatchen med 2-1 släppte vi – av någon Spursig anledning – in två bortamål under de första sju minuterna av returen. 1-4 totalt och game over.

När andra halvlek skulle börja sjöng vi ändå ”We only want four goals!” så att betongen skakade, och därefter gick faktiskt Spurs ut och gav det ett riktigt jävla försök. Två snabba in, och ett Michael Dawson-missat jätteläge att få in ytterligare en boll.

Vi åkte ut, såklart, men jag minns i alla fall den där sången och den där forceringen. Får jag något liknande ikväll kommer jag trots allt inte vara alltför missnöjd när jag vaknar i morgon.

/Erik Niva