Det finns vunna matcher – och det finns vunna matcher.
Ni vet ju att den här bloggen har sina adopterade favoriter lite här och var. Vi gillar Drillo för det mesta han inte är, och vi gillar Bosnien för det mesta de är. Och även om det inte såg så ut så fick vi lite magi ikväll, till slut.
BiH tog emot ett häpnadsväckande svagt Rumänien hemma i den där kokande grytan i Zenica, och man gjorde det i en situation som inte har någon motsvarighet någon annanstans i världen. Jag vet inte hur mycket ni följt med det sista, men här är en ytskrapande kortversion:
Bosniens förbund har ett roterande presidentsskap , en politisk eftergift till det etniska gift som finns kvar efter självständighetsförklaringen. En serb, en kroat, en bosnier turas om att vara president. Etnicitet är fortfarande en praktisk juridisk faktor, i fotbollen på samma sätt som i samhället. Uefa vägrar att erkänna den sortens politiska konstruktioner och har gett BiH ett ultimatum. Senast den sista mars måste de kunna presentera en lösning där landets fotbollsförbund styrs av en demokratiskt utsedd ledare, utan etniska premisser.
Den sista mars är på torsdag.
När publiken kom till Zenica ikväll visste de att de skulle se vad som kan bli den sista officiella fotbollsmatch Bosnien spelar på mycket, mycket länge.
Ni vet redan vad det bosniska folket tycker om sitt korrupta, dysfunktionella fotbollsförbund. Nu finns en uppenbar risk för att politiken ska strypa de sista resterna av en generation fotbollsspelare som är en av Europas allra finaste. Misimović, Džeko och Pjanić är inte vad de såg ut att bli alldeles nyss, och nu kanske de inte ens ska ha ett landslag att spela i.
På tisdag håller förbundet möte för att ta sista chansen till en lösning. Misslyckas de stängs både klubblag och landslag av från alla internationella tävlingar.
När BiH charmade världen – eller i alla fall den del av världen vi bor i – under VM-kvalet senast så pratades det mycket om symbolvärdet i ett lag där olika etniciteter slet tillsammans mot ett gemensamt mål.
– Det är oviktigt om du är muslim, kroat eller serb, vi är här ihop, inte bara i landslaget, utan även som fans, sa Edin Džeko.
– Alla stöttar Bosnien och Herzegovina, det är det viktigaste. Jag hoppas att det kommer att förbättra även det politiska läget.
Två år senare ligger politiken som en möglig filt över landslaget. Džeko sitter på bänken i City, Misimović har puttats ut i Istanbul, Pjanić står ett steg bakom Kim Källström i Lyons hackordning. Den serbiska delen av förbundet har motsatt sig reformer, medan den bosniska delen drivit på. I bakgrunden pratar äkta fotbollsfolk (Barbarez, Elvir Bolić, Admir Smajić och ett gäng till) om att leda en normaliseringskommitté som kan leda arbetet med att bygga ett nytt förbund, en ny väg tillbaka till den internationella fotbollen.
Rykten och motrykten viner genom luften (det pratas om att Safet Sušićs goda kontakter med Platini sedan tiden i Frankrike ska kunna hjälpa BiH att få till en kompromisslösning), men under tiden, under de förhållandena, spelade Bosnien match ikväll.
De gjorde det inte särskilt bra.
Rumänien var bättre organiserat defensivt, och länge och väl saknade BiH farten och fantasin för att dyrka upp dem. Jag är fortfarande oerhört förtjust i Senad Lulić, men han var för ensam om att spela med speed.
Ett formlöst lag lett av ett splittrat förbund var på väg att förlora sin sista match. Och sedan? Sedan slog bosnienserben Miske Misimović ett frisparksinlägg som muslimske bosniern Vedad Ibisević nickskarvade i mål, sedan slog den petade Mire Pjanić en hörna som den petade Edin Džeko forcerade in i mål.
2–1 till Bosnien. Hoppet om EM lever.
– Det här är en av de bästa vinsterna i min karriär, sa en rörd Pape Sušić efter matchen. Publiken stöttade spelarna genom hela matchen och gav dem kraften att fortsätta.
Och framtiden? Finns landslaget kvar på onsdag? Pape var inte på humör för domedagsprofetior just ikväll.
– Jag är övertygad om det. Det blir ingen avstängning, vi har en retur att spela mot Rumänien.
/Simon Bank
