Död och krig och elände – vill ni ha upplyftande berättelser om schlager, hundvalpar och jordgubbar så har ni uppenbarligen hamnat på fel sida i bloggträsket.

Mer av den mörka varan alltså:

Världen håller andan, trupperna mobiliserar kring Libyen, Gadaffi ska bort, amerikanska stridsplan kraschar. Och om ni undrar vad Barack Obama gör när han inte på sekundbasis blir uppdaterad om utvecklingen i Nordafrika så är svaret av det slag som ni kan vänta er på den här platsen.

Han lirar fotboll.

Obama har varit på besök i Rios favelor och enligt hans ex-kollega, Corinthians-supportern Lula, är Obamas multikulturella livsöde av sorten att han lika gärna hade kunnat varit brasilianare. I favelan kavlade Obama upp skjortärmarna, tog av sig slipsen, och medan Michelle Obama poserade för fotografer i gul blus och grön kjol kickade han boll på ett förtjusande handfallet sätt.

I den interna brasilianska fotbollspolitiken noterades det att Flamengos president Patrícia Armorim var den enda som lyckades lura sig nära nog the prez för att ge honom en tröja.

– Jag pratade med hans fru och hans döttrar (Malia och Sasha), och förklarade att Flamengo är Brasiliens populäraste klubb. Jag skämtade och sa att vi har en spelare som är världsberömd, och visade en tröja med hans namn på. Han frågade om han fick den, jag svarade ”ja, om du vill”, berättade la presidenta.

Ja, och under tiden pågår alltså ett krig i Libyen. Erik Niva har skrivit långt om Gadaffi förut, själv tänkte jag bara foga till en kolumn till i den där tipsservicen han skissade i förra inlägget:

”Krig”.

En vår-vinter när halva arabvärlden står och skälver under revolutioner och aggressioner kan det finnas anledning att gräva lite djupare, eller i alla fall citera dem som redan gjort det. Vad betyder det egentligen för en fotbollsspelare när det krigas på gatorna i hans land?

De amerikanska forskarna Edward Miguel (Berkeley), Sebastian Saiegh (UC, San Diego) och Shanker Satyanath (NYU) tog sig häromåret an en ny dimension av forskningen om hur individer påverkas av inbördeskrig. Tidigare har det gjorts mängder av kvalitativa psykologiska och fysiska studier i ämnet, men de bestämde sig för att titta på något tydligt mätbart.

Blir människor som påverkas av ett inbördeskrig, om så på distans, mer våldsamma?

Miguel, Saiegh och Satyanath riktade sina kikare mot fotbollsplanen.

”De sex största europeiska fotbollsligorna innehåller spelare från 70 länder, allt från länder som inte upplevt några inbördeskrig på senare tid till länder som upprepat legat i krig. När det gäller empiriska mått på indivduella våldsamma beteenden så finns det extensiva data om antalet gula och röda kort varje spelare fått” summerar de.

Mätningens ramar består i att de undersökt hur många år olika spelares hemland legat i inbördeskrig mellan 1980-2005, för att sedan jämföra antalet kort spelarna fått. De var noggranna med att undanröja andra faktorer (position på planen, speltid, övriga sociala bakgrundseffekter o s v) som kunde störa trovärdigheten i undersökningen.

Och vet ni, de hittade något.

Tidigare forskning visar att människor från länder som upplevt krig i högre grad skriver under på ståndpunkten att våld är en acceptabel väg för att nå politiska mål. I synnerhet män. I synnerhet unga män.

På fotbollsplanen kom de fram till en tveklös slutsats: det finns en tydlig korrelation mellan omfånget av inbördeskrig och spelares benägenhet att spela våldsamt på en fotbollsplan. Forskarna pekar särskilt på Israel och Colombia, två länder som legat i krig under hela undersökningsperioden, vars spelare är remarkabelt mer våldsamma på planen (de säger särskilt hej till Inters colombianske bumbibjörn Iván Cordoba, som drog på sig 25 gula kort på två säsonger).
Krig gör spelare mer våldsamma – däremot påverkar det inte andra mätbara aspekter av spelet, som till exempel målskytte.

Nu vet vi det. Och eftersom vi vet att det brinner i Libyen kan vi väl lika gärna ägna ett par sekunder åt att tänka på den ende libyske landslagsman som spelar i en europeisk toppdivision. Dublinfödde libyenättlingen Eamon Zayed har släkt och vänner mitt i kriget, han har landslagskompisar som lever i Benghazi och han var själv på väg att hamna i en Tripoli-klubb den här säsongen. Under nye förbundskaptenen Marcos Paquetá gjorde Libyen som många andra fotbollsländer med en stor diaspora, de började leta efter spelare med libysk bakgrund runt om i Europa.

Zayed hade spelat och spelat bra i Sporting Fingal, nu blev han uttagen i Libyens landslag och hamnade i en annan värld.

– Hela upplevelsen var surrealistisk, berättar han för irländska Independent. Vi fick förstaklassbiljetter, rum på Libyens bästa hotell och följdes av mängder av journalister från hotellet till träningen.

– Under min andra dag där gav jag en tv-intervju till den största sportkanalen och under resten av tiden kom folk fram på gatan och frågade om jag var den nya killen i landslaget. Jag kom från Fingal, där vi hade ett par hundra på varje match till Libyen, där det kunde vara 60-70 000 som tittade.

Det blev, efter en del papperskrångel, inget spel i Tripoli för Eamon Zayed. I januari skrev han på för Derry City, i fredags gjorde han sitt första mål för klubben.

Matchen mot Drogheda United slutade 2–2. Eamon Zayed blev inte varnad.

/Simon Bank

Framtidens tipsservice borde erbjuda en ny kolumn bredvid de som redogör för avstängningar och skador: nyligen bortgångna släktingar.

För så är det ju faktiskt, att varje veckas ligaspel påverkas av att någon av spelarna antingen uteblir eller spelar med sorg – och vi som tittar får sällan reda på det förrän i efterhand.

Så sent som i lördags satt jag ju och muttrade över den enorma oskärpa som Jermain Defoe visade upp i 0-0-matchen mot West Ham. Då visste jag inte att hans farfar dog natten före matchen, och att Defoe vakat vid hans dödsbädd till klockan halv fem på morgonen.

Hans vilja att dedicera ett 100:e Premier League-mål till den avlidne släktingen gjorde visserligen hans vilja att spela ännu starkare – men en natt nästan helt utan sömn försämrade hans reflexer på ett sätt som gjorde att han reagerade sent på chanser han normalt sett satt dit utan några helst problem.

Inte heller visste jag att West Hams lagkapten Scott Parker också tillbringat sitt uppladdningsdygn i sjukhussorg. Hans pappa Mick hade varit sjuk en längre tid, men hann besöka Upton Park en sista gång för att se sin son tillägna honom segermålet mot Liverpool för ett par helger sedan.

Han hämtade sig dock aldrig efter sviterna av en omfattande operation, och avled på fredagskvällen.

I förrgår utsågs Adel Taarabt till årets spelare i The Championship, efter att ha dribblat QPR upp i överlägsen serieledning och därtill till och med utsetts till lagkapten för de tvärrandiga. Han kom aldrig till galan för att ta emot sitt pris.

Klockan halv elva på lördagsmorgonen hade han fått ett telefonsamtal med beskedet om att hans 18-årige kusin blivit ihjälskjuten i Marseille. Imed Taarabt var också en väldigt lovande fotbollsspelare på gränsen till de marockanska ungdomslandslagen,

De två kusinerna stod varandra väldigt nära, och Adel Taarabt ville egentligen spela lördagseftermiddagens bortamatch mot Doncaster till hans minne – men managern Neil Warnock avrådde honom.
– Vid dagens slut är det bara en fotbollsmatch, och det var vad jag sa till honom. Familjen är – och kommer alltid att vara – det viktigaste.

/Erik Niva

Det har nu gått 17 månader sedan Charlie Davies höll på att mista livet i samband med en våldsam bilkrasch på George Washington Parkway, strax utanför Washington DC. Det tog fem veckor innan han ens kunde lämna sjukhuset, och vid det laget hade han bestämt sig för att aldrig mer återvända till Washington.
– Jag kände att staden bara förde otur med sig. Jag ville aldrig någonsin komma tillbaka.

I själva verket tog det bara några veckor innan hans landslagskollega Oguchi Onyewu – Zlatans kompis, ni vet – körde Davies tillbaka till olycksplatsen.
– Jag är ingen psykolog, men jag ville ge honom den chansen.
De två fotbollsspelarna stod ett tag vid den grå motorvägen i tystnad. Det var Charlie Davies som till slut bröt tystnaden. Han hade förlåtit Washington.
– Det kändes som closure, ett avslut.

Först var Charlie Davies tvungen att lära sig att gå igen, därefter fick han kämpa tillbaka känseln i sin förlamade vänsteram – först ett år därefter började det bli dags att hitta en lämplig klubb för att göra comeback i tävlingsfotbollen. Den klubben visade sig vara DC United från Washington.
– Cirkeln sluts, och jag har tänkt på det här sedan den första dagen då jag kom ut från sjukhuset. Kommer jag att vara sorgsen? Glad? Nervös? Om jag gör mål, kommer jag att bryta ihop i tårar? Kommer det vara signalen på att jag äntligen kommit över bergstoppen?
Och viktigast av allt…
– Kommer jag att dansa? Yeah, I will dance.

När DC United hade säsongspremiär mot Columbus Crew i helgen spelade Charlie Davies sin första tävlingsmatch sedan den där våldsamma kraschen i oktober, 2009. Han gjorde två mål.

Och får inte hans lilla dans efter det första målet dig att snyfta till – då gör nog hans känslosamma intervju efter slutsignalen jobbet.

Välkommen tillbaka, Charlie Davies.

***

Fotbollsvärlden ger och fotbollsvärlden tar.

Upprinnelsen till bilolyckan som höll på att kosta Charlie Davies sin karriär var en middag tillsammans med landslagskompisen Stuart Holden på en restaurang i Georgetown, Washington. De träffade två unga kvinnor som bjöd med dem på efterfest. Davies var avstängd från nästa landskamp, och bestämde sig för att hänga på. Holden skulle spela, ursäktade sig och åkte tillbaka till hotellet.

Det var på vägen från restaurangen det smällde.

För tre dagar sedan hade Charlie Davies fortfarande inte spelat tävlingsfotboll igen. Stuart Holden hade däremot säkrat ett kontrakt med Bolton Wanderers, och sprungit till sig en ställning som en av hela Premier League-säsongens bästa mittfältare.

Nu är det Davies som ser fram emot fotbollsvåren, medan Holden inte vet när han kommer att spela fotboll igen.

I lördags rammade Man United-försvararen Jonny Evans in en fullkraftsstämpling i Holdens knä, som behövde sys ihop med 26 stygn. Igår eftermiddag genomgick han en MRI-scan för att undersöka skadans omfattning. Sent på kvällen twittrade han nedstämt:
– Not good news tweeps, speak tomorrow :(.

Stuart Holden är en av de spelare som gjort allra mest för att föra Bolton Wanderers till tröskeln mot Europaspel, och klubbens första FA Cup-semi på elva år. Han kommer inte att kunna spela på Wembley. 

/Erik Niva

Tryggt och trivsamt på jobbet?

Manuel Almunia gör ett av säsongens definierande målvaktsmisstag på The Hawthorns, och det är värt att påminna om den här remarkabla Guardian-intervjun från våren 2008.

Almunia hade petat Jens Lehmann från Arsenal-målet, och en ilsken tysk hade beskrivit sig själv som ”väldigt arg” och ”förödmjukad”. Offentligt. Han hade öppet deklarerat att Arsenal minsann gjort betydligt bättre resultat med honom i målet, och den relativt oprövade spanjoren upplevde förståeligt nog situationen som… rätt påfrestande.
– Att ha någon här som hatar mig är bara otroligt. Jag vet att han hatar mig. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela min karriär. I vanliga fall respekterar vi målvakter varandra, men jag har ingen aning om varför han inte respekterar mig.

Morgonen då intervjun gjordes hade de brittiska tidningarna publicerat ytterligare en attack från Lehmann på Almunia.
– Jag kom in till träningen i morse, och en av mediekillarna sa att han baktalat mig i pressen igen. Det förvånade mig inte. Sanningen är att jag har vant mig vid att läsa de här sakerna från honom. Om han hade varit viktig för mig hade jag pratat med honom för att få reda på vad problemet är. Men det är han inte. Så vi pratar inte. Jag bryr mig inte om honom. Han kan säga vad han vill.
Och träningssituationen?
– Jag kommer in och jobbar med Vito Mannone och Lukasz Fabianski. De är bättre målvakter än honom ändå. 

Två dagar efter att Arsenal skrev korttidskontrakt med den nu 41-årige Lehmann gjorde Manuel Almunia sitt grövsta misstag på flera år. I slutet av klippet försöker Jens Lehmann förtvivlat att hålla sitt ansiktsuttryck neutralt – han klarar nästan av det.

/Erik Niva

Champions League-lottningen? So nice, we blogged it twice. Ja, och som jag gav mig på att skriva nåt om den till papperstidningen så landade jag i den här nya www-sidan youtube, där man kan se filmklipp.

John Terry-sånger, missade straffar, men framför allt en missad straffsparksläggning som satte sig i hjärtat och gjorde sköntont så det stod härliga till.

Schalke 04–Inter, det har ju hänt förut. Det jag letade efter var Uefacup-finalen 1997, och det jag hittade var nåt jag helt glömt bort. Tyskarna (nähä!) slog ju italienarna (nähä!) på straffar, men själva grejen var en spelare som inte fick chansen att slå någon straff.

Det sista som hände i förlängningen på San Siro var nämligen att Roy Hodgson bytte ut en 23-årig Javier Zanetti för att få in straffläggaren Nicola Berti.

Och ja… det som hände sen är ju så ljuvligt att det är svårt att – med den fortsatta historien som förståelsefond – riktigt ta in. Zanetti blir vansinnig, drar av sig tröjan, protesterar, förklarar att Roy är en förbannad jävla idiot som knappt ens är värd att träna jävla Fulham och sen…

…ja, sen så kommer han på vilken sorts spelare och människa och lagkapten och Champions League-pokal-lyftare han har för avsikt att bli i sitt liv, så han går fram till Roy och ber om ursäkt.

Javier Zanetti. Herregud vilken fotbollsman.

/Simon Bank

Real Madrid-Tottenham
Nämen, det här är ju bara för stort, för mycket. Ska vi nu besöka fotbollssportens parallella universum ska vi tydligen bocka av alla dess huvudstäder på en och samma vår. Spurs slog ut sjufaldiga mästarna Milan i åttondelen, nu ska vi ner till Bernabéu och spela mot den europeiska fotbollshistoriens niofaldiga mästarkungar. Och det allra mest bisarra är att vi faktiskt inte är helt chanslösa. José Mourinho och Cristiano Ronaldo mot Harry Redknapp och Alan Hutton låter väl visserligen inte särskilt kul – men de här matcherna kommer att avgöras centralt i planen. Får Modric/Sandro/Huddlestone ut fler bollar till Bale och Lennon än Xabi Alonso och Sami Khedira kan distribuera till Ronaldo och Di María – då har vi faktiskt en hygglig möjlighet att byta chanser och komma undan levande.
Vidare: Real Madrid 65 % – Tottenham 35 %

Chelsea-Man United
I snart tre års tid har en skadeglad sång rullat runt på Old Traffords läktare: ”Could have won the Cup, but he fucked it up – Viva John Terry”. Chelsea var en enda straffspark – ett enda fotfäste – ifrån att uppfylla alla de drömmar Roman Abramovitj gjutit in i klubben. Nu blev det inte så, och på andra sidan Tom Henning Övrebö hittar vi nu ett Chelsea vars Champions League-fixering vuxit sig ännu mycket starkare. Hade de här matcherna spelats i december hade förutsättningarna sett helt annorlunda ut. Nu har de blå återfunnit formen medan Man United rasat ner i en skaderavin – och dessutom har London-laget vunnit matchen klubbarna emellan med 2-1. Misstanken är att Chelseas hunger – eller desperation – kommer att vara den avgörande faktorn den här gången.
Vidare: Chelsea 55 % – Man United 45 %

Barcelona-Sjachtar Donetsk
För drygt två år sedan var jag faktiskt i Donetsk för precis den här uppgörelsen. Sjachtar ledde en match som de faktiskt dominerade kraftigt – sedan slängde Barcelona in Leo Messi från bänken, och han vände matchen med två mål på fyra slutminuter. Ett år därefter var jag på plats i Monaco, för Supercupfinalen klubbarna emellan och Zlatan Ibrahimovics första tävlingsmatch i blårött. Den gången dröjde det 115 minuter innan Pedro hittade luckan som Barcelona sökte. Och då missade jag alltså ukrainarnas skrällseger nere på Camp Nou. Något liknande nu? Nja, alla vet ju att Sjachtar är ett skickligt omställningslag – men den matchplanen kräver att deras brasilianska offensivkvintett får tag på bollen. I returen mot Arsenal demonstrerade ju Barcelona hur ohyggligt effektivt deras skoningslösa presspel kan vara. Ett så bollskickligt lag som Arsenal lyckades knappt få upp bollen över mittlinjen – och Sjachtars östeuropeiska försvarslinje är inte överdrivet bekväm i uppspelsfasen. Jag misstänker att det kommer att hissas någon generell varningsflagg här, men jag håller ändå Barcelona som stor och klar favorit.
Vidare: Barcelona 85 % – Sjachtar 15 % 

Inter-Schalke
Ska man nu ha betalt för en bragdvändning i München kan man ju lika gärna kvittera ut den lättaste kvartsfinalmotståndaren. Schalke är absolut inte kvalitetslösa – världens bästa målvakt, stabila mittbackar, namnkunnigt anfallspar – men de saknas fullständigt stabilitet. Mittfältet håller inte klassen på den här nivån, och på andra sidan Järn-Felix Magath har vi ingen aning om vad vi ska vänta oss av Ralf Rangnicks stundande regim. Efter att Bundesliga passerade Serie A i Uefas rankningstabell har italienarna känt att det finns en kvalitetspoäng att demonstrera. Här har Inter en jättechans att göra rent tyskhus under en enda vårmånad.
Vidare: Inter 70 % – Schalke 30 %

/Erik Niva

Träpaneler, kamerasmatter, en pokal med stora öron, en Spurs-legendar med ännu större öron och en ny Lars-Christer med det fantastiska namnet Gianni Infantino – mer än så behöver man inte för att lotta ett kvartsfinalfält i Champions League.

Kolla själv:

Real Madrid–Tottenham

Ett åttondelsförlöst Real Moudrid mot Harry Redknapps fartfotboll? Europacupens själva gudfäder mot en klubb som aldrig spelat Champions League förut? Det är klart att Real Madrid går in som jättefavoriter i det här mötet. Spurs kan förstås skicka in Johnny Woodgate för att konfundera Bernabeu, han har gjort mål på Real Madrid där förut.

Taktiskt intressant: Till hur stor del kommer Mourinho satsa på att döda Tottenhams fart, till hur stor del kommer han att försöka driva spel själv? Med Bale, Lennon, Marcelo och C-Ron på kanterna kommer det i alla fall att bli åka av.

Tottenham försöker hänga med och lita på hemmafördelen i match två. Och då är Joe Jordan tillbaka efter sin avstängning. Just sayin, Mou. (Parentes: lite tråkigt är det att vinnaren här går mot Barcelona i semi. Det blir ingen spansk final).

Oddsen: Real Madrid 70-30.
Inbördes möten: 2, Real Madrid 1 vinst, 1 oavgjord, 1-0.

Chelsea–Manchester United

Oh john terry wherever you may be,
you just cant take a penalty.

Så vad ska vi tro om reprisen? Chelsea har vaknat till liv igen och har jobbat upp ett bra psykologiskt övertag på United (tre raka uddamålsvinster), Torres-politiken ställer möjligen till det lite i omklädningsrummet – och för Anelka – men i det stora hela är Chelsea ett oerhört mycket bättre lag idag än för ett par veckor sedan, medan United gått åt andra hållet. Trögare, trubbigare, men utrustade med en otrolig know-how och Europas bästa, tryggaste bortaspel.

Försiktig förstamatch och final på Old Trafford?

Oddsen: 50-50.
Inbördes möten i Europa: 1. Manchester United vinst på straffar.

Barcelona–Sjakhtar Donetsk

Nå, vad är det då de rumänstyrda brasse-ukrainarna har emot sig? Ett lag som kommer att ha större innehav än en formsvag Kleerup, som kommer med turneringens skyttekung, som har Xavi, Iniesta och Eufemiano Fuentes  Busquets på mittfältet (vi får skoja här). Värsta tänkbara lottning, så klart.

Grejen är ju att det är en av de värsta för Barça också.

De är svaga på bortaplan och mötter ett lag med noll hemmaförluster på 57 matcher, med en retur som går just på ett mullrande, galet Donbass Arena. Barça gör nog bäst i att döda det här på Camp Nou, och där möter de ett uppblandat lag med en klassisk östeuropeisk spelmodell, med kvickt passningsspel och blixtsnabba kontringar.

Vi tror förstås att katalanerna har kvalité nog för att reda ut det. Men det vore roligt att se en levande retur.

Oddsen: Barcelona 90-10.
Inbördes möten: 7. Barcelona 4 vinster, en oavgjord, två förluster, 12-7.

Inter–Schalke 04

Bra tysk vecka för Leonardo. Galenbragd mot Bayern, och så drömlottning nu. Schalke har sagt hejdå till Magath, välkommen tillbaka till Rangnick – och det är möjligt att det betyder ett annorlunda anfallsspel. Kanske till och med 4-3-3. Hur som helst så är det två av turneringens allra märkligaste lag som möts: Det manodepressiva Schalke har Raúl och (en hel?) Huntelaar, men en katastrofsäsong i ryggen. Inter har sitt pazza-dna, de har den fenomenale skyttekungs-Eto’o men också flest insläppta mål av alla kvarvarande lag.

Det kan svänga. Det kommer att svänga. För Inter handlar det om att ha modet (som de brukar ha) att vräka på hemma, för de vill inte åka till Gelsenkirchen utan en kudde att sitta på.

Oddsen: 60-40.
Inbördes möten: 4. Inter 2 vinster, en oavgjord, en förlust, 3-2.

/Simon Bank

Den allsvenska premiären är två veckor bort och SMHI utfärdar Klass 1-varningar över halva Sverige.

Orolig för dåliga planer?

Tja, det finns grader i fotbollshelvetet när showen måste fortsätta. Häromdagen inspekterade den brasilianske domaren Carlos Raphael Sampaio Torres planen inför matchen mellan Itaperuna och Aperibeense i andradivisionen av Rio-mästerskapet.

Han insåg att planen var… aningen vattensjuk… men tog ändå beslutet att kicka igång spelet. Han misstänkte nämligen att det skulle bli svårt att hitta ett alternativt datum att spela matchen på.

Och ja… såhär såg det ut.

Aperibeenses sportchef Roginaldo Pontes var inte helt belåten, och det berodde inte enbart på att hans lag förlorade vattenpolomatchen med 1-0.
– Efter matchen var spelarna tvungna att ta alkoholbad eftersom det kliade över hela kropparna på dem. Regnvattnet hade blandats upp med vatten från gatorna, sånt som runnit över från de översvämmade kloakerna.

Mysigt.

/Erik Niva

Euroleaguein, are we?

Eftersom Portugal blivit Uefacupens svar på Premier League finns det alla anledningar att vidareutveckla gamla dokument. Alldeles nyligen skrev jag en långtext om Europas intressantaste unga tränare, Portos mini-Mou André Villas-Boas, som rullat igång sin storklubbskarriär med 21 segrar, 2 oavgjorda, 0 förluster i ligan och en kvartsfinalplats i Uefacupen (jag tror att de vinner hela skiten). Jag kan känna att det finns i alla fall ett skäl att lägga till en mening till i den texten.

En bit ner kan ni snabbskumma igenom dokumentet om Villas-Boas, men när ni gör det kan ni också tänka på att den där kvadraten som pratade fotboll i Porto i mitten av 90-talet alltså bestod av följande fyra genier:

A. Sir Bobby Robson.
B. José Mourinho (en rätt duktig tränare).
C. André Villas-Boas (som kommer bli en rätt duktig tränare)
D. Domingos Paciênca (som leder det Braga som gör toksuccé och som slog ut Liverpool ikväll)

Jag skulle, utan vidare, vilja påstå att det är ett av de bästa fotbollsdiskussionsbord som någonsin funnits. In the history of the game. Och här är bakgrunden, dådå:

Alla världens unga tränare drömmer om att bli den nye José Mourinho.
Alla utom en.
André Villas-Boas ägnade fem år åt att vara Mourinhos ögon, ett år åt att slå Mourinhos rekord.
Varför skulle han vilja bli något han redan är?
///
Jorge Jesus kände sig lite osäker inför årets första liga-clássico.
Benfica-tränaren hade sett Portos imponerande anfallsspel under ligans första nio omgångar, särskilt hade han sett hur vass högeryttern Hulk varit. Inför matchen bestämde han sig för att sätta sin bäste spelare på att lösa problemet: Mittbacken David Luiz fick flytta ut till vänster.
90 minuter senare kunde han höra en självsäker 33-åring analysera exakt vad hans beslut inneburit för matchen.
– Det enda man behöver inse om hur de använde David Luiz är att hans position förändrade Benficas hela dynamik. De la för mycket energi på en enda duell, och trodde att det skulle lösa allt. Och det gjorde det inte, förklarade André Villas-Boas.
Det fanns två skäl till att Villas-Boas kunde låta just så tvärsäkert arrogant.
Det ena är att han lärt sig av den bäste.
Det andra var att Porto just hade slagit Benfica med 5–0. Och alla fem målen hade kommit från Portos högerkant.
•••
•••
Det finns kanske en logik i att en pojke vars farfarsfar hette José Gerardo Coelho Vieira Pinto do Vale Peixoto de Vilas Boas börjar intressera sig för laguppställningar.
André Villas-Boas föddes som barnbarnsbarn till en vicegreve. Hans farmor Margret var en brittisk överklassdam.
Två saker lärde han sig tidigt: att tala engelska – och att älska FC Porto. Kärleken till Porto fick honom att drömma om ett liv inom fotbollen – engelskan gav honom möjligheten.
När Bobby Robson tog över som tränare i klubben i mitten av 90-talet föll det sig så att han flyttade in i samma flashiga lägenhetskomplex som familjen Villas-Boas. Unge André var bara 17 år, men inte yngre än att han hade sina tydliga idéer om hur fotboll skulle spelas. Och eftersom hans idol, anfallaren Domingos Paciênca, hamnat på bänken så bestämde han sig för att göra något åt saken.
Han tog sig till Robsons lägenhet, och lämnade en lapp i brevlådan där han vänligt förklarade hur den 62-årige tränarlegendaren borde använda Domingos.
Lite senare träffades de, pojken och tränaren, på ett kafé. Den engelske gentlemannen lyssnade, och undrade vad det var för tjock bibba med papper som lille André bar runt under armen.
Papprena var fulla med statistik, med uppgifter om alla spelare.
Ett par veckor senare hade André Villas-Boas fått jobb i FC Porto, för att föra statistik och suga åt sig så mycket som möjligt. När klubben vann ligan 1995 var Robson tränare, José Mourinho hans assistent och Domingos en av lagets stora stjärnor. Villas-Boas var en tonåring som ville lära sig allt.
Bobby Robson hjälpte honom på vägen genom att skicka honom till England.
Egentligen får inte 17-åringar ta Uefa-licenser som tränare vid Engelska förbundets förnämsta skola, men Villas-Boas var ingen vanlig 17-åring, så det var just vad han gjorde. Robson la ett gott ord för honom, och FA öppnade portarna till Lilleshall på vid gavel.
– Jag var yngst med flera mil, men jag var så bestämd att klara mig att det inte spelade någon roll, minns Villas-Boas.
Innan han återvände till Porto för att ta över klubbens 19-åringar hade han gjort en säsong i Ipswichs organisation, och varit förbundskapten för Jungfruöarnas landslag i ett VM-kval.
Han var då 21 år gammal, och villig att ta steget in under José Mourinhos vingar.
•••
•••
Den 19 november 2005 gjorde ett överlägset Chelsea 3–0 på Newcastle hemma på Stamford Bridge.
Det udda med matchen var inte resultatet. Det udda var att världen fick se precis hur Chelsea arbetat för att nå det. En fyra sidor lång, fulltecknad spionrapport läckte ut till medierna, och alla som hade lust kunde läsa en löjligt exakt analys av alla Newcastles spelmönster, styrkor och svagheter.
Hur står de i muren? Vilka hoppar? Hur slår de frisparkar från kanten? Hur pressar mittfältet i olika situationer? Vilka spelare är känsliga för temposkiften?
Rapporten var skriven av mannen Mourinho kallade ”mina ögon”, mannen som blev känd för att dela ut en dvd till varje spelare, med exakt information av deras specifika motståndare.
– Mitt arbete låter José veta exakt när en spelare hos motståndarna är som bäst eller sämst, förklarade André Villas-Boas. Jag åker ut till träningsplanerna, ofta anonymt, och tittar på våra motståndares mentala och fysiska status innan jag drar mina slutsatser och ger en rapport till José.
Villas-Boas jobbade åt Mourinho i Porto, han följde med honom till Chelsea och till Inter, innan han kände att han var mogen för att ta över en toppklubb på egen hand.
Det var hög tid. Han hade ju ändå fyllt 30.
•••
•••
Vem är André Villas-Boas? Egentligen? Jag frågar Zlatan Ibrahimović, som lärde känna portugisen under tiden i Inter.
– Vi snackade ofta, han var ju scout för Mourinho. Han var kunnig, en mycket kunnig människa. Det var han som förberedde matcherna och allt, och han hade ett stort tränarjobb på G hela tiden. Nu har han fått det, och han gör det fantastiskt.
Villas-Boas började med att ta över lilla Académica Coimbra hösten 2009. När han kom låg de sist utan att ha vunnit en match. Det första de gjorde var att vinna fyra raka hemmamatcher, ta sig upp till mitten av tabellen, och slå sig fram till semifinal i ligacupen.
Spelarna pratade om hans kunnande, om hans dynamiska träningar, om hans sätt att inspirera truppen.
– Folk säger att jag är för ung, men ute på planen är det förmågan som räknas, inte åldern, sa han själv.
– Jag känner mig trygg i min kunskap, jag bygger min framtid själv.
Och han bygger bra. Förra sommaren kom han hem till Porto igen, som huvudtränare. Han flyr själv alla jämförelser med José Mourinho, i Portugal skvallras det till och med om att de inte längre är särskilt goda vänner, men det finns ju likheter som är svåra att värja sig från.
Tillsammans är de de främsta exponenterna för en ny syn på tränaryrket som ett yrke som går att lära sig teorietiskt. Man behöver inte ha spelat på hög nivå själv.
Det Porto som Villas-Boas tog över var, för första gången på fem år, inte regerande mästare. Dessutom hade ryggradsspelarna Raul Meireles och Bruno Alves lämnat klubben. Det har inte spelat någon roll. Årets Porto spelar en underhållande, rörlig anfallsfotboll med ett flexibelt och offensivt 4-1-2-3 – och de har vunnit arton av tjugo ligamatcher hittills. De övriga två har slutat oavgjort.
Om de slår Olhanense ikväll leder de ligan med elva poäng, samtidigt som de är kvar i Europa League.
I vintras slog laget klubbrekord: 36 raka matcher utan förlust.
– Visst, men det tidigare rekordet tillhörde ett lag som vann Uefa-cupen och Champions League. Det var ett oförglömligt lag som vann titlar. Och vi vill göra det här laget oförglömligt också.
André Villas-Boas vill inte vara Mourinho, men han vill gärna vinna som Mourinho.
Hittills har det gått helt okej.
– Det är kul för honom, för det är en bra människa, säger Zlatan Ibrahimović. Han är ung och ambitiös. Han vill lära sig mycket.

/Simon Bank