Ja, det var väl bara en tidsfråga, antar jag.

Fire away.

/Simon Bank

För precis 30 år sedan var Quini Castro bunden i en mörk källare. Han visste inte var han var eller varför han var där – men han insåg att han blivit kidnappad.

Quini var dåtidens motsvarighet till David Villa, en landslagscenter från Asturien som handplockats av Barcelona. Den 1 mars 1981 hade länge sett ut som en ganska vanlig kväll i hans liv. Han hade gjort två mål då titeljagande Barcelona demolerade Hercúles med 6-0 på Camp Nou, sedan satt sig i bilen för att köra hem.

Då överfölls han av tre beväpnade män.

Drygt tre veckor senare var han fortfarande försvunnen, och ni måste nog tänka er in i just den där David Villa-parallellen för att förstå vilken hysteri som piskades upp av händelseutvecklingen. Barcelonas skyttekung försvunnen, kanske till och med mördad. Klubbens vice-president Nicolau Casaus förklarar sig beredd att ”byta Quinis frihet mot mitt eget liv”. Spelarna deklarerar att de är beredda att dra sig ur seriespelet, och Bernd Schuster driver linjen att de i själva verket borde vägra spela så länge Quini var borta.

Vem? Varför? ETA? Maoisterna i GRAPO?

I själva verket var kidnapparna tre arbetslösa asturier i 30-årsåldern; män som tidigare jobbat som elektriker och mekaniker, män med ungefär samma bakgrund som Quini själv och män som enbart var ute efter lösensumman. De körde fotbollsspelaren till en förort till Zaragoza, där de hade tillgång till en källare under ett garage. Rummet var kalt, inrett med enbart en madrass att ligga på. Quini fick ett mål mat om dagen, och väcktes av Julio Iglesias-musik varje morgon. Det kan framstå som en tortyrmetod, men var i själva verket tänkt som en barmhärtighetsgärning. Kidnappningsligan bestod visserligen inte av några yrkesbrottslingar, men de hade i alla fall förberett sig tillräckligt för att ta reda på att latinosmöraren var Quinis favoritsångare.

De hade framfört sina krav på en kassett – komplett med röstprov från Quini – som de lämnade på en bartoalett i Barcelonas gotiska kvarter. Skulle FC Barcelona få tillbaka sin målmaskin välbehållen fick de lov att betala 300 miljoner pesetas i lösensumma, knappt 20 miljoner kronor.

Klubben accepterade, föreslog att de skulle placera en låst väska med kontanter i en preciserad papperskorg. Kidnapparna slog ilsket ifrån sig, hotade att skära ett finger av Quini ifall de inte omedelbart fick sina egna villkor åtlydda. De befarade att de skulle gripas av polis så fort de närmade sig den där papperskorgen, och kom med kontraorden om att pengarna istället skulle sättas in på ett konto i banksekretessens Schweiz.

Misstankarna var befogade. Uppe på ytan pågick en vildsint klappjakt på dem, av polisen döpt till ”Operation Omega”. Ärendet hade stigit upp till högsta politiska nivå – och det var det faktumet som i slutändan fällde kidnapparna. I hemlighet förhandlade de spanska och schweiziska regeringarna fram ett tillfälligt undantag i banklagarna. Uppgifterna om kontots innehavare kom att lämnas ut.

Det visade sig tillhöra en man vid namn Victor Manuel Diaz Esteban.

Quini själv har berättat om hur han märkte att dramat närmade sig sin upplösning, och att han anade det värsta när någon ruskade om honom bryskt där han låg och sov på sin madrass. Han trodde att kidnapparna bestämt sig för att likvidera honom och sopa igen spåren – då det i själva verket var polisens insatsstyrka som kommit för att befria honom.

Totalt tillbringade Qini 25 dagar i fångenskap. Under den tiden lyckades ett lamslaget Barcelona bara skrapa ihop en enda poäng på fyra matcher, en resultatrad som kostade dem titeln. En viss kompensation kom i cupfinalen strax därefter. Barcelona mötte Sporting Gijon, klubben där Quini vuxit upp. De vann med 3-1. Quini själv gjorde två av målen.

När fallet sedan kom upp i rättssalen chockade Quini hela Spanien genom att tala gott om sina kidnappare, och dra tillbaka sin egen anmälan mot dem. FC Barcelona fortsatte dock rättsprocessen, där de krävde 35 miljoner pesetas i kompensation för den förlorade ligatiteln och yrkade 23 år långa fängelsestraff för de anklagade.

Till sist dömdes huvudmännen till att avtjäna tio år i fängelse, samt att betala fem miljoner pesetas i skadestånd till den drabbade personligen.

Quini valde att inte ta emot pengarna.

/Erik Niva

Har vi överdoserat lite på Old Firm det sista, säger ni? Dragit för stora växlar på den evighetsinfekterade konflikten mellan Glasgows stora två?

Ja, men vad ska vi göra då.

Igår smällde det igen, och då är ”smäll” inget slött uttryck för att två lag spelat en fotbollsmatch. Det smällde. Omspel i cupen på Parkhead, femte mötet för säsongen, och hela helvetet brakade löst.

Ett skadeplågat Rangers tappade matchen redan efter en halvtimme, när Steven Whittaker fick sitt andra gula kort. Det första var ett skämt, hans andra var solklart. Tio man. Ja, och då kände ju El-Hadji Diouf att här fanns en kontrovers, och finns det en kontrovers så har han ju ett jobb att göra. Han hamnade vid Celtics bänk, hamnade i bråk med fysiologen, höjde insatsen med att börja käfta med Alan Thompson och Johan Mjällby och Neil Lennon, och fick Rangers-bänken – med Ally McCoist i täten – med sig i vad som var ett snäpp ifrån ett fullskalligt gängslagsmål. Tv-bilderna visar tydligt hur Mjällby säger nåt till Diouf som får Rangers-spelarna att reagera kraftigt.

Rangers fick en utvisning till i andra, efter att Bougherra vansinnestacklat vidrigt två gånger om. Och ja, så åkte ju El-Hadji Diouf ut också, förstås.

Det var en ful, ful fotbollsmatch.

Vi behöver inte pladdra om politiken utanför planen igen, ni har läst om det redan, men nu är alla överens om att det gått lite för långt. Om inte spelare och ledare och svenska ex-mittbackar med dåliga knän kan sköta sig, hur kan man då kräva att folk ska göra det på andra sidan sidlinjen? På gatorna?

Idag har frågan hamnat på absolut högsta politiska nivå. Alex Salmond, Skottlands försteminister och politiske ledare, har kallat samman representanter för polisen och klubbarna till ett rundabordssamtal.

– När det handlar om hur folks agerande har ett inflytande på samhället så representerar fansen sina klubbar, och spelarna är förebilder för samhället, och ledningen i fotbollsklubbar har ett särskilt ansvar, säger Salmond.

– De är personer i ansvarsfulla positioner och de måste – verkligen måste – uppträda ansvarsfullt.

Polisen i Glasgow har bett om hjälp, eftersom de inte längre har råd eller resurser att kontrollera oron som uppstår runt Old Firm-matcherna. Klubbarna måste ta ansvar, spelarna måste sköta sig.

Polischefen Les Gray:

– Det som händer på planen återskapas runt om hela Skottland; på gatorna, i pubarna, i hemmen.

Och just det. Matchen slutade 1–0 till Celtic.

/Simon Bank

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jo, sagan tog slut precis. Chambéry, hela Frankrikes nya älsklingslag, orkade inte med en skräll till. De åkte fem mil, tog med sig 15 000 fans, och välkomnade Ligue 2-laget Angers till sin tillfälliga hemmaplan i Grenoble.

I Savojen åker man skidor i vanliga fall. Möjligen handboll. Men i kväll var alla ögon riktade mot en grön gräsplan där traktens trollkarlar skulle stå för ett nytt fotbollsmirakel.

Det gick nu inte.

Ni har förstås läst om division fem-laget som gjort det inget division fem-lag någonsin gjort i fransk fotboll förut. Chambéry har inte bara tagit sig till kvartsfinal i Coupe de France, de har gjort det genom att vinna nio matcher, varav de sista tre mot lag från förstaligan; Monaco, Brest, Sochaux.

Nu mötte de Angers, en hårdjobbande Ligue 2-klubb som just nu mest är intressanta eftersom deras president Willy Bernard är misstänkt för trolöshet mot huvudman och för tillfället avstängt från sitt uppdrag (han ska upp i rätten om ett par veckor – utredningen är på 8000 sidor och handlar om att han använt klubben för sina privata intressen – och är portad från Angers hemmamatcher. Men ikväll var han på plats – de spelade ju borta).

– Men det är Chambéry som har hela Frankrike bakom sig, sa Angers-tränaren Jean-Louis Garcia.

Så var det förstås.

Läktarna kryllade av savojardiska flaggor, mobiliseringen var total, och Chambéry gjorde en lysande första halvlek. Aggressivt, välorganiserat. De hade en riktigt bra chans, en styrning från nära håll, men i sista sekunden av halvleken skickade Angers Bordeaux-lån Henri Saivet in blytunga 0–1. Det var ett typiskt mål: amatörlaget koncentrerade sig på att vinna boll, komma först – och glömde den bortre ytan. 0–2 en bit in på andra kom på frispark, men följde samma princip. Det blev 0-3 till slut.

Jag har skrivit om hur det kommer sig att franska miniklubbar kan skrälla i cuperna, att de ofta har många akademiutbildade spelare, såna som inte riktigt räckte till för att ta steget upp i proffslivet, men som ändå fick hela paketet av fotbollsbildning.

Chambéry har ett knippe såna, från Grenobles akademi inte minst. De har dessutom spelare som Stéphane Hernandez, en back som gjort över hundra matcher för Saint-Étienne. Och de har en tränare, David Guion, som jobbat som assistent åt Christophe Galtier i ASSE.

Know-how.

– Om jag hade en hemlighet så hade jag skrivit en bok om det på direkten och blivit rik, sa David Guion i veckan.

Han har i alla fall lyckats bygga en gruppdynamik som fått ett gäng notarier, mäklare, köksinstallatörer, kommunanställda, chaufförer och arbetslösa att charma hela Frankrike en vinter.

– För ett par veckor har jag levt lite som ett proffs. Det har varit vackert, säger målvakten Guillaume Bemenou (som just tagits ut i Benins landslag).

Det har skrivits om dem, det har gjorts tv-inslag om dem, och häromdagen tog de det slutliga steget som alla klubbar som vill vara något i fransk fotboll måste ta:

De fick sin egen hiphop-hymn.

S’EZ MC rappade in Dans la Légende, och för att vara division fem var det väl rätt okej. Et un, et deux, et trois Ligue 1.

– Jag fick en bild som gav mig en kick när jag var på stadion. En upphetsning i hela stan, som kändes. Jag ville ackompanjera den stämningen med ett ljud, förklarade S’EZ MC.

Det går ju allt längre tid mellan den här sortens osannolika cupsagor, men det gör dem bara vackrare. Chambéry är inget Crawley Town, ingen ekonomisk konstruktion. Det är bara ett välutbildat, vältränat fotbollslag som lyckats få ihop alla bitar så bra att de kunnat utplåna skillnaden mellan spelare som tjänar en halv miljon i veckan och amatörer som tjänar en halv miljon om året, tack vare att de jobbar vid sidan om.

Som ungdomsassistenten/anfallaren Aïssa Yahia-Bey förklarade för RMC Sport:

– När en notarie slår ett inlägg till en ungdomsassistent, och till slut gör en köksinstallatör mål på en retur från en elektriker, då är det Monsieur tout le monde (”Svensson”) som identifierar sig med det. Och det där, det är det fina!

/Simon Bank

Vi berörde det som hastigast i slutet av Viasat-sändningen, men eftersom ni hade hunnit gå och lägga er vid det laget så kan jag lika gärna dra det igen.

SkySports intervjuar matchhjälten Frank Lampard, som hittar ett sätt att manövrera in lite obefogat beröm till en spelare som just nu inte förtjänar det.
– Jag måste säga att du måste ge credit till anfallarna, för Fernando har kommit in, and his movement is absolutely top class.

Sett ur gårdagsmatchens sammanhang är det ju en ren lögn, men det är en sån där lögn som jag högaktar Frank Lampard för att han drar. Han vet naturligtvis att Fernando Torres movement höll allt annat än top class, att Chelsea vann matchen trots sin rekordvärvning snarare än tack vare honom. Det får lov att vara som det är. Han vet samtidigt att klubben han representerar mår bra av att han påstår annorlunda.

***

I alla fall, frågan som förbryllat mig alltmer det senaste året: Vad tusan är egentligen fel med Fernando Torres? Hur är det möjligt att gå från att vara en av världens absolut bästa anfallare till en Premier League-forward under genomsnittet på så kort tid? Och hur lång tid kan det gå innan vi går från att prata om en temporär formsvacka till en permanent kapacitetsminskning?

Ju mer jag tänkt på det, desto mer lutar jag åt att Fernando Torres förflutna kommit ikapp honom och hans kropp, att han är fotbollsvärldens äldsta 26-åring.

En vanlig anfallares prestationstopp brukar vara ungefär ett årtionde lång, och Fernando Torres elitkarriär har ju redan varit så lång. Vi ska inte glömma att han debuterade för Atlético Madrid när han nyss fyllt 17 år, i maj 2001. Ett oproportionerligt stort ansvar lades på hans axlar så gott som omedelbart. Som tonåring förväntades han leda en storklubb som Atlético Madrid, både på och utanför planen. Som 19-åring var han redan lagkapten.

Hans kollega/konkurrent Didier Drogba är visserligen sex år äldre, men frågan är om de inte är ganska jämngamla vad gäller ”fotbollsålder”. Ivorianen var en late bloomer, som egentligen började spela toppfotboll senare än Torres. Han var nästan 24 år gammal när han gjorde Ligue 1-debut i undanskymda Guingamp.

Räknar vi samman deras respektive matcher på toppnivå kommer vi fram till att Drogba spelat 372 stycken, och att Torres redan hunnit upp i 384.

Givetvis går det att fråga sig varför inte samma slitage tycks drabba en långkörare som Wayne Rooney, men där tror jag ju att det handlar om skillnaderna mellan fysik och fysik. Rooneys kompakta boxarkropp verkar inte lika ömtålig som Torres mer delikata mekanik.

Roman Abramovitj öppnade sitt blåfärgade checkhäfte eftersom han ansåg att deras 32-årige centertank behövde fasas ut. Lyckades han med konststycket att betala drygt en halv miljard kronor för en ersättare som på sitt sätt är ännu äldre?

/Erik Niva

Awright, Sir Alex, this is one of the posts you’re not supposed to read. We cool?

Okej. Om det finns tillfällen då vi undrar exakt var Premier Leagues unika kvalité finns så räcker det med kvällar som den här för att få svaret. Chelsea, det gamla Chelsea, skakade av sig sin hibernering och ställde upp i en vilda västern-duell mot Manchester Unitex.

Och eftersom ni redan sett matchen så kan vi gå vidare och förvandla eftersnacket till en kärleksförklaring till en av de spelare jag blivit allra mest förtjust i de senaste åren.

Han heter David Luiz och kommer från São Paulo.

Han borde förstås ha blivit utvisad, och då hade vi möjligen skrivit ett annat resultat och en annan eftertext (och nej, jag hade inte dömt den där straffen heller), men det är som det är. Han blev inte det, och då kan vi berätta vem han är istället.

Till att börja med: Jag köper hajpen. Jag köpte den första gången jag såg honom spela Beckenbauer-fotboll för Benfica, och jag är beredd att tatuera in den efter en månad i Premier League.

Hans spelkvalitéer är en sak – han är en så vacker mittback (frisyr aside), en så mjuk spelare – att han tagit sig upp på den här scenen för att ens visa dem är en annan.

När David Luiz växte upp i São Paulo led han av undernäring, när han flyttade över till Europa var han fortfarande obetydligt kraftigare än Kate Moss i kroppen. De senaste åren har han byggt muskler, och även om det inte syns när han går in i närkamper med Dickson Etuhu så är det en enorm skillnad på honom nu och då. Som de flesta spelande mittbackar så började han högre upp i planen, som mittfältare, han har kvar det spelet i kroppen precis som han har kvar sina djupledsreflexer från tiden då han spelade ytterback i både U20-landslaget och brasilianska ligan.

Manchester United har alla skäl i världen att peka på domaren ikväll. Alla invändningar är legitima och korrekta. Men det vi såg, mer än ett Chelsea som såg ut som Chelsea igen, var en spelare som inom två-tre år kan räknas som världens bäste mittback.

Det var fint att se det, utöver allt annat. 

/Simon Bank

Supportrar mot den moderna fotbollen – är det där temat vi skriver under på för dagen?

Jodå, idag och alla dagar.

Erik Niva petar i en ravin mellan spelare och läktare, och refererar protester från tyska tribuner. Jag kan inte låta bli att öppna fönstret mot ett lite mer trippa/bistecca-doftande heimat. Det finns väldigt mycket i den italienska ultrá-kulturen att ha synpunkter på, det ska gud och alla vittnen veta. Men det finns också saker som vi inte ens kan drömma om på våra breddgrader, som inte ens historiekunniga MFF-koreografer snuddat vid riktigt än.

Det går tungt för Fiorentina, det vet ni. Supportrarna har protesterat mot klubbledningen både nu och då, det vet ni säkert också. Men dagens rapporter är, i all sin banala briljans, av den sorten att det vore kriminellt att inte säkra dem också för en svensk publik.

Fiesole-curvan inne på fascistritade Artemio Franchi i Florens är en speciell miljö, en av de allra mest genuina i Italien. Jag har själv varit där mitt i vilda ultráprotester, och det är inte alltid så charmigt, men jag har också varit där när de visat upp en sorts blixtsnabb reflexhumor som är svår att hitta någon annanstans.

I natt har Settebello (en grupp som döpts för att hedra tröja sju, bland annat alltså den fantastiske Kurre Hamrin) varit ute på gatorna för att protestera mot ägaren Diego Della Valle. Att håna ägare är en specielgren i Florens, när gamle ägaren/filmmagnaten Cecchi Gori åkte dit med kokain-innehav och uppgav att det var saffran, inte kokain, i påsarna svarade läktaren med banderollen ”Menu Risotto allo Zafferano x2: 100 g Riso, 9 gr Cocaina”, ”Meny från saffransrisotto: 100 gram ris, 9 gram kokain”.

Och nattens banderoll, uppsatt vid Artemio Franchis grindar?

”S’è esiliato Dante, poeta divino, figuriamoci te, illustre ciabattino”.

Ni får gärna hjälpa till med den exakta översättningen, här är min basitalienska kontextöversättning:

”Om Dante, den gudomlige poten, gick i exil, varför inte du, o store skomakare?”.

Diego Della Valles förmögenhet kommer ur skobranschen, Settebello använder Dante, stadens störste son, språkets själva gudfar, för att håna honom.

Supporterkultur, i ordets alla bemärkelser. 

/Simon Bank

Det här är kroatiske anfallaren Srdjan Lakić. Han håller upp en Wolfsburg-tröja och ser belåten ut.

Saken är bara den att Srdjan Lakić inte spelar för Wolfsburg. Han är kapten och bäste målskytt för ett Kaiserslautern som ligger strax under Bundesligas nedflyttningsstreck.

Och där har ni det alltså. En korsning mellan Paul Ince-historien från 1989 och Walid Atta-cirkusen från i höstas. Ett övertydligt exempel på hur olika det går att se på fotbollssporten.

Bakgrunden är lättsammanfattad. Till sommaren går Lakićs kontrakt med Kaiserslautern ut. Han var därigenom fri att förhandla med andra klubbar under januarifönstret, och valde rätt och slätt att skriva på för Wolfsburg snarare än att förlänga med Kaiserslautern.

Men han flyttar alltså inte förrän i sommar.

Fram till dess ska han leda en klubb vars framtid han inte kommer att vara en del av. Och Lakić må vara en professionell yrkesman, men hans prestation har försämrats märkbart efter nyår. Under hösten gjorde han elva Bundesliga-mål. Sedan omstarten har han inte gjort ett enda.

Under helgens hemmamatch mot HSV buade de egna fansen ut honom, ofta och ljudligt. De skanderade ”Lakić raus” och häcklade honom när han gick ut för att tacka kortsidan efter slutsignalen.

Själv var Srdjan Lakić besviken, på gränsen till oförstående.
– Det är väldigt tråkigt. De visar mig ingen respekt. Jag har givit allt för den här klubben, och kommer att fortsätta göra det till slutet.
Han fick stöd av både medspelare och tränarstab.
– Jag trodde inte att något sådant kunde hända här. Det är väldigt bittert att en spelare som hyllades som en hjälte under hösten nu ska sparkas i ändan. Fansen gör oss inga tjänster med det, säger nyvärvade mittfältaren Christian Triffert.
– Det är vansinne, och det kostar oss kraft. Jag har aldrig tidigare upplevt att en spelare med FCK-märket på bröstet blir utvisslad av Kaiserslauterns egna fans, säger managern Marco Kurz.

Det är möjligt att Kurz aldrig tidigare upplevt något liknande, men i så fall beror det nog mest på att han inte tittat utanför sitt Kaiserslautern. Orsakerna kan variera, men i takt med att avståndet mellan spelare och supportrar växer så ökar också misstron parterna emellan. Dagens fans stöttar klubbmärket – inte de som råkar bära det för stunden.

I dagens Bild finns en sammanställning av Bundesliga-spelare som blivit utbuade av sina egna supportrar, bara den här säsongen. Det var såna som krävde att lämna sina klubbar (Ruud van Nistelrooy) över såna som spelat för ”fel” klubbar tidigare i sina karriärer (Christoph Metzelder, Christian Eigler) till såna som mest bara varit dåliga (Zdravko Kusmanović, Serdar Tasci, Tim Borowski).

Vi vet inte om Kaiserslautern klarar sig kvar i Bundesliga eller inte, men två saker vet vi i alla fall. Hur det än går kommer inte Srdjan Lakić att vara kvar på Fritz-Walter-Stadion nästa säsong. De röda supportrarna kommer däremot att vara det.

/Erik Niva

No Lavezzi, no Party.

Napoli orkade inte, var aldrig nära att orka. Kontringsspel utan riktning, som gav desperation i defensiven. Bollen kom bara tillbaka. Mascara var ingenting, Cavani fick slita för att plocka ner bollar som var på väg någon annanstans.

Milan? De hade bestämt sig.

Det var inget elegant Milan, det här. Det var det Milan jag ville (eller hur man säger) sett mot Tottenham, ett som kapade linorna och kastade sig över sin motståndare. Ett Gattuso-Milan. De visste att Napoli MÅSTE vara trötta nu, och gav dem inte ett andetag gratis. Lag som aldrig andas kommer att bli utsatta, spelare som aldrig andas kommer att göra misstag. Milan fick historiens billigaste straff, och när vi summerar den här gamla säsongen så kan den bli den enklaste saken i världen att tala om var Milan vann sitt guld.

Det kan ha varit så enkelt som att de vann det på en liten, vit punkt, elva meter från mållinjen framför San Siros Curva Nord.

Den 14 november 2010, mot Inter.

Den 28 februari 2011, mot Napoli.

Det var väl inte Zlatans match, det här, men det var han som spikade in det där ovärderliga 1–0, för det är sånt han gör nu för tiden. Att han den här säsongen har gjort mål på ligatvåan, -trean, -fyran och -femman är en sak. Men det finns något annat också, som inte har med spelkvalité att göra utan något mer basalt.

Så här: Han kan andas vid straffpunkten. Eller så här: För tre-fyra år sedan… om Ibrahimović hamnade i gruff och bråk med någon back i början av matchen så tänkte jag alltid: ”Han kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”. 2011 tänker jag ”backen kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”.

Det är väl mognad, antar jag. Vana.

Annars var det Paperos match, den lille Pato med sitt sensationella målfacit. Han är bara ett barn fortfarande, men det är matcher som den här som kan vända sättet som det pratas om honom i Milan när ingen hör: Han är kanske inte den klokaste spelaren de har, men han har något som de skulle vara oerhört mycket fattigare utan.

/Simon Bank

Gammal sanning, nya skäl att upprepa den:

Udinese åker till Sicilien, sparkar bort Palermo och Delio Rossi, och visar återigen för hela världen hur modern fotbollsscouting ska se ut.

Alexis Sanchez, fyra mål, är den senaste pärlan som Pozzo-palatset spottat ur sig. Och det ser ju så enkelt ut. Åk till Chile, skriv lite papper, betala 20 miljoner kronor – och vips, så har man en supertalang som Chelsea eller Manchester United jagar och som man utan vidare kan prismärka med 20-30 miljoner euro.

Frågor på det?

Visst. Ett par.

Hur kan en provinsklubb uppe i Friulien och ingenstans snyta talang efter talang framför nosen på miljardindustrierna ute på kontinenten? Hur funkar fabriken Udinese? Och exakt hur effektiv är den?

Vi kan väl börja med effektiviteten, eftersom den är enklast och mest matematisk. För två veckor sedan gick Gazzetta dello Sport igenom Udineses a-lag och jämförde vad klubben betalat för sina spelare och vad ett uppskattat marknadsvärde idag ligger på. Låt oss kika på de intressantaste utlandsköpen:

•Samir Handanović, mv, 26, Slovenien. In: 40 000 euro (som 20-åring). Värde: 12 miljoner euro.
•Mehdi Benatia, fw, 23, Marocko. In: 500 000 euro (som 23-åring). Värde: 6 miljoner euro.
•Cristian Zapata, back, 24, Colombia. In: 500 000 euro (som 18-åring). Värde: 10 miljoner euro.
•Gökhan Inler, mf, 26, Schweiz. In: 2 miljoner euro (som 23-åring). Värde: 14 miljoner euro.
•Mauricio Isla, mf, 22, Chile. In: 500 000 euro (som 19-åring). Värde: 10 miljoner euro.
•Kwadwo Asamoah, mf, 22, Ghana. In: 1 miljon euro (som 20-åring). Värde; 12 miljoner euro.
•Alexis Sanchez, fw, 22, Chile. In: 2 miljoner euro (som 19-åring). Värde: 30 miljoner euro.
•Pablo Armero, back, 24, Colombia. In: 1,2 miljoner euro (som 23-åring). Värde: 10 miljoner euro. 

Det bedömda värdet på truppen, från inköp till idag, beräknas ha ökat med 500 procent. Mycket mer än så behöver vi inte för att konstatera att Udinese är en liten fisk som simmar snabbare och bättre orienterat än alla stora hajar i transferpoolen.

I somras tog Fabrizio Larini över som sportchef efter Sergio Gasparin (som gick till Sampdoria, grälade med Garrone och sa upp sig efter ett halvår) och han pratade direkt om den unika modell som gjort Udinese till ett mönster för hela Europa.

Ett trettiotal scouter, en organisation som går loss på ett par miljoner euro varje år, och fyra ansvariga på toppen av en omfattande strategisk pyramid: Ernesto Varnier, Roberto Policano (ex-mittfältare i Genoa och Roma), Valentino Angeloni, Andrea Carnevale. Precis som den allestädes närvarande Pantaleo Corvino (Lecce/Fiorentina) blivit expert på att operera i den relativa skuggan i öst/Balkan så har Udinese specialiserat sig på Afrika, Chile och Colombia. Argentina och Brasilien är för exploaterat, för dyrt.

Udinese hittar talangerna. Udinese köper talangerna. Och Udinese får talangerna att fungera.

Den sista biten är ju inte ointressant. Idag äger klubben runt 110 spelare i olika former och åldrar, men det finns fler exempel på hur klubbar misslyckas med sina talanger än tvärtom.
Vad gör Udinese rätt? Vad är det som gör att det är lättare att blomma här än i andra miljöer?

Tja, vi kan väl lika gärna fråga en som just kommit dit.

– Jag är mycket positivt överraskad, och det gäller allt. Dom vet hur de ska göra, säger Joel Ekstrand.

Ekstrand flyttade ner i vintras, och det fanns en helhetlig plan för exakt hur han ska utvecklas, hur han ska kunna växa in i Serie A.

– Jag har fått köra egenträning med Claudio (Bordon, a-lagets preparatore) för att komma ikapp. Anledningen till att de ville att jag skulle gå i januari var att jag skulle få ett halvår på mig att acklimatisera mig, lära mig språket en del, allt det här som tar så mycket energi när man kommer i början.

Hur märker man av själva kringorganisationen som ny spelare?
– För det första har de ett bra hotell, där alla nya spelare bor. En fin restaurang där alla spelare äter gratis, fantastisk mat. Sen hjälper de en med alla allmänna saker, allting bara funkar.

Palermo–Udinese 0–7 har förstås en mängd andra förklaringar (Toto Di Natale är ju en). Att Udinese är 2011 års bästa lag i Serie A förklaras rätt precis så.

Och Alexis Sahnchez? Hur bra är den pojken?
– Den kvickaste spelare jag sett, säger Joel Ekstrand.

/Simon Bank