I vår serie ”berömda sista ord” har vi nu kommit fram till vårt italienska avsnitt.

Jag sitter på ett hotellrum i en annan del av Italien, men hela den här stöveln roterar i detta nu kring AS Romas öden och äventyr. Igår ryckte kravallpolis ut vid Trigoria, bomber smällde, två skadades allvarligt. Ultrás fick till ett privat möte med klubbledningen, ett par av spelarna ställdes till svars och stämningen var av det slaget att man såg till att primaveraderbyt mot Lazio (7–1 till Roma, otroligt nog) fick spelas inför tomma läktare.

En klubb utan ägare, utan riktning, utan trygghet och numer också utan resultat åkte till Genoa och tog ledningen med 3–0. Jag noterade det, hummade lite, tänkte att det skulle bli en fin dag för Roma och att jag kunde ägna ett blogginlägg åt att visa världen (ja, eller mest Malena då) vad Jérémy Menez och Jay-Z har för sig nu för tiden. 

Men som ni redan vet så blev det inte så. En av Serie A-historiens värsta genomklappningar kom emellan, och även om vidare kommentarer får vänta en natt eller så så är det ju svårt att inte tillägna Claudio Ranieri den här förlusten.

Så här sa Claudio igår:
– I Genoa vill jag se spelare som är beredda att dö ute på planen.

Ja. Och det fick han ju.

UPPDATERAT: Romas plan landade på Fiumicono strax efter halvnio, ute vid Trigoria väntade ett femtiotal ultrás och polisen. Hela truppen, inklusive de avstängda, kallades in till möte – och kvart över nio blev det officiellt att Ranieri alltså avgått.

/Simon Bank

Ni får förlåta mig, men just nu hinner jag faktiskt inte ge bloggen den näring den behöver och förtjänar. Jag jojoar från land till land, arena till arena – och missförstå mig inte, det finns sämre saker att göra – på ett sätt som gör att varje kvart är schemabunden.

Glasgow idag. Derby day. The Oldest of Firms.

Och har ni hört på själva djävulen – det regnar faktiskt inte.

Mindre än två timmar kvar till avspark, och jag måste ut till Parkhead. Det vore väl själva sjutton ifall jag inte kunde blogga några enstaka rader, men som uppladdning får ni nu nöja er med ett länkpaket av de Old Firm-artiklar jag skrivit hittills under säsongen.

* Dagens inför matchen-krönika.
* En text om höstens ohyggligt infekterade domarkarusell.
* Och – om ni är Plus-människor – en artikel om hur hela Europas mest hatade spelare nu dragit in i lejonkulan.

Hörs senare, hörni.

/Erik Niva

Jag har väl alltid vetat att norska monarker faktiskt kan vara bra till något.

Tiosidig intervju med den gamla knarrhöken Kung Harald V i VG idag. Och alltid finns det ju något att lägga märke till.

/Erik Niva

Vore jag den som vore den så hade jag ju berättat att det är strålande sol och skjortväder här i Milano.

Nu är jag ju inte det.

Istället tänkte jag passa på att ge mig in i filling-in-the-blanks-branschen, så här ett par minuter innan FA-cupen rullar in över oss igen. Även om den stora laddningen idag detonerar i sydvästra London så finns förstås den mest intressanta och uppmärksammade berättelsen en bit norrut.Crawley Town kravlar sig upp från West Sussex och tillvaron i femtedivisionen, till Old Trafford och världens blickfång.

David, Goliat, stenslunga, askungar, den grejen?

Jo, förstås.

Men eftersom vi inte i alla sammanhang ska utgå ifrån att alla har tid och lust att läsa sig lite närmare pudelns kärna – och eftersom den svenska mediebilden hittills har stannat just vid jämförelser mellan gigantiska United och minimala Town – så kan vi väl lägga fem minuter på att berätta varför sanningen om Crawley Town går lite djupare än att de är ”ett division fem-lag”.

Med ett, ska vi säga begränsat supporterunderlag (nere på 603 i fjol) och en kontroversiell manager i Steve Evans (avstängd från all fotboll i 20 månader för ekonomiska oegentligheter med Boston FC i början av 2000-talet) har de ändå vuxit sig större än hela sin omgivning, och vänt från en likvidationsprocess 2010 till en FA-cupsuccé 2011. Hur? Ttack vare icke namngivna investerare från Hong-Kong som både skuldsanerat (en miljon pund) och dyngat in miljoner i verksamheten. Förra sommaren handlade de etablerade spelare för en halv miljon pund, mer än vad samtliga League Two-klubbar handlade för tillsammans.

Om Crawley Town är en askunge eller David så är de en askunge eller David som ersatt skorna med en moped och stenslungan med en AK4.

Inte tillräckligt för att hota Manchester United, förstås. Och inte tillräckligt för att det inte ska vara en fin historia om att allt är möjligt. Men tillräckligt relevant för att nämnas mitt i upphetsningen över att ett division fem-lag tagit sig hela vägen till Old Trafford.

/Simon Bank

Medan Erik Niva är ute och skissar en europeisk läktardialektik får någon annan ta ansvar för det globala perspektivet.

Fast jo, vi börjar i England den här gången också.

Ett par gånger om har vi på den här platsen intresserat oss för hur supporterdemokratin i olika former skjutit upp från Liverpool, orsakat av ägarfrågan och manifesterat genom en sociala-medier-revolution. Om det springer ur en shanklyism eller ett rent, pudlianskt proletärperspektiv ska vi låta vara osagt – men det är i alla fall nåt med Merseyfolket och fotbollsdemokratin.

Och med det tar vi oss till andra sidan jorden.

Lee Sutherland flyttade till Australien från Liverpool, nu är han ordförande i något som heter Football Fans Down Under, en supporterorganisation som vill vara med och utveckla den australiska A-League.

Lite nutidsbakgrund först: A-League är en nykläckt unge i den internationella fotbollsfamiljen, fem år gammal, och den håller fortfarande på att hitta sin form. De senaste månaderna har supporterdiskussionen tagit fart på allvar, med ett epicentrum i Melbourne och Melbourne Victory. Efter olika supporterbråk mellan Victory-fans och lokalrivalerna Melbourne Heart har polis pekat ut fotbollen som en orimligt våldsam supportermiljö jämfört med Australiens andra stora publiksporter. Herald Sun-journalisten Paul Tatnell har vittnat om hur han själv slogs medvetslös i samband med ett derby. Publiksiffrorna sjunker till bottennivåer (8300 i snitt).

(Vi tar en paus här för att humma, nicka och omfamna igenkänningsfaktorn)

Det intressanta är reaktionerna som följt de senaste veckorna.

Först gick Victorys ledning ut och försvarade sina fans, samtidigt som de tog avstånd från alla former av våld. Som en klubb ska göra. Sedan, och det här är mer relevant, klev Australiens Fotbollsförbunds vd Ben Buckley in och balanserade på den där spindeltråden mellan att a) fördöma våldet, och b) ta supporterskapet i totalt försvar.

– Våra fans är passionerade och högljudda och de uttrycker sig själva genom att sluta upp bakom sitt lag, det är det som gör fotboll annorlunda från andra sporter och det är det som gör fotboll till ett fantastiskt spektakel, på och utanför planen.

– De sjunger och de stöttar sitt lag och de lägger ner tid på att ordna banderoller och skriva sånger, det är en grundläggande del av fotbollskulturen. Melbourne Victorys fans har slagit rekord genom sin uppslutning, och har bidragit till den färg och det spektakel som gör fotboll till en stor upplevelse.

Sverige är inte Australien (särskilt inte i februari), men här som där är supportrarna det största och bästa argument som fotbollen har för sin existens och det säger något när till och med något så banalt som hållningen ”supportrarna är vår livsnerv, det viktigaste vi har – men vi har en nolltolerans mot våld” känns radikal när den kommer från förbundshåll.

Och nu då? Och var kommer Lee Sutherland in i bilden?

Jo, ser ni, när A-League rullade igång säsongen så gjorde de det med en ny slogan: Fan Made. Reklamfilmer producerades, och även om jag tycker att de är reducerande av supporterskapet så gillar jag sloganen.

Men en slogan är en slogan. Det fina är ju att folk som Lee Sutherland bestämt sig för att testa vad den är värd. I onsdags åkte A-League-basen Lyall Gorman till Melbourne och slog sig ner med supportrar i ett forumsamtal, anordnat av Football Fans Down Under. Inträdet var hundra kronor, fans kom dit och diskuterade fotbollspolitik, fotbollsframtid och akuta frågor som överaggressiva säkerhetsorganisationer på arenorna i Melbourne.

Stegen är små, men en del av dem går faktiskt åt rätt håll.

Ska fotbollen vara Fan Made så måste fans vara med och göra den.

/Simon Bank

PS. När jag ändå har er på… eh… nätet, så kan jag väl lika gärna passa på att posta en länk som jag glömde bort att skicka ut i måndags. Och ni får säga till mig om jag gjort det förut. Reklaminslag ska förstås hållas kort i det stora hela. Liksom repriser. Liksom könscementerande budskap. Men man ska inte vara sämre än att man kan göra undantag.

I måndags var det alla hjärtans dag (tack för alla brev!), i fjol använde Heineken den till att göra ett av de snyggaste reklamkoncept jag sett. För de tio av er som missade den då: Här.

Två extraordinärt intensiva dygn ute på den stora fotbollskontinenten. Ni får ursäkta det glesa uppdaterandet; jag har helt enkelt inte haft några skrivluckor.

I alla fall, how about that Champions League?

Jodå. Det går liksom inte att förneka att det är en turnering som ger mersmak. Alla som på ett eller annat sätt fått smutta på den vill alltid ha mer.

Vi har ju haft anledning att beröra den där skillnaden mellan curvan och pressläktaren tidigare i veckan, och för mig personligen tog den här tvådagarsutflykten mig hela vägen från den ena extremen till den andra.

Tisdag. Spursing it up. Ösregn i Milano. Ihopklämda och uppsjungna i Vittorio Emanuele-gallerians kulvertar. Spiraltrappan hela vägen upp till tredje etage. Småvuxna snubbar som säljer sambuca i småflaskor. Inte en närbild eller repris på hela matchen. A sing-song and a scrap. Crouch i 80:e. Bedlam. Mayhem. Sedan kvarhållen och runtvallad av polisen i ett par timmar. Till sist inforslad på buss och avdumpad på helt anonym plats, någonstans i Milano.

San Siro-succén var Tottenham Hotspurs första bortaseger någonsin i Europacupspel, och jag är väldigt glad över att jag upplevde den precis just sådär.

Onsdag. Jobb. Stillsamt väder i London. Club Level-buffé halvannan timme före matchen. Vita dukar. Tillmötesgående kypare. Biljetter som kostat tusentals kronor. Sittplats i perfekt höjd med spelet. Stoppat säte och dryckeshållare. HD-gräsmatta. Europas två mest estetiska lag. Passningstrianglar, väggspel och omställningar. En slutvändning som rubbade vår världsbild. Högre ljudnivå än jag någonsin tidigare upplevt på Emirates. Och sedan tog jag rulltrappan ner till gatuplan.

Arsenal-Barcelona kvalar in som en av de tio mest högkvalitativa matcher jag upplevt på plats. Det var absolut ett privilegium att få följa den från en plats där jag faktiskt kunde följa och förstå spelmönstren.

Champions League är en turnering som pressar fram max ur både spelare och åskådare, och kryddar dessutom med känslan av att vara på plats i världens centrum samtidigt som historia skrivs inför hundratals miljoner ögonpar. Den är berusande.

Samtidigt kväver också Champions League-kolossen väldigt mycket av den fotboll som trängs om utrymmet under den. Parallellt med Arsenal-matchen spelade Wigan och Bolton derby uppe i nordväst, ett tungt FA Cup-omspel som tillhört klubbarnas största matcher för säsongen ifall den spelats för 20 år sedan.

Igår kom 7 515 åskådare för att titta på.

***

Hur som helst, vi är skyldig er en tävlingsredovisning. Bland alla er som visade intresse för att vinna en bloggbok blev det de här glada laxarna som träffade rätt.

Linus Brorsson (Markaryd), Simon Bodarve (Jönköping), Calle Hjul (Nora), Terje Håkansson (Bromma), Erik Ringlander (Göteborg), Johan Regnéll (Uppsala), Kristoffer Bergdahl (Helsingborg), Carl Hallin (Tidaholm), Nils Lundberg (Gimo) och Viktor Asplund (Uppsala).

Har ni inte redan fått boken i brevlådan så får ni det förhoppningsvis vilken dag som helst.

Och tillhör ni inte de lyckligt lottade – det här är alltså länken för er.

Slutpropagerat.

/Erik Niva

Hur jag sov i natt?

Jodå. Tackar som frågar. Inte illa alls. Riktigt bra faktiskt.

Ska jag leta upp ett enda ord som liksom summerar den liljevita upplevelsen på San Siro den 15 februari 2011 så lånar jag det som Luka Modrić inledde med när jag frågade honom om vad det här betydde, egentligen:

– Ooooof.

Klubbar byggs inte av pengar, inte av arenor, inte ens av spelare eller tränare eller publik. Klubbar byggs, alltid och överallt, till slut av matcher. För Tottenham Hotspur, en förening som inte spelat på den här nivån sedan 1962, såg det här ut som just den sortens match.

Men nu är det morgon i Milano, ett flyg att passa och en prima colazione att hinna med innan det lämnar plattan… vi får kanske anledning att återkomma till de engelska insikterna från en regning kväll på San Siro. Tills vidare kan vi ägna oss åt lite svenskt bonusmaterial. Zlatan Ibrahimović sågas i italiensk press idag och… ja, det är klart att mannen som ska leda Milan inte lyckades med sitt jobb igår.

Men ska vi leta orsakskedjor till det så kommer vi snarare att landa i ett Milan som saknar ett spelbyggande/länkande mittfält och som var för korkat och fegt för att använda de kvalitéer de helt visst hade (och – framför allt – de brister som Tottenham hade). Möter man Sandro och Wilson Palacios på San Siro och låter bli att pressa dem så förtjänar man inte mer än man får.

Milan var, helt enkelt, för oskickligt för att bygga ett anfallsspel – och i en havlek för fegt för att pressa sig till ett anfallsspel.

Zlatans plats i den kausalitetskedjan var långt bak. Det var inte hans fel att matchen blev som den blev.

Men det såg ni ju själva. Så nu undrar ni hur det blir med det där bonusmaterialet, och det gör ni rätt i. Här är hela intervjun med Zlatan Ibrahimović från den skrivande pressens mixade zon efter matchen. Det är jag, la Wegerup och Johan Orrenius som ställer frågorna. 

JW: Besviken, så klart?
– Ja, det måste man vara efter en förlust. Men man ska vara realistisk också, det är ett bra lag vi möter. Dom var bättre än oss i första halvlek, vi var bättre i andra. Dom gör mål i ett moment då vi attackerar med allihop så… Men det är ett bra lag vi möter.

SB: Ni var lite passiva i första halvlek, kändes det som. I ert presspel.
– Det kändes som att vi inte vågade i första. Vi kom ingenstans. Men samtidigt tror jag att dom också var i samma, men de fick mer mod… hur säger man… dom vågade mer när de såg oss göra för många misstag. Jag vete f…

JO: Ni hade börjat ta över matchen när dom fick målet…?
– Vi hade matchen i andra halvlek, från första minuten. Han gör två bra räddningar. Sen gör jag mål, jag vet inte, nån säger det är offside, nån säger att det är knuff. Jag vet inte vad han dömer för egentligen.

JO: Vad kände du själv?
– Jag kände bara att jag skulle göra mål. Jag vet inte, nån sa offside, nån sa frispark.

JO: Du har inte hunnit se målet?
– Nä.

JW: Hur svårt blir det i returen?
– Det är svårt. Det var svårt idag, det kommer bli svårt där. Men det är en match kvar och det är ingen som ger upp. Vi ska dit och förhoppningsvis spela mycket bättre, från minut ett till sista minuten och göra det ännu bättre. 

SB: Det är tufft i Europa när man inte vinner hemmamatcherna?
– Mycket tufft, men allting kan hända. När vi attackerar som mest trodde man inte att dom skulle göra mål. Det var samma sak i första, när dom attackerar tror man inte att vi ska göra mål. Men dom fick göra mål, vi fick inte göra mål.

JO: Hade ni sagt att ni skulle börja lite försiktigt, eller blev det bara så?
– Att attackera lite försiktigt eller…?

JO: Ja.
– Men du måste attackera… herregud. Du har hemmaplan, du har fördel, du har publiken, du måste attackera. Du måste vinna matchen, speciellt på hemmaplan. Det är svårare på bortaplan, men nu vinner dom och det är bara att ta det härifrån.

JW: Vad var det som hände efter matchen?
– Vet inte! Jag ser att det blir en klump där. Jag byter med tröja med Gallas, så jag ser inte så mycket. Faktiskt.

SB: Det var mycket adrenalin på slutet över huvud taget. Det blev en sån match?
– Jag menar, ligga under med 1–0, det är klart, vi måste framåt och göra mål. Alla vill framåt, man riskerar mer, till och med vår målvakt (Amelia) gick upp, när vi har en match kvar att spela. Men nä… det är så det är, vi får ta det härifrån. 

SB: Kan det, på nåt sätt, passa er bättre att möta Tottenham hemma (hos dem)? De kommer ju att kliva fram, som de alltid gör?
– Jag vet inte. Som det ser ut idag… har vi lite tur gör vi mål i andra ju. Men som det såg ut i första var det inte alls bra. Jag menar, vi spelar inte boll. Jag försöker gå hem för att hämta boll, men jag får den inte där heller. Sen går jag upp och… det var inte lätt.

SB: Min känsla är att ni har svårt att bygga spelet i första. Som du säger: Efter tjugo så måste du hem och hämta boll istället.
– Ja, den kommer inte. Och sen när jag väl kliver ner så saknar vi nån där uppe. Det är svårt. Vi körde en mix, jag försökte kombinera att gå ner och upp, men i andra tog jag beslutet att bara stanna där uppe, att vänta på läget och låta Pato och Robinho springa runt – vilket de gör bra. Jag tror att det blir lättare för Robinho när Pato kommer in, han får mer yta, han får mer bollar. Dom gör det bra, en bra match.

SB: Pato skrämmer ner deras backlinje lite?
– Han gör det bra, mycket bra när han kommer in och kämpar. Han försökte verkligen.

SB: Är du fit annars, fysiskt?
– Det känns bra.

JW: Hur ställer ni om nu?
– Det här har hänt innan, vi tar det som det kommer och försöker göra det bästa av det. Det är ny match på lördag eller söndag, söndag tror jag, och… det är ett nytt projekt som är på gång i Milan. Dom har inte vunnit på många år, i år har de fått ett par nyförvärv så… det är något som är på G liksom. Det är inte 100 procent än, vilket de har lovat mig att det ska bli.

SB: Vad sa ni till varandra i omklädningsrummet efteråt?
– Man säger inte så mycket. Jag menar, liksom, det du ska göra på planen kan du diskutera efter matchen, men det är lätt att snacka efter matchen.

JO: Är det känslan, även om ni kan vända, att den bästa chansen att gå hela vägen kanske är nästa år eller om två år?
– Jag tror inte att laget är hundra procent än. Jag menar, med lite tur kan vi komma långt, så är det i Champions League, men… vi kör på. Det är en match kvar, vi gör vårt bästa. Jag lovar att jag gör mitt bästa också.

/Simon Bank

Två av bloggens gamla specialdiscipliner då – Tottenham-propaganda och bokmångleri.

För vet ni vad, det här är inte längre bara en vanlig, enkel blogg ute i cyberrymden. Det här en litterär förlaga.

Bloggen har gått och blivit bok.

Riktigt hur det gick till vet vi inte, men i morgon står vi inför fullbordat faktum. Då finns 356 sidor fotbollsfunderingar ute i handeln.

För er som varit med från början finns inga överraskningar. Vi har helt enkelt samlat ihop de inlägg vi tycker varit bäst, och sedan kopplat på ett sånt där vad-hände-sen-stycke. Det är resor till Vitryssland, ojande över Spurs, listande av tatueringar och resonerande kring de allra bästa fotbollsnamnen. Allt det där vi brukar ägna oss åt. Därpå har vi inkluderat någon eller några kommentarer till de flesta av inläggen – och det är här ni alla kommer in i bilden.

I våra ögon är ju er delaktighet en väldigt stor anledning till att bloggen blivit så kul att den har varit värd att hålla igång. Kvaliteten på kommentatorsfältet har visserligen gått i vågor, men engagemanget har i alla fall funnits där mest hela tiden. Tandläkarstudenter, idéhistoriker, författartjejer och kvalitetssignaturer som Gary Breen Preservation Society har kommit förbi för att debattera, informera eller bara kommentera i största allmänhet.

Vi hoppas att ni känner att bloggen tillhör er också – för det gör den. Utan er respons hade experimentet med all säkerhet blivit kortlivat. Nu blev det istället till en bok. ”Identitet: Fotboll” tycks vara titeln, och den finns ute i handeln från och med i morgon.

Distributionen är lite speciell, på så sätt att den säljs på Aftonbladets försäljningsställen, snarare än i bokhandeln. Det är de lite större tidningsdetaljisterna som gäller – och vill ni veta ifall ni har en sådan i er närhet kan ni gå in på www.direkten.se och se efter. Ett andra alternativ är att köpa boken via Sportbladets shop – från och med i morgon dårå – och ett tredje är att vinna den här av oss.

Inget komplicerat den här gången. Ni mailar namn och adress till identitetfotboll@aftonbladet.se – vi lottar ut en hög vinnare ibland er.

Och ja, vi vet ju att vi borde ha en lite mer utslagsgivande skilja-agnarna-från-fotbollsvetet-tävling – men det hinns helt enkelt inte.

Milano har tagit emot med sin lombardiska regndimma, och det är visst match ikväll. Jag ska ut på byn, och göra allt det där man kan göra när man står på en kortsida snarare än sitter på en pressläktare. 

Simon Bank har tagit med er upp på den balansbräda där man måste försöka balansera sina två identiteter. Jag vet hur det är på den platsen, men just ikväll är jag inte där. Istället står jag uppe i Curva Nord, sjunger om Spurs, svär över Sandro och vinkar till den andra blogghalvan där långt nere någonstans.

Ena foten på pressläktaren, andra i curvan. Jag gillar den bilden. Det är den journalistiken vi försöker göra. Det är det förhållningssättet till fotboll som har blivit en bloggbok.

Lycka till ikväll, allihop. Vi hörs på andra sidan.

/Erik Niva

Jag har arbetat som journalist i 21 år.
Jag har andats som Tottenham-supporter i 30 år.

Jag minns mer om hur det ena började, mindre om det andra. Spurs spelade på tv, en av de där fyramålsmatcherna som de gillade lika mycket då som nu (mot Stoke? Coventry?), och när matchen var över var jag Spurs. I grunden handlade det om något slags vag uppfattning om estetik. Dräkterna, de långhåriga spelarna (jag vet att Glenn Hoddle spelade), själva namnet: Tottenham, det lät som en superhjälte ur en barnbok.

Och vi blev ihop.

Sedan dess har jag varit fotbollsspelare, mellanstadieelev, pubertetsunge, idiot, lycklig, miserabel, förälskad, dumpad, full, ambitiös, teaterstudent, fransktalande, fattig, lillebror, storebror, bloggare och bostadsrättsinnehavare.

Jag har varit massor av saker, men varje enskild dag på vägen har jag varit Spurs. Jag var det när Glenn Hoddle passade till Steve Archibald som passade till Clive Allen. Jag var det när Gary Lineker gjorde mål. Jag var det när allt gick åt helvete. Jag var det när Gazza slog en frispark, när han bröt ett ben, när han drog till Italien. Jag var det under Alan Sugar, med George Graham, jävlar i mig till och med när vi satte vårt offensiva hopp till the might that was Neale Fenn och Rory Allen. Jag stod med min flickvän på White Hart Lane när Sol Campbell gjorde mål mot United i 4-1-matchen 1996, och jag stod där med min bror när Sol Campbell kom tillbaka med Arsenal.

När jag började skriva fotboll för Aftonbladet slutade jag vara medlem i Tottenham. Det var ett slags fåfäng gest: jag ville inte gynna en klubb jag förväntades vara objektiv inför. Jag hade egentligen inte behövt göra det, lika lite som jag haft någon anledning att mörka en 30-årig kärleksaffär. 

Dels har jag i princip aldrig skrivit om Spurs. Dels har de i princip aldrig varit ett hot mot något annat lag i hela den kända världen.

Och här står vi då nu.

Ikväll går Tottenham ut för att hota Milan, för att möta Il Club Piu’ Titolato Al Mondo. Jag är här, för att skriva. När jag går ut i Brera för att äta dagens prima colazione kommer jag att fundera över vilken sorts fötter Michael Dawson tar på sig idag, när jag tar vägen över Piazza del Duomo kommer jag att känna mig omedelbart besläktad med Spurs-supportrarna där, när jag lägger mig i natt kommer jag att vara lycklig eller olycklig, beroende på hur matchen slutat.

Några problem här? Några diskrepanser gällande uppdraget, herr journalisten? 

Ja. Självklart är det så. Det är klart att det finns en trovärdighetsproblematik i att en som – om han inte var allergisk mot hundar – skulle döpt sin hundar till Ginola och Gary sätts att bevaka Tottenhams största internationella match på 27 år.

Men om jag tvivlade på trovärdigheten själv hade jag inte varit här. Eller, jag hade varit här, men på en annan läktare än pressläktaren. Jag vet ju inte om ni är det minsta intresserade av mekanismerna, men jag berättar ändå: när Magnus Hedman släppte in den där Camara-fösningen i förlängningen mot Senegal var inte min första reflex ”fan” eller ”skit i helvete”. Min reflexreaktion var ”vem gjorde målet, och vem var det som missade att stänga ner honom?”. 

Jobbet är en nästan psykotisk känslosköld. Jag är inte idiot, så jag förstår att parallellen är fragmentarisk, men det är som när en polis eller brandman eller, för den delen, journalist, kommer till en olycksplats. De känner inte en massa där och då, för de har ett jobb att göra. Känslorna kommer sen, efteråt.

Jag vaknade med en malande känsla i magen i morse, som alltid inför stora matcher. Och jag kommer att gå och lägga mig lycklig eller olycklig i natt, beroende på hur matchen slutar. Men mellan åtta och halvtvå kommer jag att vara upptagen med att jobba.

Det är precis så enkelt. Jag har full förståelse för alla som tror något annat.
 

/Simon Bank

Det går snabbt i fotboll.

För bara halvannat år sedan hade vi en lista över historiens snyggaste bicycletas här på bloggen. Den är historia nu. Och för bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om en brasiliansk liga överfull av nygamla hjältar. Inte längre giltig.

Original-Ronaldo tar sina svullna knän, sin enorma mage, sin ännu större meritlista och lämnar in. Ett fenomen finns inte längre bland oss. Internet är redan överfullt av youtube-kavalkader och hyllningsrunor – själv är jag faktiskt mest nyfiken på hur det här påverkar R9:s entourage.

I höstas kom den nya Ronaldo-biografin ”Paura del buio” – ”Rädslan för mörkret” – en bok som summerade Ronaldos karriär innan den ens var över.
– Han är verkligen mörkrädd, det är en svaghet han erkänt flera gånger. Men titeln har förstås också en symbolisk mening. Nu när han når slutet av sin karriär vet ingen vad som väntar, definitivt inget tränarjobb. Det finns ett mörker på andra sidan.
* Politik, som Romário och Bebeto?
– Det är för tidigt att säga, men i ett land som Brasilien – där politisk framgång till stor del avgörs av vad man redan uträttat i livet – finns absolut förutsättningar att lyckas.
* Kommer han ångra något med sin karriär?
– Att han aldrig spelade för Flamengo, klubben han höll på som barn. Det kommer han att gräma sig över i hela sitt liv. Dessutom finns ju hans misslyckande att vinna Champions League, men det mildras av VM-triumfen 2002, säger författaren Enzo Palladini.

Ett kapitel handlar om teorin om att Ronaldo ska ha varit dopad under sin tid i PSV, ett annat om alla hans kvinnor – och det är ju de som fått medial spridning. Men det är alltså ett tredje kapitel jag fastnar vid, det om affärsimperiet R9.

Det visar sig att Ronaldo fungerar ungefär som Bob Dylan numera, på så sätt att hans karriär försörjt en hel turnéapparat. Enligt Palladini har R9-kolossen ungefär 120 anställda. Där finns fyra mäklarfirmor, tre olika varumärkesförvaltare, ett företag som sysslar med fysioterapi och en investeringsfond, som ägnar sig åt att exportera sydamerikanska fotbollsspelare till Europa.

Visserligen är det väl fullt möjligt att imperiet kan klara sig bra även med ett pensionerat dragplåster, men Palladini spekulerar i att Ronaldo förlängt sin aktiva karriär just för att hålla businesslågan brinnande. När han nu nått vägens oundvikliga slut finns risken att han inte är den enda som har anledning att frukta mörkret på andra sidan.

***

Samtidigt har Roberto Carlos skrivit på för Anzhi Machatsjkala, i en helt annan verklighet som visar sig ligga närmare än man kunnat tro. Mannen som ligger bakom övergången är Fabiano Farah, samma agent som byggt upp det där R9-imperiet.

Sedan några veckor tillbaka ägs Anzhi Machatsjkala av oligarken Suleyman Kerimov, som är personligt bekant med Farah.

Enligt Forbes är Kerimov god för 5,5 miljarder dollar, vilket gör honom till världens 136:e rikaste man. Hans liv förändrades 2006, då han ådrog sig svåra brännskador efter en bilolycka i Nice. Sedan dess har Kerimov utvecklat en stark vilja att ge något tillbaka till den bakgrund han kommer ifrån, och har investerat flera miljarder kronor i olika projekt som är tänkta att ge talangfulla ungdomar i de ex-sovjetiska delrepublikerna en rimlig chans.

Själv kommer Kerimov alltså från Dagestan, en av alla de här politiskt oroliga delrepublikerna i norra Kaukasus. Där har han nu tänkt sig att bygga upp en ny storklubb, ett fotbollslag som både kan skänka glädje till det dagestanska folket och representera republiken ute i den stora, vida världen.

Det ska bli väldigt spännande att följa.

Följdfrågan är rätt given. Med Roberto Carlos i Dagestan, Ruud Gullit i Tjetjenien och Tony Adams i Azerbajdzjan – när pröjsar Aftonbladet min reportageresa till Kaukasus?

***

För övrigt måste vi givetvis nämna att Hajduk Split ägnat helgen åt att fira 100-årsjubileum nere i Dalmatien. Och ja… Det är skillnad på bengaltifo och bengaltifo.

Vafan, ni får en mer heltäckande extralänk också.

/Erik Niva