Lite långsamt helgtempo på bloggen? Jo, sorry, livet utanför sidlinjen har tagit mer tid än vanligt.

Men det finns förstås små berättelser som måste upp till ytan ändå, alldeles oavsett, och en av dem pockade på från Ligue 1 igår.

Saint-Étienne tog emot Lyon igår, i det hetaste riktiga derbyt som finns i modern fransk fotboll (möjligen kan Lille-Lens konkurrera, men det är tveksamt). OL promenerade så småningom fram till en bekväm 4-1-seger, men det behöver vi inte låtsas om just nu.

Istället backar vi perspektivet, allra först till höstmötet på Stade Gerland. Då simmade OL för att inte drunkna, allt gick illa och supportrarna ville ha Claude Puels huvud på någon sorts serveringsanordning. Mitt i allt det där kom ASSE till Lyon och vann, orättvist men ändå, för första gången på en och en halv evighet. Efteråt stannade OL:s virage nord kvar för att kräva president Aulas på svar och ansvar.

Aulas löste biffen, pratade länge och begåvat, och lugnade fansen med att konstatera att de visst hade förlorat ett derby, men:

– Vi spelar Champions League i verkligheten. Saint-Étienne kan bara spela Champions League på Playstation.

Och så snabbspolar vi fram till gårdagskvällens festivitas. En dryg kvart in på första halvlek drog amerikanske backbomben Carlos Bocanegra in ett ledningsmål, 1–0 till ASSE. I samma sekund började det hända saker på läktarna: Magic Fans, ASSE:s ultrá-grupp, vecklade ut en banderoll med en kryptisk text:

JMA, den här presenten är till dig!

Samtidigt närmade sig en okänd ASSE-supporter vip-läktaren, armbågade sig fram mot JMA (Jean-Michel Aulas) och lämnade över ett mystiskt paket.

Innehållet? Ett Playstation.

Det kan förstås inte uteslutas att Sony var inblandat på ena eller andra sättet, men i grunden är det ju ett alldeles briljant supporterskämt. Aulas kunde ju bjuda på det den här gången, OL vände och vann med 4–1, och efteråt stod han och log sitt allra mest självgoda leende framför tv-kamerorna.

– Jag blev lite rädd, sa han. Jag såg en individ som sprang över vip-läktaren, tydligen med vakternas samtycke, för man kan inte komma in på den läktaren hur som helst. Han hade nått som lät tick-tack, och jag tänkte inte på Playstation. Jag var rädd att det skulle explodera i flykten. Lite som Saint-Étienne gjorde kväll…

ASSE 1. JMA 2.

Och med det återgår jag till att tänka på derby d’Italia och Gareth Bales kropp.

/Simon Bank

Erik Niva tar er ut i den stora världen från Sverige, så det är väl inte mer än rätt att jag tar er med till Sverige från den stora världen.
Eller, stora och stora. Det är Norge som åsyftas.
Jag har ju ägnat veckan åt att hänga med landslaget i Cypern, och i det stora hela har det ju varit ett bra läger. Matchen igår har jag ju redan tassat runt på här, och det finns inte mycket mer att säga.
Bra struktur, ett finfint innermittfält med en sensationellt februaristark Anders Svensson och en Kim Källström som äntligen gjorde i landslaget vad han den här vintern gjort i Lyon.

När Kim porträtterades i France Football häromveckan pratade han om sina lite, eh, spridda avslut och fick frågan om varför han är i tuer-un-pigeon-branschen, varför han dödar duvor. Det är alltså en omskrivning för att skjuta hårt och högt över. När han nu bränt en straff igår passade jag, med osviklig känsla för tajming, på att fråga om det där – tuer un pigeon – verkligen är ett etablerat idiom i franska språket.
– Det tror jag, sa Kim. Eller så har det blivit det med mig.

Men till saken: Norge.

Norrmännen är ju inte danskar, men de är ändå tillräckligt mycket människor för att fnissa litegrann åt svenska idrottares dragning åt det lätt ordningsmannaaktiga. Är det inte Gunde Svan som äter havre så är det Per Elofsson som stänger in sig för att inte bli förkyld. Och är det inte det så är det fotbollsspelare som är livrädda för omvärlden.
Jag vet inte om ni noterat att det svenska landslaget förbjudits att twittra eller blogga under landslagssamlingar. Det är som det är, jag kan inte säga att jag sörjer det – men det finns nått i den där skräcken som är fruktansvärt nedslående.

Man kan alltså kräva att en spelare ska våga slå en avgörande straff i en EM-kvart, men samtidigt talar man om för honom att det är farligt för honom att skriva saker på internet.

Hur som helst, Norge har en lite mer avslappnad hållning till det där. Morten Gamst Pedersen, högerfoten som skolades om till att bli en av Premier Leagues bästa vänsterfötter, har en blogg på sin egen hemsida, och när han inte ägnar den åt livsnödvändiga uppdateringar från livet som proffs i Blackburn så ägnar han den åt att reta svenskar.

I fjol var det Johan Elmander som fick en låda godis skickad till sig från Gamst, eftersom svenska landslagsspelare inte får äta godis. Den här veckan är det hela truppen som får sig en kärleksfull tackling i knähöjd. Får inte svenskene blogga så får jag väl göra det åt dem, tänkte Gamst.

Denne gangen skal jeg selvsagt ta ansvar igjen og blogge litt for svenskene om de ønsker. Så det er bare for Johan, Zlatan, Martin Olsson og de svenske guttene å ringe så slenger jeg ut alt de ønsker både på blogg, facebook og twitter, meddelade han häromdagen.

Sagt och gjort. Igår lämnade Blackburn-polaren Martin Olsson en lägesrapport om bloggandet, godiset och Zlatan – allt presenterat på fotbollsvärldens bästa svensk-norska proffsblogg.

In the words of Josiah Bartlett: And the walls came tumbling down.

/Simon Bank   

Ett hederligt gammalt målsvep, säger ni?!

Nähä, men nätchefen säger det i alla fall – och dagen efter en landskampsrunda är jag faktiskt inte den som är den som är den.

Jag var ju helt övertygad om att Johan Elmanders halvvolley i flykten var kvällens mål, men efter att ha sett volleybollmålet som Wesley Sneijder lyrade in mot Österrike måste jag erkänna att jag börjat tveka. Sista pallplatsen? Giannis Fetfazidis mot Kanada, antar jag. James McArthurs lyftning i Home International-matchen mellan Skottland och Nordirland? Kändes som ett inlägg,va.

River vi av kvällens missar direkt då? Såklart att vi gör. Man kan ju tro att den totala klumpigheten i Hugo Almeidas utförande ska ge honom priset, men David Villa får extra ihärdighetspoäng för sin dubbelmiss i och med att den innebär att han fortfarande står och stampar ett enda mål ifrån Raúls spanska rekordnotering.

Stora matcher hade vi ju några. Cristiano Ronaldo och Leo Messi sluggade igång i Genève. C-Ron stötte visserligen upp en kvitteringsboll i nättaket, men Messi bjöd både på en framspelningsdelikatess till Angel Di María och ett avgörande straffmål efter 89.50 – så vi får väl utnämna honom till kvällens superstar.

Tyskland och Italien spelade 1-1 i semifinalreprisen i Dortmund; Rossi kvitterade Kloses 59:e landslagsmål i en väldigt bra vänskapsmatch. Finalreprisen från ’98 då? Karim Benzema fick en Hernánes-sula i bröstet, men kravlade sig upp och bredsidade in matchens enda mål efter en fin kantraid av Jeremy Menez.

Fabio Capellos tre lejon tog en fin seger i Köpenhamn. Daniel Agger styrnickade visserligen in 1-0 för Danmark, men två Aston Villa-mål från Darren Bent och Ashley Young vände matchen. Mest upphajpad var Jack Wilsheres ”riktiga” debut, men den ännu yngre Ajax-talangen Christian Eriksen stal showen med en av hela kvällens bästa individuella insatser.

Något annat kul? Jovars, det var ju ganska roligt att iraniern Mohammad Reza Khalatbari valsade in med ett fint segermål mot Ryssland i den 90:e minuten – och sedan blev utvisad för att ha dragit av sig tröjan i firandet.

/Erik Niva

North London is ours
North London is ooours
Say no to Stratford
North London is ours

/Simon Bank

Häromveckan var jag i någon bokhandel i London, och noterade att Steve Hodge publicerat sin självbiografi, ”The Man With Maradona’s Shirt”.

Steve Hodge.

Okej, jag minns ju killen relativt väl. Han var en helt okej mittfältare som gjorde ett knippe landskamper och toppade med VM ’86 – men finns det verkligen någon enda människa i hela världen som skulle vilja läsa hans självbiografi nästan 20 år efter att han spelade elitfotboll regelbundet?

Det är ju inte så att han sitter på någon särskild anmärkningsvärd historia. Han spelade lite fotboll, det gick rätt bra, han fick representera England i ett VM – och som titeln avslöjar lyckades han alltså byta till sig Diego Maradonas matchtröja efter den där ödesmättade kvartsfinalen på Aztekastadion.

That’s the book.

Och här har vi alltså ett av de mest aktuella typexemplen på hur det brittiska fotbollsmonstret vuxit bortom alla rimliga proportioner. Ibland undrar jag ifall det finns en enda ex-spelare som inte hittat sig en plats inom mediemaskineriet, ifall det finns någon enda bollsparkare som inte skrivit en bok.

Steve Hodge är långt ifrån något skräckexempel, tvärtom. När jag för skoj skull ögnade igenom de två senaste årens brittiska utgivning hittade jag dussintals böcker om långt mindre intressanta spelare.

Ett axplock av de allra mest onödiga:

* Football it’s a Minging Life – Rick Holden
Hygglig ytter som framförallt gjorde drygt 100 matcher för Oldham i början av 1990-talet.  ”The book is filled with hilarious stories of the antics that Rick got up to at his various clubs”.

* The Original Football Idol – Tommy Tynan
Blond forward som gjorde rätt många mål i andra- och tredjedivisionerna på 1980-talet. ”After winning the ”Search for a Soccer-Star” competition, Tommy went on to become a cult figure during his time at Plymouth Argyle and Newport County”.

* What’s It All About Ralphie – Ralph Milne
Vann skotska ligan med Dundee United, men misslyckades i Man United Charlton och Bristol City. ”Many believe he could and should have done so much more but a personal battle with alcohol probably decided otherwise”.

* Psycho Pat – Pat van den Hauwe
Halvdan ytterbackshårding som hade en hyfsad karriär med Everton och Spurs. ”This is not one of the usual ex-footballer’s autobiographies you may have come across”. Jo, det är det.

* Shearer Wonderland – Duncan Shearer
Inte Alan Shearer, alltså. Duncan Shearer. Gjorde drygt 70 mål för Swindon på 80- och 90-talet. ”There’s also the inside story of Duncan Shearer’s time both at Huddersfield Town and at Swindon Town”.

* Snod This For a Laugh – Ian Snodin
En gång blev faktiskt Evertons högerback uttagen till landslagstruppen för en vänskapslandskamp. Men han var tvungen att tacka nej, skadad. ”Revelations are laid bare in this series of ’pub chat’ discussions on a range of topics”.

* Drinks All Around – Kevin Drinkell
Claim to fame? Gjorde mål mot Liverpool en gång, vilket innebar att de röda för första gången förlorade en ligamatch där Ian Rush gjort mål. ”Reveals for the first time how Grimsby Town blocked his move to some of England’s biggest clubs”.

* My Magic Carpet Ride – Garry Birtles
Okej, visst, han deltog i två Europacupfinaler med Nottingham och han gjorde en handfull matcher för Man United – men det är 30 år sedan nu. Är vi fortfarande intresserade? ”Survived a career-threatening back injury before spells with Notts County and Grimsby Town”. 

* McDou-goal! – Frank McDougall
Vem?  Jo, tydligen anfallaren som Aberdeen köpte 1984 för att ersätta Mark McGhee. ”He takes us on a journey from behind the St Mirren dressing room door to the pubs and clubs of Paisley along with his Saints party-time team mates”.

Min relation till de här boktitlarna är ju kluven. Instinktivt avfärdar jag ju deras existensberättigande fullständigt, men samtidigt är jag livrädd för dem. Nuförtiden hinner jag ju inte läsa så många böcker som jag egentligen vill, och det händer ju rätt ofta att jag lägger ifrån mig någon Mubarak-biografi innan jag ens hunnit halvvägs. Men Kevin Drinkell avslöjar hur Grimsby Town blockerade en transfer till någon av Englands större klubbar? Hade jag börjat hade jag ju inte lagt ner boken före gryningen.

/Erik Niva

Om en arbetsskygg krake plötsligt får för sig att jobba vill man ju inte störa. Får Simon Bank infallet att blogga lite är det bäst att lämna fältet fritt i något dygn.

Men nä, nu har han fått dansgolvet för sig själv i tillräckligt många timmar – nu är det dags att moonwalka in i ringen för att jämföra piruetter.

Visa mig vilka fotbollstidningar du snor idéer från, och jag ska säga dig vem du är. Simon importerar fotbollsfientlig inspiration från franska So Foot – jag pekar ut fotbollsfiender via tyska 11 Freunde.

Huvudnumret i senaste numret av vårt germanska fotbollsmagasin är ”Die 50 dämlichsten ideen der Fussballgeschichte”, ”De 50 dummaste idéerna i fotbollshistorien”.

Artikeluppslaget tillhör inte dem. Det är en kul text.

Jag ska inte presentera hela listan, men för att få något att utgå ifrån ska ni i alla fall få topp-fem. Enligt 11 Freunde dårå:

5. RFC Liège vägrar släppa Jean-Marc Bosman.
Kontraktstvisten som utlöste Bosman-domen.

4. Norbert Meier roar sig med Albert Streit
Klassiskt sidlinjeintermezzo där Duisburgs tränare skallar ner en Köln-spelare, filmar – och avslöjas av kamerorna. Blev av med jobbet och stängdes av i tre månader. 

3. Uefa inför Silver Goal
Det där märkliga mellantinget mellan förlängning och sudden death, som enbart användes i EM 2004.

2. Christoph Daum låter sig kokaintestas
Den blivande förbundskaptenen anklagades för kokainorgier i pressen. Han protesterade våldsamt, krävde att få lämna hårprover för att bevisa sin oskuld – och blev givetvis avlöjad av just de testerna.

1. Fifa ger VM 2022 till Qatar
Well, den här kan ni.

Att reagera på en sån här lista med att nicka instämmande, konstatera faktum och sedan gå vidare i livet är givetvis omöjligt. Tankar väcks, funderingar börjar snurra – och så sitter man där med sin egen fem-i-topp-lista.

Här är min:

5. Roberto Baggio, VM-finalen 1994
”Jag slår den högt”.

4. Manuel Ruiz de Lopera på transfertåg
”Hmmm… Den där Denilson verkar vara värd priset som världens genom tiderna dyraste fotbollsspelare. Honom värvar jag till Betis”.

3. Alf Inge Håland häcklar Roy Keane.
Roy Keane sätter in en misslyckad tackling på Håland, som bara leder till att han sliter sönder korsbandet och blir borta från spel i ett års tid. När irländaren ligger på planen i smärtor ställde sig Håland över honom, anklagade honom för filmning och simulation. Det var en idé som fick konsekvenser.

2. Mark Goldberg byter manager
Crystal Palace kämpade mot nedflyttning, och den verkställande ordföranden Mark Goldberg var av åsikten att något behövde göras. Alltså, ut med Steve Coppell – in med Attilio Lombardo och Tomas Brolin som dubbla player-managers.

1. Chris Waddle goes music
Ni känner ju till definitionen av galenskap, det där med att göra samma sak flera gånger och vänta sig olika resultat. 1987 lät sig alltså Chris Waddle övertalas att gå in i skivstudion och spela in ”Diamond Lights” tillsammans med lagkamraten Gleen Hoddle. Och fyra år senare gjorde han det igen. Han gjorde ”We’ve Got a Feeling” med Basile Boli, och det bara måste vara fotbollshistoriens dummaste idé.

Eller?

/Erik Niva

Samvetsfråga nu då: Om ni skulle råka få ett påkostat magasin i händerna där en av de allra första texterna handlar om Ralf Edström, där den texten är illustrerad av en bild av hur en ung Ralf juckar mot en fotboll och rubriksatt med meningen: Ralf et son amorti de la teub, Ralf och hans kukdämpning…

…ja, hade ni inte gillat det magasinet rätt mycket då?

Klart ni hade.

Franska gudagåvan So Foot håller alltså klassen, is what I’m satin, och av alla mer eller mindre lysande texter i det senaste numret fastnar jag för en intervju som inte handlar särskilt mycket om kärleken till fotboll. Snarare tvärtom. Det är en intervju med det danska filmgeniet Thomas Vinterberg, ni vet regissören som under det dogmamarinerade 90-talet var så het som en dansk man över huvud taget kan vara utan att få spela in Fritidsresor-reklam.  

Det är svårt att hitta människor som kan skriva vettigt och klart om varför fotboll är fantastiskt. Det finns egentligen bara en sak som är svårare, och det är att hitta människor som på ett intelligent, rent sätt kan förklara varför fotboll inte är det. Jag tycker nästan ännu bättre om dem som lyckas med det.

Och Vinterberg är inget stort fan av sport.

– Det är en främmande värld för mig, för den står över lagen. Zidane fick ett rött kort för sin skalning men han åtalades inte trots att det var ett brott. Planen är en parallell värld, allt är möjligt där, men om du överför samma saker till världen utanför hamnar du i finkan.  

Ser du inte glädjen bakom supporterns frustration?
– Jag gillar inte att gå på matcherna, för jag ser inget annat än degradering. Jag scannar detaljerna, ledsna ansikten, tomma ögon, alltså bara förlorare, och det gör ont i mig. Varje gång. Förlusten är det ögonblick då en individ är som allra svagast. 

– Ögonblicken av framgång är en drog, och jag vet vad jag talar om, jag har upplevt det, allt får dig att vilja uppleva det igen. Spelarna ställer sig hela tiden frågor: är jag bra nog? Kommer min kropp svika mig? Det är därför de har sina läger, därför de inte svarar medierna. Spelarna är för ömtåliga emotionellt för det man kräver av dem.

Det förklarar kanske kanske varför Bendtner skämde ut sig på en nattklubb häromåret…?
– Bendtner är ung och har fortfarande självförtroende. Nej, jag tänker snarare på Brian Laudrup, och jag bär med mig minnet av en oerhörd smärta, en äkta sorg. En spelares karriär är en tunnel som varar fram till 35-årsåldern, med en dal ett par år tidigare. Bara det att Brian Laudrup slutade mitt i. Hans kropp höll inte och han var inte tillräckligt stark mentalt. Jag minns den dag då han försvann. Under en intervju bröt den här vackre mannen ihop och förlorade sin karisma på tre minuter. Han blev nästan genomskinlig, började snubbla över orden och började tala om sig själv i tredje person. Det var otroligt.

På mindre än ett uppslag pratar Thomas Vinterberg, det här 41-åriga före detta underbarnet, om fotbollens problematik, och han pekar på a) det juridiska problemet/våldskulten, b) läktarens existentiella ångest, c) den ofrånkomliga, nästan psykopatiska personlighets-dekonstruktionen bland spelarna. 

Om inte allt jag gjorde var att älska fotboll så skulle jag också hata den, av exakt samma skäl.

Med eller utan kukdämpningar.
 

/Simon Bank

Ja, någon gång måste man ju börja jobba igen, och det finns ju sämre sätt.

1. Nando v Liverpool 0–1.

Eftersom det där är en match ni kan läsa om på bredden, tvären och diagonalen överallt annars så tänker jag inte röra den mer än ytterst kort. Jag såg den på en uteservering i Ayia Napa där jag är för att dansa skumbadsdisco och skråla Boten Anna och hångla runt med ett tjejgäng från Säffle se landslaget spela träningsmatch.

Och även om ironipriset förstås går till el Niño så hade vi en tvåa i klassen i Petr Cech. Ni såg hur han nitade Bane Ivanovic i första halvlek för att Bane två gånger om gått in för att rensa bollar som gick 50-50 mellan honom och Cech. I andra halvlek gav Bane följaktligen fan i att hugga på en 50-50-boll, och då gjorde Liverpool 1–0.

Helmuts off.

Men det där var alltså en parentes i blogguniversumet. Eftersom vi bor i Zlatan-land så antar jag att det finns en annan match som inte kommer att få en tiondel av det medieutrymme den förtjänar:

2. Inter v Roma 5–3.

Pazza? Pazza.

Åtta mål är ju en sak, den här helgen är det ju lite vad vi kommit att vänta oss av våra fotbollsmatcher den här helgen, men det här var en match med så många briljanta vändningar att man först av allt vill säga ”tack”.

Inter under Leonardo är först och främst ett lyckligt lag, därefter ett märkligt lag. Att Moratti tycker om honom bevisar bara att presidenten, ytterst och egentligen, trivs bäst med sitt gamla, galna Inter, ett Inter som lika gärna kan vräka in fem mål som släppa in mål från fotbollsgeniet Simone Loria (mannen som säger oss alla att vi aldrig ska ge upp drömmen om att få spela i Serie A).

Inter har handlat (visst var Nagatomo fin i sitt inhopp?), och den stora skillnaden är förstås Pazzini. Såg ni första kvarten såg ni hur hans begåvade djupledstest av Romas backlinje gav Inter spelutrymme högt upp. Ni såg, för första gången sedan VM egentligen, den riktige Whiskey Sneijder, och som en följd av det kunde Inter mosa Romas vänsterkant, där en ensam Riise utan understöd blev massakrerad före paus. Eto’o var tillbaka, Maicon var tillbaka, Sneijder var tillbaka.

Jag vet inte vad det är med Inter-Roma, men matcherna blir alltid fantastiska. Den idag var mest ett böljande, sjösjukt spektakel. Inter, världens bästa defensivlag i fjol, har slutat tänka defensivt – mittfältet väntar bara på att få anfalla och mittbacksrotationen har gjort backlinjen osäker.

Men vi gnäller inte på det. Inte kväll. Pazzinter är fem poäng efter Milan Zlatans Milan, med en match i handen. Inter har lyft sig, Milan måste göra det igen.

Amala.

/Simon Bank

När Manuel Neuer var 14, 15 år gammal var han en relativt kortvuxen kille. Han våndades över risken att han aldrig skulle bli stor nog för att lyckas som målvakt. Han köpte en tumstock, som han sedan mätte sig själv med i stort sett dagligen.

En centimeter? En halv?

När det inte hände något med hans egen längd använde han tumstocken för att mäta sin föräldrar. Mamman visade sig vara 174 centimeter. Hmmmm. Pappan: 189 cm. Bättre.
– I slutändan bestämde jag mig bara för att sluta oroa mig.

Under samma period tränade Schalke 04:s pojklag på grusplaner, så hårda att de gränsade till cement. En vårdslös Neuer slog sig halvt fördärvad.
– Ingen målvakt gillar att slänga sig på ett sådant underlag.
Men när man väl har gjort det tillräckligt många gånger, då händer något med både kropp och huvud.
– Man utvecklar någon slags skyddssystem, och sedan gör ingenting ont längre.

Det finns en redan legendarisk Champions League-match från 2008, då Manuel Neuer slog ut Porto näst intill på egen hand. Nu har jag precis kommit från ett Ruhr-derby där han gjorde en fullt jämförbar prestation, en av de bästa målvaktsinsatserna jag sett på åratal, inklusive Joe Hart på White Hart Lane.

Borussia Dortmund hade 20 skott, varav 5 mer eller mindre rena frilägen. Neuer släppte inte in ett enda.

Idag har han blivit den där målvakten som tonåringen drömde om att bli, 192 centimeter lång och fullständigt orädd. Han gör ytterst få misstag, och har dessutom den där pondusen – den där positivt tyska arrogansen – som gör att han utstrålar en aura av fullständig oövervinnerlighet.
– Allt går ut på att få så mycket av min kropp mellan bollen och det egna målet som möjligt, sammanfattar han sitt arbete.

Just nu är Manuel Neuer bäst i världen på att vakta fotbollsmål. Det skulle inte förvåna mig ett dyft ifall han behåller den statusen i minst ett årtionde.

/Erik Niva

Vart ska vi?

Fredag
Borussia Dortmund-Schalke 04

Lördag
Hertha Berlin-Union Berlin

Söndag
HSV-St Pauli

Till Tyskland ska vi.

UPPDATERING.

Südtribune, Dortmund, en dryg timme före avspark

/Erik Niva