Tid för helgpyssel dårå?!

Vi har försökt dra ner lite på stölderna från The Guardian i takt med att de har ökat i övriga svenska medier – men idag kan jag bara inte hålla mig. De bitska britterna listar historiens sex bästa fotbollsserier, och även om jag inte håller med i sak är det fenomenalt underhållande att hela deras sakframställan går ut på att såga förhandsfavoriten ”Roy of the Rovers”.

”Ask anybody to name a cartoon football character and, a hundred times out of a hundred, they’ll come up with Roy of the Rovers first. But let’s get straight down to the nitty gritty here: Roy Race was a bampot. If he and his mate Blackie Gray weren’t taking themselves so very seriously, and frowning their way through the strip as they pompously sermonised over ”issues” – Race, for example, once refused to play for England because he didn’t like the manager’s tactical set-up, a self-regarding stunt not even John Terry would think of pulling, the over-inflated sack of hot air – they were projecting their Little Englandisms on to foreign nations. Over the years, they worried themselves over Italians cheating, Americans spying, and Indigenous Australians (or ”Abbos”, as the appropriately named ”Racey” liked to call them) spiking them with drugged darts. Installing a myopic island mentality into generations of English kids, simple extrapolation proves conclusively that Race was a huge factor in the FA’s inability to land the 2018 World Cup. So we’re all agreed: Roy Race is a virulent xenophobe whose very existence has cost the country 18 million quid”.

Inte förrän i det absoluta slutet sansar sig Guardian något, ger ”Roy of the Rovers” en sjätteplats på listan, kompletterat med en urskuldande förklaring.

”Oh go on, then, Roy Race wasn’t quite the waste of space we made him out to be. Racey’s Rocket was a thing of beauty, he could spread the play with both feet, he once wrongfooted a keeper with a backheel from the edge of the area, he caretaker-managed an England team starring Trevor Francis and Malcolm McDonald to a 5-1 win over Holland, and the strip was admittedly pretty damn exciting when he managed to get himself shot in 1982. And we’re not just backtracking because the strip was, for a while in the early 1960s, drawn by Paul Trevillion. Oh no”.

Först en förklaring: Paul Trevillion är alltså en välkänd illustratör som sedan några år tillbaka arbetar för Guardian.

Sedan en undrande vädjan: Tydligen finns det en dokumentärfilm om ”Roy of the Rovers” – inspirerat betitlad ”Roy” – som vann pris på Cannes-festivalen ifjol. Jag vill se den. Den som kan peka mig i riktning mot en fungerande torrent blir veckans obestridde blogghjälte. Heck, till och med en trailer skulle uppskattas.

Och avslutningsvis en komplettering: När Buster sorgligt nog gick i graven för fem år sedan skrev jag en snyftig text om saken – däremot kom av någon anledning aldrig min tilläggslista med i tidningen, ett faktum jag naturligtvis fortfarande är förbittrad av.

I återvinningens tidevarv är givetvis även en inställd publicering en publicering, och därför passar jag nu såklart på att utnyttja ett sånt här nu-eller-aldrig-läge för att få användning för kasserat material – om inte annat för diskussionsunderlagets skull.

1. Åshöjdens BK
Serien som förkroppsligade tidningen. Allt fanns här – drömmarna, stjärnorna, framgångarna, besvikelserna, fotbollen och livet. Både böckerna och tv-serien om Åshöjden var också stora stunder, men faktum är att historien aldrig gjorde sig lika bra som i serieform. När Edward frispelade sig själv med en skruvad yttersida kunde inget annat medium illustrera det lika bra. Edward, Jorma, Bagarn och Blåbärskungen borde fan i mig få egna statyer. Sjunne, Storken och Kula också, förresten.

2. Roy i Rovers
”Roy of the Rovers” blev aldrig lika stor i Sverige som i England, och tur var väl kanske det. Då slapp vi se stora delar av Melchester Rovers dö i ett terroristattentat, och Roy själv bli förlamad i en helikopterkrasch. På 90-talet fick Melchester Rovers en efterföljare i serien om Rovers United. Den var bra, men väckte viss skepsis hos mig som Buster-puritan eftersom den var hämtad från konkurrenttidningen Boing. Jag upplevde aldrig bråken mellan Noice- och Gyllene Tider-fans – däremot stod jag alltid upp för Buster när andra på skolgården gillade uppkomlingar som Boing eller Center bättre.

3. Super-Mac & Bullen
Två serier som blev en. På något sätt var de alltid tvillingsjälar, jättebabyn från Yttre Hebriderna och den tjocke medicinstudenten med glasögon. Super-Mac med sin ”Stora Kanon”, Bullen med sina bananskruvar. Ett extra plus för att Super-Macs får McMutton brukade dyka upp och stånga bort bollarna från egen mållinje.

4. IFK Trumslagaren
Åshöjdens bortglömda småbröder och lillasystrar. Samarbetet mellan författaren Max Lundgren och serietecknaren Reijo Stävenborg var fantastiskt. Här målade de återigen upp en fantastisk historia om idrottens roll för folkhemmets unga. Med sportens hjälp lärde sig borgmästarens grabb Jack att förstå alkoholistsonen Lillis.

5. Durrells Palace
En brittisk Åshöjden. Spelande tränaren Dan Wayne försökte plocka fram fotbollen ur ostyriga yttrar som Duke Dancer, men lyckades aldrig riktigt lika bra som Bagarn Olsson. Styrkan i historien om Durrells Palace var allt var realistiskt eländigt – och egentligen aldrig blev så mycket bättre.

6. Greppet Direkt
Tynefield City hade fotbollsvärldens sämsta försvar – men universums bäste keeper. 15 gånger på match kom en motståndarcenter fri och drog på för fullt. Gordon hade ofta chansat åt fel håll, men i nästa ruta hade han vänt i luften och klistrat bollen nere vid stolproten. En av de serier som fick ett tragiskt slut. Gordon dog i en flygolycka, men fick sedan sin arvtagare i sonen Rick.

7. Dynamite-Danny
De flesta skulle säga Ben Bolt eller Knockout-Charlie – men den bästa boxningsserien i Buster var den om Dynamite-Danny Pyke. Det starkaste minnet handlar inte om den triumfartade vägen från Englands rännsten till boxningstronen – det är i stället när en vilsen Danny vandrar runt på amerikanska gator och funderar över medaljens baksida.

8. Fotbollsfantasten
Tommy ”Fotbollsfantasten” Barnes kämpade mot en trångsynt skola som bara spelade rugby. Läskige översittaren Adam Waller hörde hemma i ”Ondskan” av Jan Guillou – men Tommy trotsade honom. Och inte nog med att han hade civilkurage, han hade dessutom förmågan att stenhårt nicka bollar NER i nättaket från 25 meter.

9. Kom igen, Stefan!
Hockeyserierna var aldrig Busters starka sida, eftersom det knappt fanns några att köpa in från utlandet. ”Kom igen, Stefan!” – baserad på Bengt-Åke Cras ungdomsroman – var undantaget. Stefan var en lovande hockeyspelare på gränsen till både elitkarriären och vuxenlivet.

10. Skid Solo
Jag är inte motorsportens man, men Skid Solo är ändå min typ. Han var en klassisk, elegant, engelsk gentleman som rattade sin bil både snabbt och renhårigt. Slutet – när Solo kraschade så svårt att hans ansikte brändes sönder – är ett av seriehistoriens mest tragiska.

/Erik Niva

Här har ni det senaste dygnets mest söndertolkade bild inom den europeiska fotbollen.

Kanske tillhör ni dem som fattar symboliken i den redan här. Annars ska ni nu få bakgrunden snabbspolad för er.

Bilden är alltså tagen i Bari, den 29 maj 1991. Röda Stjärnan från Belgrad har vunnit Europacupen, men hemma på andra sidan det Adriatiska havet har de jugoslaviska krigen redan brutit ut. Två månader tidigare hade de första dödsfallen krävts, då kroatiska militärpoliser drabbade samman med serbiska styrkor vid nationalparken runt Plitvice.

Det här laget var den sista framgångsrika spillran av det dödsdömda Jugoslavien. Refik Šabanadžović var bosnisk muslim. Slobodan Marović och Dejan Savićević kom från Montenegro, Ilija Najdoski och Darko Pančev från Makedonien.

Och Robert Prosinečki – bollgeniet som rökte 50 cigaretter om dagen, och slog in den första bollen i straffavgörandet mot Marseille – var född i Tyskland av en serbisk mor och en kroatisk far.

Genom hela krigen och dess eftermäle har olika sidor försökt utnyttja Prosinečki för sina egna politiska syften. Själv har han envist gjort vad han kunnat för att värja sig.
– Politik hade inget med vårt lag att göra, och jag kan inte prata om saker jag aldrig känt. Det är möjligt att det fanns andra människor i klubben som kände annorlunda, men jag visste egentligen ingenting om det. Idrottsmän är folk som inte brukar vara uppfyllda av politik.

Med tiden kom ändå Prosinečki att bli en kroatisk nationalsymbol, främst på grund av hans insatser i det patriotiskt färgade bronslaget från VM 1998. Då höll han handen över det schackrutiga emblemet vid hjärtat precis som sina lagkamrater, då bar han en ”Proud To Be a Croat”-tröja som alla de andra. När Röda Stjärnan sedan firade tioårsjubileumet av triumfen i Bari var han den enda spelaren som inte närvarade. De senaste fyra åren har han dessutom jobbat som assisterande förbundskapten för det kroatiska landslaget.

Och nu har han alltså blivit tränare för Röda Stjärnan.

Jag ska inte trötta ut er med att upprepa mig kring hur den här klubben har kommit att stöpas i serbisk nationalism eller vilken roll deras extremsupportrar spelade i de jugoslaviska krigen – har ni följt det vi skrivit genom åren någorlunda så känner ni redan till allt det där.

Åren har ju gått och mycket har förändrats, men Röda Stjärnan har hela tiden sett till att slå vakt om den serb-romantiska auran runt klubben. Så sent som i april i år spottade presidenten Vladan Lukić  – en gammal lagkamrat till Prosinečki, som satt på bänken i Bari – en svavelosande proklamation:
– Att vara en del av Röda Stjärnan är att vara serb. De försökte krossa oss och lura människor. De försökte göra den största serbiska klubben till något jugoslaviskt. De misslyckades, tack vare miljoner av Röda Stjärnan-fans. De misslyckades, eftersom det är detsamma att attackera Röda Stjärnan som det är att attackera Serbien – och historien kan berätta om hur det går för dem som försökt attackera Serbien.

När Robert Prosinečki tidigare ikväll presenterades som ny tränare för Röda Stjärnan hade ett dussin kroatiska journalister åkt till Maracana-stadion i Belgrad. De var främst ute efter reaktioner från klubbens gigantiska och hårdföra supporterklubb, Delije. De fick ett korthugget uttalande.
– Prosinečki är Prosinečki. Alla de andra var bara kroater.

Ungefär samtidigt började den där bilden jag inledde inlägget med cirkulera på Röda Stjärnans supporterforum. Ni som förstår vad den föreställer inser kraften i den – för er andra kan jag berätta att det är alltså är en bild från det där segerfirandet i Bari, där Robert Prosinečki gör det serbiska trefingerstecken som med tiden blivit den mest politiskt laddade gesten sedan fascisternas uppsträckta arm.

Robert Prosinečki var spelaren som fick det att verka odramatiskt att representera både Real Madrid och Barcelona. Han försökte vara opolitisk. Sedan blev han kroatisk symbol. Och nu tycks han vara på väg att förvandlas till någon sorts hedersserb.

Det ska bli ohyggligt intressant att följa hans tid i Röda Stjärnan.

/Erik Niva

Ni vet hur det är med semestrar, ibland måste man sticka in lite jobb för att de ska kännas riktigt verkliga.

Sagt och gjort. Jag åker tåg genom Ligurien och Lombardiet, mest för ros skull men också för att semi-annektera signora Wegerups fallna Italien-mantel. En helgs arbete, det får man stå ut med. Och om det nu ändå ska arbetas så kan vi väl lika gärna rapportera om det senaste från den fransk-italienska fronten.

Vi börjar på toppen och jobbar oss neråt.

Högst upp finns alltså, enligt Gazzetta dello Sports källor (samma som hävdar att Andresito Iniesta får guldbollen), Vicente Del Bosque. Årets tränare 2010 är alltså inte mannen som vann trippeln med en klubb som inte vunnit i Europa på evigheter, mannen som åkte till Barcelona och lurade ut världens bästa lag ur Champions League på deras egen hemmaplan. Inte Mourinho. Årets tränare 2010 är en man som tog över ett färdigt lag, åkte till Sydafrika, flyttade lite koner och vann den titel hela världen väntade sig att han skulle vinna.

Om Fifas priser hade någon status kvar så försvann den just där.

På toppen i Italien finns annars, en dag när Milano-klubbarna slickar sina Champions-sår, förstås mannen, myten och örntämjaren Claudio Lotito. Lazios prez har inte gjort något särskilt den här veckan, mer än att ge en intervju i So Foot, där han drar den enda rimliga parallell han har att dra till sitt eget arbete.

Just det. Lotito jämför sig med Jesus Kristus.

– När jag tog över Lazio gjorde jag som han: Jag drev ut månglarna ur templet.

Va bene, Claudio.

•••

Ni har säkert redan läst utdrag ur just det där numret av So Foot – intervjun där Michel Platini tar heder och ära av de franska landslagsspelarna som strejkade sig igenom VM i somras. Gott så, men det finns en annan historia som intresserat mig mer, och jag är inte lika säker på att den skildrats från en svensk horisont.

I veckan som gick styrde det franska musik/popkulturmagasinet Les Inrockuptibles upp ett möte mellan två unga, arga fransmän som mest av allt är arga på Frankrike. Den ene heter Booba och är rappare. Den andre heter Nicolas Anelka.

Båda är rebeller, båda lämnade Frankrike som tonåringar (Booba drog till Detroit, Nico till Arsenal), båda har krigat med medierna i åratal… och båda kommer från förorten.

Anelka:
– Det är framför allt det, att vara den förste spelaren som kom från förorten och som hade en Ferrari som ställde till det i huvudet på folk. Jag har aldrig fattat varför. Jag var i Madrid, jag var 20 år, jag hade pengar, jag köpte en Ferrari. Och folk höll det mot mig.

Booba:
– Det är för att du kommer från le banlieu. Ingen snackade om att Johnny Hallyday åkte med helikopter. För många fransmän är grabbarna från förorten, de har problem. Man är van att se svarta som städar gatorna, som jobbar som sopåkare, som passar de rikas barn. Eller sjunger Saga Africa. De svarta går barfota, de dansar. Men om du börjar göra affärer… oh, la la…

Boobas raplyrik är rätt rå, inte minst när den handlar om Frankrike. På nya skivan, Lunatic, rappar han om att ”la patrie n’aime pas les négros”, ”fäderneslandet gillar inte svartingarna” och travesterar nationalsången.

Anelka:
– I landslaget har jag aldrig velat sjunga la Marseillaise, jag har aldrig kommit på tanken. Och om de hade bett mig göra det så hade jag vägrat, jag hade slutat.

Booba och Anelka pratar från andra sidan, undersidan, avigsidan. Anti-patriotismen, en berättelse som inte har ett dugg med den tacksamma 98-bilden av ett enat, svart-vitt-brunt Frankrike. Varför skulle de stå upp och vara stolta över ett land där förortens unga trakasseras av polisen? Där de måste visa upp papper så fort som de rör sig i Paris?

De tar upp den manifesterade rasismen, som när den populäre sångaren Florent Pagny nyligen förklarade att han flyttat till Miami för att han inte vill att hans barn ska ”komma hem från skolan och plötsligt börjat prata rebeu (arabiska)”, de pratar om mode/parfymgiganten Guerlain som i tv berättade att han ”jobbat som en neger… om nu negrer någonsin jobbat så hårt…”.

– När jag skriker ”Fuck you, fuck la France, fuck Domenech” i låten Ceasars Palace så säger man åt mig att ”okej, men inte fuck France väl?”. Men det är därför jag säger det. För 2010 kan Guerlain säga det han sa. Tänk om det varit jag. Hur tänker du att jag ska vilja leva i Frankrike? Jag har upplevt massor av situationer där jag lidit av att vara svart. Som när jag söker lägenhet. Det är min mamma, som är vit, som får gå dit då. Hon säger åt mig: ”Visa dig inte”. Voilà, det är min mamma, säger Booba.

Anelka kommer aldrig att spela för Frankrike igen. Han har egentligen aldrig gjort det. Och enligt honom var allt det där vi såg i somras, i Sydafrika, inte ett sammanbrott. Det var bara Frankrike.

– Vi såg Frankrikes sanna ansikte. I svåra tider ser man vad folk egentligen tycker. Man sa ”Ribéry har slagit Gourcuff. Den gode fransmannen Gourcuff, muslimen Ribéry”. Det har gått för långt. När vi inte vinner pratar Frankrike direkt om religion och färg.
 

•••

Jag kan inte säga att jag sympatiserar med Nicolas Anelka. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag aldrig sett honom som en spelare som förstår att fotboll handlar om något mer än honom själv (han kan, till exempel, missa en straff i en Champions League-final utan att verka bry sig särskilt mycket).

Men jag sympatiserar ännu mindre med tom patriotism. Det finns inte ett Frankrike, lika lite som det finns ett Sverige. Anelka och Booba pratar om en nationalsång som inte är deras, och det är lika starkt och relevant som när Patrice Evra stod och grät under samma sång i somras. Jag förstår att de hellre håller käft under la Marseillaise (Nico) eller trasar sönder den (Booba). Och utan att dra någon parallell mer än de som rimligen kan dras: Jag tänker på den där upprördheten som pyser fram här och var när Zlatan Ibrahimović tuggar tuggummi under Du gamla, du fria.

Zlatan har många gånger pratat om hur stolt han är i landslaget. Men han har också pratat om att hans väg dit hade varit enklare om han hetat Svensson i efternamn.

•••

Ja, och om vi nu ska avsluta det här romanbygget på samma tema, men i en annan tonart?

Visst, då tar vi oss till det som är 2010 års motsvarighet till 1998 års Frankrike, den fotbollssaga som handlar om integration, gränssprängande och samhörighet:

Die Deutschen.

I förra veckan var det stor filmpremiär, och på röda mattan stack två gäster ut lite extra: Cacau och Sardar Tasci. De där två är, som bekant, inte bara fotbollsspelare utan även integrationsambassadörer för Tysklands Fotbollsförbund. Filmen de gick på var en dokumentär som Philipp Kohl spelade in i somras. Kohl följde det tyska VM-äventyret genom en invandrartät stadsdel i Mannheim, bland tysk-turkar, tysk-greker, tysk-muslimer och alla andra sorters halv- och heltyskar med annan etnisk bakgrund. Ett nytt sorts landslag i ett nytt sorts land. Filmen heter Transnationalmannschaft. Den har fått goda recensioner.
 

/Simon Bank

I förrgår talade Don Foster – liberaldemokratisk parlamentsledamot från Bath – inför House of Commons i London. Han gjorde det med avsikt att återinföra ståplatser i den engelska elitfotbollen, något som hans parti förespråkat i flera års tid. Och han inledde förnuftigt nog med att referera till katastroferna som gjort att de försvunnit.
– En debatt om fotbollsarenor kommer oundvikligen – och rätteligen – att väcka minne från de tragiska händelserna på Hillsborough 1989 och Heysel 1985.

Men därefter gick Foster vidare med en saklig argumentation om hur Hillsborough-utredningen aldrig kom fram till att det fanns något problem med själva ståendet i sig, och hur det inte längre finns några skäl att påstå att välskötta ståplatsläktare skulle vara farligare än sittplatser.

Snarare tvärtom. Som alla vet så står publiken fortfarande på Premier League-matcherna – ibland hela matcherna igenom, alltid vid antydan till målchans – och är det något som är riskabelt så är det just detta.

Men det är ju så – fotbollspubliken vill stå på matcherna, eller åtminstone ha alternativet att göra det. När Football Supporters’ Association har gjort opiniounsundersökningar bland sina 180 000 medlemmar har det visat sig att mer än 90 procent av dem har förespråkat ståplatser.
– Alla bevis talar för att den stora majoriteten av fansen vill ha det så. Och det är fullt möjligt att ha moderna ståplatssektioner som är totalt och fullständigt säkra. I grund och botten går det att säga att det handlar om valfrihet, vilket i förlängningen gör det till en kundomsorgsfråga, säger Malcolm Clarke, som är ordförande för FSF.

Och egentligen, där står vi nu. Med blicken riktad mot Tyskland är det enkelt att hävda att moderna ståplatssektioner innebär en rad fördelar för fotbollsupplevelsen; bättre stämning, större publikkapacitet, billigare priser och därmed nöjdare fans. Det är faktum som alltså accepterats ända upp på parlamentsnivå. Såväl emotionell som kommersiell logik talar egentligen för en reintroduktion. Men trots att kostnaderna för sådana ombyggnationer vore högst marginella visar ändå inte Premier League något som helst intresse för att ens diskutera frågan om att återinföra ståplatserna – vilket egentligen bara demonstrerar att klubbarna där inte har något större intresse av vare sig bättre stämning, billigare priser eller nöjdare ”kunder”.

Varför i hela friden är det så?

/Erik Niva

Såhär i VM-tider – det var väl inte direkt det här rysk fotboll behövde just nu.

På den östra skuggsidan av Champions League-turneringen handlade ju gårdagskvällen om något helt annat än de tabellmässiga förutsättningarna inför den sista gruppspelsrundan.

Där marscherade Spartak Moskvas ilskna ultras, drivna av det som vissa kallar rättsröta och andra ren rasism.

En av dem – 28-årige Yegor Sviridov – var för några dagar sedan på väg att resa till Žilina för den avslutande CL-matchen. Han kom aldrig dit. Istället hamnade han och hans kompisar i bråk vid en busshållplats i måndags kväll. Sviridov sköts ihjäl med ett skott i hjärtat. En av hans Spartak-kamrater överlevde visserligen, men ligger nu på sjukhus med svåra skottskador.

Jag behöver naturligtvis inte skriva mer för att alla ska inse att det här handlar om en tragedi – men det som gör tragedin så politiskt explosiv är att gänget som mördade Sviridov bestod av inflyttade från norra Kaukasus.

Flera av regionerna och delrepublikerna där nere har plågats av inbördeskrigsliknande tillstånd i årtionden. Utbrytargrupper och separatister har kämpat mot den ryska militärmakten, vilket i förlängningen fört både flyktingvågor och terroristdåd till Moskva.

I allt högre utsträckning har kaukasier i Moskva levt på en utsatthetsskala som gått från vardagsdiskriminering till grovt rasistiskt våld. En ny sorts neo-nazism har fått fäste i Ryssland, och enligt dess retorik är det numera kaukasierna som är de värsta fienderna. Många av de kaukasiska ungdomarna har slutit sig samman i gäng som någon sorts försvar, och en allt värre våldsspiral har skenat iväg.

Fotbollen har kommit att spela en olustig roll i sammanhanget.

Den 10 juli somras knivmördades en annan Spartak-ultra – 23-årige Jurij Volkov – efter ett gängbråk med tjetjener. Fyra dagar senare förenades drygt 500 ultras från alla de stora Moskva-klubbarna i en marsch till brottsplatsen, där de la ner blomsterkransar och tände ljus. Den 1 augusti möttes så de två stora arvfienderna Spartak och CSKA i det eviga derbyt. De första fem minuterna var båda kurvorna helt tysta för att hedra Volkovs minne. När de väl bröt tystnaden gjorde de det genom att skandera en och samma fras i flera minuter:
– Vit makt.

Under kommunisttiden var Spartak i hög utsträckning klubben för dissidenter och systemkritiker. Nu har den dessvärre kommit att bli den ryska storklubb som präglas allra mest av högerextremism. Knappt en match de senaste säsongerna har passerat utan att Fratria – den mest extrema ultrasgruppen – har visat upp banderoller som i bästa fall varit ryssromantiska, i värsta fall rasistiska (”Monkey, Go Home”, riktat mot nya brasilianska värvningen Welliton).

Ingen har ännu gripits för knivhuggningen av Volkov, medan en 26-åring från Kabardinien-Balkarien sitter anhållen för döddskjutningen av Sviridov. Den ryska chefsåklagaren själv har nu lovat att ta sig an det senare fallet.
– Beslutet togs eftersom vi vägde in den stora samhälleliga påverkan som det här brottet har inneburit.

I går kväll blockerade så Spartak-supportrarna Leningradskij Prospekt i en halvtimmme, den stora motorvägen från centrum ut mot Sjeremetievo-flygplatsen. Sedan marscherade de till åklagarkontoret i de norra delarna av staden, eftersom de kräver ”fullständiga och opartiska utredningar” runt morden på sina två kamrater.

Längs vägen skanderade de ”Ryssland åt ryssarna” och slog sönder ett par kebabkiosker.

/Erik Niva

På väg till en fotbollsstad vid brytningspunkten.

Ikväll kan FC Köpenhamn bli första skandinaviska klubb på sisådär ett årtionde – det beror lite på hur man översätter turneringens förra form – att nå åttondelsfinalen i Champions League. Det är av mindre betydelse.

Snart kan ju nämligen FC Köpenhamn även bli första skandinaviska klubb att ta klivet upp i den riktiga europeiska fotbollseliten, ifall nu halvmiljardsbudet från Arkadij Abramovitj visar sig hålla vad det lovar.

Det är en sida av pengen, och jag skriver om den i tidningen idag eftersom den givetvis måste visas upp.

Men sedan finns ju den andra sidan också, den som jag inte tvekar att kalla baksidan.

Jag tycker att FCK generellt sett kommer väldigt lindrigt undan i den fotbollskulturella debatten här hemma i Skandinavien. Vi är så febriga av längtan efter en ny nordisk toppklubb att vi är fullständigt okritiska inför FCK:s affärsmodell, deras metod att börja med ekonomin och låta fotbollslaget följa därefter, deras struktur där fotbollsföreningen FC Köpenhamn så uppenbart bara inordnas i paraplyorganisationen Parken Sports & Entertainment.

Och framförallt, vi är väldigt generösa med att glömma bort var den här klubben egentligen kommer ifrån.

Förmodligen har ni ju bakgrunden någonstans i bakhuvudet – hur klubben grundades så sent som 1992, efter en sammanslagning av de anrika Köpenhamnsföreningarna B1903 och KB – men kanske innebär inte det att ni nödvändigtvis stannar upp och reflekterar över vad det egentligen innebär.

FC Köpenhamn är utskällda FC Gothia i praktiken.

KB var till exempel hela den europeiska kontinentens äldsta fotbollsklubb, grundad redan 1876. De hade 53 säsonger i den danska högstaligan och 15 mästartitlar. Nu har de inte längre något seniorlag.

Naturligtvis var det ohyggligt svårt för många av dess supportrar att acceptera nyordningen, även om förvånansvärt många faktiskt försökte. But you just can’t fake the funk.

Jag kommer aldrig att glömma när det ihoppusslade FC Köpenhamn skulle spela sin första internationella stormatch. De hade fått en flygande start – vunnit ligan redan första året – och lottades att Champions League-kvala mot självaste Milan, hösten 1993.

Milan vann med 6-0 på Parken. I deras lag spelade Brian Laudrup, dansk EM-hjälte som fostrats i det Bröndby som förväntades vara FCK:s stora rivaler. Han borde inte varit populär på Parken den kvällen – men det var han. Lojaliteten till FCK var så ytlig att stora delar av publiken hyllade Bröndby-Laudrup, snarare än att stötta sitt eget utklassade lag.
– Det var många av våra egna fans som började jubla så fort han gjorde något bra. Till och med jag själv kände mig kluven, så gott som neutral. Det var en tydlig bild av hur konstiga de här första åren var, säger Anders Larsen, mångårig KB-supporter som med tiden ändå kom att leda FCK:s supporterklubb.

You can’t fake the funk, men du kan väl lära dig att leva med den där förbannade struttbasen.

Jag hoppas att FC Köpenhamn vinner ikväll, det vore roligt på många plan. Jag har stor respekt för hur långt klubben har kommit på så kort tid – men jag kommer nog aldrig att lära mig att verkligen gilla den.

/Erik Niva

Var det bättre förr? Del I.

Ni vet ju hur det är – man ska aldrig kolla en bra story, och man ska aldrig förstöra en fin känsla med något så trist som fakta.

Så här långt in i Premier League-säsongen är storyn att den är jämnare än på väldigt länge. Min egen känsla är att det huvudsakligen beror på att topplagen försvagats – snarare än att mitten- och bottenlagen förstärks – även om framväxten av ett nytt Man City och ett uppstagat Tottenham sannerligen gjort sitt för att spränga sönder den där ”Big Four”-klyschan.

Men hursomhelst, jag satte mig för att göra en högst ovetenskaplig jämförelse med hur det låg till för fyra år sedan, ett av de år då topplagen här var som allra bäst. Säsongen 2006-07 kom mitt i femårsperiod då Premier League alltid bidrog med minst den enda Champions League-finalisten, och var det första av två år då tre av fyra semifinallag i CL var engelska.

Idag är det den 5:e december, och vill ni hitta rådande tabell så är hela internet fullt av den. Jag ger er däremot tabelltoppen, så som den såg ut den 5:e december, 2006.

1. Manchester United, 41 poäng
2. Chelsea, 35 poäng
3. Arsenal, 25 poäng
4. Portsmouth, 25 poäng
5. Liverpool, 25 poäng
6. Reading, 25 poäng

Som synes var tabellen redan sprängd i en toppduo – Man United hade egentligen redan gjort segerrycket – medan läget nedanför dem var ett gytter som egentligen är betydligt mer häpnadsväckande än det vi ser idag. Pompey? Reading??

Men det var nu bara en bisak. Det jag egentligen tänkte göra var att jämföra ”Big Four”-klubbarnas tidstypiska startelvor, driva fullständigt subjektiva resonemang om huruvida de verkligen var bättre för fyra år sedan.

Såhär då.

Manchester United
Typelva, 2006-07, 4-2-3-1:  Edwin van der Sar (36 år); Gary Neville (31), Rio Ferdinand (28), Nemanja Vidić (25), Patrice Evra (25); Michael Carrick (25), Paul Scholes (32); Darren Fletcher (22), Ryan Giggs (33), Cristiano Ronaldo (21); Wayne Rooney (21).
Typelva, 2010-11, 4-4-2: Edwin van der Sar (40); John O’Shea (29), Rio Ferdinand (32), Nemanja Vidić (29), Patrice Evra (29); Nani (24), Paul Scholes (36), Darren Fletcher (26), Ryan Giggs (37); Wayne Rooney (25), Dimitar Berbatov (29).
Två saker skiljer det första laget från det andra. Den första är att 2006-laget framstod som yngre och hungrigare både individuellt och kollektivt – även om dess topp fortfarande låg en säsong bort. Den andra är att Nani inte kan ersätta Cristiano Ronaldo, hur mycket han nu än har vuxit.
Tips: 3-1 till 2006-07-laget.

Chelsea
Typelva, 2006-07, 4-3-3: Petr Čech (24); Paolo Ferreira (27), Ricardo Carvalho (28), John Terry (25), Ashley Cole (25); Michael Ëssien (24), Michael Ballack (30), Frank Lampard (28); Arjen Robben (22), Didier Drogba (28), Joe Cole (25).
Typelva, 2010-11, 4-3-3:  Petr Čech (28); Branislav Ivanović (26), Alex (28), John Terry (29), Ashley Cole (29); John Obi Mikel (23), Michael Ëssien (28), Frank Lampard (32); Nicolas Anelka (31), Didier Drogba (32), Florent Malouda (30).
Ganska likartad tendens jämfört med Manchester United. Startelvans stomme är densamma, men de flesta av nyckelspelarna ger intryck av att vara fyra år sämre och mer skadedrabbade, snarare än fyra år bättre och mer erfarna. Vad gäller offensiva spetsspelare är skillnaden mellan en skadedrabbad Robben och en allt bättre Malouda mindre än den mellan Ronaldo och Nani – men väger nog ändå över till det äldre lagets fördel.
Tips: 2-0 till 2006-07-laget

Arsenal
Typelva, 2006-07, 4-4-2: Jens Lehmann (37); Emmanuel Eboué (23), Kolo Touré (25), William Gallas (29), Gaël Clichy (21); Aleksandr Hleb (25), Gilberto (30), Cesc Fàbregas (19), Fredrik Ljungberg (29); Emmanuel Adebayor (22), Thierry Henry (29).
Typelva, 2010-11, 4-2-3-1: Łukasz Fabiański (25); Bacary Sagna (27), Sébastien Squillaci (30), Thomas Vermaelen (25), Gaêl Clichy (25); Alex Song (23), Abou Diaby (24); Samir Nasri (23), Cesc Fàbregas (23), Andrej Arsjavin (29); Marouane Chamakh (26).
Mmmm… Hösten 2006 var tiden då Arsenal flyttade till Emirates, och Arsène Wenger hade redan påbörjat sitt stora generationsskifte. Sedan Champions League-finalen tidigare samma år hade Campbell, Cole, Pirés och Lauren redan försvunnit. Därtill hade Ljungberg och Henry sett sina bästa år. Mycket handlar såklart om att få ut sin bästa elva på benen, men jag tycker uppriktigt sagt att årets Arsenal ser minst lika bra ut som sin förlaga. Minus för målvakten och ett mittförsvar som ändå är hypotetiskt innebär kryss.
Tips: 2-2

Liverpool
Typelva, 2006-07, 4-4-2: Pepe Reina (24) ; Steve Finnan (30), Jamie Carragher (28), Sami Hyypiä (33), John Arne Riise (26); Jermaine Pennant (23), Xabi Alonso (25), Steven Gerrard (26), Craig Bellamy (27); Peter Crouch (25), Dirk Kuijt (26).
Typelva, 2010-11, 4-4-2: Pepe Reina (28); Glen Johnson (26), Jamie Carragher (32), Martin Škrtel (25), Paul Konchesky (29); Dirk Kuijt (30), Steven Gerrard (30), Raul Meireles (27), Joe Cole (29); Fernando Torres (26), David N’Gog (21).
Uppriktigt sagt borde inte dagens elva vara nämnvärt sämre än sin förlaga, men ute på planen är den bevisligen det. Skador, strukturer, marginaler och så vidare kan bara förklara så mycket – någonstans säger jämförelsen även något om hur bra den tidige Rafa Benítez var på att pressa fram prestationer ur sina spelare, kombinerat med hur långt Roy Hodgson har kvar med sitt arbete.
Tips: 2-1

Konklusionerna dårå. Så som jag ser det var gårdagens engelska topplag klart bättre än sina nuvarande motsvarigheter. Skillnaden hade blivit ännu större ifall jag hade vägt in tendensen att dagens mer ålderstigna lag har betydligt svårare att få ut sin förstaelva på planen. Den största generella anledningen till allt det här tror jag är att generationsväxlingarna tillåtits dröja lite för länge, delvis beroende på att det alltid är svårt att ersätta framgångsrika spelare, delvis på grund av att finanskrisen satt sina spår.

Svepande och bra.

Så… Låt mig höra – vad har jag fattat fel?

/Erik Niva

”Vi ses, om inget särskilt händer innan dess, nån gång i februari”.

Jo, jag vet. Det var jag som skrev så. Men nu har det hänt nåt särskilt, nåt som bara måste ut till folket.

Qatar? Bologna? Balotelli? Azpis skada?

Nänä. Jag överlevde allt det där, precis som jag just överlevt värsta sortens man cold.

Det jag ville meddela var bara att jag, trots det och i all enkelhet, just gick och dog. Mitt testamente? Det blir insikten att de italienska bildproducenterna verkar ha haft en rätt klar tanke om vem som var stjärnan i den här gruppen.
 

Det var väl det. Vi ses i Nangijala, hörni.

/Simon Bank

En av nackdelarna med ledigveckor är att man faktiskt ägnar delar av dem åt att vara ledig.

Som en konsekvens blev aldrig de där tänkta inläggen om VM-omröstningarna skrivna – vare sig före och efter – men är ni nu febrigt nyfikna på min syn på saken så hittar ni en sorts sammanfattning i det här Studio Ett-inslaget.

***

En annan sak som legat och puttrat sedan mitt förra inlägg har varit nedanstående uppföljning. Som kontrast till den där tabellen över Premier League-klubbarnas agentutbetalningar finns den Financial Fair Play-tabell som The Times håller i.

Det går givetvis inte att komma ifrån att den är haltande – att Bolton toppar ligan samma månad som det offentliggjorts att klubben dras med miljardskulder känns ju inte helt rimligt – men ett visst värde har den likafullt, framförallt vad gäller de olika spelatruppernas över- respektive underprestationer.

I grund och botten baseras tabellen på klubbarnas förmåga att nå resultat i relation till de utlägg de gjort på transfers och spelarlöner. En klubb som köper dyrt, betalar höga löner och ändå inte vinner så värst många matcher kan alltså räkna med att placeras någonstans i bottenträsket. Är ni intresserade så finns en lite mer utförlig redogörelse för de poänggrundande kriterierna här, men så här ser i alla fall The Premier League Financial Fair Play Table ut inför helgens omgång.

Något annat värt att tillägga? Jo, The Times har som skrivet sammanställt ett index utifrån klubbarnas utlägg på spelarlöner och transfers – och det är intressant att se hur de siffrorna förhåller sig till varandra.

Indexets grundvärde är 1,0 – den siffran får man ifall man ligger precis på ligasnittet vad gäller de här kostnaderna. Inte oväntat står Manchester City för den största avvikelsen – de betalar nästan fyra gånger ligasnittet för värvningar och löner, vilket ger dem index 3,79 – medan Blackpool knappt ens får ihop till en tredjedel av medianklubbens utlägg.

Personligen tycker jag såklart att det är värt att notera att Tottenham – trots alla ambitiösa investeringar i truppen – fortfarande har en så strikt lönepolicy att klubben ligger strax under mediansiffran, index 0,97.

Arsenal – 1,17
Aston Villa – 1,45
Birmingham – 0,82
Blackburn – 0,64
Blackpool – 0,35
Bolton – 0,52
Chelsea – 2,16
Everton – 0,68
Fulham – 0,65
Liverpool – 2,18
Man City – 3,79
Man United – 1,54
Newcastle – 0,77
Stoke – 0,96
Sunderland – 1,05
Tottenham – 0,97
West Bromwich – 0,56
West Ham – 1,11
Wigan – 0,62
Wolves – 0,74 

/Erik Niva

Ur led är tiden. Nu när Simon Bank vare sig skriver om Yoann Gourcuff eller lägger textblock på mina inlägg så får jag väl göra båda delarna själv.

Var precis på väg att ta kväll med Jonathan Spector då jag noterade att Premier League precis publicerat siffrorna för klubbarnas agentutbetalningar under de senaste året.

De goda nyheterna? De var 3 miljoner pund lägre än föregående år.

De dåliga? De uppgick fortfarande till 67,1 miljoner pund, alltså nästan 750 miljoner kronor.

Normalt sett går det alltid att hitta en uppsida med även de mest obscena transfersummor – även om man inte tror på trickle down-principen kan man se hur en liten rännil av slantar letar sig neråt i fotbollens näringskedja – men i det här fallet handlar det alltså uteslutande om pengar som försvinner ut ur sporten. Pengar som i förlängningen börjat hos den vanliga åskådaren, och nu till slut hamnat i agentfickor.

Fotbollens vidrigaste kretslopp.

Här är hur som helst Premier Leagues skamlista i all sin svärta. Återigen kan man konstatera att Ian Holloway och hans Blackpool är ett gäng jävla hjältar.

Är ni intresserade av föregående säsongs lista så hittar ni den här.

***

Och från det ena till det andra, från den sorgligaste sidan av den internationella fotbollsekonomin till en lite ljusare… En Uppsala-kille som heter Dogan Kaya hörde av sig och ville att jag skulle uppmärksamma att han var scout för Galatasaray.

Coolt, tyckte jag, och bad honom utveckla.
– Jag blev scout för Cimbom via min morbror, som är bosatt i Istanbul och är god vän med Adnan Polat (klubbpresident för Galatasaray). När jag hittat intressanta objekt så meddelar jag Adnan om dessa. Lorik Cana var det jag som tipsade Adnan om, och jag känner mig stolt över att affären gick igenom. Det fick mig inse att allt är möjligt där nere, bara man går via rätt personer.

Just nu är det en mindre svenskinvasion nere i Turkiet. Samuel Holmén, Gustav Svensson, Labinot Harbuzi, Erkan Zengin och Emir Kujovic tillhör alla turkiska klubbar, och fler lär följa. Dogan Kaya avslöjar även att han otroligt nog ska hjälpa Kim Skoglund – mittfältslöfte från Gamla Uppsala som bland annat uppvaktas av Gefle – till en provträning med självaste Galatasaray.
– Honom tror jag hårt på.

Jag vet ju att det finns gott om såna här historier ute i landet – svenskbosnier som ser till att Stoke-målvakten Asmir Begovic väljer det bosniska landslaget snarare än det kanadensiska, den sortens grejer – och personligen älskar jag den här sorten av storys där vårt lilla sammanhang krockar med det stora och globala.

Den som känner till fler får gärna hojta till.

/Erik Niva