Förra vändan var jag tvungen att dubbelkolla stavningen av Azerbajdzjan, och den här gången får jag lov att vara än mer försiktig i fingersättningen.

Jag tyckte nämligen att det kunde vara lika bra att passa på att skriva ytterligare ett kortkapitel i den här evigt expanderande samlingen av berättelser om klubbar vi borde ha lite bättre koll på. Och det är möjligt att ni vet vilka som är mexikanska mästare, men jag är inte övertygad om att ni kan automatstava till Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente.

Dessutom är jag inte helt trygg i att ni känner till vilken klubb som egentligen gömmer sig bakom det här konsonantchiffret.

Xolos – vi kallar dem så från och med nu – blev sensationellt nog mästare i början av december ifjol. I den avgörande finalmatchen slog de Toluca borta med 2-0. Samtidigt som den matchen spelades grävde polisen hemma i Tijuana fram en makaber massgrav i stadens östra utkanter.

Efter en längre tids förhör hade de till sist fått fram en bekännelse ur ”El Pozolero”, ungefär ”Han-som-fixar-stuvningar”. Hans jobb i en av stadens drogkarteller var att göra sig av med döda kroppar, och han löste det genom att lösa upp dem i syra. Totalt hade han gjort sig av med drygt 300 kroppar sedan 2007, och det var deras tänder och benrester som polisen nu hade hittat.

Med sitt läge på gränsen mellan Mexiko och USA kunde Tijuana aldrig bli en vanlig stad i mängden, och ända sedan den grundades i slutet av 1800-talet har den omgivits av en aura av laglöshet. När USA gick in i förbudstiden på 1920-talet var det också hit som kändiseliten från Kalifornien åkte för att dricka sprit och spela på hästar. Charlie Chaplin, Bing Crosby, Clark Gable, Babe Ruth, Buster Keaton och bröderna Marx var bara några av de som satt vid kapplöpningsbanan Agua Caliente med ett glas, en cigarr och en spelbong i näven.

Årtiondena kom och gick, laglösheten förändrades och brutaliserades – men Tijuana förblev alltid platsen för hedonistiska desperados med bensin i blodet.

”Welcome To Tijuana”, summerade Manu Chao på sitt Clandestino-album från 1998, ”Tequila, Sexo, Marijuana”.

Några år senare valdes en herre vid namn Jorge Hank Rhon till borgmästare för Tijuana. Långt ifrån alla gillade det, men de flesta fick ändå erkänna att Rhon var en rätt passande symbolfigur för staden. Hans familj hade ägt den klassiska kapplöpningsbanan Agua Caliente i årtionden, och Rhon själv var en bullrig och färgstark excentriker som levde sitt liv på gränsen mellan det lagliga och det brottsliga.

Jorge Hank Rhon har byggt en enorm förmögenhet på spel, dobbel och casinoverksamhet, men hans allra största passion var exotiska djur. Det är även det intresset som skiljer honom från andra skrupelfria affärsmän med politiska ambitioner, det är det som summerar hans person och karaktär.

I början av 1990-talet stoppade den amerikanska tullpolisen en av Rhons bilar vid gränsen. Upprätt på passagerarplats i baksätet – fastspänd med säkerhetsbälte – satt en vit sibirisk tigerunge. Folk blev knappt överraskade. Några år dessförinnan hade ett av Rhons skepp blivit bordat, fullt av indonesiska kakaduor. I samma veva hade en av hans geparder rymt, givit sig ut i Tijuana-trafiken och till sist blivit påkörd av en pickuptruck.

På något sätt klarade sig Rhon ändå undan både juridiska och moraliska påföljder. Visst blev många förbannade när han köpte en egen späckhuggare – men de flesta förlät honom när han sedan lånade ut den till inspelningen av ”Rädda Willy”.

Nuförtiden sägs Rhons privata zoo rymma drygt 20 000 djur, och därinne har gränsen mellan myt och verklighet sedan länge suddats ut. Rhon sägs para djuren över artgränserna, och ska på så sätt bland annat ha fött upp en liger, en korsning mellan en lejonhane och en tigerhona. Var tredje månad påstås han avliva en av sina tigerhannar, för att äta upp dess testiklar. Tigerpenisen ska för övrigt även doppas i hans speciella favoritdrink, tequila spetsad med skorpioner, kobror och hjorthorn.

När glansen runt hans mytomspunna Agua Caliente falnade i början av 2000-talet gjorde Rhon om den till hundkapplöpningsbana – och en gång om året lät han en grupp av sina dresserade apor agera jockeys på hundryggarna. Ändå ville det inte riktigt lossna för Tijuana. Brottsligheten ökade, morden blev fler, ryktet försämrades – så när hans mandatperiod som borgmästare närmade sig sitt slut såg Jorge Hank Rhon till sist bara en utväg.

Vad mer gick egentligen att göra för att skapa stolthet i staden och för att förstärka dess identitet? Jo, det gick att starta en fotbollsklubb.

Rhon köpte en andradivisionsklubb, flyttade den till Tijuana och byggde en arena på platsen där kapplöpningsbanan alltid hade stått. Och han gav alltså klubben namnet Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente, efter aztekernas namn på ett slags hårlösa hundar som han gillade.

Och ja… sedan dess har det gått spikrakt uppåt för fotbollen i Tijuana.

Det blev visserligen problem när polisen gjorde vapenrazzia hemma hos Rhon – de hittade 40 gevär, 48 handeldvapen, 9 298 kulor, 70 magasin och en handgranat – men familjen löste det genom att skriva över klubben på ett av hans 19 barn.

Under samma period som Xolos spelat sig upp genom fotbollshierarkin har även brottsstatistiken i Tijuana minskat något. 2008 noterades nästan 1000 mord i staden – i år har man hyfsat hopp om att pressa ner den siffran under 300. Staden är däremot fortfarande inte riktigt bestämt sig för om Jorge Hank Rhon är en del av lösningen eller problemet här. Å ena sidan har han säkerligen haft samröre med de beväpnade drogsyndikaten – en av lokaltidningarna anklagar honom fortfarande för att ha beställt mordet på en av dess Rhon-kritiska journalister, 1988 – å andra sidan har han till sist lyckats med att skapa något som faktiskt har förbättrat Tijuanas image.

För några år sedan var det så vanligt med kidnappningar att Tijuana hade förlorat mer än hälften av sin turism. Idag beräknas drygt 5000 amerikanska medborgare korsa gränsen varje gång Xolos har hemmamatch.

De vill se miraklet med egna ögon. De vill ta del av ett av hela 2000-talets allra mest otroliga idrottsfenomen.

Xolos kom från ingenstans och erövrade den mexikanska fotbollstronen. Och inte stannade de där. När de skulle debutera i Copa Libertadores lottades de mot självaste världsmästarna, Corinthians från Brasilien. De besegrade dem, och gick vidare ur gruppen.

I natt spelar de avgörande åttondelsfinal mot en annan av de klassiska brasilianska bjässarna, Palmeiras. Xolos har inte ens existerat i sju år – men den här våren har de faktiskt en realistisk chans att bli sydamerikanska mästare.

Jorge Hank Rhon följer spektaklet från läktaren, ikädd sin alldeles speciella fotbollsväst. Den är gjord av skinnet från de där hårlösa hundarna han döpt klubben efter.

/Erik Niva

Ett sista slutminutsmål av en av hans tyngsta värvningar, en sista stilla seger till hans ära.

– You’re getting sacked in the morning, sjöng bortasektionen just som Michu gjort 1–1, men det här var ju inte deras party.

Vi kommer att skriva mycket om Alexander Chapman Ferguson, vi kommer att göra det länge. Vi kommer att skriva om den naturliga fortsättningen med Moyes, om vad det betyder att Manchester United inte gjorde mer än att gå över Clyde efter vatten.

Men var sak har sin tid. Ikväll gör vi som de gjort på Old Trafford, och lämnar över ordet till Alex Ferguson själv. Om han själv fick bestämma så hade ju Manchester Uniteds klubbhymn varit en sång som förklarat exakt varför han stått där han stått och står där han står.

Längs med hela Stretford End hänger ju en banderoll med texten The Impossible Dream.

Det var Andy Williams som sjöng den. Det är Alex Ferguson som levt den. Ta ra, Fergie.

To dream the impossible dream
To fight the unbeatable foe
To bear with unbearable sorrow
To run where the brave dare not go

To right the unrightable wrong
To be better far than you are
To try when your arms are too weary
To reach the unreachable star

This is my quest, to follow that star
No matter how hopeless, no matter how far
To be willing to give when there’s no more to give
To be willing to die so that honor and justice may live

And I know if I’ll only be true to this glorious quest
That my heart will lie peaceful and calm when I’m laid to my rest

And the world will be better for this
That one man scorned and covered with scars
Still strove with his last ounce of courage
To reach the unreachable star

/Simon Bank

Nä, man lär sig kanske inte något nytt varje dag nuförtiden, men det finns fortfarande lektioner kvar på läroplanen där fotbollssporten smälter samman med sin omvärld.

För några veckor sedan åkte jag taxi här i Stockholm. Chauffören ville prata fotboll, och det visade sig att han kom från Azerbajdzjan.
– Jaha, håller du på Neftji Baku, försökte jag, och hänvisade till det jag trodde var den största och mest populära klubben i Azerbajdzjan.

Det gjorde han inte – och snabbt insåg jag hur ofantligt lite jag visste om både Azerbajdzjan och fotbollen som spelas där.

Tydligen är det en minoritet av de etniska azererna om faktiskt bor i den självständiga republiken Azerbajdzjan. Betydligt fler håller till i det som officiellt sett är nordvästra Iran, men som azererna själva refererar till som södra Azerbajdzjan.

Där finns också fotbollsklubben Tractor Sazi, en institution som fungerar som ett landslag för uppemot 25 miljoner azerer i Iran. Själva gillar de att dra paralleller till FC Barcelona, och klubbens betydelse för den katalanska saken under Franco-tiden.

Många av azererna i Iran upplever sig som kraftigt diskriminerade av regimen i Teheran. Deras kultur marginaliseras mer och mer, och deras språk lärs inte ut i skolorna. Istället är det på Tractor Sazis hemmaarena i Tabriz som man sjunger självständighetssånger på det azeriska. Det är där man protesterar mot dräneringen av områdets stora sjö, och det är där man hänger upp banderoller som gör gällande att: ”South Azerbayjan is not Iran”.

Naturligtvis har inte det här obemärkt passerat förbi i ett Iran där både grannarna och säkerhetsstyrkorna vet vilka tv-program du tittar på och vilka internetsidor du surfar på. Numera innebär nästan varje match mellan Tractor Sazi och de stora Teheran-klubbarna konfrontationer mellan politiskt motiverade supportrar och regimtrogna milismän.

Flera fans har dött i bråken, dussintals har fängslats. Senast i december klädde hundratals Tractor Sazi-supportrar av sig bar överkropp för att demonstrera mot den uteblivna hjälpen till regionens jordbävningsoffer när klubben spelade mot Persepolis på nationalarenan Azadi i Teheran. Det blev startskottet för en serie intensiva kravaller som blev bland de blodigaste hittills.

I morgon är det dags för returmatchen. Tractor Sazi tar emot de mäktiga gästerna från Persepolis i den sista omgången av den iranska ligan. Sisådär 75 000 åskådare kommer att pressa sig in på Yadegar-e-Emam-stadion i Tabriz. ”Yurdumzun iftikharisan, Azhar elinin qahramanisan”, kommer de att skandera på sitt säregna tungomål. ”Ni är vårt lands stolthet, det azeriska folkets hjältar”. Tractor Sazi är en väldigt stor klubb, med en ännu större betydelse. Nu spelar de både för en direktplats till asiatiska Champions League och en större autonomi för sin region och sitt folk.

Jag begär verkligen inte att ni ska titta på den matchen, men jag tyckte att det ändå kunde vara roligt att veta att den spelades.

Själv hade jag inte minsta aning om att den här klubben existerade, och än mindre visste jag vad de representerade. Jag känner mig faktiskt tacksam över att ha fått lära mig det.

/Erik Niva

Första maj under fanorna.

De här är förstås inte bara röda, de är blå och gula också, men jag klagar inte. Barcelona tar emot med strålande sol, sjutton snälla grader och en match som blir antingen en bekräftelse på bayersk överlägsenhet eller ett messimirakel.

Och hur laddar man för det?
Tja, vad sägs om skärningspunkten mellan personligt politiskt och primalt hat?
Fint, då säger vi så.

Det var någon gång där på hösten 2010 som jag märkte att mitt sätt att se på vissa fotbollsfenomen hade flyttat sig, rört sig i grunden. Jag har levt mitt liv som allierad till tanken att det finaste med fotboll är att det finns många sätt att vinna på, att den som är lite smartare kan slå den som är lite bättre, och att den svagare kan slå den starkare.

Som en följd av det hade jag alltid haft svårt för dogmatiker med näsan i vädret. Jag hade svårt för holländarnas arrogans, tyckte inte om de som tyckte att de liksom var… bättre än alla andra, att deras fotboll var finare än alla andras. De förlorade ju.

Men den där hösten hände något. Tyckte jag inte plötsligt att Cruijff hade rätt när han kritiserade van Marwijks cyniska fotboll? Kände jag inte att hjärtat slog hårdare när Xavi sa ”jag säger inte att vår fotboll är bättre men…” och menade ”jag säger att vår fotboll är bättre”?

Det var inte de som erbjöd något annat. Det var jag som hade behov av något annat. Det var världen som hade blivit något annat.

Om jag ska förenkla det: Jag ville ha ideologier. När hela samhället tunnades ut till att handla om det allra minsta och futtigaste (”sälja ut fackföreningsrörelsen? Tja, ge mig en tusenlapp extra så…”, ”sälja ut skola och vård? Ja, det får väl folk bestämma själva”) och alla värden verkade utbytbara mot varandra så fanns det något trösterikt i de dogmatiker som stod till buds.

Cruijff stod upp för absoluta värden. Xavi gjorde det också. När hela världen varit inriktad på och övertygad om att framtidens fotboll tillhörde lag som spelade 4-5-1 med defensiv balans, fysiska Drogba-jättar och en ensam targetman längst fram – så bestämde de sig för att fabriksodla fram små knattar med doktorat i geometri i la Masía. Där vi alla accepterat maximet att ”allt kan hända i fotboll” så bestämde de sig för att försöka kontrollera den in absurdum, att inte ens låna ut bollen.

Där är bakgrunden.

Tre år senare har jag åkt till Barcelona för hundrade gången, och nu sitter jag på en balkong med en vacker liten italiensk bok med en titel och en ingång som jag antar är unik i fotbollshistorien:

Contro il Tiqui Taca – Come ho imparato a detestare il Barcellona. Mot tiqui-tacan – så lärde jag mig avsky Barcelona.

Michele Dalai har skrivit den, med lätt handlag och mycket humor, och han sammanfattar i stort hela den motrörelse som svept över Europa de senaste åren. Hatet mot Barça, mot duktigheten och filmandet och den tråkiga, evighetsendimensionella fotbollen.

”Jag avskyr Barcelona. En fotbollsvän kan inte göra annat än att avsky Barcelona” skriver Dalai, i en bok han sorterar in i genren rosicata in prosa, en skriven attack mot övermakten. Det finns inget jag är tröttare på än tonårströtta angrepp på ett Barcelona som fuskar och är tråkiga, men en bok är en bok. Han är inte den förste som hugger smart mot Barça (inte den andre heller…), men ambitionsnivån här gör den intressant, han har försökt formulera exakt vad det är som gör Barcelona till en fara (”ska vi lämna över en sådan här fotbollsvärld till våra barn?!”).

Dalai radar upp argument som vi hört hundra gånger förut, om Barcelonas politiska korrekthet, präktighet, om ”tiqui-tacan som massförstörelsevapen”, om lagets spel som ”det absolut sublima för den som älskar statistik”.

Kan man, frågar sig författaren, låta bli att förälska sig i Messi, den väluppfostrade och tyste, kanske till och med blyge, mästaren, som gör fantastiska mål och vinner alla individuella utmärkelser i universum och tillägnar dem till sitt lag?

Författarens svar:
Det kan man.

Jag har levt tillräckligt mycket i Italien för att förstå exakt vad det är som de har så svårt för med Barcelona. Klubben har, på gott och ont, varit allt vad italiensk fotboll inte varit de senaste åren. Ordningssamma, skötsamma, bäst i världen.

Om jag ska översätta Michele Dalai till något som är närmare oss:
Det som gör Barcelona vidrigt är deras svenskhet.

Jo, jag drar det hårt här, men det var Dalai som började. När han ska beskriva Barcelonas spelidé så håller han med om att deras spel är som musik – och så exemplifierar han med den mest endimensionellt debila musik du kan tänka dig. Dels Bebes K.I.E.R.E.M.E. Dels en svensk gitarrist.

Barça är, skriver Dalai, ”som ett solo av Yngwie Malmsteen, en tekniskt begåvad gitarrist som riskerade att på egen hand utplåna rockmusiken och dess förgreningar”. Tekniskt skicklig musik som says nothing to me about my life.

För några år sedan berättade min allra bästa polare om en intervju som gjorts med någon i familjen Bottega, ni vet de där som ligger bakom Veneto-grappan Alexander, som är världens mest sålda, den som ni ser i vackra flaskor i tax-free-butikerna. Vad var hemligheten bakom succén, undrades det.

– Vi gör grappa för människor som inte tycker om grappa.

Dalai skriver samma sak om FC Barcelona. Fast han använder inte grappa som analogi. Han använder Ikea.

Barcelona är säljbart eftersom de inkarnerar Ikea-idén i fotbollen: de förstås av alla som inte förstår ett skit om fotboll, de älskas av alla som inte älskar fotboll.

Ja, Barcelona är alltså i grunden ett själlöst, blodfattigt ordningsamt kollektivistiskt fotbollslag. Svenskt som Ikea, svenskt som Yngwie.

Fast vi kan förstås bryta den bilden om vi vill. Det finns ett enda kapitel i Contro il Tiqui Taca som handlar om en enskild spelares revolt mot präktigheten. Och han är ju också svensk. Kapitlet heter Lo strano caso di Zlatan Ibrahimovic e la maglia baciata troppo in frena. Det underliga fallet med Zlatan Ibrahimovic och den för tidigt kyssta tröjan.

”Zlatan är Messis exakta motsats” skriver Dalai, och jag ska inte trötta ut er med saker ni redan vet allt om.

Snart sagt alla argument som vänds mot Barcelona kan också vara argument för dem. Ni vet det också. Nu sitter jag hur som helst med en utläst bok och ett par timmar kvar till en match som förmodligen kommer att sätta i alla fall ett komma efter den där perioden då vi inte kunde påstå något annat än att världens mest framgångsrika fotboll spelades just här.

Cruijff, Xavi och Messi gav oss i alla fall något att förhålla sig till. Michele Dalais bok inleds med två citat som står som motto för hela hans protest.

Det första, från Bertrand Russell:
De ståndpunkter som försvaras med passion är alltid de som saknar en god grund; passionen är själva måttet på innehavarens brist på rationell övertygelse.

Det andra, från José Mourinho:
Por qué?

Första maj, vinden i fanorna. Nu går vi på fotboll.

/Simon Bank

Det är en av mina absoluta favoriter bland tidernas fotbollsfiranden.

11 december 1985, retur i Uefa-cupens åttondelsfinal. Real Madrid hade varit uppe i västra Tyskland och förlorat den första matchen med 5-1, och behövde alltså besegra Borussia Mönchengladbach med 4-0 på Bernabéu. De gjorde precis det, efter ett avgörande mål i den sista matchminuten av Santillana. Omedelbart efter segermålet gjorde Real Madrid ett fördröjande byte, tog ut högeryttern Juanito.

Såhär tog sig Juanito an sin promenad till sidlinjen.

Han hade inte gjort det avgörande målet, eller något annat mål heller för den delen. Han var bara så förbaskat lycklig för att hans Real Madrid tagit sig vidare. Och så ser den ut i praktiken, den omtalade och legendomsusade ”Espíritu de Juanito”.

Ända sedan Florentino Pérez blev klubbpresident har han ägnat all sin energi åt att försöka skapa en 2000-talsversion av det Real Madrid han själv växte upp med på 1950-talet. Det mest glamourösa, mest stjärnspäckade fotbollslaget på planeten and beyond. Det Real Madrid som numera kommit att kallas för ”Los Galácticos”.

Det glänsande och det glittrande är ofrånkomligen också en viktig del av den här klubbens historiska identitet, men det är inte den enda.

När de äldre och mer erfarna fansen pratar om ”El Madridismo” är den beslutsamma viljan att nå segrar genom svett, slit och uppoffringar en minst lika betydelsefull komponent. Förmågan att vinna till varje pris, mot alla odds, och att inte nödvändigtvis bara förlita sig på talang.

Oavsett hur man nu viktar de olika beståndsdelarna i klubbsjälen tenderar man i alla fall vara överens om vem som förkroppsligar dem allra bäst. Juanito var en målfarlig ytter, precis som Cristiano Ronaldo. Han hade sjuan på ryggen, precis som Raúl. Men framförallt så var han beredd att göra precis allt för att vinna matcher åt Real Madrid, som Camacho, Hierro eller – om man nu vill vara sådan – Pepe.

När Juanito spelade för Real Madrid spelade det ingen som helst roll hur hopplöst utgångsläget var – med sin energi, sin hänsynslöshet och sitt hjärta såg han till att baxa sitt lag till framgång ändå.

I april 1985 förlorade Real Madrid den första Uefa cup-semin mot Inter med 2-0 på San Siro. På vägen av plan vände sig Juanito mot några av motståndarspelarna och väste på någon sorts hybrid mellan spanska och italienska: ”Noventa minuti en el Bernabéu son molto longo”. 90 minuter på Bernabéu är väldigt långt.

Han hade fog för sina ord. Real Madrid var mitt uppe i en historisk era av vändningar, remontadas. I Europacupkvarten 1980 föll de med 2-0 mot Celtic uppe i Skottland, men returen på Bernabéu vann de med 3-0. 169 centimeter Juanito nickade in det avgörande målet i den 86:e minuten. Två omgångar före semifinalen hade de vänt ett 3-0-underläge mot Anderlecht genom en 6-1-seger hemma – och naturligtvis klarade de även av den utlovade upphämtningen mot Inter. Två år i rad, dessutom. I Europacupsemin 1986 föll de med 3-1 på San Siro. Men på Bernabéu? 5-1 till Real Madrid.

Sommaren 1987 såldes Juanito till Málaga, men i sinnet lämnade han aldrig någonsin sitt älskade Real Madrid. Han fortsatte komma till Bernabéu för hemmamatcherna, och var såklart där den 1 april 1992, när det var dags för Uefa cup-kvart mot Torino. Efter att ha firat segern tillsammans med spelarna satte han sig i bilen för att köra ner till den spanska sydkusten, men vid en liten stad i Toledo krockade den med en portugisisk lastbil. Juanito avled omedelbart. Han blev 37 år.

Vad står egentligen din klubb för? Vilka värden utgår den ifrån? De senaste åren har Real Madrid haft betydligt svårare att svara på den sortens frågor jämfört med till exempel Barcelona. Men de som har varit med har i alla fall alltid haft en självklar sak att referera till: Real Madrid är Juanitos klubb, de som visserligen bär de vitaste tröjorna, men som inte är det minsta rädda för att smutsa ner dem. Klubben som alltid hittar en väg att vinna. Så fort de hamnat i en svår situation har det alltid refererats till ”Espíritu de Juanito”, Juantios anda.

Ända sedan 1992 har fansen på Bernabéu alltid skanderat ”Illa, illa, illa – Juanito Maravilla” i samma ögonblick som arenaklockan slår över till den sjunde matchminuten. De kommer att göra det ikväll också – bara ännu högre och längre än vanligt.

/Erik Niva

Tillbaka i München för tredje gången på sex veckor, och den här gången känns det verkligen som en sån här dag då hela världen kretsar runt en och samma fotbollsstad.

Och just därför: Lite extra stor anledning att tänka på dem som inte kan vara här, som inte kan vara med.

Fyra år har gått sedan Bayern München och Barcelona senast möttes i Champions League. Den gången var det fråga om en regelrätt överkörning. Barcelona gjorde fyra mål under första halvleken av förstamötet på Camp Nou. Vid varje baklängesmål hamnade en vilsen brasseback på efterkälken.

Killen hette Breno, och hade kommit till Tyskland ett drygt år tidigare. Han gjorde sin första träning med Bayern München i januari 2008, och det var så kallt att han fick muskelproblem och var tvungen att avbryta passet efter en halvtimme.

Breno hade nyss fyllt 18 år då. Uli Hoeness pratade om hur Bayern München värvat världens nästa storback. I själva verket hade de köpt en ung pojke som hamnat väldigt långt hemifrån.

De första månaderna i Tyskland bodde Breno på hotell tillsammans med sina föräldrar. Han var oerfaren och outbildad, och kände att han behövde dem. Sedan blev det problem med visumen, och utan att Breno någonsin riktigt förstod varför blev han tvungen att välja mellan att ha kvar sina föräldrar och sin fru i landet.

I samband med att han skrev på för Bayern München hade Reno träffat Renata, en 14 år äldre kvinna med två barn från ett tidigare äktenskap. Tillsammans flyttade de nu in i en stor villa i den välmående förorten Grünwald, där de rika och berömda stängt in sig bakom murar och gallergrindar.

Det var tänkt att bli hans hem, men det blev hans fängelse. Framförallt blev det hemmet som kom att skicka honom i fängelse.

Klockan var nästan fyra på morgonen en onsdag i mars 2011 då Breno tog upp sin telefon och skickade ut ett meddelande på Twitter.
– Jag ber om ursäkt till alla som stått bakom mig.
Några timmar tidigare hade han gjort ett grovt misstag i den sista minuten av Champions League-åttondelen mot Inter, ett misstag som gjorde så att Goran Pandev gjorde mål och Bayern München åkte ur turneringen. Det var ytterligare en smäll mot en verklighet som helt enkelt inte fungerade. Breno hade inte kommit in i sitt nya liv, vare sig på eller utanför planen. Han hade varit både petad och långtidsskadad, och mest blivit sittande själv i det stora huset i Grünwald. Hans enda vänner var de brasilianska lagkamraterna, Rafina och Luiz Gustavo. Någon tyska pratade han fortfarande inte, och eftersom han saknade körkort var han i stort sett aldrig hemifrån.

Mindre än en månad efter besvikelsen mot Inter kom sedan nästa motgång. Breno hade ganska nyligen kommit tillbaka från en korsbandsskada som hållit honom borta från planen i drygt sex månader. Nu skadade han samma knä igen. Ny operation. Ny konvalescens på uppemot ett halvår. Den här gången hade inte Breno den mentala styrkan för att orka med det. Han kände att den här tyska motorvägen hade börjat nå sin ände. Han ville hem, och återvände till Twitter för att kommunicera det.
– Jag tror att det är dags att återvända till världens bästa lag, São Paulo.
Några veckor senare meddelade dock brassen nedstämt.
– Jag har just fått nyheterna som jag nu delar med er. Bayern kommer inte att släppa mig.

Den 19 september 2011 blev dagen då allt tog slut. På morgonen hade Breno tid hos lagläkaren, och hoppade få höra att knät var ihopläkt. Beskedet blev det motsatta. Vätskesamlingar i knät hade gjort så att det hade svullnat upp, en ny operation skulle krävas. Breno kom tillbaka till huset i Grünwald vid lunch. Han började omedelbart dricka. Öl, portvin, whiskey…

Senare samma kväll hade situationen spårat ur fullständigt. Breno hade druckit sig igenom dagen, och dessutom proppat sig full med sömntabletter han fått med sig från Bayern Münchens klubbapotek. Han var på gränsen till okontaktbar, hade psykotiska hallucinationer. Både hans lagkamrat Rafinha och hans agent hade kommit till huset för att försöka prata med honom, men ingen lyckades nå fram till Breno. Ena stunden skulle han in till stan för att gå på Oktoberfest, nästa ögonblick beväpnade han sig med kniv för att göra upp med polisen. Han hade fått för sig att han var övervakad och förföljd.

Hans fru Renata försökte hålla kvar honom i huset, men till sist hoppade Breno ut från badrumsfönstret på andra våningen. Fallet var på nästan fyra meter, men han reste sig upp med kniven i näven och raglade ut på gatan. Då tog Renata familjens tre barn, packade ihop lite saker och åkte iväg med bilen. Men de hade bara hunnit några kvarter då de såg lågorna.

När Renata återvände till huset var det redan övertänt. Hon skrek att brandmännen behövde gå in för att rädda hennes make, men de skakade på sina huvuden. Fanns det någon därinne var han redan död. I 20 minuter grät Renata – sedan berättade en polis att de förmodligen hade hittat Breno.

Skräckslagna grannar hade ringt polisen, berättat om hur en förvirrad man med bara fötter och bar överkropp sprungit omkring och skrikit i deras porttelefoner. De hade haft svårt att förstå honom, hans sluddriga meningar på bruten och ofullständig tyska. ”Feuer. Hilfe. Brauche Hilfe”. Ingen hade släppt in honom.

Efter en omfattande polisutredning dömdes Breno förra sommaren till fängelse i tre år och nio månader för mordbrand. Rätten ansåg att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han hade använt bensin eller alkohol för att accelerera eldar han tänt på tre olika håll i huset. Breno kom aldrig med något regelrätt erkännande, men överklagade inte heller domen.
– Jag vill be om ursäkt för den kvällen. Jag har inte varit någon god förebild för min fru och mina barn, men jag är en person som tror på gud, och jag tackar honom för att han har skyddat min familj.

Stadelheimer-fängelset ligger strax söder om centrala München. Fångarna där har rätt till en halvtimmes övervakade besök varannan vecka, och en timmes friskvård om dagen. De flesta av dem ägnar huvuddelen av dagen åt att jobba i tvätteriet.

Allianz Arena ligger drygt en och en halv mil norrut. Där spelar Bayern München semifinal i Champions League om några timmar. Det var tänkt att Breno skulle vara där, men nu sitter han där han sitter istället. Cellen han delar med två spanjorer är inte så värst stor, men det finns i alla fall en tv där.

Kanske han kan se matchen på den.

/Erik Niva

Mario Götze-bomben smällde i natt, Robert Lewandowski-puffen kan explodera i sommar.
FC Bayern köper kvalitén ur en konkurrent, men man ska ha klart för sig att de gjort det här förut.
Nitton gånger.
Hur ser du till att relativt ohotad behålla hegemonin i en av världens bästa fotbollsligor över två decenniers modern fotbollsmarknad?
Jo, allt du behöver är kunskap, erfarenhet, publikunderlag och rejäla muskler.
Ja, och en krigskassa på två miljarder kronor då.

Mario Götzes skymningsövergång kommer förstås oerhört överraskande eftersom den kommer just nu, just den här veckan. Men själva fenomenet, att Bayern München köper en direkt konkurrents allra mest värderade och älskade ägodel, är inte överraskande alls.

Det är ju så sydstjärnan FC Bayern jobbar. Det är så de alltid jobbat.

I vår har giftpilarna farit flitigt mellan Westfalen och Bayern. BVB-basen Hans-Joachim Watzke anklagade FCB för att plagiera Dortmunds spelsätt, men fick backa – bara för att nu se Bayern plocka åt sig själva kugghjulet i Dortmund-maskinen. Bayerns korvmagnat Uli Hoeness var i dagarna ute och beklagade sig över den bristande konkurrensen i Bundesliga, han sa att den hotar ligan på sikt – bara för att med andra handen dela ut ett tungt solar plexus-slag till den enda konkurrerande klubben.

Ikväll spelar Bayern mot Barça. Pep Guardiola kommer att se på, samtidigt som han funderar över hur hans första värvning ska fasas in i det där lagbygget. Götze-köpet är en markering av en marknadsledare, som förmodligen stärker Bayern redan nu. Hur den påverkar BVB får vi se imorgon.

I Frankrike har det redan börjat gnisslas om att alla de där PSG-pengarna som man hoppades skulle sippra ner till resten av Ligue 1 istället gått till att handla spelare i Italien. I Tyskland har man alltid kunnat trösta sig med att Bayern-pengarna i alla fall stannat i den tyska fotbollen.

Dortmund får 37 miljoner euro för Götze, Bayern får ett litet spelgeni som för dem ett steg närmare Barcelona.

Det man kan konstatera är att Bayerns transfermodell, att se andra klubbar närma sig och plocka deras nyckelspelare när de kommit för nära, blivit dyrare med åren, och att det finns något ligaekonomiskt positivt med den. Förr brukade de pincettplocka prisvärda spelare som passade in i spelmodellen – de senaste tio åren har de gått rakt på topphyllorna i affären, och betalat därefter.

Förändringen i strategi har kostat mer, men den har varit värd det.

Medan vi funderar på framtiden, den ikväll och imorgon och nästa säsong, kan vi roa oss med att titta närmare på historien. Sedan 1992 har Bayern köpt tjugo spelare från klubbar som vi kan betrakta som direkta toppkonkurrenter.

Några av dem är värda att titta lite närmare på.

1992:
Thomas Helmer, mittback, Dortmund. 3,75 miljoner euro.
(BVB var ligatvåa säsongen före, Helmer en absolut nyckelspelare. Genom en skuggövergång via Lyon hamnade han i Bayern, en affär så infekterad att den hotade sammanhållningen i landslaget. Helmer blev en stor Bayern-idol, och vann sju stora titlar med klubben)

1993:
Marcel Witeczek, mittfältare, Kaiserslautern. 2,5 miljoner euro.
1995:
Ciriaco Sforza, mittfältare, Kaiserslautern. 3,3 miljoner euro.
Andy Herzog, mittfältare, Werder Bremen. 2,5 miljoner euro.
Thomas Struntz, mittfältare, Stuttgart. 2,5 miljoner euro.
1996:
Mario Basler, högerytter, Werder Bremen. 4,1 miljoner euro.
Markus Münch, vänsterback, Bayer Leverkusen. 1,3 miljoner euro.
2000:
Ciriaco Sforza, mittfältare, Kaiserslautern. 2,3 miljoner euro.
2001:
Robert Kovac, mittback, Bayer Leverkusen. 8,25 miljoner euro.
Niko Kovac, mittfältare, Hamburg. 5,5 miljoner euro.
2002:
Zé Roberto, mittfältare, Bayer Leverkusen. 12 miljoner euro.
Michael Ballack, mittfältare, Bayer Leverkusen. 6 miljoner euro.
(Leverkusen blev ökänt som Neverkusen när de tog en trippel i nästan-vinster: Tvåa i Bundesliga, tvåa i cupen, tvåa i Champions League – och, i Ballacks fall, tvåa i VM. Säsongen var Bayerns första pokallösa på sju år, och de agerade genom att köpa sig ett helt nytt mittfält. 2003 var de tillbaka på tronen igen. Leverkusen? De räddade nytt kontrakt med ett nödrop)

2004:
Lúcio, mittback, Bayer Leverkusen. 12 miljoner euro.
Torsten Frings, mittfältare, Dortmund. 9,25 miljoner kronor.
2005:
Valérien Ismaël, mittback, Werder Bremen. 8,5 miljoner euro.
2006:
Daniel van Buyten, mittback, Hamburg. 8 miljoner euro.
2007:
Miroslav Klose, anfallare, Werder Bremen. 15 miljoner euro.
(Klose vann skytteligan 2006 och ledde Bremen till en andraplats bakom FCB, samma sommar vann han skytteligan i VM, och en långsam och krånglig transfercirkus trummade igång. Publiken på Weserstadion vände sig mot Klose när Bayern-ryktena surrade som mest, och till slut bekräftades farhågorna. Klose lämnade, och gick till ett Bayern som slutat på en hemsk fjärdeplats i ligan. Klose debuterade i en 4–1-vinst i ligacupen mot… Werder Bremen. Bayern tog tillbaka ligatiteln, elva poäng före Bremen)

2009:
Mario Gómez, anfallare, Stuttgart. 30 miljoner euro.
(24 Gómez-mål ledde Stuttgart till tredjeplatsen i ligan, tre poäng efter Bayern. Det tog tid för honom att hitta hem i sin nya miljö, men laget fungerade fint och vann tillbaka ligatiteln. Stuttgart fick problem med målskyttet och rasade till en sjätteplats)

2011:
Manuel Neuer, målvakt, Schalke. 22 miljoner euro.
(Lagkapten, klubbikon, hatad i München och älskad i Gelsenkirchen – inte skulle väl tysk fotbolls näste stormålvakt kunna lämna Schalke? Jodå. Neuer vann cupen med Schalke, men på paraden fick han en örfil av en av lagets egna supportrar. När han kom till Bayern möttes han av hatbanderoller och krav som måste följas för att han någonsin skulle accepteras av München-fansen. I år har han släppt in fjorton mål på 30 ligamatcher)

2013:
Mario Götze, mittfältare, Dortmund. 37 miljoner euro.

/Simon Bank

Ni märker att det dröjt lite med uppdateringarna? Ni efterlyser lite högre frekvens i inläggsfabriken?

Jo, men det händer att bloggandet hamnar i kläm mellan plikter och inspirationsbrist. Det händer också att det lossnar med en smäll. Det här är en måndag på tåg (apropå verkligen inget alls: i morse blixtmindes jag min första medvetna tågresa, besvikelsen när jag märkte att tåget inte sa ”tut-tut”. Om SJ läser det här: Tågen borde tuta mycket mer), och det är också en måndag då det finns så mycket att skriva om att det brinner i fingrarna.

En matig Luis Suarez-bakgrund? Ett stycke sorgeskrift om Sporting? En listgenomgång av Europas mest misskötta klubbar? Uli Hoeness korvar?

Jag har faktiskt lust på hela kakan, men tiden har sina begränsningar (inte ens Cyril Rool hinner bli utvisad mer än en gång per match, och – just det – dessutom har jag varit inkallad på kvartssamtal hos den förträfflige Anders Cedhamre) så jag får välja det som helt enkelt inte kan vänta.

Sainté har ju precis kommit hem med en pokal. Trettiotvå års ökenvandring har ju precis tagit slut.

Det finns så väldigt många trådar att dra i för den som vill förklara vad det betyder. Som med alla stora händelser så väller de små berättelserna in från alla håll. Sly Stallone-kopian Christophe Galtiers tränarjacka, den som han fått av sin fru? Galtier som tillägnar titeln till mamma, på hennes födelsedag? Alla de gamla storspelarna på läktaren? President Romeyer, som cyklat de 40 milen från Loire-dalen till Paris inför finalen? Brandaos osannolika ligacupfacit? Ruffiers evighetsnolla?

Allt värt att skriva om.

Men ska jag göra ett ärligt försök att närma mig djupet av en trettioårig längtan så vill jag berätta om en holländare som var snyggast i världen.
•••
•••
En regnig dag på Rivieran började jag glädjeskissa på ett lite överambitiöst projekt. Jag tänkte lista de estetiskt bästa fotbollslagen genom tiderna, men hann inte längre än till plats ett.

Där satte jag Saint-Étiennes lag, upplagan från åren där 70-tal blev 80-tal.

En liten gruvstad nere i Loire-dalen samlade en fransk akademi av fotbollshjärnor (Aimé Jacquet, Michel Platini, Jacques Santini), en på alla sätt driven president som hette Roger Rocher gav gruvknegarna och hemmafruarna, de unga och gamla, en fotbollsklubb som kunde mäta sig med världens allra bästa. Han, l’homme à la pipe, mannen med pipan, tog dem från mörkret till en europacupfinal mot Bayern München, innan han till slut tog dem tillbaka till mörkret igen.

På Le Chaudrons läktare stod jobbarna och ungdomarna som sjöng lika högt som några andra i Europa. Nere på planen stod hjältar från en annan värld, med en annan doft.

De såg ut som Platini. Le Génie.

De såg ut som Dominique Rochetau. Le Communiste.

De såg, framför allt, ut som John Nicholaas Rep från Zaandam i norra Nederländerna. Le Playboy.

Johnny Rep är en hjälte från tiden då fotbollen brakade rakt in i popkulturen. En rockstjärna, en anfallare med vackert ansikte och långt hår. En George Best från ett kalvinistiskt kulturklimat.

Rep var pojkgeniet som egentligen aldrig var så noga med att hamna i Ajax, men gjorde det ändå. Han bråkade med Cruijff och stängdes av en månad av spelarrådet (det säger så mycket om Cruijff och Ajax), men han vräkte in mål, avgjorde ligor och gjorde Ajax till europamästare. Han gjorde sju mål – flest av alla – för Holland i VM-slutspelen på 70-talet, och han var en av huvudpersonerna i den mest talande fotbollssekvens som existerar i nederländsk fotbollshistoria: Matchöppningen i VM-finalen 1974, den som visar både varför de var bäst i världen och varför de aldrig blev bäst i världen.

En minut, sjutton passningar, åtta inblandade spelare, Cruijff som dyker in i straffområdet, Uli Hoeness som fäller honom inför ett fullsatt Olympiastadion, 1–0 på straff utan att Västtyskland rört bollen.

– Vi ville förlöjliga tyskarna. Vi tänkte inte på det, men vi gjorde det, med alla de där passningarna. Vi glömde att göra 2–0. När du ser bilderna från matchen ser du hur tyskarna blir argare och argare. Det var vårt eget fel. Det hade varit mycket bättre om Västtyskland gjort 1–0 i första minuten.

Johnny Rep var en modern högerytter, fri att vandra inåt i planen för att dribbla eller göra mål. Han hamnade i Valencia, flackade vidare till Bastia och lyfte ön fem mil upp i luften, innan han tog sina blonda lockar och flyttade till Saint-Étienne.

Det var vad man gjorde i Frankrike då. Man flyttade till Sainté.

Roger Rocher hade sett sin klubb etablera sig på högsta europanivå, och hade inga tankar på att låta sakernas tillstånd förändras. Michael Platini ringdes in från Nancy, Johnny Rep från Korsika, Patrick Battiston från Metz.

Rep vårdade sitt rykte som playboy och popstjärna. Han levde drömmen och drömmarna levde om med honom. 1981 vann ASSE ligan igen, för nionde gången på sjutton år, och allt var för bra för att vara sant.

Och allt var för bra för att vara sant.
Under ett par veckor våren 1982 rasade hela bygget samman.

Den 15 maj åkte ASSE till Paris för att vinna sin sjunde cupfinal på tjugo år. Med trettio sekunder kvar av förlängningen leder de med 2–1 mot uppkomlingen, det nästan nyfödda fotbollslaget Paris Saint-Germain.

Allt är som det ska.

Men så landar bollen hos Dominique Rochetau, anfallaren som spelat åtta säsonger för Sainté men som gått till PSG. Han gör mål, Paris vinner på straffar, det är deras första titel någonsin, och två dagar efter finalen avgår Roger Rocher som president.

Han har betalat ut svarta löner till storstjärnorna, han har använt klubbens popularitet för att kunna göra svarta affärer för mer än tjugo miljoner francs. Enorma summor, en enorm skandal. Rocher döms flera år senare till tre års fängelse, och sitter av fyra månader som bruten 71-åring.Stjärnorna lämnar, ASSE åker ur, storhetstiden är död och begraven.

•••
•••
I Frankrike brukar det hävdas, inte helt utan fog, att alla som fyllt fyrtio håller på Saint-Étienne.

De minns ju 70-talet, de minns de sexton pokalerna som plockades hem. De minns Platoche, de minns mannen med pipan, och de minns Johnny Rep.

Men när guldgruvorna sinade så gick det som det gör. Lager efter lager av smuts och damm singlade ner över ASSE. Och för Johnny Rep gick det precis åt samma håll.

Han hade varit en holländsk George Best under de goda åren, och han fortsatte att vara det under de dåliga. Kvinnorna kom och gick, en skilsmässa kostade honom en förmögenhet, han tittade allt djupare i flaskan. Där flera av hans generationskamrater blev firade tränare missade han att ens ta examen i tränarkursen. Han flyttade runt, knullade runt, rumlade runt.

Jeane Manson, Playmate of the Month 1974. Johnny Rep, Playboy of the Years 1971-1983.

I Frankrike gav de ut en bok om honom ”Allez Johnny Rep, Feu Vert”, ”Framåt, Johnny Rep. Grönt ljus”. I Holland gav hans moderklubb ut en jubileumsbok till sin hundraårsdag utan att ens nämna hans namn.

– Jag hade stannat i Saint-Étienne om det inte vore för skatteproblemen jag fick. Det är ett så vackert område och jag hade så många vänner där. Hade kunnat leva där för alltid, berättade han i en intervju.

När 2012 blev 2013 summerade ASSE 32 år utan en enda pokal. Dagens lagkapten, Loïc Perrin, har spelat ett helt liv i klubben, han är född och uppväxt i Saint-Étienne. Den enda pokal han lyft fram tills i år var efter en final i Loire-mästerskapen när han var tretton år.

Men det här året har varit fint. Hela Europa har följt dundertalangen Aubameyang, brutalbrassen Brandão har lett anfallet, strulpellen Mollo har hittat en plats för sin fotbollskonst. ASSE har bara förlorat en enda match sedan nyår.

Det finns mängder av förklaringar till det, men är ni romantiker så såg ni ju tecknen redan i januari.

Det var då som en Hollands-registrerad husbil svängde in på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard. En 61-årig Johnny Rep hade kommit tillbaka. För att campa.

Min lejonmanade polare Bernard Lions knackade på och frågade vad han gjorde där.

Jo, förklarade Johnny, han tänkte dra runt i två månader och besöka sina gamla klubbar. Ta färjan till Korsika för att hedra sin avlidne Bastia-kompis Claude Papi, bila över till Valencia. Och återvända till Saint-Étienne.

Hur, frågade Bernard, är det möjligt att du är tvungen att sova i en husbil på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard?

– Jag har varit en stjärna, visst? En idol, berömd världen över, en femte Beatle, som George Best? Jag var en grym fotbollsspelare, ihop med Cruijff, Kempes, Platini. Jag var en spelare som älskade fotboll, som förstod den och klarade av både bra och dåliga matcher. Jag var allt. Jag var rik också… det är jag inte längre. Men jag lever bra. Min husbil är mitt slott, nu för tiden.

Är det inte chockerande att ingen från ASSE tar emot dig?
– Det är mitt eget fel. Jag har inget telefonnummer längre, och vågar inte störa dem. Jag kan ju inte stå kvar här kvällen före match, men klubben låter mig ställa bilen ute vid l’Étrat (träningsanläggningen). Och dom har erbjudit mig biljetter till matchen mot Bastia.

De pratade om vad han mindes och vad han ångrade (bara att han lämnade ASSE 1983, han borde stannat). De pratade om vad som varit, och de pratade om det som skulle bli.

Vet du att Saint-Étienne ska spela sin första final sedan du stack, att de är i final i ligacupen?
– Va? Det är otroligt! Det visar vilka berg och dalar den här klubben upplevt de senaste trettio åren.

Johnny Rep tog sin bil och åkte sin väg, men sedan dess har Sainté bara förlorat en match av nitton. I lördags åkte de till Paris för att spela cupfinal igen. För de flesta är ligacupen inte särskilt tung, men för den här klubben vägde den 32 år. 200 000 ansökte om de biljetter som ASSE tilldelats på Stade de France, de sista sextusen plåtarna gick åt på tre minuter. Det fanns supportrar som reste 3000 mil tur och retur för att se matchen.

Presidenten Bernard Caïazzo (jo, de har två presidenter, de är ensamma om det i Ligue 1) hade ett par biljetter över, men när han lovat ut dem upptäckte han att det fanns ett problem.

– Det är helt galet. Jag var tvungen att dra tillbaka en inbjudan från en kompis. Johnny Rep hade ingen biljett, jag måste ju ge en till honom.

När ASSE gick in på Stade de France i lördags gjorde de det inför 40 000 av sina egna fans. På hedersläktaren trängdes ikonerna från 70- och 80-talet. Brandão nickade in ett Aubam-inlägg, och den här gången fanns ingen Dominique Rocheteau som kunde stjäla pokalen i slutsekunderna. Rocheteau är hemma igen, sedan 2010 är han en av nyckelpersonerna i Saint-Étiennes verksamhet. När slutsignalen gick såg det ut så här på Place Jean Jaurès i Saint’Étienne.

Loïc Perrin föddes för sent, han kom till världen mitt emellan en Ligue 2-match mot Gueugnon och en Ligue 2-match mot Grenoble. Han har aldrig fått se sitt lag vinna något över huvud taget, men hans pappa har matat honom med gamla VHS-kasetter som visar de stora spelarna och de stora åren.

I går stod Perrin längst fram i en öppen buss när Saint-Étienne kom hem med sin första pokal på 32 år.

Johnny Rep föll när Saint-Étienne föll, han var tillbaka när de kom tillbaka.

Bernard Lions frågade honom om han hade velat att saker vore annorlunda, om han velat vara fotbollsspelare 2013.
– Jo, men bara för att fortfarande vara 20 år, inte för pengarna. Det finns inget bättre än att spela fotboll. Idag är jag gammal. Jag kan inte spela längre. Jag duger inte till något längre. Eller, jag kan fortfarande älska…

I Nederländerna blev han en tragisk figur, men det finns en plats där han alltid kommer att vara en ung man, med långt, blont hår. Den vackraste fotbollsspelaren av alla. Le Playboy. 

Ce soir c’est le tout premier match de la saison
(Ikväll är det säsongens allra första match)
Et Johnny Rep a les cheveux blonds
(Och Johnny Rep har sina blonda lockar)
45 000 personnes se tassent dans le Chaudron
(45 000 personer trycker ihop sig i le Chaudron)
Et Johnny Rep enlève son pantalon
(och Johnny Rep tar av sig sina byxor)

Un ange qui passe dans les vestiaires
(En ängel som går genom omklädningsrummet)
Et Johnny Rep enfile son maillot vert
(och Johnny Rep sätter på sin gröna tröja)
Ce soir la lune escorte les champions
(ikväll gör månen mästarna sällskap)
Et Johnny Rep affûte ses crampons
(och Johnny Rep vässar sina dobbar)

Ce soir la foule n’en peut plus de chanter
(Ikväll kan publiken inte göra annat än att sjunga)
Et Johnny Rep évite les croche-pieds
(och Johnny Rep undviker alla fällningar)
Ce soir c’est sûr on va voir trembler les filets
(ikväll kommer vi säkert att få nätet att darra)
Et Johnny Rep n’en peut plus de dribbler
(och Johnny Rep kan inte göra annat än att dribbla)

Ce soir on joue à la maison
(Ikväll spelar vi hemma)
Et Johnny Rep demande le ballon
(och Johnny Rep ber att få bollen)
Ce soir la pluie trempe les blousons
(ikväll blir jackorna dyngsura av regn)
Mais Johnny Rep a marqué c’est bon
(men Johnny Rep har gjort mål, det är fint)

/Simon Bank

Jo, jag vill väldigt gärna att ni rullar ner en bit och läser om Kévin Anin. Och jag vill väldigt gärna att den kommande halvtimmen går snabbt, så att jag får ge mig ut och se Elfsborg och IFK Göteborg göra upp i ett rivalmöte som betyder mer än på länge.

Men det jag helst av allt vill är att ni viker ett par minuter av den här dagen åt en historia om en annan sorts rivalitet.

Tjugofyra år har gått, idag ställde sig Evertons ordförande upp inför Anfield och höll ett tal.

Ni borde verkligen höra det.

/Simon Bank

En fin fotbollshelg kom och gick, och lämnade så många avtryck av intryck att det liksom väller över.

Vi pratade om AEK och AIK, om det gamla Millwall och det nya Vitesse, om Thatcher och Hillsborough (med fullkomlig respekt för de sörjande: Att be fotbollen hålla tysta minuter för Thatcher är, principiellt, som att be Soweto sörja P W Botha). Själv inledde jag min tjugonde säsong som senior på en avbytarbänk i division fyra på lördagen, och gick på Hammarby på söndagen.

När folk frågar om det här med supporterkultur brukar jag säga att det egentligen är väldigt enkelt. den inkluderande och öppna fankulturen är en av de vackraste, varmaste och mäktigaste manifestationer av demokrati och engagemang som vi över huvud taget har.

Igår sjöng elvatusen maniska för elva medelmåttiga på Söderstadion, unga och gamla rann genom Södermalm i den där supportermarschen för att gå på bollen igen, ett år till. Inne på arenan hölls en tyst minut för de hammarbyare som inte längre kan gå med. Det här – mobiliseringen, samlingen, känslan, saknaden, styrkan – finns i alla klubbar, men rent visuellt är supportermarschen från Södermalm den största Sverige har.

Där finns ett svar på vad vi har fotbollen till.

Jag tänkte inleda veckan med ett annat.

Jag vet ju att jag snuddat vid historien om Kévin Anin, både här och i andra sammanhang, men utan att riktigt berätta till punkt.

För inte särskilt längesen skrev jag om de psykologiska problemen som många professionella fotbollsspelare lider av, jag är medveten om att temat upprepas här. Men eftersom berättelsen om Kévin Anin är värd att berätta så kan vi ju lika gärna se till att få det gjort ordentligt.

Anin  har rötter i Martinique, men är född i Frankrike, i stökiga stadsdelen Mont-Gaillard i Le Havre. Föräldrarna skilde sig, han fick ta stort ansvar för familjen, och de som känner honom har vittnat om två egenskaper som stack ut.

Den ena var hans fysik. Han var duktig på fotboll, han blev distriktsmästare i Savate (en fransk variant av thaiboxning, där man bara använder fötter och händer, inte armbågar och knän).

Den andra var att han var känslig, på gränsen till överkänslig.

Han fick all hjälp han behövde för att utveckla sin begåvning. Han fick inte all den hjälp han behövde för att hantera sina brister.

Karriären tog fart. Han växte ifrån Le Havre, 23 år gammal värvades han av Sochaux, långt hemifrån.

Allt flöt på där också. Han inledde lovande och framstod som en av ligans största mittfältstalanger. Arsenal var intresserat. Visst, de såg att han hade problem med humöret – i en match mot Nice fick han två gula kort på en halvminut, i comebacken två veckor senare fick han rött kort direkt – men i det stora hela sågs han som en blivande storspelare.

Men allt var inte bra.

– Vad gör jag i den här världen, bland alla de här jävla idioterna?

– Man säger åt mig att jag ska strunta i allt som händer runtomkring i fotbollen, och koncentrera mig på det som händer på planen. En del klarar det, jag klarar det inte.

Kévin Anin trivdes inte. Inte med att vara hemifrån, inte med att bara ses som fotbollsspelare.

2011 försvann han spårlöst från Sochaux under en hel vecka, utan att tala om varför.

– Det där går över alla gränser, vi har inte hårt nåt från honom. Jag hoppas att inget allvarligt hänt, man vet ju aldrig, suckade dåvarande Sochaux-tränaren Mecha Bazdarevic.

I januari ifjol gav Sochaux upp hoppet. När Nice kom med ett bud (drygt 20 miljoner kronor) tvekade de inte en sekund att släppa honom. Kontraktet låg färdigt, möte var bokat, Anin skulle skriva på, bara en detalj återstod att lösa:

Kévin Anin kom inte till mötet. Han var hemma i Le Havre, hänvisade till privata skäl.

Sochaux var inte överraskat, Nice borde kanske sett det som ett tecken om vad som komma skulle.

– Jag är en krigare, jag ska kämpa och ge allt för att rädda klubben, lovade han.

Och han ljög inte. Precis som i Sochaux så inledde han starkt, vi som var på Stade du Ray såg en dynamo av en sort som Nice saknat. Le Gym hängde kvar, Anin såg fram mot en försäsong.

Han tränade duktigt, skötte sin sommaruppladdning, men med hösten kom problemen. Först var han skadad, sedan försvann han.

Under ett landslagsuppehåll i september var han helt enkelt borta. Nice hade träningar som vanligt, men Anin kom inte dit. De tränade igen, han kom inte då heller. Han skyllde på magproblem, på familjeproblem, gick under jorden. När de försökte nå honom kunde han svara med ett kort sms: ”Jag kommer imorgon”.

– Det är synd, sa tränaren Claude Puel till l’Équipe. För han har potential att gå riktigt långt.

Puel var rasande, han försökte inte ens dölja det.

– Han ska vara här på fredag igen. Vi har en del att reda ut.

Det såg ut som en alldeles för vanlig fransk fotbollsfars: Ung spelare får pengar, blir bortskämd, sölar bort sin talang, sorteras in i mytbildsfacket om förortsgangsters utan vett och hyfs.

Hur skulle klubben hantera honom?

Skulle de bötfälla? Skicka ner honom i amatörlaget? Stänga av honom? Sparka honom?

Fredagen kom och gick, helgen också, sedan gick OGC Nice ut med ett uttalande som visade att de inte tänkte slå mot Kévin Anin alls.

De tänkte ställa sig i hans ringhörna istället.

”Hans frånvaro de senaste dagarna kan inte förenklas till att handla om respektlös amatörmässighet gentemot klubb och lagkamrater. Spelaren har allvarliga personliga problem och arbetar just nu med dem tillsammans med sin familj. Han vet att han kan räkna med sin klubbs stöd för att ta sig igenom de här svårigheterna”.

Fanns det alltså plats för humanism, mitt i poängjakten?

”Han har tidigare anklagats för sitt uppförande, men Kévin Anin är långt ifrån den dålige grabb man målat ut honom som”.

Det dröjde fem månader innan Kévin Anin var tillbaka på en fotbollsplan. Klubb och tränare hade valt sin väg, och de tänkte inte köra för snabbt. Spelarna som fick frågor om honom svarade alla samma sak:

– Nej, jag har inget att säga om Kévin.

I november började han träna igen, i december hade han ett långt samtal med Claude Puel som förklarade att laget behövde honom och att han behövde göra något med sig själv, att fotbollen kunde vara en väg ut ur sjukdomen. I början av januari spelade Kévin Anin en halvtimma i en cupmatch i Metz.

– Vi tar det lite från dag till dag med honom, förklarade Claude Puel efter comebacken.

– Truppen har accepterat det, att han är med oss nu är också de andra spelarnas förtjänst. Det är en grabb med en extraordinär fysik, men framför allt vill jag att han ska må bra.

På träning såg lagkamraterna att något hänt. Didier Digard, lagkapten och barndomskompis till Anin, skrattade bara.

– När jag ser hur lättränad Kévin är funderar jag på om jag skulle kunna stämma mina föräldrar för mina gener.

I februari spelade han varenda sekund. Nice släppte in ett enda mål på fyra matcher, vann tre och spelade en oavgjord. Supportrarna utsåg Anin till månadens spelare.

I mars slog han sig ner med både Libération och France Football för att förklara sig. Vad var hans problem?

Det största? Att han börjat hata sporten han älskar.

Varför tröttnade han i Sochaux?

– Det var en massa historier kring mitt kontrakt, vid ett tillfälle sa jag till min agent att ”Karim, jag bryr mig inte ett skit. Kan lika gärna sluta med fotboll. Vad är det här för rövhåls-bransch?”.

Och i Nice?

– Grabbarna som hänger med dig bor hos dig, du ger dem mat, tvättar deras tvätt. När dom lärde känna mig hade jag inte en spänn, men när de får tillgång till grejer, genom dig, så går en säkring. Två personer har svikit mig. Hade det hänt mig om jag inte blivit fotbollsspelare? Inte en chans!

– Hemma i Le Havre diskuterade jag med mina nära hela tiden. Jag pratade öppet, jag såg att de förstod mig, och nästa dag förstod de mig inte längre. När du är fotbollsspelare – vem är du då?

I flera intervjuer de senaste åren har Kévin Anin pratat om hur svårt han har för hyckleriet kring fotbollen, hur jobbigt det är att bli sedd som spelare istället för människa. När han flytt har han varit hemma i Le Havre; hos mamma och mormor, med sina barndomsvänner.

Hela Frankrike kunde se att Nice tog en stor risk när de ställde sig bakom honom. Fotbollen är en plats för poäng och prestationer, inte för tvivel och tänkande. Kévin Anin har depressiva drag, han kommer att få nya bakslag och gamla problem, men han hade turen att hamna i en klubb som i alla fall försökte ge ett kompletterande svar på frågorna som maler i honom.

– Vem är jag?

– Du är Kévin. Du är en fin fotbollsspelare och en fin kille. Vi tror på dig, vi behöver dig, och vi vill att du ska må bra.

Det hade varit lätt att förstå om Nice skickat ut Anin i höstas, men de gjorde inte det och nu slåss de fullkomligt sensationellt om en plats i nästa års Champions League.

Förra helgen spelade de borta mot Toulouse och vann med 4–3 på matchens sista spark, i fjärde stopptidsminuten. Det var Kévin Anin som sparkade. I går tog Nice emot Sochaux, klubben som slutade tro på Anin, och vann med 3–0.

Kévin Anin var bäst på planen, idag togs han ut i veckans elva i l’Équipe.

/Simon Bank