Ett dygn har gått. Är det nu okej för er som inte håller på Barcelona att skriva om något som inte handlar om Clásicon? Söka en helt annan spelväg? Göra det som Yoann Gourcuff en gång kunde bättre än någon annan?

Under säsongen 2008-09 gjorde Yoann Gourcuff såhär. Och såhär. Och för den delen såhär. Han var nyckelspelaren som bar Bordeaux till sitt första ligaguld på ett årtionde, han var kreatören på väg att axla Zizous mantel i det franska landslaget.

2010 har han spelat ett 40-tal matcher för Bordeaux, Lyon och det franska landslaget. Han har bara vunnit ynkliga 30 procent av dem. Han har kostat Lyon rekordsumman 22 miljoner euro, men ligger just nu på en chockerande 151:a plats i L’Equipes betygsättning av spelarna i Ligue 1, med ett snitt på usla 4,73 av 10. Han påstås ha blivit utmobbad av de andra spelarna under VM-fiaskot, som kulminerade med att han blev utvisad mot Sydafrika. Han har blivit utvisslad vid återkomsten till Bordeaux.

Vad i hela skorstenen har hänt med en av hela världens mest lovande fotbollseleganter?

I Frankrike svallar givetvis dissektionsdebatten, och ett intressant inlägg i bloggen French Connection redogjorde häromdagen för bakgrunden. Den aspekt jag fastnat mest för är den om hur olika personer uppfattar Yoann Gourcuff som två totalt väsenskilda karaktärer.

Bland de som gillar honom är Gourcuff den perfekte fotbollstalangen, mönsterelven. Han är artig, välutbildad, elegant och estetisk. Han sitter på sitt lokala café på hörnet av Rue Jean-Jacques Rousseau, och enligt kyparen där ”läser han bara böcker, aldrig tidningar”.
– Varje dag kom han in en timme innan träningarna skulle börja och jobbade alltid hårt, säger Bordeauxs målvaktstränare Cédric Carrassso.

Bland de som ogillar honom är däremot Gourcuff bråkstaken, den stroppige ynglingen med attitydsproblem. Han är ”en konstig pojke”, enligt hans gamla Milan-tränare Carlo Ancelottis självbiografi, ”både egocentrisk och lite galen”.
– Yoanns problem var hans uppförande. Han skötte allt 100 procent fel i Milan. Han pluggade över huvud taget inte italienska. Han ville inte jobba med taktik. Han kom inte alltid i tid. Det var mycket som hände, men han vet mycket väl vad han gjorde, säger Paolo Maldini, som ju vet ett och annat om professionell inställning.

Nere i Italien finns ett par ofantligt begåvade brassar – Adriano och Robinho – som nu är inne på sina sista chanser vad gäller att inte kasta bort sin talang. Där har vi även ett par geniala strulputtar – Cassano och Mutu – som snart inte har så mycket tid kvar att skriva om sina slutomdömen på. Uppe i England har vi bland annat en Joe Cole som snart måste bevisa att han faktiskt kan blanda upp sin lyxförmåga med lite effektivitet.

Men nej, när vi nu närmar oss 2011 är faktiskt en snart 25-årig Yoann Gourcuff den spelare jag oroar mig allra mest för inför det nya året – blir det inte bättre än såhär skulle det innebära vår generations största talangvaskning.

Can the real Yoann Gourcuff please stand up?!

/Erik Niva

And all hell breaks loose.

Vilken fullständigt sanslös supersluggning. Vilken katastrofal kapitulation.

Vad var det som hände?

Jo, till att börja med var det José Mourinhos värsta förlust någonsin, José Mourinhos största förlust någonsin. Ikväll blev Barcelona första lag någonsin att göra mer än tre mål på ett av Den Specielles lag.

Var det samtidigt också Pep Guardiolas revansch och upprättelse?

Ja, både och. Även om nu bilden av Guardiola som en bluff – en kokett skentränare – givetvis är en blågul Zlatan-konstruktion så har ju tvivlen kring hans förmåga att coacha jämnt med en Mourinho funnits i hela fotbollsvärlden sedan Champions League-semifinalerna i våras.

Men nej, det här var Pep Guardiolas seger först i andra hand. Det här var mer än något annat Systemets seger – ett System som Pep Guardiola har en stor roll i, både som arkitekt och förvaltare.

Det här var Trianglarnas triumf.

Det här var Xaviniestas xcellens.

På egen hand har José Mourinho nästan upphävt den gamla sanningen om att det inte går att bygga ett lag på några få månader. Han har kunnat garantera framgång nästan över en natt, eller i alla fall lyckats få världen att tro att han kan det.

Ikväll slog verkligheten tillbaka. Barcelona och Real Madrid har ungefär lika skickliga spelare. Men där Barcelonas spelare har jobbat tillsammans enligt samma modell i snart 15 år är Real Madrid 4 månader in på sitt lagbygge.

Då kan det faktiskt bli 5-0, hur ofantligt osannolikt det än hade låtit på förhand.

Man vinner inga titlar i november, och det är fullt möjligt att Mourinho bara behöver ytterligare ett halvår för att coacha ikapp det här försprånget – men ikväll hann helt enkelt tiden ikapp honom och hans lag.

Fotboll är inget enkelt spel – det är en myt – men någon gång ibland är det i alla fall ett spel med en inneboende logik som inte ens José Mourinho kan upphäva.

Hur reagerar du på att bli förnedrad, Du Specielle?

/Erik Niva

Thanksgiving-helg på andra sidan Atlanten, men Liverpool-fansen känner sig nog inte sådär överdrivet tacksamma över särskilt mycket just nu.

Borta i USA sitter Paul Dalglish – jodå, King Kennys son, den före detta Newcastle-spelaren – och känner sig desillusionerad. Han har precis sagts upp från jobbet som tränare i Tampa Bay, och twittrar under den galghumoristiska parollen: ”These views are my own views and not the views of my employer….as i don’t have one”.

I alla fall, istället för Thanksgiving ville Paul Dalglish fira Shanksgiving, till minne av den store man som en gång i tiden byggde upp hans klubb. Han bjöd dessutom in sina followers till att bidra med sina egna förslag på fotbollsrelaterade högtider att fira framöver.

Ett axplock:
* The Everton Day – when we all drink bitter
* The John Terry Day – when we sleep with each others wives and husbands
* The Wayne Rooney Day – when we sleep with each others grannies
* The Henrik Larsson Day – when we all eat IKEA meatballs and listen to Bob Marley
* The Ryan Babel Day – when we do absolutely nothing

Själv är jag ledig den här veckan, och även om det säkert kan ramla in ett Clásico-inlägg fram mot kvällen så kommer jag att blogga sparsamt. Istället kan väl ni underhålla mig och varandra – ge mig nu de där fyndiga fotbollsrelaterade helgdagarna som vare sig Paul Dalglish eller hans läsare hade förmågan att mejsla fram.

Move.

/Erik Niva

”How many players who played with me at Barnsley were wearing pink boots? Or yellow boots? Or white boots? Or with earrings in or long hair? You’d have been going down the tunnel and saying, ’He’s getting it’ or ‘’Them two with pink boots are getting it today’. It’s just the way it would’ve been” – Mick McCarthy.

För halvannan vecka sedan skrev jag ju ett inlägg som kort konstaterade att Tottenham skickat ut en elva där ingen enda av spelarna hade på sig klassiskt svarta fotbollsskor. Jag hade egentligen för avsikt att följa upp det – funderade på ett helt tidningsdokument om skofärger genom årtiondena – men det föll undan.

Av någon anledning blåste dock en halvdag i Alex Fergusons vindpinade Govan nytt liv i funderingen. Jag får se ifall jag gör något mer av det, men tills vidare får ni utan vidare förklaringar eller funderingar ett kartotek på huvudkandidaterna till att vinna priset ”Fulaste skorna i historien”.

Remissvar?

Fila Rainbow.

Kelme Swarowski.

Kelme har för vana att toka till det. Här är deras ”The One”, till 90 procent gjord av hajskinn.

Hummel 8.4 PIO FGX – whatever the fuck that means

David Beckhams klassiska guldsko. Tog upp färgspexandet till en ny nivå…

…där Nicklas Bendtner gjorde sitt för att haka på.

Pumas mosstoffla.

Nomis NXGEN Spark – whoever the fuck they are

Bikkemberg BIX

Adidas F50.

Ett par australiensiska skor med aborigin-design.

Cristiano Ronaldos nya Nike Safari.

/Erik Niva

Sir Alex Ferguson kommer från Glasgow. Han är protestant. Alltså är han i grund och botten övertygad Rangers-supporter.

Så har det fungerat i den här delen av världen i generationer, ja århundraden.

Men Sir Alex Ferguson är inte den sortens protestent. Han är inte den sortens Rangers-fan. Hans släktträd är fullt av förfäder som gift sig över de religiösa stridslinjerna, medan hans egen fru Cathy kommer från en djupt katolsk familj.

En sådan bakgrund uppskattas dock inte på alla håll i Glasgow. Samma dag som ”Fergie” – spelaren Alex Ferguson – skrev på för sin favoritklubb 1967 frågade en av direktörerna vilken tro hans fru hade. Han var inte nöjd med svaret.
– Själv fattar jag inte var jag hade min tunga. Hur kunde jag – som ser mig själv som en stark karaktär – ha avstått från att leverera en ursinnig salva som svar på så förolämpande frågor. Men det är vad som händer när du vill något så mycket som jag ville skriva på för Rangers. Du är villig att radera din personlighet för att få dina drömmar att gå i uppfyllelse.

Än idag menar Ferguson att hans tid i Rangers var dömd att misslyckas redan innan han satt sin fot i omklädningsrummet på Ibrox, och han skyller det huvudsakligen på klubbens dåvarande pr-chef Willie Allison, ”en religiös bigot av allra mörkaste färg”. ”Fergie” gjorde 23 mål under sin första säsong för Rangers, men sommaren därefter var Glasgow-tidningarna ändå fyllda av rubriker typ ”Ferguson Finieshed At Ibrox”. Han är övertygad om att Allison planterat dem, och att han gjort det av en särskild anledning.
– Elaka rykten om Cathys religion snurrade runt på platserna där fansen samlades runt Ibrox, och jag vet att det var Allison som var den främsta dyngspridaren. Han kände tydligen att någon som var gift med en katolik inte var lämplig att spela för Rangers. Senare, efter att vi fått vår första son, spred Allison sagan att Mark döpts i en katolsk kyrka. För de flesta normala människor hade inte ett barns dopplats haft någon relevans för faderns medlemsskap i ett fotbollslag, men en sjuk fanatiker som Allison var beredd att ljuga om saken.

Fejden nådde sin kulmen på Kung Fredriks Hotell i Köpenhamn, alldeles utanför Tivoli. Rangers bodde där under sin försäsongsturné sommaren 1968, och även om Ferguson inte anser sig själv vara ”a drinker” så var han tillräckligt förbannad för att göra ett fyra timmar långt undantag i hotellbaren. Sedan sökte han upp Allison, i ett tillstånd då han enligt egen beskrivning var ”well gone”.
– Han var i matsalen. Jag började låta honom få höra vad jag tyckte om honom, men mina lagkamrater tog tag i mig och drog ut mig genom dörren. När de fått upp mig till mitt rum dök Allison upp vid dörren, och då gav jag honom en ny salva.
Tillsammans lyckades Fergusons lagkamrater – varav en var Örjan Persson från Smögen – krångla av honom kläderna, få på honom en pyjamas och pressa ner honom i sängen.
– Men det irrationella behovet att få säga mitt drev mig ur sängen. Jag stormade ner för trapporna i min pyjamas för att återuppta den verbala attacken på Allison.

Problemet för Ferguson var ju inte bara Willie Allison, utan faktumet att klubbledningen både lyssnade på hans åsikter och i många fall även delade dem. Ferguson blev aldrig ordinarie i Rangers igen. Han tvingades lämna klubben han en gång älskat i ett moln av bitterhet över hur den styrdes och fungerade.
– Ingen annan erfarenhet under mer än 40 år som professionell spelare och manager har lämnat ett ärr som ens går att jämföra med det jag fick på grund av hur jag behandlades på Ibrox.

Ikväll återvänder Sir Alex Ferguson till Ibrox, till ett Rangers som både förändrats i grunden och förblivit sig ganska likt. Inför matchen har vd:n Martin Bain gått ut och förklarat att klubben står inför sin sista chans – att den riskerar att kastas ur Champions League ifall vanan med sectarian chanting upprepas ikväll.
– Majoriteten av våra supportrar är överens om att det inte finns plats för sekteristiska sånger hos Rangers, och genom att arbeta tillsammans har klubben och supportrarna tagit stora steg framåt under de senaste åren för att komma tillrätta med det här beteendet. Olyckligtvis finns det fortfarande de som ignorerar både klubben och sina supporterkamrater, utan att bry sig om konsekvenserna.

/Erik Niva

Till Paris, till Paris – och sedan ner längs Yonne-floden fram till en av kontinentens mest osannolika Champions League-städer.

Auxerre är Frankrikes 165:e största stad med drygt 40 000 invånare, ungefär lika stort som Borlänge. Fram till och med 1960-talet höll stadens fotbollsklubb också till nere i de sjätte och sjunde amatördivisionerna. Men sedan kom Guy Roux.

Som 22-åring övertalade han klubbledningen att ge honom förtroende, utse honom till tränare. Det var 1961. Med några minimala uppehåll blev sedan Guy Roux kvar på posten i 45 år – fram till 2005 – och innehar idag rekordet som Europas mest långlivade manager.
– När jag var 15 år gammal visste jag att jag ville leva mitt liv som fotbollstränare. Ett stort begär är nyckeln för att lyckas som tränare. Du måste verkligen vilja det – för ifall du gör jobbet ordentligt så tar det över ditt liv. Du kan inte distraheras av någonting, inte ens din familj. Att vinna måste vara det enda som betyder något. Du måste ha ett galet begär att besegra de andra – annars är du död.

Roux predikade samma budskap för de talangfulla ungdomar han lockade till klubben, de som med tiden gjorde det möjligt för Auxerre att besegra oddsen. När bröderna Roger och Basile Boli kom hit i början av 1980-talet kallade han in hela familjen på sitt kontor, där han förklarade förutsättningarna för fru Boli.
– OK, du älskar honom. Ni bor tillsammans. Söndag, måndag, tisdag gör ni som ni vill, då är han din man. Men från och med onsdag är ni som bror och syster. OK?

Några år senare kom en gänglig 14-åring upp från Marseille för att se sig omkring.
– Han kom med sin mamma och sin morfar, den här stora gamla italienska byggjobbaren med sina fårade nävar. De satt i mitt kontor alla tre. Grabben var bara en tonåring, men ändå gav han mig den här överlägsna blicken, kollade in mig. Vi visste inte om han skulle skriva på, för Marseille var också ute efter honom. Så jag sa åt honom att ifall han skrev på för mig och arbetade hårt – då garanterade jag att han skulle spela för Frankrike en dag. Det är inte något jag säger till alla ungdomar, men med hans talang var det en riskfri garanti. Jag sa åt dem att när han debuterade för landslaget så skulle hela familjen vara välkommen hit till Auxerre för att fira med en brakmiddag. Och sedan skakade vi hand där och då.

Fem år senare spelade Frankrike landskamp mot Västtyskland. En gänglig 19-åring som hette Éric Cantona hoppade in och gjorde mål i sin debut. Och Guy Roux ringde hans mamma.
– ”Jag väntar på er”, sa jag. ”Varför då?”. ”På att ni ska komma hit och äta er middag”. Så de körde upp allihopa – mamma, morfar, mormor – och vi åt en jättemiddag med Chablis-vin och allt.

1996 hade den första generationen av elittalanger dragit vidare – Cantona, Boli, Enzo Scifo – men Roux hade odlat fram en ny generation ungdomar som ersatte dem. Lilla Auxerre vann den franska dubbeln med spelare som Laurent Blanc, Taribo West och Bernard Diomède. Ytterligare sex år senare åkte nästa kull – Djibril Cissé, Phillipe Mèxes, Jean-Alain Boumsong och Oliver Kapo – upp till London och besegrade Arsenal i Champions League.

Roux hann odla fram ytterligare en skörd – Bacary Sagna, Younés Kaboul, Abou Diaby och Benjani Mwaruwaru – men drog sig slutligen tillbaka då han tvingades erkänna för sig själv att den där hungern som alltid drivit honom inte längre fanns kvar.
– Jag tappade energin som var min styrka. Beta-blockerarna jag åt tog ifrån mig min ilska och de känslor jag använt för att motivera spelare. Jag förlorade kraften att göra spelare på högsta nivå ännu bättre.

Idag är Association de la Jeunesse Auxerroise (ungdomsklubben Auxerre) fortfarande en unikt välskött småstadsförening som vilar på Guy Rouxs fundament – men det är inte längre samma talangfabrik. Laget som ska ut och möta Milan ikväll vilar mer på smarta budgetvärvningar än på äregiriga tonåringar. Guy Roux accepterar utvecklingen med en filosofisk hållning som kanske inte klingar så rent just idag – då Nordkorea satt fart på artilleriet – men som var inställningen som fick honom att fortsätta utvecklas som manager under fem årtionden.
– Fotboll är som krig. Först slogs folk med svärd, men då uppfann deras motståndare sköldar. Då kom bågarna och pilarna. Men då byggde de andra fort. Pilarna var oanvändbara, för då var det försvarstaktik som gällde. Sedan kom kanonerna och sprängde bort forten – fördel för anfallarna. Sedan började vi använda raketer, men då de inte kunde besegra tanksen kom missilerna istället. Och sådär fortsätter det…

/Erik Niva

Ni minns detta?! Éric Cantona om vägen mot revolutionen, om att förgöra systemet genom att vända sig mot bankerna.

En dryg månad senare har nu Cantonas lilla plädering vuxit ut till en hel gräsrotsrörelse. Den franska aktionsgruppen StopBanque har organiserat sig runt brandtalet, och påstår sig nu redan ha samlat 14 000 personer som alla tänker ta ut sina pengar från bankerna den 7 december.
– Vi har blivit väldigt överraskade över intresset och the buzz som har skapats över hela internet. Det har verkligen spridit sig. Nu har vi förgreningar i Italien, Rumänien, Bulgarien och Korea.

Yann Sarfati är en 24-årig fransk filmmakare. Från början ville han bara sprida videoklippet med Cantona, men nu har han plötsligt blivit en av männen bakom en protestvåg som vi inte riktigt vet var den slutar.
– Vårt upprop har blivit mer framgångsrikt än vi kunnat drömma om. Det riktar sig inte mot någon särskild person, utan mot ett korrupt, kriminellt och utdöende system som vi kämpar mot med de medel vi har.
Och Cantona?
– När han inte gjort schampooreklam för L’Oreal har han alltid haft den här revolutionära sidan. Han lever ett gott liv, men har uppenbarligen ett socialt samvete och jag upplever honom som genuin.

Valérie Ohanessian, representant för den franska bankfederationen, är inte övertygad.
– Det är helt idiotiskt. En av bankens främsta roller är att hålla pengar säkra. Det här är något som skulle skänka mycket glädje till tjuvar. Och om Monsieur Cantona vill ta ut alla sina pengar från banken inbillar jag mig att han får lov att ta med sig ganska många resväskor.

.

***

Och när vi ändå är inne på fotboll och finanser… Som tack för VM-guldet fick var och en av de spanska spelarna av förbundet i förförhandlad bonus. Den har inte betalats ut.

What’s the hold up? Jo, spelarrådet har avvaktat i några månader, låtit sina juridiska ombud se över alternativen och leta kryphål. Och ser man på – genom att låta pengarna betalas ut i Sydafrika snarare än hemma i Spanien behöver spelarna bara skatta 21 procent, snarare än 43 procent. Var och en av spelarna sparar 132 000 euro.

De gjorde ett liknande arrangemang efter EM-guldet 2008 – lät pengarna betalas ut i Österrike – och även om de givetvis är i sin fulla juridiska rätt att göra precis så kan jag inte låta bli att tycka att det är moraliskt tveksamt.

Iker, Xavi, Xabi, alla ni andra – ert lag hade givit mig och så väldigt många andra tillbaka tron på att det faktiskt finns västeuropeiska landslag som i första hand spelar av andra anledningar än pengarna. Ni hade skänkt glädje till ett helt folk, som verkligen behövde det i spåren av finanskrisen.

Behöver ni egentligen de där 132 000 eurona så mycket? Skulle inte det vara en rätt snygg gest att istället ge dem tillbaka till de spanska skattebetalare som i förlängningen ändå betalat dem?

Är det verkligen värt det?

/Erik Niva

Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över att få betalt för att sitta i en tv-studio och se på fotboll, men…

Damn.

I wish I was there.

So very much.

/Erik Niva

Tvivlade aldrig…

/Erik Niva

Jesus, Josef och Maria. 

Om ni undrat varför det varit lite tyst ett tag från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att den senaste veckan bara hade sju dagar när den behövt tolv för att räcka till. 

Om ni undrar varför det kommer att fortsätta vara lite tyst från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att jag just idag loggar ut från grottekvarnen och det där som på löpsedlarna heter ”orimlig ishavskyla”.

Jag drar nu. 

Min plan var att göra det med något annat än en apokalyptisk datakrasch och en match som den här, men man tar vad man får. Jag sitter i en Arlanda-lounge och försöker få ihop bitarna efter en match som var två, eller tre, eller möjligen fyra matcher i en.

Det vore enkelt att få för sig att Arsenal körde över Spurs i första halvlek tack vare att de är bättre på det mesta som inrymmer en boll och fötter, men det var alltså inte helt sant. Första halvlek bevisade mest en gammal Lagerbäck-tes om varför ett lite underlägset lag klarar sig bättre med två anfallare än en.

Arsenal krossade Spurs med sitt presspel, snarare än sitt spel. Knattarna tryckte upp stenhårt, Cesc/Song/Denilson blockads spelvägar och Tottenhams backar sjönk hela vägen hem till egen mållinje. Modric fanns inte. Jenas var knappt ens Jenas. Uppspelen blev antingen värdelösa eller långa mot en ensam Pavljutjenko som inte kunde plocka ner dem mot en formidabel Koscielny.

Spurs hade alltså inte ett dyft. Arsenal hade allt, inklusive små delikata stick in bakom två mittbackar som var bra var för sig men katastrofala ihop. 2-0. Det kunde varit tre eller fyra. Bale spelade jämnt mot Bacy Sagna, på alla andra positioner var Arsenal totalt överlägset.

Hade det varit något annat lag i världen än Tottenham Hotspur Football Club så hade jag lagt ner där och då och tagit semester efter 45 minuter. 

Nu fick de en halvlek till. 

Ni vet: Man vet ju aldrig.

Harry skickade in Defoe, gick upp på två, och plötsligt kunde Tottenham göra något med den där ytan som Clichy alltid lämnar bakom sig. De fick ett spel, de fick lite luft, de fick det där utrymmet som Bale och van där Vaart behöver för att göra något med matchen.

Det räckte inte för att bestämma över matchen, men det räckte för att få chansen att stjäla den. Bale fick en möjlighet och tog den, van der Vaart fick en gratisstraff av en oslug Cesc, vi fick ett par fasta och…

Jesus. Josef. Maria.

Tottenham hade inte vunnit ett bortaderby i N5 på sjutton år. Vi har knappt varit i närheten. Men det här laget bröt förbannelser på White Hart Lane, sprängde Champions League-vallen, och när de låg under med 2–0 i paus efter att ha blivit totalt slaktade i 45 minuter så gav de sig själva chansen att vara det där Tottenham i vars DNA miraklet alltid är granne med det mediokra. 

Arsenal 2, Tottenham 3.

Exakt just nu sätter jag mig på ett flygplan och åker till Frankrike, med en kraschad dator och rätt tydliga förkylningssymptom.

I’ve never felt better.

/Simon Bank

PS. Vi ses, om inget särskilt händer innan dess, nån gång i februari. Var snälla mot Erik Niva under tiden.