För drygt ett och ett halvt år sedan nådde walesisk fotboll ännu ett av de här lågvattenmärkena som de verkar samla på däröver. 0-2 hemma i en VM-kvalmatch mot Finland. Ännu ett bortkastat kval – och lagets enda kvarvarande storspelare Craig Bellamy var uppgiven på ett ytterst underhållande sätt efteråt.
– Två dåliga lag. Inget av oss har ens en strimma av hopp att kvala in till VM. Det är ett faktum utifrån det vi sett idag. Same old story – out of the group.

Åsså sammanfattningen:
– We’re just poor, to be honest. Vart tar vi vägen härifrån? Gudarna vet.

Men det går snabbt i fotboll. Nu tycks det faktiskt finnas en rejäl chans att den walesiska fotbollen tar vägen över Ovansjö mot framtiden. Och att den framtiden – trots ännu en usel inledning på EM-kvalet – plötsligt ser betydligt ljusare ut än för bara halvdussinet landskamper sedan.

Den största, tydligaste anledningen till det gör tre mål och två ass på två matcher mot Inter, och heter förstås Gareth Bale.
– Jag känner som walesare att vi borde resa statyer av honom i Cardiff redan nu. Jag tycker inte att vi tar den här killen på tillräckligt stort allvar, som nation. När du ser hur han spelar så är han däruppe med de bästa i världen. Han gör något som bara en eller två walesiska spelare gjort i hela vår fotbollshistoria. Vi måste bygga allt runt honom framöver, säger Bellamy idag.

Brian Flynn – dem temporära lösningen som Lagerbäck kan komma att ersätta – fyller i:
– Han är redan en av våra mest erfarna spelare, och han är utmärkt som vår matchvinnare. Det är ett stort ansvar att bära på sina axklar, men han är kapabel att klara det. Motståndarna kommer att sätta två man på honom, och det måste han själv lära sig att klara av, taktiskt sett. Han har snabbheten, men han kan inte enbart lita på den. Han måste vara smart – och han är smart. Han kommer alltid att skapa saker för oss; en frispark, en passning, en dribbling.

Något EM 2012 blir det inte för Wales – det kan vi slå fast redan nu – men om nu Lagerbäck blir walesisk förbundskapten så finns det faktiskt fler anledningar än Gareth Bale att se positivt på framtiden. Just nu är både Arsenal-Aaron Ramsey (19 år) och West Ham-Jack Collison (22) skadade, men till nästa kvalkampanj kommer Wales att ha tillgång till ett innermittfält som har både den ungdomliga hungern och den nödvändiga Premier League-erfarenheten, kryddat med Bale och Celtics spelskicklige Joe Ledley (23).

Lägg till Bellamy, Lägg till en kvartett etablerade Premier League-försvarare i backlinjen (Danny Collins, James Collins, Danny Gabbidon, Sam Ricketts). Och lägg till ett U21-landslag som är bättre än… ja, någonsin.

De unga walesarna toppade sin grupp i kvalet till U21-EM 2009 – för första gången i sin historia – och missade bara slutspelet i Sverige efter ett stenhårt play-off mot slutfinalisterna från England (4-5 totalt). 2011 års slutspel missade de på ett om möjligt ännu grymmare sätt. De hade totalt sett bättre målskillnad än Italien uppe i toppen av gruppen – men föll på att de gjort färre bortamål i de två inbördes mötena.

Ändå inte övertygade? Ni behöver fler anledningar att se positivt på det här? Då ger jag er tabelltoppen i The Championship, som just nu toppas av Cardiff framför tredjeplacerade Swansea. Mycket tyder på att Wales har ett lag i Premier League nästa säsong, och därför finns det just nu också gott om debattörer som hävdar att fotboll till sist är på väg att gå om rugbyn som nationalsport.

Kanske blir det Lars Lagerbäck, kanske blir det någon annan – men de senaste 20 åren har det inte funnits något bättre tillfälle att bli förbundskapten för Wales än precis just nu.

Kom igen, Larsa! Vad skulle du annars göra?

***

Den 17 november 1993 var Wales närmare ett stort mästerskap än de varit någon annan gång de senaste 50 åren. Kommer ni ihåg? De behövde bara slå Rumänien hemma för att nå VM i USA. Med drygt 25 minuter kvar fick de straff.

Kommer ni ihåg? Paul Bodin själv har definitivt inte glömt.

/Erik Niva

Den här gången finns inga undanflykter.

När italienska läktare tidigare sjungit den här sortens ramsor mot Mario Balotelli har det bruka heta att det egentligen inte handlat om rasism utan om provokationer, om det enklaste sättet att få den farligaste motståndarspelaren ur balans.

Inte idag.

När ett hundratal italienska ultras börjar sjunga ”Non ci sono neri italiani” (”Det finns inga svarta italienare”) omedelbart efter avspark gör de inte det som en tom provokation. När samma grupp senare vecklar ut en lång banderoll med texten ”No alla nazionale multietnica” (”Nej till ett multietniskt landslag”) gör de inte det för att störa någon motståndare.

Det här var inget annat än en organiserad, förplanerad öppet rasistisk demonstration.

Det gör inte italienare till rasister och det gör inte Italien till ett rasistiskt land – extremistgruppen var som skrivet bara ett 100-tal man stor – men det gör Italien till ett land med rasistproblem och dess fotboll till redskap för dessa.

•••

I en annan del av fotbollens Europa behövde en annan speciell pojke med afrikanska rötter inte ens två minuter på sig för att sätta sitt första landslagsmål.

Imponerande 2-0 för ett ungt Belgien borta mot Ryssland. Båda målen av 17-årige hypertalangen Romelo Lukaku – och en helt annan typ av historia. Där Ghana-födde Mario Balotelli ofrivilligt slitits med i de fascistvindar som blåser i Italien har Kongo-bördige Lukaku fått en helt annan symbolisk position hemma i Belgien.

För ett par månader sedan hade dokumentärserien ”De School van Lukaku” premiär i belgisk tv, och ska man försöka översätta avtrycket som den gjort så hamnar man väl någonstans i närheten av svenska ”Klass 9 A”. Het Sint-Guido-Instituut ligger i skuggan av Anderlechts hemmaarena, i ett av Bryssels så kallade problemområden. Det är en av Belgiens mest multietniska skolor, elever med drygt 75 olika nationaliteter, varav en alltså är Europas mest eftersökta tonårstalang. Under ett läsår har ett tv-team följt tillvaron på skolan, och fått ihop en varmhjärtad, ögonöppnande skildring av ungdomarna som växer upp i ett nytt Belgien – deras bakgrund och framtidsdrömmar, deras hopp och rädslor, deras liv.

Belgien är på många sätt ett land med större integrationsproblem än Italien – separatistiska Vlaams Belang är en politisk maktfaktor som hotar att slita nationen itu – men just den här hösten är det i alla fall ett land som inte känner sig hotat av att en ung, mörkhyad man spelar center i fotbollslandslaget.

•••

Ett uns av glädje kunde jag i alla fall krama ur matchen mellan Italien och Rumänien, tack vare reaktionerna från Azzurri-håll. Det var inga undvikande svepningar eller mumlande bortförklaringar den här gången – det var tydliga fördömanden av rasismen, starkt stöd för Mario Balotelli.
– Mitt kvitteringsmål var för Mario, säger Fabio Quagliarella.
– Det verkar som att vi gått flera årtionden tillbaka, tillbaks till de mörka tiderna, säger Federico Balzaretti.
– Italien har problem med rasismen. Vi får inte blunda för det längre, säger Alberto Aquilani.

Cesare Prandelli gjorde en demonstrativ poäng av att krama om Mario Balotelli extra mycket när han byttes ut. När han kommenterade banderollen gjorde han det med en fnysning.
– ”Nej till ett multietniskt landslag”? De är för sent ute. Italien är redan ett multietniskt land, och så länge jag är förbundskapten kommer alla med ett italienskt pass vara välkomna att spela för Azzurri.

/Erik Niva 

Här finns trådar att knyta ihop.

Inför kvällens landskamper skrev jag alltså en text om den engelske debutantcentern Andy Carroll, en text som egentligen mest handlar om Gateshead – fabriksstaden på Tyneside som fostrar tragiska genier, som format såväl Carroll som Paul Gascoigne och den suicidale centerhjälten Hughie Gallacher.

Ett aktuellt namn saknades för att göra artikeln komplett, i synnerhet en vecka som denna.

Cardiff Citys målmaskin Michael Chopra är också stöpt i samma strukturer. Hans föräldrar drev en tidningskiosk i Gateshead, och som femåring tog hans pappa för första gången med honom till St James’ Park. Sedan följde den sedvanliga lokalhjältesagan; målregn i juniorlagen och a-lagsdebut som 18-åring parat med rykten om krogliv och missbrukarbeteende.

Karriären stagnerade i takt med att skandalerna blev fler. När Chopra var 24 gifte han sig med fotomodellen Heather Swan, i samband med ett sånt där sjaskigt kändisbröllop där vodkan flödade ur någon sorts isskulptur, ett sånt som kostade flera miljoner kronor att arrangera men som betalades av en skvallertidning. Redan vid frukosten morgonen efter var de nygifta osams, och tillbringade sedan den andra veckan av sin bröllopsresa på var sitt håll.

En månad efter ceremonin fick polisen ingripa för att avstyra ett bråk mellan paret utanför Perdu Bar i centrala Newcastle. Några dagar senare skrev Chopra in sig själv på Sporting Chance-kliniken – rehabcentret som drivs av Tony Adams, och i första hand är tänkt att hjälpa idrottare med missbruksproblem. Han hade för avsikt att jobba med sitt spelberoende, sina vredesutbrott och sina ”relationship issues”.

Det tycktes inte gå något vidare. Ytterligare fem månader senare ändrade Swan sin Facebook-status till ”singel”, och uppdaterade sidan med budskapet: ”Heather will have a new number tomorrow, ha ha”.

Andy Carroll och Michael Chopra har mycket gemensamt, men har även ett par viktiga bakgrundsfaktorer som skiljer dem åt. Medan Carrolls pappa är en vanlig Geordie-knegare heter Chopras pappa Minty i förnamn, och kom till England som invandrare från Indien.

Där Caroll ägnat de senaste dagarna åt att träna med Fabio Capellos engelska a-landslag har Chopra flugit till Abu Dhabi för ett möte med Fotbollsgalans egen Bob Houghton, som ju förblir förbundskapten för Indien ett litet tag till.
– Jag har pratat med dem i några år, men när jag var yngre hoppades jag väl fortfarande få representera England. Idag känns det annorlunda, nu känns det som att det är dags att få det gjort. Jag hoppas kunna bli en förebild för asiatiska ungdomar i England, hoppas kunna inspirera dem.

Chopras historia sammanfaller ju med två av fotbollssportens stora mysterier; varför lyckas inte fler spelare med asiatisk invandrarbakgrund i den brittiska fotbollen – och varför har miljardnationen Indien alltjämt så förtvivlat svårt att få ihop ett vettigt fotbollslandslag.

Att inte matchen i Abu Dhabi fått Michael Chopra avskräckt från sitt nya äventyr är bara det ett litet mysterium; Indien förlorade landskampen mot Kuwait med 9-1.

/Erik Niva 

Några korta stoppbollar innan vi startar dagen, va?!

Superclásico igår kväll. River vann för första gången på tre år, och ett patetiskt Boca sjönk ner till femtonde plats i tabellen.

Speltekniska detaljer är ju aldrig huvudsaken med de här matcherna, utan jag väljer att ta med mig ett knippe andra detaljer ut på andra sidan.

Först och främst – kvalitetsjubel som följer på att Jonathan Maidana nickar in matchens enda mål.
Därtill – lägg märke till hur jävla briljant Maidana tar ut målet i förskott, hur han påbörjar sitt firande när bollen fortfarande är goda fem meter från mållinjen.
Men framförallt – gött jäkla tryck när lagen marscherade ut på plan. Har tyvärr inte hittat något bra klipp på den pyrotekniska orgie som följde på segermålet ännu.

***

Och det trodde ni inte, men just pyrotekniken är det som blir min smidiga övergång från Superclásicon i Buenos Aires till ett FA Cup-omspel nere på den engelska sydkusten.

Men även om nu Brightons fans fick för sig att bränna rökbomber och slänga in en bengal på planen i Woking – saker som i stort sett aldrig händer i England – var det ju inte det som var huvudsaken med den matchen. Istället kom chocken när man ögnade igenom Brightons laguppställning.

På vänsterbacken: det lilla snidarsvinet Mauricio Taricco. Om ni nu tyckte att kopplingen mellan Buenos Aires och Boca var lite löddrig. Vi Tottenham-fans har inte sett honom sedan han gjorde så här mot Leeds 2003, men någonstans i bakhuvudet fanns väl att han flyttade till West Ham där han drabbades av en svår skada ganska omedelbart.

Nu gjorde han sin första riktiga match på sex år. Och givetvis blev han utvisad.

***

Åsså måste jag bara lägga på den här Rafael van der Vaart-intervjun, visserligen hämtad från The Sun, men ändå underbart illustrativ kring hur Harry Redknapp egentligen uträttar sina stordåd i Tottenham.
– Det är inga långa, tråkiga taktiksnack, som jag vant mig vid i Real Madrid. Det finns en tavla i omklädningsrummet, men Harry skriver inget på den. Det enda han säger till mig är: ”Du spelar till vänster eller höger, jobbar hårt, har kul och visar upp ditt bästa jag för fansen”. Sen får försvararna instruktioner om vilka de ska markera på hörnor och frisparkar – och det är mer eller mindre det.

Men det envetna drillandet på träningarna då?
– Det är inte så att vi inte gör någonting – men det är bra nära. Till exempel, förra helgen satte Gareth Bale en nick på min hörna. Men vi tränade inte en enda minut på det, det var ren tur. Bra inlägg, bra nick, inget mer. Det handlar om känsla, och det är vad jag har just nu i Spurs. Jag försöker slå bästa tänkbara passningar till killar som Bale, som försöker göra mål. Det är vår taktik.

Känns tryggt.

/Erik Niva

Såhär i galatider – ett inlägg jag aldrig fick ur mig när Fifa presenterade kandidaterna för årets Ballon d’Or häromsistens.

De fyra spelarna som har en realistisk chans att vinna priset är ju:
Wesley Sneijder (170 cm)
Leo Messi (169 cm)
Andrés Iniesta (170 cm)
Xavi Hernández (170 cm)

Längre ner – lägre ner – på kandidatlistan hittar vi även namn som Dani Alves (173 cm), Phillipp Lahm (170 cm), Cesc Fábregas (175 cm) och David Villa (175 cm).

Ni fattar vart det här är på väg. Bland de 23 nominerade spelarna hittar vi alltså 8 som är 175 centimeter eller kortare. Det är en dryg tredjedel, innehållandes alla de allra bästa. Vi hittar däremot ingen enda spelare som är längre än 190 centimeter, målvakter inkluderade. Längst på listan är Didier Drogba, med sina 188 cm. Är det dags att utse år 2010 till dvärgmusens år? Har det blivit dags att vända på linjalen – är det nuförtiden rent utav en nackdel att vara lång på den allra högsta fotbollsnivån?

För bara några år sedan trodde jag att fotbollen skulle utvecklas i rätt motsatt riktning. Det var på den tiden i stort sett alla topplag byggde på fysik centralt i planen – alla utgick ifrån ett par nya eller gamla Vieira-typer på innermittfältet – och genomsnittsspelaren alltmer såg ut som en korsning mellan en sprintlöpare och en NFL-spelare.

Men pendeln svängde tillbaka.

Vissa påstår att vägskälsmatchen var VM-kvarten mellan Tyskland och Argentina, sommaren 2006. Det var då argentinske förbundskaptenen José Pekerman slängde in 190 centimeter Julio Cruz för att jaga segermål, snarare än att lita på Messi (169 cm), Aimar (170 cm) och Tévez (172 cm).

Det var ju på det sättet man gjorde när man jagade mål; man slängde in en nickstark center, började lyfta långt och hoppades snappa upp någon andraboll i kalabaliken som förväntades uppstå. Men det fungerade inte något vidare, vare sig för Pekerman eller för så värst många andra. Det som visade sig vara effektivt var istället att få in kvicka, bollskickliga spelare som kunde skapa och utnyttja ytor och luckor.

Och spelarna med de egenskaperna tenderar att vara kortvuxna.

Jag pratade med Johan Cruijff om det där i våras, och oavsett vad nu Mino Raiola fått för sig att dundra om just idag så förblir ju den katalanske holländaren en av vår tids mest inflytelserika fotbollsideologer.
– Att vara liten kan vara en stor fördel. Du måste behandla en fotboll mycket snabbare än andra, göra två saker samtidigt. Utöver att kontrollera bollen måste du undvika att någon tacklar dig. Och den kvaliteten hos en liten kille är mycket viktigare än någon kvalitet hos en stor kille. Allt en småvuxen spelare gör går så mycket snabbare; orienteringen, spelblicken… Om du är en liten tolvåring och ramlar på gatan så gör det ont. Det är vad jag kallar träning.

I väldigt många andra idrotter innebär det en stor fördel att vara lång, i några få andra idrotter ger det ett försprång att vara liten. Inom fotbollen har du precis lika goda förutsättningar att lyckas oavsett hur stor du är – och det är också en av anledningarna till att det här är världens bästa sport.

/Erik Niva (172 cm)

Nya tider, ny fotboll, nytt Tottenham.

Såhär såg det ut när Spurs radade upp sig för den tysta minuten i samband med helgens högtidlighållande av Remembrance Day.

Som någon konstaterade – de borde ha stått kvar tysta i ytterligare en minut till minne av svunna tiders svarta fotbollssko.

/Erik Niva

Madonna-derby i Milano, och Inter dyker aldrig ens upp för match. 85 minuter i underläge mot ett välorganiserat men sårbart Milan – en halvtimme av dem mot 10 man – och de blåsvarta förmår knappt ens skapa en enda vettig kvitteringschans.
– Jag gillade ingenting med den här matchen. Det är en sak att förlora ett derby, men problemet den här gången var att vi inte ens spelade fotboll. Det är något helt annat, och mycket mer allvarligt, mullrar nu Inter-magnaten Massimo Moratti.

Han är långt ifrån ensam om att vara förbryllad. Efter ett knappt halvår med Rafa Benítez tycks det inte finnas en enda människa i Italien som förstår vad den här spansk-engelske coachen egentligen ska vara bra för – och just det är också symptomatiskt för en helg då det blev uppenbart att även den globaliserade fotbollsvärlden fortfarande leder till kulturkrockar.

Medan Italien funderar över vitsen med utländska managers som inte heter Mourinho försöker England förstå sig på en italiensk coachmentalitet som går emot allt de vuxit upp med.

Med Chelsea på väg mot gårdagens chockförlust mot Sunderland så bytte Carlo Ancelotti ut lagets bästa målskytt Florent Malouda, ersatte honom med Salomon Kalou. Stamford Bridge buade.
– Jag hörde buropen när jag gjorde det bytet. Kanske gjorde jag fel, men det var så jag såg det från bänken, konstaterade Ancelotti efteråt.

Relativt sett var det ingen stor sak. Ancelotti har ett stort förtroendekapital, och även om bytet var oväntat gick det inte över gränsen till att bli fullständigt obegripligt. Värre var det för den andra italienske topplagstränaren i Premier League. När Manchester City jagade segermål mot Birmingham och Roberto Mancini bytte ut sin enda regelbundna målskytt mot en defensiv mittfältare – kulmen på en rad märkliga byten på sistone – sprängdes någon sorts vredesvall på Eastlands.
– What the fuck is going on, vrålade City-fansen när de buat färdigt över att Carlos Tévez ersatts av Gareth Barry.

Normalt sett är Mancini en tränare som gömmer sig bakom sin begränsade engelska för att ge oengagerande icke-svar på sina presskonferenser, men nu pressades han såpass hårt att han inte kunde låta bli att vara ärlig – och därigenom också intressant.
–  Är jag under press? Varför? För att fansen säger: ”Åh, du måste sätta in två anfallare”? Om ni vill att vi ska underhålla hade jag kunnat slänga in tre anfallare. Tror ni att det skulle hjälpa? Eller tror ni att laget skulle förlora balansen? Alla fans tänker såhär, både i England och Italien. Men om de tror att jag skulle kunna sätta in fyra anfallare och därigenom göra fyra mål… Nej, fotboll funkar inte så. Om det vore på det sättet skulle jag spela med tio anfallare.

Mancini har givetvis en poäng, men han missar flera andra – varav den viktigaste är just den fotbollskulturella skillnaden mellan England och Italien. Man kan bli kritiserad för defensiva byten i Italien också, men där finns ändå en helt annan taktisk förståelse för den typen av rockader. I England ses det fortfarande som en direkt provokation att ersätta en offensiv spelare med en defensiv när det behövs mål – och den absolut enda chansen att undvika ursinnig kritik för det är att se till att vinna matchen.

Roberto Mancini kommer allt närmare en shejkspark för varje torftig match hans lag spelar. Den största anledningen till det är att han är långt hemifrån, och vägrar anpassa sig till att reglerna är annorlunda i den här fotbollstraditionen.

***

Något mer lättuggat så här avslutningsvis? Okej, ni får en fransk brasseytter med god utdelning. I lördagsmatchen mot Nancy satte Wendel segermålet för Bordeaux. Något konstigt med det? Tja, för det första att han klart och tydligt använt handen för att boxa bollen mot mål – för det andra att den aldrig var särskilt nära att korsa mållinjen.

God utdelning.

/Erik Niva 

Med tiden har jag ju etablerat några riktlinjer i mitt bloggande här. Inga överlånga inlägg, av hänsyn till läsarna. Inga inlägg på helgerna, av hänsyn till mig själv.

Men vafan, eftersom jag nu gått tre dagar utan en enda uppdatering – sorry ’bout that, det har varit såna tider bara – så är jag väl inte sämre än att jag kan göra ett undantag.

Som kompensation för tystnaden får ni nu 7500 tecken inrullade i ett inlägg, ännu ett sånt där reportage som publicerades på tidningen i går men aldrig lades ut på nätet.

For the Seasiders.

De reste sig ur spillrorna från de brustna drömmarnas stad.
Eller nej, de gjorde mer än att resa sig.
De flög rätt ut i Premier League-rymden, utan vare sig raket eller skyddsdräkt.
Nu flaxar Blackpool desperat för att slippa sjunka tillbaka ner i verklighetens vinter.

Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
För drygt 120 år sedan åkte stadens borgmästare ner till världsutställningen i den franska huvudstaden, häpnade över det nybyggda Eiffeltornet.
Fem år senare stod en kopia färdig uppe på den engelska västkusten.
Några mindre skillnader bara.
Till att börja med är Blackpool Tower inte ens hälften så högt som sin förebild.
Och där Eiffeltornet ligger inbäddat mellan en lummig park och den stillaflytande Seine-floden så kämpar dess engelska lillebror mot de regngrå stormvindarna som drar in från den irländska sjön och försöker förtvivlat resa sig ovanför några av Europas mest nedgångna nöjeskvarter.
Står man inne i centrala Blackpool kan man faktiskt inbilla sig att man är i Paris.
Det är man inte.

Måndagsmatch på Bloomfield Road. Givetvis blåser det styv kuling och regnar i sidled. Temperaturen ligger och pendlar några få grader ovanför nollstrecket.
– Welcome to a lovely, lovely night in Blackpool, ylar arenaspeakern entusiastiskt minuterna före avspark.
Gensvaret är massivt, och det är lätt att förstå euforin. För tio år sedan förlorade Blackpool med 5-0 mot Bury nere i fjärdedivisionen inför några få tusen lidande åskådare.
Nu är de uppe i Premier League, vinner på Anfield och spelar inför fullsatta läktare på en fräschrenoverad arena.
– Don’t wanna go home. This is the best trip, we’ve ever been on, sjunger hemmafansen i ren, pur lycka över Premier League-äventyret.
West Bromwich Albions tillresta supportrar verkar inte övertygade.
– I wanna go home. This is a shithole, I wanna go home.

Blackpool är en stad med en fasad och en helt annan verklighet.
Sällan mötas de två.
Bortanför tornet är folket här gränslöst stolta över sin vidsträckta julbelysning, som påstås vara den enda mänskliga skapelse förutom Kinesiska muren som syns från rymden.
Så är det förstås inte.
På stadens officiella hemsida påstås det att Blackpool är Europas näst största turistattraktion efter Vatikanstaten, att staden årligen lockar fler besökare än hela Grekland och att det finns fler hotellbäddar här än i hela Portugal.
Det stämmer naturligtvis inte heller – men det riktigt anmärkningsvärda är att det faktiskt har gjort det en gång i tiden.
En gång i tiden var Blackpool tveklöst Storbritanniens största nöjesstad. Under första halvan av 1900-talet var det den självklara destinationen för nationens semestrande arbetarklass. Över långhelgerna stängdes hela industristäder ner, och siste man släckte lampan innan han också hoppade upp på tåget mot nordväst.
Så sent som 1992 räknade man fortfarande in över 17 miljoner årliga besökare till staden, stränderna, nöjesfälten och pirerna.
Idag är den siffran halverad. Beläggningsgraden på hotellen är nere under 25 procent.
De som fortsatt komma till Blackpool är de fattigaste av de fattiga semesterfirarna, de som inte ens har råd med Ryanair-biljetter till familjen.
Över och medelklasserna – de som på turistbranschlingo sorteras in i kategori A och B – utgör mindre än fem procent av besökarna.
Den här måndagen är turistsäsongen över, höst på väg över i vinter och det är svårt att begripa varför någon någonsin skulle vilja komma hit.
Vädrets vrede väller in över strandpromenaden. Restaurangerna är igenbommade. Spelhallarna står tomma. De få affärer som håller öppet affischerar om ”cut-price fags” och ”bargain booze”.
Annat var det en solig söndag i slutet av maj.
Då var ”The Golden Mile” mer välfylld än på årtionden. Mer än hälften av alla stadens bofasta hade tagit sig ut för att hylla historiens mest osannolika Premier League-lag.
Det kanske inte var den största dagen i stadens historia – men det finns de som säger att det var det sista riktigt lyckliga kapitlet i berättelsen om en ifrånsprungen turiststad under avveckling.

När Blackpool tog emot Manchester City i mitten av oktober uppstod en talande situation. En enda spelare hos gästerna – Yaya Touré – tjänade ensam mer än hela hemmalagets trupp tillsammans.
Premier League har funnits i snart 20 år. Blackpool FC är den minsta klubb som någonsin spelat i den pengaglittrande divisionen.
Under fjolårssäsongen var spelarna tvungna att ta hem sina träningskläder och tvätta dem i sina egna maskiner. De startade den som nedflyttningskandidater i The Championship, med divisionens näst minsta siffror både vad gällde lönebudget och publiksnitt.
– När vi ändå nådde Premier League kändes det som att åka rätt ut i rymden, att landa på månen utan vare sig raket eller skyddsdräkt, beskriver anfallen Brett Ormerod, som spelat för klubben i alla de fyra högsta divisionerna.
På måndagen efter uppflytningspartyt ringde en Premier League-representant till Blackpool för att sammankalla ett möte med föreningens åtta avdelningschefer.
– Vi hade inte ens några åtta avdelningar, sannerligen inga avdelningschefer, berättar ordföranden Karl Oyston.
Oavsett om klubben nu åker raka vägen ut ur Premier League kommer de ändå att tjäna minst en miljard kronor på sejouren.
– Det har förändrat mina spelares liv, och det har förändrat klubben för all framtid. Vi brukade vara den där killen som stod med en smutsig mössa och en liten hund och sålde de hemlösas tidning. Nu är vi han som har vunnit lotteriet och undrar hur han ska lyckas göra av med alla pengar, säger färgstarke managern Ian Holloway.

Nu ser jag Blackpool besegra West Bromwich med 2-1 – vinna sin första hemmaseger i högstadivisionen på 39 år – och återta sin position på den övre tabellhalvan.
Det är en segerstinn Ian Holloway som kommer in i det lilla källarrum där presskonferenserna hålls på Bloomfield Road.
– Det är smått himlastörtande att tänka på var vi är i nuläget, men jag tycker att vi är ett väldigt bra lag. Och jag är väldigt stolt över hur vi spelar fotboll. Vi gör det på rätt sätt, med vårt passningsspel, även om vi måste vara lite smartare runt mål. Ni kan titta på hur Real Madrid passar – vi kan också klara det
En stunds konstpaus.
– Ni tror att jag är galen?! Ni kan skratta, men…
Jodå, journalisterna på plats skrattar.
– …jag menar allvar. Vi ska inte vara rädda för att sikta på Champions League här. En dag kan vi vinna Champions League. Resan dit upp är väldigt mycket kortare än den vi redan klarat av.
En gång jämförde Holloway sig själv med sin klubb:
– Vi ser båda bättre ut i mörker.
Blackpool FC är ett fotbollslag från illusionernas stad.
Ian Holloway har byggt hela sin mediepersona på att framstå som en gycklande clown, samtidigt som han internt aldrig beskrivs som något annat än en unikt entusiasmerande inspiratör.
Han har tvingats koka Premier League-trupp på en budget som väger lättare än Yaya Touré, men lyckas ändå knöla in sitt lags framtidsmöjligheter i samma mening som Real Madrid.
Medan de brittiska journalisterna nu försöker samla sig efter hansoväntade Champions League-utspel passar jag på att ställa en fråga. Den är inte särskilt väl formulerad – något standardiserat om klubbens betydelse för staden – men Holloway behöver ingen hjälp med att artikulera sig.
– Jag tror egentligen bara att du behöver gå ut från den här arenans fyra väggar för att förstå det. Vet du hur människor lever i kvarteren omedelbart här runt omkring?
Om inte annat kan jag läsa in mig. En manlig medellivslängd på 73,6 år, lägst i England. Andelen alkoholrelaterade dödsfall är landets högsta. Självmordsfrekvensen är åtta gånger högre än nationalgenomsnittet, och tonårsgraviditeterna 72 procent högre.
– Och vad kan vi göra för dem? Jo, vi kan ge de människorna en ny sol – en skinande orange fotbollssol. De är precis på väg in i en vinter som är mörkare än på många andra platser. De behöver den.

/Erik Niva

Erik Niva plockar upp de bollar som passar honom – och vem kan anklaga honom för det?

Om det nu är så att man kan bli framgångsrikt fotbollsproffs och landslagsman som son till en medelklassande akademiker så är det ju en trösterik tanke för såna som oss. Men varför ska vi sluta där?

Det finns ju ett aktuellt exempel alldeles runt hörnet, som ger oss ännu mer att hoppas på.

I förrgår fick jag ett sms från en kollega på andra sidan gränsen, västerut, med ett ytterst kärnfullt meddelande:

Sett Dæhli Jr? Kolla vg.no.

Efter ett par minuters funderande över om Bjørn Dæhlie a) bytt stavning, och b) blivit pappa föll poletten ner.

Mats Møller Dæhli är femton år gammal, och en av Nordens absolut främsta fotbollstalanger. Det sista har han tagit steget upp till att spela med Stabæks b-lag i tredjedivisionen, vid sidan om vanlig juniorfotboll. Och… ja, alla älskar pojken. Teknisk, snabb, med en lite valpig fysik men en extremt utvecklad blick för spelet. Så sent som i september var han med och dansade över det svenska P15-landslaget i Arvika, Norge vann med 3–0, Mats gjorde 2–0-målet.

I måndags gjorde han så klart med Manchester United. Mats Møller Dæhli är av den kalibern att till och med en klubb som United anstränger sig lite extra. De erbjöd honom ett u-kontrakt som automatiskt kommer att omvandlas till ett seniorkontrakt när han fyller 17. Den sortens kontrakt skrivs bara av en angelägen klubb som verkligen, verkligen tror på en spelare.

Nu kommer han att gå klart skolan, ta med sig mamma och flytta till Manchester.

Vi önskar honom all lycka, inte bara eftersom han verkar vara en fin grabb och en superb fotbollsspelare.

Vi gör det alldeles särskilt eftersom hans pappa heter Truls Dæhli och är – utöver en mycket uppskattad kollega – sportkrönikör på Verdens Gang.

Det finns alltså hopp även för såna som oss.

Och med det lämnar jag över till dig, Hugo Niva.

/Simon Bank

Jogi Löw tar inte ut den tyska landslagstruppen till matchen mot Sverige förrän i morgon, men redan nu har han avslöjat att den kommer att innehålla fem av Europas allra mest spännande unga talanger.

22-årige Kevin Grosskreutz och 21-årige Mats Hummels har varsin a-landskamp. De två 20-åringarna Lewis Holtby och André Schürrle samt 18-årige Mario Götze är debutanter.
– Alla de här spelarna har spelat väldigt bra under en längre tid den här säsongen. Jag är övertygad om att de klarar språnget till den stora internationella scenen. Det gamla argumentet om att man måste prestera under två eller tre år för att bli uttagen gäller inte för mig. Det kan komma redan efter några veckor, och ålder saknar betydelse, motiverar Löw. 

Grundanalysen här gäller såklart hur det tyska talangundret fortsätter att generera råvaror – men det finns även läge att dyka ett lager djupare.

Under hela 1900-talet kom i praktiken alla framgångsrika fotbollsspelare från de lägre samhällsskikten. Även om medel- och överklassen syntes allt mer på läktarna förblev det fattigbarnen och fabriksarbetarnas söner som kämpade nere på planen.

Det har gjorts analyser – mer eller mindre vetenskapliga – som gått ut på att brittisk fotboll hålls tillbaka eftersom i stort sett all talang fortfarande hämtas ur den krympande arbetarklassen, samtidigt som Storbritannien av idag i praktiken är ett land där majoriteten av befolkningen numera tillhör någon sorts medelklass.

Tyskland har kommit bort från det här. Tyskland har lyckats göra sin fotboll så inkluderande att de nya stjärnskotten kan spränga fram ur de grönlummiga villakvarteren precis lika gärna som de kan komma från Mesut Özils utsatta immigrantområden.

Och inte minst – på ett sätt mest glädjande för en sådan som mig – Tyskland har även tagit till vara på sönerna som blivit fotbollsgalna på grund av sina fäder. Inte för att papporna varit några storspelare, utan eftersom de har varit fotbollstokiga fans som själva vuxit upp på ståplatsläktarna. De har varit, typ, såna som oss.

Fallstudie i frågan dårå.

Mario Götze
Förmodligen den allra mest spännande unga talangen. En 18-årig liten plutt, med en bollbehandling som brukar härstamma från ändlösa timmar av stenhårda spontanmatcher på gropiga planer i någon förort där det inte finns något annat att göra. Inte. Pappa Jürgen Götze innehar en professur i datateknik vid fakulteten för elektro- och informationsteknologi vid universitetet i Dortmund. Tidigare har han bland annat forskat vid Yale.

Mats Hummel
Okomplicerad mittback som bland annat var med och vann U21-EM i Sverige. Hans mamma Ulla Holthoff tillhör Tysklands mest kända kvinnliga sportjournalister, och jobbar numera för tv-kanalen ARD. Hon var tidigare redaktör på Welt, och kontaktade då Otto Rehhagel för en intervju. ”Ja, okej då, sätt mig bara i kontakt med en redaktör med relevant kompetens”, svarade Rehhagel. ”Nej, nej. Det blir jag som gör intervjun”, replikerade Holthoff. ”Finns det ingen man där?”. ”Jo, men nu är det jag som har fått det här uppdraget”. Rehhagel trodde inte sina öron: ”Men förstår du fotboll? Vet du vad offside är?”. Men Europamästartränaren väntade inte på svaret. ”Nä, vet du vad. Nu avslutar jag den här konversationen”, sa han – och la på luren.

Kevin Grosskreutz
Medan Kevin Grosskreutz kämpar sönder motståndare med sin intensitet står hans pappa på Südtribune och hejar på. Han tänker minsann inte lämna sin ståplats för någon vip-läktare – han har trots allt stått där i drygt 35 år. Kevin Grosskreutz var bara fyra år gammal när hans pappa tog med honom till Westfahlenstadion för första gången, och där har han blivit kvar. Genom åren har far och son tillsammans upplevt alla ligatitlarna på 90-talet, Champions League-segern 1997 och krisåren på 2000-talet. Grosskreutz den yngre blev en så fanatisk BvB-supporter att han fortsatte resa till bortamatcherna med sina supporterkompisar långt efter att han själv fått proffskontrakt med klubben. Inför den här säsongen fick han frågan om vad han egentligen tycker om ärkerivalen Schalke 04: ”Jag hatar dem. Jag avskyr dem som pesten”.

Lewis Holtby
I maj 2009 la en skribent på internetsidan The Football Blog upp en betraktelse om det han rubricerade som ”The German Match Day Experience”, en summering av hans intryck från en Zweite Bundesliga-match mellan Alemannia Aachen och Kaiserslautern. Artikeln kommenterades omgående av någon som hette Chris Holtby: ”Great Article! Having lived here for over 20 years, i’ve had many great experiences with the German fans, both in Tivoli and at away games. Travelling on a specially arranged train with 2000 fanatical Aachen fans to an away game in Mainz or Koblenz is an experience not to be missed. Their love of their team is clear to see, and being an Evertonian, i fully understand where they are coming from!”. Några av sitens tyska läsare reagerade på namnet. Chris Holtby… inte var det väl pappan till…? Jodå. ”Thanks for the kind words about Lewis. Lewis will be sad to leave Aachen believe me, when he played for Gladbach Youth he was very often with a very good friend of mine (Aachen fanatic!) in M Block watching Alemannia! I hope the way he gives all every game for Alemannia shows the fans how much he loves the club and is very gratefull for what Alemannia have done for him and to leave will be very hard. (…) It’s hard as an Englishman to back your son playing for one of our greatest rivals but i’m very proud of him no matter which country he represents. Infact last year he played against England in Colchester. It was the 1st time you ever saw yours truly wishing the Germans to score against England! Result was 1-0 England! Lewis learnt to play football here, and has made his name here so it’s only right he should be playing for Germany.

Och där har ni. Ytterligare ett par anledningar att sympatisera med de här fantastiska nya tyska fotbollsgenerationerna – även om jag måste erkänna att jag inte riktigt hade tid eller utrymme för att gå till botten med exakt vad Andre Schürrles föräldrar egentligen är för figurer.

/Erik Niva