Så här är det: Jag har alltid haft väldigt svårt för dem som tror att matcher kan analyseras bara genom värdeomdömen om olika spelare: ”Han var bra, han var dålig, han var jättedålig, alltså vann lag A mot lag B”.

Fotboll är inte så enkelt. Det finns alltid galgar och mönster som skelett under de där individprestationerna, det är bara i undantagsfall man kan förklara matcher sådär enkelt.

I kväll såg jag Real Madrid klä av Milan på en kvart.

En undantagsmatch.

Jag har ägnat större delen av den här hösten åt att svära över Gianluca Zambrotta, som helt enkelt slutat vara Zambrotta för flera år sedan. Ställ honom mot Marques en regnig lördag i Parma så kommer han se gammal ut. Ställ honom mot Cristiano Ronaldo så… kommer han att se i det närmaste död ut.

Eftersom Milan inte är Inter och eftersom Allegri inte är Mourinho så ville de spela den här matchen, med sina offensiva utgångspositioner och sina kreativa intentioner. Det är mycket möjligt att de hade kunnat ha ett bra anfallsspel, men eftersom de var så långt, långt efter i sitt försvarsspel, i sin press, i sin fart, så var de aldrig i närheten av att kunna försöka.

I veckan gick Ronaldinho ut och besvarade den kritik som riktats mot honom i höst. Han fick en fråga i Corriere dello Sport och svarade:

– De blir bara arga eftersom jag gör allt det där jag gör, utan att springa…

Precis så såg det ut när matchen rullade igång på Bernabeu. Det tidiga försvarsspelet fanns inte, så Zambrotta hamnade gång på gång ensam mot C-Ron – och den kampen förlorade han alltså med 100–0. Real Madrid kunde avsluta från tio, femton meter flera gånger om, och även om målen kom på en uselt murad frispark (Ibrahimović och Seedorf har varit med lite för länge för att vrida sidan till när de murar, no?) och ett självmål (Özil, via Bonera) så var det absolut ingen slump. Milan sjönk i sitt försvarsspel, gång efter gång – och släpper man in det här vita laget till 30 meter utan att ens tänka på press så kommer man att förlora.

Mindmaster Mou har fått skit så här i början, men alla ser väl att han gjort ett fantastiskt arbete? Han har sänkt snittet för insläppta mål med 60 procent sen i fjol, och nu börjar det hända saker i offensiven också – och allt det här innan vi ens är inne i november.

Milan? Det är klart att de saknade Thiago Silva, som är så fenomenalt lugn och fin i sin fotboll, men jag vidhåller att de inte har vare sig ytterbackar (vare sig defensivt eller offensivt) eller ett mittfält (defensivt) för att kunna hävda sig mot de allra, allra bästa redan i år.

Och jo, Real Madrid ska vi nog räkna dit.

•••

Zlatan Ibrahimović? Nä, det var ingen match för Milans anfallare det här. Pato störde en del med sina kvicka fötter, men Zlatan rörde knappt bollen efter paus, och när han rörde den blev det inte bra.

•••

Annars?

Arsenal ran red riot, och även om vi vet att de kan vara just så där imponerande på rätt kväll så är den här sortens målkalas mot Sjakhtar något väldigt speciellt. Ukrainas finest har alltså inte släppt in fem mål i en tävlingsmatch på åtta år.

Och Jack Wilshire… han är på riktigt, va?

•••

Dessutom: Lite gulligt att just Eduardo fick göra det där empatimålet för Sjakhtar på slutet.

•••

Från Rom, två saker att slå fast om ni nu trodde att allt ändrats den här hösten:

Roma är fortfarande riktigt illa ute. Inte ens en gammaldags silenzio stampa räddar dem imorgon.

Och det finns fortfarande bara en Francesco Totti som slår den här sortens passningar.

•••

OM tog sista chansen, och de har verkligen förtjänat den. De hade 23–4 i skott mot Spartak – och förlorade med 1–0. De hade 15–13 i skott mot Chelsea – och förlorade med 2–0.

Nu är de med, trots allt – och trots att Spartak faktiskt oroade Chelsea en hel del före paus.

•••

I det stora hela så börjar det se rätt tydligt ut. Ajax skaffade sig chansen, men måste slå Milan eller Real Madrid, och det gör de inte. Braga sölade bort sin chans hemma mot Sjakhtar och får det tufft.

De enda som tog ett steg mot stupet i kväll var Roma.

Och de har redan stirrat ner i den där avgrunden ett tag.

Simon Bank

Just nu roar jag mig själv med att läsa Carlo Ancelottis självbiografi ”Preferisco la coppa”, eller ”The Beautiful Games of an Ordinary Genius” som den heter i den engelska versionen.

Och just ”roar mig” är verkligen ett adekvat uttryck i det här fallet. Jag kan inte påminna mig om när jag senast läste en fotbollsbiografi där humorn är det bärande fundamentet (”Daft as a Brush” med Gazza?). Ancelotti tar med sig läsaren genom sin karriär, men på gott och ont illustrerar han sin resa genom lustiga anekdoter snarare än rubriker och konflikter. Och han relaterar precis allting till mat, middagar och sin egen oändliga aptit.

Såhär inleder han boken, såhär lyder dess allra första rader:
”En enda gång i mitt liv har jag känt att jag behöver en psykiatriker. Jag tittade på Jurij Zjirkov, men allt jag kunde se var ett revbensspjäll. Perfekt grillat, saftigt, rökigt, medium rare. Jag tittade honom i ögonen, och plötsligt var jag utsvulten. (…) Jag har svullat i mig allt tänkbart genom hela mitt liv, men aldrig tidigare hade jag fått hungern väckt av en fotbollsspelare. Nu hade jag utvecklat en konstig ny aptit. Kanske hade den något att göra med gaffeln som flög rätt mot hans ansikte, efter en bana som – det måste jag säga – hade en viss elegans, ballistiskt perfekt. (…) Jag stirrade på den, som frusen mitt i luften. Graciös, på sitt sätt. Den roterade medan den flög, den trotsade gravitationens lagar, likt en precisionsmissil, en väldigt smart bomb. När den nådde slutet av sin bana saktade den ner och ändrade riktning, som en fotboll sparkad av en engelsman. Och i precis det ögonblicket såg jag min syn. När det kommer till mat och ätredskap är min hjärna en enkelriktad gata som leder till min mage. Associationen var omedelbar och organisk: gaffel=stek. Jag log, och för ett ögonblick var jag den lyckligaste mannen i rummet”.

Sa jag att det var en ovanlig fotbollsbok? Jag rekommenderar den varmt.

***

Men varför tar jag då upp det här precis just idag? Jo, för att Ancelotti bland mycket annat berättar om den där gången han tog med sig sitt Milan till en Champions League-match i Madrid som egentligen inte betydde sådär oerhört mycket.

Milan var redan så gott som klara för avancemang, och på matchträningarna experimenterade Ancelotti med några reserver i elvan. Då tog Adriano Galliani – vd för Milan – honom åt sidan för att förklara ett och annat. Ancelotti själv beskriver det som att han fick en lektion i…

…geografi:
”Vi är i Madrid.

…historia:
”Den som vinner här blir ihågkommen i alla tider”.

…religion:
”Estadio Santiago Bernabéu är ett tempel, en helgedom”.

…och filosofi:
”Makt handlar om övertygelse, och jag är djupt övertygad om att du fattat det här fel”.

Ändå framhärdade Ancelotti med sina reserver, och förlorade följaktigen också med 3-1. Galliani hade en ytterligare sak att säga: ”Vi är AC Milan. Glöm det aldrig”.

Sensmoralen är inte direkt subtil, men i alla fall. När det nu är matchdag spelar det egentligen mindre roll att Zlatan, Ronaldinho och Robinho alla ska tillbaka till Spanien, det är underordnat att båda de här klubbarna kommer gå vidare från gruppen oavsett resultat – det är likafullt Real Madrid mot AC Milan i matchen mellan den europeiska fotbollshistoriens två mest framgångsrika klubbar.

Det är – kort och gott – det enda som egentligen betyder något.

/Erik Niva

Välkommen till en ny vecka, och hur tycker ni att vi ska inleda den?

Det finns förstås rester att sopa upp kring Mersey och Fergie-Roo-grejer att ge sig i kast med, men först tar vi oss till värmen. Dagens tema: Sydamerikanska specialiteter.

Vi börjar med kungarna. Ni har förstås noterat att Diego gett sig i kast med Uruguay igen. Senast gick det ju både väldigt bra, och kanske lite mindre bra, men den här gången vann lille guldpiben med 9–8.

På andra sidan alla sorters gränser har vi inga rörliga bilder att komma med, men det känns som att det förtjänar att nämnas att Pelé – som återigen dundrar mot att Diego ”är en dålig förebild för våra barn” – enligt nyhetsbyrån AFP tjänar 120 miljoner kronor om året.

Bra gig, pensionerad fotbollsgud.

Och apropå bra gig. Ni känner till den tragiska, sydamerikanska traditionen av kidnappade fotbollsspelare eller anhöriga till fotbollsspelare? Det händer då och då att kriminella gäng kräver gigantiska lösensummor för människor de fört bort, ibland slutar det på ofattbart vidriga sätt.

De senaste dagarna har ett nytt grepp dykt upp i Paraguay. Líder Mármol, mittback i mexikanska Atlante och nyligen välbetalt proffs i Fredrik Ljungbergs nuvarande klubb Chicago Fire, drabbades av det frukansvärda förra helgen. Hans syster Perla, 35 år gammal fembarnsmamma, försvann från hemmet i Juan León, och strax efter fick familjen ett telefonsamtal.

I andra änden förklarade en anonym man att Perla kidnappats. Man ville ha 38 000 dollar av hennes bror, annars…

Ja, annars hände inte så mycket, visade det sig. Lösensumman sjönk snabbt, till slut gick kidnapparna med på att släppa henne för 5000 dollar. Och sen släppte de henne, utan att ha fått en krona.

Ala glada? Alla nöjda?

Nä. Inte den lokala polisen, som lagt ner stora resurser på fallet och som kände sig djupt otillfredsställda trots den lyckliga upplösningen.

Hade det inte gått för lätt? Var det inte nåt som inte stämde riktigt?

Efter vidare förhör bröt den nyss fritagna Perla Mármol ihop. Hjärnorna bakom hela kidnappningen var hon själv, hennes väninna och en 20-årig manlig bekant.

– Jag trodde aldrig att min syster skulle kunna göra något sånt här, sa Líder. Men tack gode gud att allting retts ut.

Backjättens syster riskerar nu ett flerårigt fängelsestraff och dryga böter för självkidnappning. Och hennes fem barn? Lillebror Líder lovar att ordna det också.

– Jag lovar att ta hand om dem som om de vore mina egna.

•••

Och Rooney? Ja, herrejävlar. Det drar i båda ändarna av M62. Det går inte att tolka det unisona svänget i alla engelska tidningar som något annat än att det här är på riktigt. Det har skurit sig mellan Sir Alex och Wazza, ett Beckham-fall upphöjt i hundra. Wayne Rooney är, oavsett form, den kompass som Manchester United tittat på för att se att man är på rätt väg trots allt.

Det är – utöver en fråga om sportsliga ambitioner – en ny krock mellan en Govan-mentalitet som hyllar strävsam intelligens och skötsamma arbetare, och en modern fotbollsvärlds alla avigsidor. Det fungerade inte med Beckham, men där det fallet handlade mer om symboler så handlar Rooney också om fotboll. United kunde tappa Beckham, de visste att de skulle tappa Ronaldo, men tappar de Rooney så får de börja om och bygga nytt.

Och tappar de honom till Manchester City, oavsett belopp (det finns inte så många andra som a) skulle ha råd och b) skulle tycka om det bara för att jävlas), är det en kopernikansk vändning av ofattbara mått. Men just det är förstås mest en stor fan-grafitti på en väldigt röd vägg. United lär försöka lösa det här. Jag är mest nyfiken på vilken position Alex Ferguson intar i den terapisittningen.

Han kan säkert på Rooney om ursäkt. Men han kommer aldrig att be om ursäkt för de värden han tror på. Och just i detta nu håller Alex Ferguson presskonferens, inför ett fåtal utvalda tidningar.

Den ska handla om ett samarbete med Unicef.

/Simon Bank

En stilla reflektion från höstens Spurs-höst, accentuerad av lördagens kontroversiella segermål på Craven Cottage.

Det har tamejfan sina fördelar att vara en Champions League-klubb.

Där vi tidigare förlikat oss med att en bortdömning alltid väntar runt hörnet tillhör vi nu de gynnades skara. Över en sommar har vi tagits in i det exklusiva sällskap som berättigar till de storklubbsfördelar som vi tidigare gnisslat tänder över hur Man United, Arsenal eller Chelsea åtnjutit.

* 21 augusti
Stoke tycks trycka in ett sent kvitteringsmål på Britannia. Peter Crouch bröstar visserligen bort bollen, men med blotta ögat ser han ut att vara i alla fall en halvmeter innanför egen mållinje. Stoke tenderar normalt sett att få en hel del domslut med sig på sin tryckkokare till hemmaarena, men… Inte den här gången. 2-1 Spurs, slut.

* 18 september
Wolves förnekas det som Mick McCarthy beskriver som ”a stonewall penalty” på White Hart Lane. Själva får vi en (visserligen korrekt) straff i andra straffområdet. Inte anmärkningsvärt i sig – hemma mot ett Wolves räknar vi med att ha domaren med oss – men är värt att inkludera för sammanhangets skull.

* 29 september
Rafael van der Vaart blir (korrekt) utvisad, men som kompensation får vi inte en, inte två utan tre högst tveksamma straffar i vår Champions League-premiär på hemmaplan.

* 16 oktober
Åsså nurå. William Gallas är en halvmeter offside när han sträcker sig för att styra in Tom Huddlestones distansskott. Han når inte riktigt bollen – som går in ändå – men linjedomaren höjer sin flagga. Klappat och färdigt, målet bortdömt – förutom att det inte blir så. Huvuddomaren Mike Dean  springer ut för att konferera, Huddlestone följer efter och sätter press och sedär…Offsideflaggan upphävd, målet godkänt och vi tar tre poäng med oss tillbaka hem till White Hart Lane.

Vart och ett för sig blir de här exemplen tendentiösa, men tendensen är odiskutabel. I synnerhet ifall man kontrasterar med hur vi brukade ha det.

Det är ingen slump, vettni.

/Erik Niva

På flygplatsen i Liverpool – den som bär hans namn – står John Lennon staty. ”Above us only sky”, lyder inskriptionen.

Nu har någon lustigkurre varit där och klottrat: ”Below us only Wolves and West Ham”.

***

Framtiden för Liverpool FC är fortfarande oviss – tro inget annat – men med Merseysidederbyt några få timmar bort unnar jag verkligen den här klubben att för en gångs skull fokusera på nuet.

Framförallt unnar jag fansen det.

Hur det nu än blir med allt annat – det är deras förtjänst att två av fotbollshistoriens allra sämsta ägare nu för alltid tillhör det förflutna.

Precis lika imponerad som jag blev av Man United-fansens mobiliseringar mot först Murdoch och sedan Glazer har jag nu blivit av Liverpool-anhängarnas monumentala kraftsamling gentemot Hicks&Gillett. Det är just precis det här engagemanget – och den här organisationen – som västvärldens politiska institutioner drömmer om, men inte längre förmår.

Och det har varit något speciellt med de här protesterna, något tidstypiskt. De senaste månaderna har vi förstås sett prov alla de underbart traditionella missnöjesformerna – mötena, marscherna, gratisbussarna till rättssalen i London som avgått klockan fyra på månaden från The Rocket-puben – men därtill ett arbetssätt som nästan verkar ha hämtats från Obama-kampanjen och uppdaterats.

***

Den häpet imponerade businessbibeln Wall Street Journal gav rent utav Liverpool-fansen plats på sin framsida häromveckan. Idrottssupportrar? Såhär arga? Såhär organiserade? Såhär kraftfulla?

Bakgrunden grundades i en fantastisk historia från tidningens egen hemmaplan, Wall Street. Det var en tisdagseftermiddag i september då Tom Hicks laddade upp för ett finansieringsmöte på en trottoarbänk i Midtown, Manhattan. 35-årige Paul Wilson – en Kopite från Liverpool som det gått bra för i bankvärlden – gick förbi. Han lade omedelbart ihop ett och ett.

Hicks befann sig på den gata där både Deutsche Bank och JP Morgan har sina huvudkontor. Han var med all säkerhet på väg till ett eller båda kontoren för att ansöka om pengar för att behålla kontrollen över Liverpool. Wilson tog några bilder av Hicks på sin BlackBerry, sedan såg han till att de hamnade i händerna på Spirit of Shankly, den mest aktiva av Liverpools protestfalanger.

Internet började surra och snurra.

***

Några timmar senare kom Tom Hicks ut från sitt möte på Deutsche Bank. Han måste haft svårt att begripa vad som just hade hänt. Utanför väntade demonstranter – hur hade de hittat honom? – inne på banken hade mötet inte alls gått som han tänkt sig.

Deutsche Bank hade redan tagit emot hundratals ilskna pläderingsmail från anhängare till Spirit of Shankly:
– Om ni ansluter er till Tom Hicks och hans sätt att våldta och plundra Liverpool FC kommer ni att skaffa er en väldigt kraftfull fiende. Ni har en energisk, välinformerad, global massa av Liverpool-fans mot er.
De hade tagit dem till sig. 

Det blev inga pengar för Tom Hicks.

***

När försäljningen av klubben till sist var fullbordad i förrgår eftermiddag osade det svavel runt en fullfrontsfrustrerad Tom Hicks.

Han hade svårt att ta till sig det som faktiskt hade hänt. Han hade förlorat, mycket på grund av att han hade underskattat sin motståndare.
– De intressenter som vi visste hade varit rätt köpare för klubben har skrämts bort av den organiserade internetterrorism som riktats mot de inblandade.

Det skulle förvåna mig mycket ifall det inte cirkulerar nytryckta t-shirts av typen ”Stolt internetterrorist” redan runt Goodison idag. Hade jag själv varit Liverpool-supporter hade jag burit en med högt hållet huvud.

/Erik Niva

Fuerza mineros, indeed.

Jodå, det var fotbollsramsor som sjöngs ovanför gruvan, och när Omar Reygadas, ledare för ett av arbetslagen, kom upp till sin familj bland alla chilenska ballonger och flaggor drog han fram en egen flagga.

Jodå. Colo-Colos. Som ett minimalt PS till ett fint inlägg. BBC gjorde en dokumentär med familjen Reygadas, från sorg till flaggviftande lycka. Lyssningsvärd.

Men det var nu inte utsatta grupper i ett hopplöst, klaustrofobiskt läge långt, långt under jord jag skulle skriva om.

Eller… det var det kanske.

Nyhetsflödet runt Liverpool FC följer ni bättre på annat håll. Ni vet vad vi tycker och tänker, om LFC och om värden och den moderna fotbollen. Så ursäkta ett annat spår är ni snälla. Dagen efter Hollands-slakten på Amsterdam Arena travade jag iväg till Stedelijk-muséet för en snabbtur genom deras temporära utställningar (själva huvudmuséet byggs om och öppnas igen nästa år). De fokuserar på installationer och koncept, rätt mycket jag i ärlighetens namn hade väldigt svårt för, men det fanns ett par undantag.

Luoise Lawlers metakonstverk/genuspolitiska ljudinstallation Birdcalls, Lucia Nimcovas Exercise, en rörande varmhjärtad studie av stat, kroppsminne och kontext (hon har bett åldringar minnas sin barndoms sovjetiska gymnastikövningar) – och så en holländsk videofilm från Liverpool

Rineke Dijkstra, konstnären, gillar Liverpool. Hon gillar människorna där, vänligheten, deras tradition av berättande. Hon har använt Liverpudlians i flera olika verk, men det här var första gången jag såg hennes video I See a Woman Crying.

Jag var i Liverpool 2008, när stan var Europas kulturhuvudstad och LFC spelade kvartsfinal i Champions League (de slog ut Arsenal). Jag hann med en snabbrunda på Tate-muséet, och en del i deras verksamhet handlar om att låta barn närma sig konst på ett otvunget och lekfullt sätt. Rineke Dijkstra använde det till att klippa ihop ett verk där en skolklass, med skoluniformer och allt, sitter framför Picassos Gråtande Kvinna och berättar vad de ser, vad de tänker, hur de funderar.

No Woman, no cry.

Kameran är rakt framför dem, filmar dem i halvfigur när de sitter och scousepratar rakt ut, om den där kvinnan på bilden, och det är rasande rart alltihopa.

Eftersom de pratade som de pratade, och eftersom de hade röda små slipsar och vita skjortor (och eftersom jag har en form av hjärnskada) så kunde jag inte låta bli att associera till LFC.

Och här någonstans känner jag att jag är redo för en öppen fråga: Visst finns det ett specifikt Liverpool-utseende? Som möjligen kan finnas i Yorkshire eller så också, men som jag knyter extremt tydligt till Liverpool. Ni vet. En sorts plågad uppsyn, en rynkad panna, det ser ut som att man konstant har vinden eller ljuset i ögonen?

Är det genetiskt? En kulturellt betingad uppsyn? Eller något helt annat?

En dag en höst när Liverpool plågas mitt i sina berättelser, mitt i sitt sociala hjärta, med några timmar kvar till ett derby, så kan vi väl kontemplera över det lika gärna som något annat.

/Simon Bank

Två dygn i 40-gradig feberkoma? Inget vidare, I’ll tell you that, men som vanligt hade det onekligen kunnat vara värre.

Jag hade ju kunnat sitta fast 622 meter under jorden i 69 dygn.

Ni får ursäkta att det här inlägget kommer några timmar senare än jag tänkt mig. Det är ju som det är. Ibland är det bara att bida sin tid och vänta.

Vid det här laget har ni kanske redan hört att en av gruvarbetarna som vinschades upp ur det där chilenska helveteshålet är en gammal storspelare. Franklin Lobos kallas inte ”El Mortero Mágico” – ungefär ”Den magiske bombkastaren” – utan anledning. I början av 1980-talet var han den stora stjärnan i det Atacama-lag som blev odödlig genom att föra klubben från den där obetydliga, avskärmade lilla gruvstaden Copiapó hela vägen upp i högstaligan.

Ända sedan dess har Lobos varit en folkhjälte i Copiapó. Inte minst för att han så uppenbart förblev en man bland alla andra i staden, trots att han till och med spelade landslagsfotboll för Chile.

Rik blev aldrig Lobos på sin fotboll, i alla fall inte på pengar. Efter karriären började han köra taxi, men när universitetsutbildningarna för hans två döttrar skulle betalas räckte rätt och slätt inte pengarna längre. Så Franklin Lobos gjorde vad Copiapó-män alltid gjort när familjen skulle försörjas – han gick ner i gruvan.

Det tog inte ens ett år innan han blev instängd där nere, då en brand bröt ut och utgångarna blockerades. Luften i gruvschakten fylldes alltmer av rök, giftiga gaser och en växande panik. Den gången tog det ett knappt dygn innan han undsattes.
– Nu vet jag vad det innebär att fylla sina lungor med smuts och rök för att få ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att se fotbollslaget spela, sa han då han räddades.

***

Mot slutet av sin karriär spelade Lobos tillsammans med chilensk fotbolls kanske allra mest kända export, Iván Zamorano. Han gjorde intryck.
– Redan från början hade han en aura av ledarskap runt sig. Jag tror att djupt där nere – instängd – så har han tappat ur den där energireserven man såg när han spelade. Han var en känslosam man som fick med sig hela sitt lag in i matcherna. Jag är övertygad om att han är väldigt viktig för att hålla dem vid liv därnere.

***

Genom alla de här 69 dygnen har fotbollen fungerat som en sorts mental livlina för gruvarbetarna. Efter en dryg månad under jord ordnade räddningsteamet så att de kunde se vänskapslandskampen mellan Chile och Ukraina, genom en sorts fiberoptisk kabel.

För de som inte förstår kunde det tyckas vara väldigt mycket ansträngning för något i grunden meningslöst, men projektet kom till på initiativ av de läkare och psykiatriker som observerade männen. De behövde något som stärkte deras livsgnista, något som fick dem att orka fortsätta kämpa. De behövde fotboll. Det chilenska landslaget kom ut till landskampen mot Ukraina i tröjor med texten: ”Fuerza Mineros”. Franklin Lobos live-kommenterade nere i hålet.

***

Världsmästarcentern David Villa är en av de européer som följt gruvdramat med allra störst intresse. Han kommer ju själv från en sådan bakgrund. Hans farfarsfar tillhörde den där gamla stammen av starkt politiserade gruvarbetare, en sådan som kallades ”Trotskij” av sina kamrater och som döpte sin dotter till ”Libertad”. Både Villas farfar och far följde honom ner i gruvan. David Villa själv hade garanterat också gjort det, om det nu inte varit för hans målsinne.
– Inget verkar förändras nere i gruvorna, och det är en värld jag själv har levt i. När du varje dag tvingas vänta på att din pappa ska komma hem välbehållen lär du dig uppskatta de små sakerna och att arbeta hårt. Du blir ödmjuk, att härda ut och fokusera på det som faktiskt är viktigt.

David Villa såg tidigt till att skicka ner två signerade tröjor till gruvarbetarna. En med en allmänt uppmuntrande hälsning, en med ett personligt meddelande till Franklin Lobos.

***

En dag i förra månaden tog Franklin Lobos den underjordiska telefonen för att prata med sin dotter uppe på ytan. Men den dagen hade hon en överraskning till honom. Vid luren väntade tre av hans gamla lagkamrater från Atacama-tiden, tre män som rest från New York i norr och Buens Aires i söder för att stötta honom.

Lobos började gråta.
– Jag trodde aldrig att ni skulle komma.
Ramón Climent svarade:
– Vi kommer alltid att vara lagkamrater.

För snart 30 år sedan var alla fyra med i matcherna mot O’Higgins i den chilenska högstaligan, matcher som ofta urartade på grund av sitt fysiska spel. När den specialbyggda räddningskorgen till sist kom ner för att hämta upp gruvarbetarna manövrerades den av en viss Manuel Gonzales. Han spelade för O’Higgins på den tiden.

De två männen hade inte sett varandra sedan de var rivaler för flera årtionden sedan. Nu sa Gonzales tyst till Lobos:
– Vi fotbollsspelare håller ihop.

Därpå åkte de upp till ytan. Franklin Lobos vinkade lite, kramade om sin dotter innerligt. Sedan fick han tag i en fotboll och började jonglera.

/Erik Niva

Det finns smällar och det finns smällar. Sverige vaknade idag lite lätt rodnande efter en utklassning i Amsterdam. Serbien vaknade med total skam. Det där laget som vi gillade i VM, som vi delade hotell med, som vi såg lira pingis och inomhusfotboll, med den charmige Krasić och alla de där kvalitéerna – igår hamnade de så långt i bakgrunden att de inte syntes. Längst fram stod maskerade män och kastade eld.
– De här människorna representerar inte det serbiska folkets känslor eller beteenden. Vi skäms och vi är ledsna, meddelade Serbiens Italien-ambassadör.

Ni har sett bilderna av hur Ivan Bogdanov grips av italiensk polis, ni har sett heilandet på läktarna, de otäcka bilderna av Bogdanov på staketet, med en tång i handen och rånarmask för ansiktet – och ni har sett de hjärtskärande bilderna av en gråtande Stanković.

Tvåtusen serbiska ultrás gjorde resan till Genua. Femtio greps. Serbien riskerar att kastas ut ur kvalet.

Och kvar står vi och undrar, som alltid: Varför?

Det fanns, det förstår alla, inga sportsliga grunder till kravallerna. De började före matchen, de var till för att stoppa matchen. Före matchen misshandlades Vladimir Stojković, reservmålvakten, så att han darrade. Det var också den enda vidrighet som egentligen hade med fotboll att göra, om än avlägset. Stojković misshandlades och hotades eftersom han tagit det förbjudna steget, när han lämnade Serbien spelade han för Crvena Zvezda, när han kom tillbaka i år gick han till Partizan.

Hoten har haglat sen dess, igår omsattes de i iskall handling.

Stojković darrade och grät och sa att han var rädd för att återvända till Belgrad.

Men resten… det var politik.

Dels fotbollspolitik. B92 citerar journalisten Slobodan Georgijev, som försöker förklara varför det som hände kunde hända.

– Först och främst handlar det om stämningen efter VM, konflikten mellan Radomir Antić (förre förbundskapten) och Tomislav Karadžić (förbundsbasen) som gick överstyr. Det var tydligt i media hur hela kampanjen kom till för att sparka Antić och det var brutalt.

Och utöver fotbollspolitken – den andra politiken.

Den brända albanska flaggan, ramsorna om ”Ubi, ubi, Šiptara”, ”Döda, döda albanerna”. Nazismen, nationalismen, en tatuerad kriminell som Bogdanov.

Alla som undrade ”varför förstör de för sitt lag? Förstår de inte att det förstör hela chansen till EM-spel?” så är svaret att de visste exakt vad de gjorde. Naturligtvis. Idag har statssekreteraren Slobodan Homen uttalat sig, och han drar raka streck mellan det som hände i Genua och det som hänt på hemmaplan, när serbiska huliganer utfört hatattacker mot exempelvis Pride-festivalen i Belgrad. Extremhögern i Serbien har kritiserat Boris Tadić, presidenten, för att ha försökt skydda Pride, och Homen menar att de politiska motståndarna utnyttjat fotbollshuliganismen för att nå sina syften.

I det här fallet, menar han, handlar det om Europa.

– Det är tydligt att någon vill visa att Serbien varken är redo eller moget för att bli en del av Europa, säger Homen till TV B92.

Det vanliga hatet mot USA, det obefintliga förtroendet för Europa, det öppna såret Kosovo, alla de trasiga resterna efter ett krig – i kontrast med ett land som försöker närma sig omvärlden igen.

Stanković grät. Han var inte ensam.

/Simon Bank

PS. Och nej, det här är inte kommentatorsfältet där man kallar folk för könsord eller drar upp en gammal hatisk serb-kroat-diskussion. Har aldrig varit, kommer aldrig bli. På förekommen anledning.

”För mycket respekt”, säger Zlatan. ”Vi var för fega”, säger Erik Hamrén.

Jag tycker tvärtom.

Det gick att säga väldigt mycket om Lars Lagerbäcks landslag, det gick att tycka väldigt många saker om det. Mycket av det dessutom med all rätta.

Trots allt, viktigast av allt – jag tyckte ändå nästan ändå alltid om det laget.

Det var ett lag som ibland var lite väl medvetet om sina begränsningar, men som i alla fall gjorde allt de kunde för att kompensera dem.

Ikväll däremot… Ikväll tyckte jag verkligen inte om det svenska fotbollslandslaget.

Inte för att de förlorade, inte ens för att de blev utspelade och utklassade – utan på grund av sättet de spelade på, sättet såsom de fuskade sig igenom matchen.

Slarvigt. Slött. Övermodigt. Arrogant. Osympatiskt.

Alla vet att det är helt okej att vara kaxig så länge man ser till att backa upp orden, skaffar sig rätten att använda dem. När vi nu gör bokslut för en Hollands-vecka tvingas vi istället konstatera att landslaget uppfört sig som den allra värsta sortens substanslösa skolgårdsskrävlare.

Vi gick in i den här matchen och inbillade oss att vi var bättre än Holland. Faktiskt. Tanken är så bisarr att den är svår att ens formulera, men med facit i hand finns inga alternativa förklaringar. Ett ödmjukt, noggrannt, påskruvat fotbollslag gör helt enkelt inte den typen av misstag som blågult satte i system ikväll – även om man nu kan välja att försöka drapera misstagen i någon sorts självframkallad nervositetsflagg.

Ett fegt landslag med överdriven respekt spelar på säkerhet, lyfter bollen ner i korridorerna, samlar spelare bakom boll. Det chansar inte med stötbrytningar, det kastar inte inkast rätt in i banan på egen planhalva, fuskar inte i markeringen i eget straffområde och det kapitulerar inte så fort det blir uppenbart att det här inte riktigt skulle gå som det var tänkt.

Så funkar inte fotbollspsykologin.

Jag vet inte om ni tillhör dem som låtit er luras av hur svensk fotboll förändrats de senaste fem, sex åren. Ifall ni gått på myten om att vi numera mer eller mindre är ikapp topplagen vad gäller teknik, bollbehandling och passningsspel.

Listen up then: vi är inte ens i närheten. Ska vi kunna hävda oss mot riktigt motstånd förblir vår enda chans att jobba hårdare än motståndarna, med tydligare systematik, bättre organisation och större laglojalitet.

Det smärtar mig verkligen hur de som verkligen borde veta bättre – spelarna och ledarna runt det svenska fotbollslandslaget – ger intryck av att fullständigt sakna sådan självklar självinsikt.

Något litet uns av yrkesheder bärgades väl måhända i och med de sista 20 minuternas skenforcering, och givetvis har vi fortfarande en god möjlighet att gå till EM – men det här var inte det riktiga svenska fotbollslandslaget.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha det tillbaka.

/Erik Niva

Jaha, och ni tror fortfarande att ni ska få ett inlägg om att Sverige spelar EM-kval i Amsterdam?!

Det får ni fortfarande inte.

Om nu Erik Niva öppnat dörren till den franska filmen så är ju jag, det vet ni vid det här laget, inte den som är den. Även om det inte finns samma idelogiska dignitet i den här historien så betyder det inte att den inte ska berättas. Om inte annat så för att behålla tematiken.

Cantona är ju inte den ende franske 90-talsstjärna som tagit klivet över i filmvärlden. Om ni som jag levde era liv med ena ögat på Hollywoods jobbannonser så hade ni kanske fastnat för en som dök upp nyligen och där Moon Castle Entertainment sökte ett team till en ”ultralågbudget-film” med namnet Goudjou. Produktionen skulle ta tio dagar, och man sökte ”erfaren och motiverad” arbetskraft (jag vet, det låter lite som något som Adriano Galliani hade kunnat skriva de senaste tio åren).

Filmen? Tja, enligt IMDB så rör det sig om en dramathriller om ”en man som av samhället tvingades att döda sitt livs kärlek”.

Och jodå, rollen som Sebastian spelas av Frank Lebouef, mittbacksmörsare extraordinaire i Strasbourg, Chelsea och OM. Lebouef har ägnat sin postkarriärs-karriär åt att delta i dokusåpor, dokumentärer, teaterpjäser, och nu har han flyttat till Los Angeles för att ge det här med film en rejäl chans. Han är både producent och skådis i Goudjou.

Och han gillar La-La-land.

– I Frankrike sätter de en stämpel på dig. I USA får du chansen. Är du bra får du jobb, säger han.

Och Frank har ägnat ett och ett halvt år åt att bli bra. Han har gått kurser på Lee Strasberg Theatre & Film Insititute, han har fått en roll i en film till (Ocean Hotel, en maffia-film som går upp i januari. Han spelar en rysk mafioso) och han satsar stenhårt på det här.

Fotbollen? Jodå, han håller kontakten. Han har gjort flera tv-jobb som expert, nu senast som krönikör i Eurosport. Efter matchen mot Rumänien senast hyllade han den nya generationen, och framför allt Loïc Rémy.

– Det finns en hel del av Thierry Henry i honom, sa Franky.

Nu väntar vi med spänning på att se hur mycket Cantona det finns i Leboeuf. Jag vet inte, det känns väl lite mer som att det är Vinnie Jones vi ska jämföra med?

Reflektionen: Det är klart att det går att fantisera om att översätta det här till svenska förhållanden. Men vilken spelare skulle man egentligen vilja se göra film? Och vilken roll då? Jag tänker Petter Hansson.

/Simon Bank