1994 gick Nobelpriset i litteratur till Thomas Ravelli japanen Kenzaburo Oe. Det var den där sortens val som fick människor som inte känner till författare att rasa över att en författare de inte kände till fick världens finaste litteraturpris. Det händer varje år som inte Astrid Lindgren eller Bob Dylan, eller åtminstone Camilla Läckberg får priset.

Oe var, hur som helst, en författare som inte ens hade landat på de svenska kultursidornas allra mest inrökta pulpeter. Ett asiatiskt författarskap, en annan kanon.

Jag jobbade då under en av de finaste chefer jag haft. IFK Norrköping-, Manchester United-, Willy Kyrklund- och ung-svensk-litteratur-supportern Stefan Eklund. Han var, som jag minns det, hyfsat ny på posten som kulturchef på Borås Tidning, en miljö där det inte riktigt tillhörde veckans femtio första punkter att ge sig på obskyra japanska författare.

Men Stefan hade läst Kenzaburo Oe.

Han var därför en av de extremt få som snabbt och stringent kunde ge en analys av den färske nobelpristagarens livsverk, och de som undrade hur i hela världen han lyckats fastna för Oe hade kunnat få en väldigt prosaisk förklaring, även för att handla om prosa.

1967 gav Kenzaburo Oe ut en roman med titeln ”Tid för fotboll”. Stefan hade sett titeln, naturligtvis läst boken, och tog det vidare därifrån. Nu är han – efter en tid som kulturchef på Svenska Dagbladet – nybliven chefredaktör för Borås Tidning. De kunde inte fått en bättre.

Ja, och efter den öppningen så förstår ni ju att jag tänkt fylla i luckorna efter etablissemangets tröga tuggande kring dagens man, Mario Vargas Llosa. Om jag läst honom? Tror ni att jag hade väntat ända hit med att berätta det i så fall? Däremot har jag ju greppat, inte minst tack vare my homegirl Americas inlägg här, att det är ett kontroversiellt och konservativt val.

Andra reder ut det där, här tar vi i vanlig ordning upp luckorna i svenska mediers rapportering.

Mario Vargas Llosa gillar ju fotboll. Eller, han älskar fotboll.

Han växte upp med El Cañonero Lolo Fernández, en av Perus allra största fotbollshjältar, som idol och har hela sitt liv varit en hängiven supporter till Fernández klubb Universitario. Han såg dem första gången 1946, när han var tio år gammal, och när Nobby Solano förde ”La U” till titeln i vintras efter att ha sänkt arvfienden Alianza Lima så var Vargas Llosa där och firade.

Hade jag vetat det här för en vecka sen hade jag läst en av de där reaktionära bokjävlarna också, och då vet ingen var Simon Banks karriär hade tagit vägen.

Stolpe ut. Igen.

/Simon Bank

Glada Amsterdam? Mycket möjligt, vänner, men inte riktigt här och inte riktigt än. Jag sitter på en kall, kal läktare och ser ett första träningspass som inte riktigt fyller ut ett gigantiskt Olympiastadion. Det är nog som vanligt, men miljön är inget man spelar in romantiska komedier i.

Och om vi nu för ett ögonblick ska fundera över vart fel väg leder någonstans så kan vi ju göra det genom att studera krishantering i den europeiska fotbollen en vecka som den här.

Det är ju inte så att vi saknar exempel.

Vi kan väl börja spaningen i Sussex, där Chichester City (jag var på väg att skriva ”gamla fina Chichester City” men ni hade inte gått på den) släpar lite i den engelska motsvarigheten till division nio. Efter sjutton poäng på nio matcher mötte de Redhill – gamla fina Redhill – i förra veckan, ledde med 2–1 en bit in på andra halvlek men såg ändå hur de där sportjournalistiskt mytologiska orosmolnen svävade allt lägre.

Först fick en av lagets spelare köras akut till sjukhus med bruten käke, kindben, okben och näsben efter en kollision med målvakten. Tränaren Mark Poulton var alltså lite orolig. Då ringde telefonen, i andra änden fanns styrelsemedlemmen Gary Walker, och efter ett kort samtal kunde Poulton sluta vara det.

Inte orolig. Utan tränare.

– Han bad om ursäkt för att han störde mig under matchen, sen förklarade han att jag fått sparken, berättar Poulton för the Sun.

Nu står han utan tränarjobb, och utan lönen på drygt 2000 kronor i veckan.

– Det är den mest oproffsiga och kaosartade organisation jag någonsin jobbat med, förklarar han.

Och inte vann de matchen heller. Gamla fina Redhill vände och vann med 4–2.

Nu är det inte bara engelska klubbar som jobbar med den där udda varianten av piska och morot piska. Belgiska ligajumbon KAS Eupen (en poäng på tio matcher) förlorade mot Kortrijk med 3–1 i lördags, och om vi säger att franske tränaren Albert Cartier är typ en bägare så var Kortrijk typ en sån här droppe som typ såhär fick bägaren att bli full och lite till typ.

Efter matchen införde han helt enkelt en lite ny träningsregim i klubben.

– Ni tror att ni är stjärnor! dundrade han. Uppmöte här imorgon bitti, klockan 07.00. Den som kommer sent är riktigt illa ute.

Jobbigast var det för mittfältaren Marc Hendrikx (som om det inte räckte med stavningen), som bor en dryg timmas bilfärd från träningsanläggningen och alltså fick kliva upp vid femrycket för att vara säker på att hinna i tid till lite penalistisk löpträning.

Och då undrar ni förstås hur länge Cartier tränat laget, för att ha råd med den sortens åtgärder.

Äh, han har redan varit där i snart en vecka. Det var liksom färdigfjäskat.

/Simon Bank

Ja, hur man än vänder sig en dag som det här så har man en stor, flaxande, skränande Liver bird i ansiktet.

Liverpool Football Club slits isär på den moderna fotbollens allra mest synliga altare, och det är svårt att tänka sig ett mer symboliskt offer. Bill Shanklys arv, hans fotbollssocialism, sålt för dollar som inte bryr sig ett skit. Den logiska slutpunkten för en hyperkonkurrens där värderingarna som delas av alla vaktas av ingen.

De senaste vändningarna behöver inte betyda något annat än ytterligare ett ovärdigt kapitel, vi vet inte hur affären kommer att se ut, om den kommer att gå igenom, om amerikaner byts ut mot mer kompetenta amerikaner eller inte.

LFC är fotbollsvärldens största sorgebarn hösten 2010. De är också världens största varningslampa, också för svensk fotboll. Om vi nu hamnar i en bolagiserad fotollsvärld – och det kommer vi att göra, förmodligen förr än senare – så får vi förstås en bättre ”fotboll”, mer pengar och bättre konkurrenskraft. Men om ingen bevakar värdena så är det inte värt ett dyft.

Sorgligt, är vad det är.

Och jag tänker inte ens göra någon övergång från det till Robert Enke, även om det är fullt möjligt att göra det. Det har gått elva månader sedan han hittades död, och i dagarna har hans biografi, skriven av journalisten/vännen Ronald Reng. Reng pratade ofta i telefon med Enke, som han lärt känna under tiden i Barcelona. De pratade i telefon samma dag som målvakten gick ut till tågspåren och hade bestämt att de skulle skriva en biografi tillsammans. Reng fick avsluta den själv.

Jag har inte läst boken, men tyska tidningar har publicerat utdrag ur berättelsen om en väldigt speciell målvakt.

Reng skriver om hur en artonårig, totalt sänkt Enke lät bli att gå till skolan i en vecka efter sitt första misstag som proffs. Om dikterna han skrev. Om hur han ofta drog sig undan från de andra, rent socialt, i sina klubbar men ändå var mycket omtyckt. Om hur han fick panikattacker under sin första tid i Benfica, pressad av prestationsångest. Om hans noggrannhet när det gällde material, teknik, allt som kunde göra honom bättre som målvakt.

– Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att intervjua någon som är så hänsynslöst öppen, säger Reng.

Enkes död blev startpunkt för en bred, svart diskussion som grep om sig även utanför fotbollen i Tyskland. Är depression tabu i samhället i allmänhet och i elitidrotten i synnerhet? Finns det ingen plats för svaghet? Finns det ingen hjälp? Debatten ebbade ut, elva månader gick, en biografi har kommit ut som tecknar bilden av en stor, sorgsen målvakt.

Och vad har förändrats efter Enkes död? Vad har fotbollsvärlden lärt sig?

– Ingenting, säger Steven Cherundolo, Enkes lagkamrat i Hannover til Welt am Sonntag.

– Bundesliga väntar inte på någon. Det är en snabb business, en avspegling av vårt samhälle. Man får bita ihop. I en klubb som går tungt och krisar pratar man inte om omtanke.

Enkes bäste vän Marco Villa intervjuas i Bild am Sonntag. Han håller med: Fotbollen har inte blivit bättre på att angripa depressioner.

– Det går väldigt långsamt, säger han.

/Simon Bank

Tisdag en kvalvecka, och även om Sverige är lite långsamma starters this time ’round så har vi ju redan fått sätta tänderna i moralfrågan Nigel de Jong. Jag berättar hans liv i tidningen idag – och det är en fascinerande livshistoria – men jag har inte tagit ställning i sakfrågan där.

Jag tycker det är ett märkligt val av van Marwijk. de Jong spelar i en liga där det, fortfarande, är relativt accepterat att dyka in i tacklingar med dobbarna först och ett sträckt ben efter. Det anses manligt, att däremot undvika tacklingen med ett lufthopp anses kvinnligt och därmed förkastligt.

Annan diskussion. Jag tycker de Jong är en stundtals vidrig spelare, men det var han i VM också, och van Marwijk bad varken om ursäkt eller petade honom då. Den här gången handlar det mer om politik, och politik och fotboll är som bekant inte alltid en helt lyckad kombo.

Fråga Evo Morales.

Morales är ju både folkets och urfolkets man i Bolivia, en oerhört populär socialistisk president.

Ja, och så gillar han fotboll också. I söndags spelade han själv i en såndär jippomatch som sällan blir så roliga som man tror. Den här gick i La Paz, mellan en regeringselva och ett lag som borgmästaren tagit ut.

Och… ja… om inte Nigel de Jong hade varit upptagen med annat så hade han platsat här. Efter paus åker presidenten på en lite halvful tackling, lackar ur, går på sin (numera, de var politiska polare förut) meningsmotståndare Daniel Gustavo Cartagena och MMA-använder knäet på ett lite ofint sätt.

Ja, det är i alla fall inte helt presidentiellt, om man säger.

Våld är inte alltid helt okontroversiellt på en fotbollsplan, trots allt. Det är nu inte vänliga gester heller alla gånger.

I detta nu svämmar internet över av bilderna från måndagsmatchen (0–0) i 2. Bundesliga mellan Hertha och Alemannia Aachen. Matchen dömdes av Bibiana Steinhaus, en kvinnlig domare, och när Herthas balansspelare Peter Niemeyer ska ge henne en fullkomligt könsneutral klapp-på-axeln går det lite fel.

Eller så gör det inte alls det.

Det är svårt att reda ut exakt alla lager i den där lilla anekdotiska hand-nuddar-bröst-rörelsen, men det är intressant. Å ena sidan är det en total icke-händelse, ett ingenting. Å andra sidan: En miss med ett par centimeter gör att hon just där blir till hundra procent kvinna, hon märker det, men tolkar situationen blixtsnabbt och med glimten i ögat. Ingen varning, inget kort.

– Vi gick förbi varandra och rörde vid varandra. Det var ingen ovanlig situation vare sig för honom eller mig, så man kan lämna det med en ögonblinkning, sa Steinhaus i tysk tv.

Det hade så enkelt kunnat bli den där sortens situation där tjejen står med två vidriga alternativ: att avsäga sig sin värdighet eller sin humor.

Bibiana Steinhaus kopplade direkt, och joggade vidare med alltihop intakt.

Enligt tidningarna var hon en av de bästa på planen, sett till hela matchen.

/Simon Bank

De bredare penseldragen från Parma v Milan får ni i söndagstidningen – jag ska bara ta mig an det här gigantiska bordet fullt av parmaskinka och parmesan och gudvetvad som restaurangen här på hotellet skickat upp på mitt rum, sen ska jag skriva texter.

Tills vidare så kan jag lämna er med kvällens bästa banderoll. Det här med striscioni är en konstart på italienska läktare, det känner ni säkert till. Det finns till och med böcker som radar upp hundratals banderollbudskap från läktarna här i landet. Ikväll ägnade sig Milans hitresta curva åt att skicka sympatibudskap till Carletto Ancelotti, vars pappa dog i förrgår – medan Parma hängav sig åt domarhån.

De gjorde det alltså rätt snyggt.

En bakgrund först: I februari i år förlorade Genoa mot Juventus efter att Alex Del Piero fått världens billigaste straff med tio minuter kvar. När Genoa mötte Udines helgen efter höll de upp en striscione med den nya regeltolkningen:

RIGORE È QUANDO DEL PIERO CADE – Straff är det när Del Piero ramlar.

Lite ytterligare bakgrund: Hittills den här hösten har Parma fått fem straffar dömda mot sig, på fyra matcher. Det var därför curva nord under långa delar av matchen banderoll-presenterade en uppdaterad regeltolkning:

RIGORE È… QUANDO PARMA DIFENDE – Straff är det när Parma spelar försvarsspel.

Håll med om att det är rätt briljant ändå?

•••

Och om vi nu ändå är uppe på läktaren och röjer så… jag har aldrig varit mycket för vampyrer, men jag gillar när känt folk pratar om sin fotbollspassion och gör det utan att ljuga, när de brinner på riktigt, när de kan stå på en läktare i full motvind en usel säsong och mena det. Till exempel mot Syrianska.

Vad jag vill ha sagt? Att jag gillar Alexander Skarsgård.

/Simon Bank

– Jag är guds son (om Maradona är gud, då).

– Nä, bara för gud (när Arsène Wenger frågade om han var rädd för något).

– Only God can judge me (tatuering).

Jodå, när Mino Raiola ger en fint öppenhjärtig intervju till GQ så får vi en pusselbit till i bilden av Zlatan och hans förhållande till gud. Jag slås mest av att även om han har kvar sin humor så kan jag sakna den där kombinationen av självklart skämt och självklart självförtroende som var hans modersmål när han var 20, 22. Det finns förstås fortfarande kvar, men inte lika frekvent.

Det fanns mycket i det där GQ-reportaget (inte bara bilderna av Mino nere i Monte Carlos hamn eller Mino utfläkt på kontoret) som förtjänar att berättas. Vi kan väl se det här som ett litet bonusspår, enbart för alla som gjort sina läxor och städat sitt rum:

Storyn om Raiolas och Moggis gemensamma öden och äventyr.

Del 1: SVURNA FIENDER.

Det börjar 1992, inför Uefacup-finalen mellan Torino och Ajax. Mino skule träffa Moggi.

– Jag bad om ett möte, vi bestämde klockan tolv, och som en duktig holländare så var jag där i god tid före tolv. När hans sekreterare bad mig slå mig ner i ett rum verkade det som att jag hamnat i ett väntrum hos tandläkaren. Det var mer än 20 personer där. Klockan blev kvart över, inget hände. Den blev halv, fortfarande ingenting.

– Hon upprepade att jag skulle ha tålamod, men jag var impulsiv, till och med arrogant, så jag blev så arg att jag såg svart. Men först bad jag dem säga till dottor Moggi att han var oförskämd. Jag hittade Moggi på restauang Urbani en timma senare, och gick fram till hans bord. Jag sa vad jag tyckte, att han behandlat mig illa. Och han… ”Men vem i helvete är du? Vad vill du?”.

–– Jag svarade: Det kommer du få se den dag du vill ha en spelare genom mig.

DEL 2: FÖRHANDLING.

Den där dagen Mino pratat om dröjde nio år, en bit in på 2000-talet.

– Jag hade redan tagit flera spelare till Italien; Bergkamp och Jonk till Inter, Vant’Schip, Kreek, Peters, Vink. Jag hade öppna kanaler till Gino Pozzo, Spinelli, Piero Aggradi, min mästare. Alla sportchefer som var intresserade av holländska spelare gick genom mig. Inför klubbarna presenterade jag mig såhär ”Jag är emot Moggi”. Jag sträckte ut handen, om de tog dem så okej, annars – inte en chans.

Och så råkade det vara så att Juventus ville ha Pavel Neved, som sprang fram och tillbaka för Lazio.

– Pavel var gud i Lazio. Ivana, hans fru, ville aldrig flytta från Rom.

När Cragnotti-krisen kom kom också möjligheten till förändring.

– De kallade in oss för att skriva på en lönesänkning, men Pavel kände direkt att allt inte stämde. På vägen ut sa han till mig ”ta mig till Juventus”.

– Moggi tog emot oss vid Coverciano, jag hade föreslagit att han skulle ta med sig en bra klocka. Jag fick vänta en halvtimme igen och drog. När han ringde sa jag ”Nu börjar förhandlingen”. ”Men du är galen! Vem tror du att du är?!” svarade han. Jag hade Real Madrid i bakfickan, men jag visste att Juventus var den ideala lösningen för Pavel.

– Jag och Moggi ville samma sak, men det sa jag inte. När jag återvände till Turin efter ett möte i Prag hade Moggi satt ihop en välkomstkommitté. Journalister, fotografer, supportrar; vi kunde inte gå tillbaka till Lazio längre. Ett lysande drag, jag förstod att jag hade att göra med en stor sportchef. Min reaktion? En ökning till. Moggi blev vansinnig.

– Jag fick ett samtal från Holland, min pappa hade blivit sjuk. Blodpropp. Han hade ramlat i hallen. Jag sökte upp Moggi och sa att det var take it or leave it.

FAS 3: KAKA FINNER MAKA.

– Det var så det ändrades med Moggi. När jag kom med Ibrahimovics DVD var han den ende som såg potentialen i spelaren. De andra brydde sig inte. Tack vare Luciano Moggi kom Zlatan till Italien. Idag är vi vänner och respekterar varandra mycket.

Det finns knappt två figurer i och kring den italienska fotbollen som fått mer skit, mer nedgörande omdömen än Mino Raiola och Luciano Moggi, helt enkelt eftersom de är bäst på ett spel som många försökt och försöker spela.

Var Moggi en gangster? En fifflare och fixare och fuskare? Naturligtvis.

Var han också en alldeles briljant direttore? Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

/Simon Bank

Italigen. För tredje gången på två veckor. Milanohöst och tung himmel, men inget som inte en snabb promenad genom Brera, med kaffe och briocher, kan ordna.

Av alla dagens tidningsuppslag är det i särklass intressantaste (ja, inte ur ett polarisen-smälter-fattigdomen-ökar-Daniel-Westling-hänger-med-Carla-Bruni-och-snart-ska-vi-alla-dö-perspektiv, men ni fattar) det där Gazzetta dello Sport äntligen släpper sitt krampaktiga grepp om den där hemliga bilden de suttit och skrockat över sedan Inter lekte med Werder Bremen i onsdags (bonusfakta: det var tionde gången på tre år som Werder släppte in minst fyra mål i en match).

Såg ni matchen så såg ni att Sammy Eto’o firade sin tripleta med att sno en kamera och plåta Whiskey Sneijder.

Och nu kan vi alltså konstatera att Eto’o faktiskt är en riktigt duktig fotograf också. Fo real.

Annars då?

Äh, jag är i Milano och måste ut och se vad stan har att erbjuda mig innan jag sätter mig och försöker jobba ur mig en massa bokstäver till tidningen. Men något mer ska vi väl kunna bidra med. Det är ju ändå fredag. Men vilket spår ska vi välja?

Lite tekniska nummer kanske?

Fransk fotboll?

Lite musik?

Ett inlägg i debatten om synen på unga kvinnors predestinerade öde som konsumtionsmaskiner, där varje steg åt ett annat håll är en revolution av kopernikanska mått?

Jaja. Jag hör er. Ni får lite av varje.

Mélody Donchet är 20 år, men har redan tvingats sluta med fotboll på grund av en knäskada. Så hon började jonglera istället, och idag är hon bäst i Frankrike på freestyle. Jag är ingen superfan när det gäller freestyle (är det fotboll? är det gymnastik? är det Hatem Ben-Arfa?) men jag är inte sämre än att jag kan uppskatta en hyfsad könskonservativ bolluppvisning när jag snubblar över en.

Och när jag nu ändå har er på tråden – och den smala, franskfeministiska tråden dessutom – så vore det ju idioti att inte ge er höstens mest dialektiskt intressanta politiska protest på köpet. Jag vet inte om ni är bekanta med organisationen Ni Putes, Ni Soumises, ”Varken horor eller Förtryckta”, men det är en stödsammanslutning för att ge en röst åt kvinnor i Frankrikes förorter, de röstlösas röstlösaste/de marginaliserades mest marginaliserade. Ni Putes arbetar för att synliggöra problem, protestera mot våld mot kvinnor och för att starta vettiga integrationsprocesser. I veckan gav sig semi-travestin Mi-Putes, Mi-Soumises (halvhoror, halvförtryckta) ut på Paris gator för att testa det franska förbudet mot att bära niqab eller burka i offentliga miljöer. Om man nu gillar problematiseringar, provokationer, dialektiska bilder och shorts så blir det inte mycket bättre.

– Vi är inte ute efter att vare sig attackera eller degradera bilden av islamister, var och en får köra sin grej, utan snarare att ifrågasätta våra folkvalda som gått hela vägen till att rösta igenom en lag som i stora delar är mot konstitutionen, förklarar de två 20plus-tjejerna i ett inlägg på webbsidan rue89.

Allez les niqabitches.

/Simon Bank

Europaing en kväll till, trådar att samla upp och siffror att grotta ner sig i.

Vi börjar med siffrorna, va?

Jag zappade mellan ett likblekt Liverpool och ett frustrerat Dortmund, innan jag förälskade mig i Juventus en kväll till. De åkte till Eastlands och gav det ett ärligt försök. Väldigt långt från gamla Juventus, väldigt mycket mer frejdigt. Och fint. Och så kan Alex fortfarande skjuta frisparkar, bara en sån sak.

Och siffrorna? Vi drar ihop hela europaspelet där, med vetskapen om att italiensk fotboll var rätt uselt i förra vändan, när Milan var det enda laget – av sju – som vann sin match. Och de gjorde det inte ens särskilt snyggt.

Och nudå, efter två vändor i både Champions och Uefacupen? Såhär nåt:

Tyskland
(CL: Schalke, Bayern, Werder. UC: Leverkusen, Dortmund, Stuttgart)
7 vinster, 2 oavgjorda, 3 förluster, 22–14 i mål. Målsnitt/match: 3.  Poängsnitt: 1,9.

England
(CL: Man U, Arsenal, Chelsea, Spurs. UC: Man City, Liverpool)
8 vinster, 4 oavgjorda, 0 förluster, 29–7 i mål. Målsnitt/match: 3. Poängsnitt: 2,3.

Spanien
(CL: Barcelona, Real Madrid, Valencia. UC: Villarreal, Sevilla, Getafe, Atléti)
7 vinster, 2 oavgjord, 5 förluster, 19–12 i mål. Målsnitt/match: 2,2. Poängsnitt: 1,6.

Italien
(CL: Milan, Inter, Roma. UC: Napoli, Samp, Juve, Palermo)
5 vinster, 7 oavgjorda, 2 förluster, 23–17 i mål. Målsnitt/match: 2,9.  Poängsnitt: 1,6.

Frankrike
(CL: Marseille, Lyon, AJA. UC: PSG, Lille)
4 vinster, 1 oavgjord, 5 förluster, 9–10 i mål. Målsnitt/match: 1,9.  Poängsnitt: 1,3.

Ytliga, oanalyserade, ogenomtänkta slutsatser:

•Grymt brittfacit. Tolv matcher, inte en förlust för ö-lagen. Fyra lag i pole för att gå vidare i Champions League.

•Efter ett par års undantag så verkar de franska lagen ha trillat tillbaka i den försiktiga defensiven igen.

•Omvänt med Italien – och vi snackade om det i Club Calcio senast – det väller in mål åt alla håll, på ett sätt det aldrig gjorde förr. Förklaringsmodeller? Jag tror på en ny generation tränare, delvis, men framför allt att många klubbar just sjösatt nya projekt, med nya spelare och nya tränare. Allt sitter inte än.

 Och så tar vi trådarna vi inte borde missa innan vi stänger boken för den här gången:

•Arsenal åkte till Belgrad och plockade tre ganska bekväma poäng mot Partizan. Eller… just bekvämligheten var det si och så med, tydligen. Denilson twittrade direkt från omklädningsrummet och berättade att det var totalt strömavbrott – som av en händelse bara i gästernas omklädningsrum. Arsenalspelarna fick byta om i mörker, och använda sina mobiltelefoner som ficklampor.

Visst är det fint med gammal hederlig Balkan-furbo?

•Den här bloggen gillar nästan allt med Iker Casillas, trots att han har en otäck ovana att sno våra favorittjejer. Till exempel gillar vi att han har en fin relation till sina fans. Efter matchen mot Auxerre, till exempel, så hivade han upp sin matchtröja till Madrid-fansen på bortaläktaren.

Nu gick det inte så bra.

Två madrileños som hade druckit lite för mycket började slåss om tröjan, plockades in av polisen och fick tillbringa natten i varsin fransk fyllecell i väntan på förhör.

•Clujs ivorianske superstriker Lacina Traoré är inte bara en väldigt intressant anfallstalang. Han är också en pinfärsk debatt på de rumänska sportsidorna (vi läser knappt annat här på bloggen).

Gamle förbundskaptenen Victor Piturca har till exempel hotat sina spelare med tre månaders löneavdrag om de skulle få för sig att göra som Traoré gjorde mot Roma.

Vad han gjorde? Äh, det var mer nåt han inte gjorde.

Kolla själva.

•En bit bort från Europa-scenen så menar 101greatgoals att vi ska applådera Bojan Djordjićs tränare Mezey Gyorgy. Och det kan vi väl göra, även om vi fortfarande tycker att ungrarna inte är i närheten av Piksi Stojkovićs mad skills.

•Och om vi ska sy ihop säcken nu då. Ni vet förstås att Sverige spelar blytung kvalmatch i Amsterdam härnäst. Och ni vet att Bayern-brötet Mark van Bommel är den elakaste jävel som går i ett par skruvdobbskor.

Men vad ni inte vet – och nu vet tack vara bloggartisterna på Dirty Tackle – är att van Bommel aldrig skulle komma på tanken att sova utan vad han kallar ”mina små ullisbulliskompisar” (hämtat ur Bayerns souvenirkatalog).

Det om det.

/Simon Bank

And that is how we do it.

Jag vet hur det brukar låta här ibland, när jag och den andra killen som bor här i bloggen skenar iväg i våra pessemistiska sarkasmer när det gäller det där laget vi har lite sympatier för.

Men om ni på allvar inte förstår varför vi utgår ifrån att allt som kan gå åt helvete för Tottenham Hotspur så beror det bara på att ni inte följt laget.

När Chelsea, Inter, Lyon, Bayern, och alla andra toppklubbar ni kan komma på gör 2–0 på hemmaplan mot Twente så är matchen död.

När Spurs gör det har matchen bara börjat. van der Vaart åker ut, Twente gör 2–1, allt lever och väsnas igen.

Spurs avgjorde inte matchen, Terje Hauge och hans domarteam gjorde det. En straff var klockren, en tveksam, en horribel – och när allt var över hade Tottenham vunnit sin första Champions League-match någonsin.

Det gjorde inte ont.

Bits and pieces i övrigt?

•Först och främst missade vi en fin detalj igår. Senast Zlatan Ibrahimović kom hem och mötte Ajax stals rubrikerna av att en svensk domare dömde Roma på Olimpico och fick ett mynt i huvudet. Igår kom Zlatan Ibrahimović hem och mötte Ajax, och en svensk domare dömde Roma på Olimpico igen. Jonas Eriksson fick mycket fina betyg, om ni undrade.

•FCK är en sensation, hur man än vrider och vänder på det. Att vinna i Aten är inte enkelt, att stapla upp sex poäng på två matcher är oerhört imponerande.

•Kvällens tyngsta vinst? Schalkes, förstås. Herregud, som de behövde den.

•Samuel Eto’o sköt i och för sig bort rubriken ”Eto’o två och tre poäng” med sitt tredje mål, men det är en intressant dynamik i Inter den här hösten. Chivu är arg på match, Milito är arg på Eto’o, Eto’o är arg på sin position – och mitt i allt så rullar säsongen på hur fint som helst. Var ska Milito bli av nu? Kan Rafa flytta på Eto’o? Hur ställer han upp i det italienska derbyt på söndag?

•Kvällens näst tyngsta vinst? Lyons, förstås. Claude Puel lever ett tag till, tack vare Bastos grymma bössa.

•Nödvändig vinst för Rangers ikväll, men jag tror inte det räcker. De ska inte ha chansen mot Valencia, hur hårt de än sliter.

•Fruktansvärt tråkigt med Emir Bajramis lårskada. För landslaget, och för en höst i Twente där han nu äntligen fick chansen. Som skadan såg ut måste det vara mer än tveksamt om han kan spela mot Holland.

•Ja… och så går det ju inte att låta bli att imponeras av hur ett haltande Manchester United åker till Mestalla och gör så mycket mer än att bara överleva.

Ja, på det hela taget var det en omgång med rätt trista resultat. De stora vann, de små förlorade, och de enda som bröt mönster var ett danskt gäng som är på väg att göra något riktigt, riktigt stort.

/Simon Bank

Medan vi väntar in en match, och lite upprymt noterar att Henrik Rydströms huvudspelskurser med Arí äntligen börjar ge resultat även i Champions League, kan vi inte låta bli att ge er en bild – eller två – av varför St Pauli är ett ganska speciellt fotbollslag.

Den första bilden hämtar vi från dagens träning med Pauli. Ni som följt fotboll med någorlunda frekvens eller till och med spelat en del själva, ni vet att det kan smälla på träning ibland. Av och till skadar sig till och med spelare på träning.

Men det är rätt ovanligt att de skadar sig som hos Pauli. På tisdagspasset hamnade gamle bloggfavoriten Moritz Volz i närkamp med nye bloggfavoriten Carsten Rothenbach, inget fult eller så, men hårt nog för att Rothenbach skulle gå i däck och ta sig för vänster lår.

Där hittade han ett skärsår, som senare skulle artbestämmas och diagnosticeras och mätas:

20 centimeter långt, två centimeter djupt.

Otäckt, och trist för backjätten Rothenbach. Fast ska vi vara riktigt ärliga så är det inte andra gången tysk fotboll häpnat inför honom och hans mått och hans svängiga stil.

Men det vore oss förstås främmande att gå in på detaljer när det gäller den saken.

/Simon Bank