Ahò. Roma spelar hemma mot Cluj ikväll, och vinner de inte kommer spöken att klättra på väggarna hemma hos Mister Ranieri. Väggarna i omklädningsrummet, i hans lägenhet, på insidan av bilen. Han kommer inte att kunna vända ryggen åt något håll utan att först titta i backspegeln för att se vilka gamar och gamla vänner som försöker knuffa undan honom.

Men det är förstås Totti det pratas om. Av naturlag och nödvändighet.

Dessutom fyllde han 22 igår. Eller möjligen 23.

I helgen var det Lazio-ikonen Paolo Di Canio som satt i tv och sågade Er Pupone strax under fotknölarna.

– Han är varken en mästare eller en ledare, sa Di Canio, och kritiserade Tottis uppförande efter Bayern-matchen (när han pratade om hur defensivt Roma varit).
– Giggs skulle aldrig göra så, men då talar vi om en riktiga campeoni och ledare, på internationell nivå.
De som undrar varför Paolo hugger Francesco är samma sorters människor som undrar varför skorpioner sticks. De gör det för att det ligger i deras natur.

Igår svarade Totti på sin blogg.

– Jag förstår honom. För att synas på tv måste han förstås prata om mig. Å andra sidan är han ju en expert på bandiere (flaggor/symbolspelare), så många flaggor som han viftat under sin korta karriär…

Ja, och när Totti är klar med Di Canio så kliver Prandelli in och säger, diplomatiskt, att det förstås är en himla fin tanke, det här med Cassano och Totti tillsammans igen. Varför inte i landslaget? Han gillar ju spelare med kvalité, och Totti har alltid visat kvalité.

Och så har Luca Toni klivit in och hyllat Totti, så där som man gör när det blåser lite. Jorden har alltjämt sitt centrum just i Rom, mitt i Francescos och Ilarys trädgård, där tiden står alldeles, alldeles stilla.

Eppur si muove.

Ja, och själv håller jag mig i Amsterdam, som ni märkt. Ajax–Milan om ett par timmar, Ronaldinho på bänken. Nya tider. I dagens tidning skriver jag – som jag gjort på bloggen förut – en liten bit om vad som egentligen hänt med Ajax de senaste åren. Utrymmet räckte inte riktigt till att gå ner i alla vindlingar i den labyrinten, men texten är i alla fall en liten behändig karta över en klubbkris.

Nu ska jag på fotboll. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

Efter en fin kväll med Juventus i allmänhet och Miloš Krasić i synnerhet tänkte jag gå och lägga mig, sluta ögonen och ligga och dra mig till 05.00. Sen är det taxi, tåg, flyg, tåg och säkert lite taxi som gäller.

Jag kommer alltså inte att vara säkert stark just den här måndagen, men innan gatans domstol tar fram tjära och tjäderfjädrar ber jag er att göra som Anton Glanzelius i Mitt liv som hund: Jämför.

Jag är i alla fall inte Ben Fairthorne.

I floran av trovärdiga, mindre trovärdiga och inte alls trovärdiga brittiska tabloider står Daily Star i en särställning. Det är en porrtidning med nyheter, och det är porren som är det klart mest trovärdiga. De senaste dagarna har ett par av kontinentens bästa fotbollsjournalister – Sid Lowe (Guardians man i Madrid), Gabriele Marcotti (Corriere dello Sports man i London) och Gavin Hamilton (World Soccer-redaktör) – turats om att växeldra igång ett protesttåg mot Daily Star genom sina twitter-konton.

Skälet?

Ben Fairthorne.

Fairthorne har, den senaste tiden, dragit fram ett dussintal mer eller mindre sensationella intervjuer med världens största fotbollsstjärnor. Intervjuer som publicerats i Daily Star och som citerats lite här och var runtom på kontinenten. Det är Wesley Sneijder som påstår att han är sugen på att spela i United ena dan, Piqué som säger att Nando Torres skäms över att spela i Europa League den andra.

Så där håller det på.

Till sist blev dropparna för många, glaset för litet. Sid Lowe var först ut med att dra i nu-fan-får-det-vara-nog-nödbromsen. De andra hängde på med sarkastiska tweets. Nu finns till och med ett ljuvligt ironiskt twitter-konto i Fairthornes namn. Ur högen:

Bleacher Report har dessutom samlat länkarna till Fairthornes fantastiska bravader det sista.

Och vad ska vi få ut av detta, utöver ett tillfälle att tänka att ”det kunde varit värre”? Jo, det ni har är ett utmärkt argument för att ifrågasätta och kritisera varje gång en tidning med källkritiska ambitioner citerar Daily Star. Det finns, det visste redan Dante, grader i helvetet.

/Simon Bank

Jag vill förstås inte babbla i onödan om svensk fotbolls skuggsida. Men ibland händer det stora saker där också.

Ibland händer de till och med för sista gången.

Geni.

/Simon Bank

Det hade blivit mörkt på precis alla sätt som tänkas kan kring Stade Gerland. Nära midnatt, förlust i ett derby för första gången på sexton år, krisen som ett stinkande varggap kring hela Lyon.

Det var där vi slutade i natt. Och det var där som president Aulas började.

När ett par tusen supportrar fortfarande stod kvar vid Virage Nord, där OL:s huvudklack finns, kom han ut och pratade med dem. De hade skrikit efter tränaren Claude Puels huvud halva kvällen, och det fick de inte.

– Varför sparka honom? frågade Aulas. Man måste ge klubben chansen. Inte för Claude Puels skull, utan för dem som han tränar.

Supportrarna lyssnade, respekterade presidenten, men förklarade att de fortfarande är kritiska mot Puel.

Det här är fascinerande, av många skäl. De senaste åren har jag, i takt med att de blivit lite mindre omänskliga, börjat gilla Lyon allt mer. Och den här mänskligheten går lite på tvärs med populärbilden av OL: den av en klubb med halvplastiga medgångsfans under en iskall, machiavellisk president.

OL är mänskligt, Aulas är en stor ledare mitt i allt.

– Vi har ett lag med en otrolig mentalitet. Vi spelar i Champions League på onsdag och vi behöver kvala in till slutspelet. Vi har förlorat mot Saint-Etienne för första gången på sexton år. Men vi spelar Champions League medan dom spelar det på Playstation. Och dom har visat oss hur man vinner en match utan att skapa en enda målchans!

Ja, det sista var förstås småsint. Men Jean-Michel Aulas mötte sina supportrar rakt och öppet och utan tvång.

Så dags hade han, som vanligt, varit på domarna och pratat maktspråk, precis som han brukar. Men allt förändras ju inte samtidigt.

/Simon Bank

Historien: Lyon har inte förlorat ett seriederby mot Saint Etienne, hemma eller borta, på 20 möten, på femton år.

I torsdags: Bernard Lacombe, president Aulas högra hand, försäkrar:
– Spelarna blir varken bättre eller sämre av att man byter tränare. Enligt mig så kommer Claude Puel att vara kvar säsongen ut, och jag tror att presidenten tänker på samma sätt.

I kväll: Det hundrade derbyt, hemma på Stade Gerland, med ett Lyon som för första gången på 2000-talet är i en djup, djup kris – mot ett ASSE som för första gången på 2000-talet dansar på serieledarmoln.

73:e minuten: Kim Källström, som äntligen får chansen från start, spelar fram gamle ASSE-hjälten Bafé Gomis till 1–0, men målet döms bort för offside. Korrekt.

74:e minuten: Kim Källström bryter, men får frispark och varning mot sig. Inte i närheten av korrekt.

75:e minuten: Payet böjer in frisparken, precis hur snyggt som helst.

Nu: Saint Etienne har precis vunnit det hundrade derbyt, Lyon ligger på nedflyttningsplats och ASSE leder serien.

Imorgon: Ja, du, Clade Puel. Vore jag du skulle jag packa en lätt väska när jag gick till jobbet.

/Simon Bank

En kort notis, så här i paus av Roma v Inter:

Ni har säkert sett att den bibliska kampen om ledarstolen i Labour-partiet avgjorts idag. Lillebror Miliband, Ed, spöade storebror David med minimal marginal. Den brittiska vänstern (nåja) har fått en ny förare. Och vad ska vi göra av den informationen så här i en fotbollsmiljö?

Tja, till att börja med ska vi ju slå fast att det var en ny smäll för Arsenal.

Jag har berättat om David förut, när han som sittande utrikesminister gick ut och vrålsågade Martin Hansson, Senderos och fan och hans moster efter Liverpool-Arsenal i Champions League. Han hade också (snällare) synpunkter på Wengers foreign policy. David Miliband är helt enkelt Arsenal thru and thru.

Och Ed? Jodå, tackar som frågar. Han har haft en bra dag.

Han håller ju på Leeds.

/Simon Bank

Silly Saturday, this.
Löjligast är förstås Baggies absurdistiska Emirates-triptyk. När de väl började göra Premier League-mål på bortaplan igen efter fem långa år kunde de helt enkelt inte sluta.
Eftersom jag var upptagen med andra London-fiaskon såg jag inte matchen, men jag såg tillräckligt för att återigen få det bekräftat att Almunia är en ickemålvakt. Straffräddningar är värda rätt lite när man blandar upp dem med vatten.

Om nu Arsenal vill ta det här unga, läckra laget ut i Europa och hem igen så krävs det att ryggraden, grabbarna som varit med ett tag, bär sina lass.
Almunia skulle inte kunna bära ett äpple utan att tappa det.

Liverpool är kvar i sin kris, Tottenham (med en vek Corluka, en trög Huddlestone, en meningslös Jenas och en avskuren Crouch som centrallinje) hjälpte West Ham – med en magisk Rob Green i mål – in i säsongen, City sänkte de osänkbara.

Och någonstans satt Alex Ferguson och skrockade över ett glas tung Châteauneuf-du-Pape.

Från Bundesliga ska vi rapportera årets sjukaste tabellnotering: Hittills har vi noterat 20 vinster för hemmalagen, 21 för bortalagen. Och efter förlusten mot ofattbara poplaget Mainz är det nu officiellt kris i Bayern München.

I dagens pappersupplaga av Sportbladet kan ni läsa ett Simon Bank-författat dokument om Mainz (hittills opublicerat på nätet=, som alltså vann sin sjätte raka i dag och är tio poäng före FC Bayern. De har ligans intressantaste tränare i Thomas Tuchel, jag skulle gärna publicera texten här om den inte vore så förbannat lång.

Nu börjar Serie A snart. Och ett franskt derby. Bra dag, det här.

/Simon Bank

Om historien har sina dubbla lager så syns de idag. Man behöver inte heta Francesco Totti för att komma ihåg europacup-finalen 1984, den som spelades i Rom mellan Roma och Liverpool, när Bruce Grobbelaar dansade och Liverpool vann. När Agostino Di Bartolomei slog en straff, på dagen tio år innan han tog sitt liv.

Totti pratade om den där finalen, och om Romas predestinerade öde att få spela en ny final, gärna mot Liverpool, när Champions League avgjordes i Rom igen i fjol. Men ödet ville inte riktigt det, ödet ville fläta ihop Romas och Liverpools öden på ett helt annat sätt.

Idag är det lördag i september, och rödglödgad kris vid Tibern och Mersey.

Problemen är snarlika.

Lag som sackar och förlorar matcher. Tränare som är pressade av blinda domare, enögda fans, palatskupper och press. Klubbar som letar efter ägare eller vill bli av med ägare. Romas aktiekurs sjönk med 2,5 procent efter förlusten mot Brescia i onsdags, och interna problem i Unicredit gör att försäljningen av klubben verkar dröja ett tag till. De senaste spekulationerna handlar om att klubben nedvärderas, vilket skulle öka chanserna att en romersk intressent kliver in och tar över Roma.

I Liverpool handlar kampen om att få bort de amerikanska ägarna, trots att Hicks desperat letar efter sätt att finansiera en väg ut ur sin personliga kris. På nätet skenar mejlkedjor och proteströrelser, när Hicks besökte en bank i New York stod en LFC-supporter utanför med en protestskylt, på twitter finns speciella avatar-symboler som fansen använder för att ta avstånd från jänkarna.

Idag möter LFC Sunderland i en ny, oerhört viktig match. Just i detta nu håller Spirit of Shankly, proteströrelsens huvudorganisation, möte på en italiensk krog i Liverpool One för att vässa kampanjen ytterligare. Det kommer att protesteras mot ägarna både under och efter matchen.

I veckan förklarade Roy Hodgson att protesterna knappast gör hans jobb lättare, igår svarade SoS med ett långt uttalande där de pratade om sitt ansvar att tänka längre än en ligastart.
– Vi kommer att slåss för vår klubb, får att få den på rätt väg i styrelserummet. Vi, som supportrar, har ett ansvar att försvara vår fotbollsklubbs framtid. Imorgon (idag) fortsätter kampanjen för att fullfölja den plikten.

Den moderna fotbollen är en dans över ett stup. De demokratiska klubbstrukturerna i länder som Spanien och Sverige är ett skydd mot misshandel, familjeägandet i Italien där klubbarna är totalt förknippade med den lokala politiken, är ett skydd på ett annat sätt.

I England är fotboll business. Idag är det kunder, lika mycket som fans, som protesterar round the fields of Anfield Road.

/Simon Bank

Valkaos, valfiaskon, fördomspolitik i riksdagen, omval… ja, jag förstår att ni söker er hit för att hitta en flykt undan allt valprat.

Så jajjemen, jag tänkte snacka lite val.

Vi kan väl börja där vi brukar? Med Gigi? Ni kanske såg att herr Becali, Steua Bukarests bindgalne president, blev av med en tränare till i veckan. Our boy Ilie Dumitrescu hoppade av efter sex veckor, eftersom fansen inte gav honom den respekt han tyckte han förtjänade. Gigi Becali lät Edi Iordănescu, son till tränarlegendaren Anghel, ta steget upp och bli huvudtränare.
– Jag kommer att vara mer närvarande, och ge honom det stöd han behöver, lovar Gigi.

Eller hotar. Det beror lite på hur man vinklar det.

Och val… ja, det är värt att notera att Gigi, av någon obegriplig anledning, svajar lite i de opinionsmätningar som nu kablas ut gällande ett hypotetiskt rumänskt presidentval. Bara en halv procent vill se honom som Rumäniens president.

Mer val? Det vet ni. Brasilien kommer att hålla sina kongressval den 3 oktober, och i alla fall två av kandidaterna är ju värda att lyfta upp i det svenska postvalsljuset:

För Socialistpartiet: Romario.
– För mig är politikens mål väldigt enkelt. Jag föddes i en kåkstad och jag vet vad ungarna där behöver, säger Romario enligt nyhetsbyrån IANS.

– Utan att vara pretetentiös så kände jag att jag gjort allt jag kunde inom fotbollen och skänkt glädje till många brasilianare med mina dribblingar och mina mål. Nu är det dags att jag visar att jag är bäst även inom politiken.

För Demokratiska Arbetarpartiet: Bebeto.
– När jag hörde pratet om korruption, lögner och en massa skandaler sänkte det min motivation, har han sagt – men sedan blev han övertalad av människor i sin närhet att han var mannen som kunde stå för något annat i politiken.

Öppen fråga: Vem ur den svenska 1994-truppen hade ni kunnat tänka er att rösta på?

Jag skulle säga Teddy Lucic. Tror på hans förslag om tvåtimmars arbetsvecka och fritt inträde till Åby.

/Simon Bank

Det här är ingen blogg som i vanliga fall lyfter fram ett enskilt mål ur den stora youtube-faunan – det finns så många andra sidor och bloggar som ger er allt ni behöver på det området – men det händer att vi gör undantag.

Kumi Yokoyama är värd ett sånt undantag, och hon är det av två skäl. Det ena är att hennes mål mot Nordkorea i U17-VM inte skenat runt all världens fotbollssajter riktigt än. Det andra är att det inte är ett enskilt mål, utan en del av ett oeuvre.

U17-VM pågår som bäst i Trinidad & Tobago, och allt som har med Fifa och T&T att göra har också med den genomkorrupte gangstern Jack Warner att göra – ett av den organisationens allra blåaste blåmärken. Japan kommer att möta Sydkorea i finalen efter att ha slagit Nordkorea i semin, vilket förstärker bilden av den asiatiska mobiliseringen inom damfotbollen. Nordkorea vann U17-VM 2008 och U20-VM 2006, Kina och Sydkorea har också spelat finaler de senaste åren. Jag gillar generellt de asiatiska lagen, eftersom de byggs på egenskaper som pekar framåt i en del av damfotbollen som ofta dominerats av fysiska kvalitéer. De asiatiska lagen baseras på löpning och teknik, mer Hanna Ljungberg än Birgit Printz. Och det kan aldrig vara något dåligt.

Men till saken, till Kumi Yokoyama.

Med 21 minuter kvar av semin låg Japan under med 1–0, med 19 minuter kvar hade de vänt till 2–1 – och vinstmålet såg ut så här.

Det är imponerande rakt igenom, men det jag gillar mest är den första minivändningen… som är väldigt, väldigt lik de första små dansstegen i världshistoriens vackraste fotbollsmål (inga paralleller i övrigt).

Så. Då har man ju fått upp ögonen för Kumi Yokoyama. Och har man väl fått det så måste man också konstatera att det där målet inte var en slump.

Det är så hon gör sina mål. Så, eller med ett skott som är helt sinnessjukt för att komma från en sextonårig (!) damspelare.

Så här gjorde hon mot Irland i helgen.

Så här gjorde hon mot Nya Zeeland.

Och så här.

Så här gjorde hon mot Spanien.

Och så här gjorde hon mot Venezuela.

Kumi Yokoyama. Ta och ring nu, Malmö, innan det är för sent.

/Simon Bank