Efter ett par dagar i det obegripligt plågsamma man-cold-helvetet är vi på väg upp i sadeln igen.

Som ni förstår så kommer vi att få leva med sviterna ett tag framöver (jag har haft över 38 graders feber), men vi kämpar på. Om Tyler Halmilton kunde cykla ett helt Giro d’Italia med brutet nyckelben så ska väl jagkunna skriva ett par blogginlägg efter en förkylning. Jag säger inte att det blir lätt, men jag ska försöka.

Äh, ni, sluta applådera.

Vi kan väl rulla igång med lite bits and pieces från kontinenten. Det mest relevanta först: medan Francesco Totti ligger lågt och slickar sår så får man vända sig till högre instanser för att få veta hur han mår, egentligen.

Jodå, Ilary har varit ute och satt ner fötter och stämt i bäckar.
– Det är tredje året i rad som de börjar illa, men sen reser de sig. Tappa inte tron, säger hon till veckotidningen Chi.

– Francesco verkar vara i bättre form än många som är tjugo-nånting. Han kan spela även när han inte är helt hundra, eftersom han är galen i fotboll. Han är 34, men om han fortsätter så här så vet jag inte när han kommer att lägga av.

Trots vad många tror så kommer Er Pupone ändå att lämna fotbollen en dag. 2186 eller så.
– När jag tänker på den dag han tvingas sluta… så lider jag med honom. Han har gett sitt liv till den här sporten, och han kommer att bli kvar i den världen.

Tack, finaste Ilary.

Sen har vi ett par saker att berätta från öarna, som vi kan sortera in under rubriken ”kampanjer”. Först, och det här ska vi ta med större allvar, så har vi West Brom-anfallaren/Lasse Lagerbäck-polaren Peter Odemwingies historia.

Jag kom att tänka på honom i söndags, medan vi stod på en läktare i Genua och försökte reda ut den Nacka-födde Brasilien-Nigeria-Rumänsk-ättade italienske U19-landslagsmannen Nicolao Dumitrus stökiga släktträd. Jag hittade inte namnet då, men försökte dra fram den uzbekfödde tatar-nigerianen som spelar i England. Han heter alltså Peter Odemwingie, och innan han landade i WBA spelade han tre säsonger för Lokomotiv i Moskva.

Det gick stundtals bra, stundtals mindre bra, men han gjorde sina mål och det var först på slutet det skar sig med fansen. Det var också då som de förklarade för honom vad han egentligen är och var och alltid varit och alltid kommer att vara: En neger. En apa.

När han lämnade klubben hängde fansen upp en banderoll med texten ”Tack, West Bromwich”, kompletterat med en bild av en stor banan.

Det ryska förbundet klev snabbt ut och förklarade att det inte hade med rasism att göra, att det finns ett gammelovjetiskt slanguttryck – ”att få en banan” – med innebörden att man misslyckats. Antirasist-organisationer protesterade, och menade att förklaringen var absurd.

– Det var inte bara rasism, men det var en del av det, sa Odemwingie själv.

Där kunde vi slutat, med en ny berättelse om rasism på läktar i gamla öst. Det hade vi också gjort om det inte vore för svaret som kom från en engelsk läktare i WBA:s senaste hemmamatch.

Efter att först ha samlat in stöd via en facebook-sida fick fansen hänga upp en ny banderoll, riktat mot Moskva:

Tack Lokomotiv, stod det, bredvid en bild av Odemwingie och sloganen Kick Racism out of Football.

Up the Baggies.

Sådär. Och för att runda av så kan vi ge oss in på en kampanj av ett mer artistiskt, mer individuellt plan.

Ni minns Stephen Bywater? Om ni säger ”han som gillar live-intervjuer” så får ni rätt, rätt och rätt. Om ni säger ”den gamle West Ham-keepern som gick till Derby” får ni det också.

Nu för tiden står han kvar i Derby, men det är inte därför han är rubrikernas man idag. Ni förstår, det är så att han börjat intressera sig för modern konst. För installationer. För sånt som hade gett Göran Hägglund ångest.

Bywater bor i ett flashigt bostadsområde i Sutton-on-the-Hill, och enligt närmaste grannarna vill han köpa loss deras tomtmark för att göra om den till hästhage. De har bråkat om det där, och Bywaters senaste drag har varit att, helt i linje med hans passion för den moderna konsten, ställa upp en egenhändigt skapad skulptur alldeles vid tomtgränsen.

Skulpturen är konstruerad av en bajamaja och ett hästsläp, nedklottrat av grafitti och kompletterat med en uppblåsbar barbara, madrasser, en trafikkon och sexleksaker. Jag skulle säga att det är ett verk som väcker frågor kring material, kretslopp och sexualitet.

Bywaters grannar skulle säga att det är ett verk som väcker frågor kring huruvida Bywater är en &%&% eller en &/€#”€/.

Efter ingripande och varningar från polisen har Stevie B nu tvingats täcka över sin skulptur med plast.

Det är som Teddy Lucić säger: Det finns ingen plats för artister i den moderna fotbollen längre.

/Simon Bank

Äh, jag ljög.

Det finns saker som piggar upp… inte mig, men i alla fall rätt många i ett fotbollsland jag råkar tycka väldigt mycket om.

Som domarskandaler. Som droger. Och, helst, som skandaldomare som gör droger.

Enligt rykande färska uppgifter från Ecuador har domaren Byron Moreno, ni vet, den lille som dömde bort Italien mot Sydkorea i VM 2002, som fortsatte karriären med att bli långtidsavstängd ett par gånger för att ha varit köpt eller inkompetent eller båda delar hemma i den ecuadorianska ligan.

I Italien är Byron Moreno ett obegripligt stort trauma. Smutskastningen mot honom och hans person antog… engelska tabloid-dimensioner under väldigt lång tid.

Inte så att han gjorde det särskilt svårt för dem. Och idag kommer italiensk press att hjula till jobbet, eftersom Byron Moreno just fastnat i en tullkontroll på JFK i New York. Enligt lokala källor ska han ha burit sex kilo heroin i sina kalsonger.
– Han hade droger med sig 2002 också. I kroppen…, säger Gigi Buffon.

Det är förstås en personlig tragedi. Men ja, i Italien kommer de att rapportera om den med i alla fall ett halvt leende.

/Simon Bank

Harry don’t do cups.

Bevisligen. Harry Redknapp är allt som inte Tottenham är och det har fört med sig en fjärdeplats, en entrébiljett till Champions League och det faktum att han inte bryr sig om en tredjeomgångsmatch i Ligacupen ens en tiondel så mycket som medelsupportern som pröjsat 800 kronor för en plats på läktaren för att se ett North London Derby mot the Arsenal.

Spurs spelade med b-laget mot Arsenals b-lag, och även om det blev förlängning och även om det fanns en period i slutet av första-början av andra då Spurs höll i matchen så var det liksom inget snack. Arsenals b-lag har spelat ligacup i ett par år (Redknapp kritiserade Wenger för det i veckan) och har ett passningsspel som tröttar ut trötta motståndare. Det var ingen slump att de tryckte hem förlängningen (jag är tveksam till första straffen, men jag är tveksam till om Keane var onside också – och jag är inte in the mood for slo-mos, om ni ursäktar). Dessutom har jag alltid undrat varför man inte ersatt Wenger med Pat Rice fullt ut.

Jaja. Sandro såg lite brunkarimponerande ut, Wilshire var inte himlastormande men jag är ändå oerhört förtjust i honom, det var ett rasande fint förematchen-avsked till Bobby Smith och det blev i alla fall inte 5–1. Gio var totalt osynlig, Bentley sitt vanliga meningslösa jag, och det var intressant att se skillnaden på Arsenal med och utan Chamakh.

Äsch.

Om Tottenham växlar in den här förlusten mot sex poäng i veckan som kommer är det… inte okej, men värt att diskutera.

Och apropå Arsenal: Vad fan sysslar den där groundsman-grabben ni sålde till Real Madrid med? Halva Bernabeu är ju brunt, för guds skull.

Ja, det var väl vad jag orkade med just ikväll. Och nu ska Enzo bli spanjor också.

/Simon Bank

Det blir en speciell helg, det här. Jag ser Milan–Catania i kväll, och sätter mig på ett tåg till Ligurien i morgon för en Club Calcio-kväll på Marassi i Genua. Det första italienska lag jag förälskade mig i var Maldinis Milan, det andra var Mancinis Sampdoria, och sen dess har jag betat av rätt många kärlekar.

Men det är bara fotboll. På det italienska sättet, där fotboll är makt är politik är samhälle är allt. I Sverige är fotboll något annat, och det är lika mycket bättre som det är sämre. Jag röstade innan jag åkte, i måndags, och det är jag glad över eftersom jag blir kvar här över valdagen.

Jag tänker inte skriva något ikväll, inget imorgon heller, delvis eftersom jag inte hinner men också eftersom det bara känns dumt när Sverige står inför det viktigaste val jag upplevt under min livstid.

Jag har haft med mig två böcker till Italien den här gången. Dels Malena Johanssons och Mats Lernebys Disamore, som handlar om fotboll på det italienska sättet (fotboll som mikrosystem i ett makrosystem, där varje dörr döljer en dörr som döljer en dörr, och där fotbollen är både karta och nyckel), dels Peter Weiss triptyk Motståndets Estetik, som jag börjat och slutat läsa tre-fyra gånger redan.

Jag ska inte recensera Disamore, det räcker att jag konstaterar att Malena Johansson är en av de svenska fotbollsskribenter jag tycker allra bäst om och att den här boken inte gör mig besviken (inte med annat än att det dröjer väldigt länge innan hon nämner Totti, och att hon över huvud taget inte nämner Menez eller Ilary). Jag hittar ett uppenbart faktafel (Roma säkrade inte scudetton i näst sista omgången 2001, utan i sista, mot Parma) och naturligtvis några småsaker att störa sig på (det är bättre att lita på att läsarna förstår att något är vackert än att skriva att här ”finns en enorm skönhet”) – men det ser jag som små presenter till en anal läsare, inte som egentliga brister.

Det är en bok ni ska köpa och läsa, helt enkelt. Om ni är intresserade av fotboll, av Italien, av någonting, eller bara av varför det är en katastrof om ett samhällssystem slutar hänga ihop, slutar bygga på tillit och mellanmänsklighet.

Motståndets Estetik handlar om andra saker, och samma. Om bildningen som arbetarklassens viktigaste vapen, om behovet av kontext och förståelse (och socialism, men det är ett tidsdokument och det går att läsa förbi det om man vill) för den som vill förändra världen på riktigt.

Hur som helst.

Det är val i Sverige imorgon, och det är mycket möjligt att var tjugonde svensk eller så som röstar i det valet skriver under på att Sverige inte ska vara ett system som bygger på tillit och mellanmänsklighet, att bildning och kontext och förståelse är överflödigt.

Det är val i Sverige imorgon, och eftersom det här är en fotbollsblogg så ska jag damma av en gammal berättelse jag berättat ett par gånger förr. Apropå ett val, ett parti, allt och ingenting.

I boken Comment ils ont tué Tapie (Hur de dödade Tapie), utgiven nån gång i slutet av 90-talet, skriver André Bercoff om Bernard Tapie, mannen som förde Olympique Marseille till världstoppen och i fördärvet på ett par år. Han skriver om hur främlingsfientliga Front National höll ett möte i hans Marseille, och hur vänstermannen Tapie – till allas förvåning – bad om ordet.

Han ville prata flyktingpolitik. Han hade ju hört hur snacket gått, hur ilskan mot invandrarna tog sig alltmer råa uttryck, och nu ville han ge sin bild av det hela. Visst, sa han, det var ett problem med araberna och negrerna, och han hörde ju att mötesdeltagarna mest av allt ville skicka ut dem ur Frankrike. Men Tapie tyckte inte att det räckte.

– Nä. Alla araber och svartingar skulle samlas ihop på ett fartyg, sa han. Man skulle skicka ut faryget en bit på havet, och när det kommit tillräckligt långt ut så skulle man be franska flottan att sänka varenda skepp.

Det blev totalt tyst i salen. Dödstyst. Sedan började någon jubla, och fler följde efter. Till slut applåderade hela salen intensivt.

Då tog Tapie mikrofonen igen. Han hade tre meningar kvar att säga.

– Det var det jag visste. Ni är ett gäng rasistiska fascistsvin. Ni har just själva bevisat det.

Gå och rösta nu. Vi hörs i nästa vecka.

/Simon Bank

Den här gången kan ni faktiskt inte skylla på mig.

Jag har ätit sen frukost på Corso Como 10, promenerat genom modehusen, gnuggat axel med det fina folket, gått på galleri och sett en albansk utställning och släntrat rakt in i en Schumann-konsert med Roberto Giordano.

Ja, man kan säga att jag renat själen så här inför helgen. Och vad kommer jag hem till?

Jo, det ska jag tala om. Jag kommer hem till bloggläsare som tvingar mig ta in information om saker långt från musiken, modet, maten och Milano:

1. Prostituerade och transvesiter.
Den här storyn med att Carlos Vela och Carlos Salcido ska ha dragit ihop ett gäng med femton lyxprostituerade varav en transa efter Mexikos match mot Colombia… den förnekas förstås av spelarna, som bara ”hade ett familjekalas” – men är det inte mest ett tecken på att de integrerats fint i den brittiska fotbollsspelarkulturen?

2. Maniskt strippande.
Ni minns ju Larissa Riquelme från VM, paraguayanskan som Gud gav till all världens grabbiga tabloider? Det var Larissa som lovade klä av sig naken om Paraguay vann VM. Vilket hon ändrade till ”jag strippar om Paragauay går till final”. Vilket blev ”jag näckar om de går till semifinal”, för att slutligen landa i att ”jag klär av mig naken ändå, eftersom ni kämpade så hårt”.

Själva grunden i dramaturgin var alltså att Larissa Riquelme skulle bli naken, hur fan det än gick.

Och nu informeras jag, halvannan vecka för sent, om att det påstås att hon ingått ett nytt vad, med fokus på den italienska marknaden:
Om Zlatan Ibrahimović gör mer än 20 mål ska Larissa Riquelme strippa på Piazza Duomo i Milano.

Det där är en italiensk tradition, ett dussintal kända italienska kvinnor har (jag tror att romanistan Sabrina Ferilli var först) lovat att klä av sig om deras lag vinner ligan. Och för er som glömt det – ås här ser fröken Riquelme ut:

 3. AVFC Cribs.
Steg för steg ner i slasket och slisket. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan någon skulle skicka mig rakt ner i det slutgiltiga förfallet, som i detta ny drar fram som en löpeld över the Ines Uusmann Highway. Óli var den som pekade – och jag följde efter.

Välkommen hem till the modern footballer. Håll utkik efter Cheshire-katten.

Nu ska jag tvätta mig. Katolskt och länge.

/Simon Bank

Ja, det förstår ni ju själv att man inte kan ge sig ut till de milanesiska modehusen med en massa ilska i kroppen, so here goes.

Kan de inte sluta luras när ingen går på det längre?

Ronaldinho kan inte träffa ribban tre gånger i rad utan att låta bollen ta mark emellan. Roger Federer kan inte serva bort en läskburk som en Wilhelm jävla Tell. Och renlevnadsknatten Ludo Giuly strippar inte framför franska landskamper på tv.

Den där senaste videon, som påstås föreställa en bra dragen Giuly som drar av sig skjortan framför Bosnien-matchen dök upp för ett par dagar sen. Den var hysteriskt kul i ungefär två sekunder, tills genre-bestämningen stod fullkomligt klar. Det var en viral-video. En skämtreklam, gjord för vidare spridning på internet för att ge uppmärksamhet åt någon (som i det här fallet: Ett känt dataspelsföretag) som inte orkar göra något som är spännande och utmanande på riktigt.

– Det var roligt. Och om man tror att jag är full så betyder det att jag är en duktig komiker. För, som ni ser, så är det bara läsk på mitt bord, säger Ludo själv.

Jag kan inte reklam, så ni som sitter på kunskapen ute på byråer och parkbänkar får gärna informera mig: Är det verkligen god reklam längre, det här med taffligt gjorde låtsasfilmer som ska lura folk? Är det roligt längre? Är det effektfullt?

Äh, jag föredrar helt enkelt dem som gör saker i riktiga verkligheten.

/Simon Bank

Man slänger ut den dummaste hypotesen sen… sen… ja, sen jag frågade om hur många femåringar det skulle krävas för att vinna ett slagsmål mot en vuxen man – och vad får man?

En bekräftelse på att ni är precis lika dumma i huvudet som jag, det är vad man får.

Jaja. Till slut var vi ju, om inte enhälligt så ändå fullkomligt överens om att det egentligen bara finns en man på Guds gröna jord som skulle kunna brotta ner Zlatan Ibrahimović och göra pickedöden tills han gav upp.

Och när vi nu är klara med det så kan vi ju snabbspola ett par av de ögonblick som fastnat efter de senaste dagarnas eurofotboll.

De tre största minibilderna?

1. Xavis vänstra hand, precis innan han sätter det där kirurgiska snittet genom Pana-försvaret och fram till Messi.

2. Benoit Pedrettis högra hand, ögonblicket efter att Ronaldinho tunnlat honom i andra halvlek – en blixtsnabb hand-mot-hand-touch med Dinho. Ett geni som erkänner ett större genis genialitet.

3. Emmanuel Eboué värmer upp.

I dag var det annars Uefacup, och därifrån tar vi med oss främst två vetskaper. Dels att Felipe Melo inte kan vara Juventus ryggrad – för en ryggrad tacklar inte som en idiot i eget straffområde i viktiga matcher.

Vetskap två är att det är enkelt att skjuta med vänsterfoten.

Del Piero kan det.

Kvalitetsnamnet Artjoms Rudnevs, Lech Poznan, kan det.

Stefan Reinartz, Leverkusen (2–0), kan det.

Och Joaozinho, Levski, kan det.

Så, det var väl mest det vi ville slå fast så här på torsdagsnatten.

Ja, det och vikten av att man kör sin bil med förnuft. Utan droger i kroppen. Med säkerhetsbälte på. Besiktigat och skattat.

Och på rätt plats vid rätt tillfälle.

/Simon Bank

Redo för lite fjantigt testosterons-overload? Okej, ner med händerna.

Det är morgonen efter i Milano, jag läser tidningar och noterar att Zlatan Ibrahimović gett sig på Filosofen. Nä, inte han i Barcelona, utan hela det moderna Milans gudfader och huvudfilosof. I jämförelse med det är det en stilla vårbris att kicka Rodney Strasser lite lätt på en träning. För att komma undan med att reta upp Sacchi måste man se till att vara väldigt, väldigt stor i den här klubben.

Och, tja, just idag är han stark, Zlatan.

Och så testosteronet då. Uppmuntrad av signaturen El Gordo i kommentarsfältet till förra inlägget började jag fundera i rent darwinistiska banor kring Milans nummer elva. Eftersom den här bloggen axlar sitt ansvar som föredöme (vi skriver att rasism är dåligt), förebild (vi skriver att Michael Dawson är bra) och folkbildare (vi skriver om Cyril Rool) så har vi väl skapat oss utrymmet för att föra en öppen diskussion som Beavis och Butthead hade varit stolta över?

Dagens hypotetiska fråga för pojkar och flickor med för mycket tid och för lite moral:

Vilka fotbollsspelare hade kunnat vinna mot Zlatan Ibrahimović i ett regelrätt slagsmål utan regler? Vi tänker oss alltså Ultimate Fighting här. Någon som går upp mot en 195-centimeters bjässe med kampsportsbakgrund och vinner?

Mitt bästa tips: Bobo Balde eller Roy Keane.

Mitt sämsta tips: Lionel Messi.

Och ni?

/Simon Bank

Visst är det fantastiskt ändå? De två toppnyheterna på Sveriges största sportsida på nätet har lyckats med konstverket att på ett par centimeter säga lite för mycket om omklädningsrummets kultur och kulturer.

Vi har Zlatan Ibrahimovićs markeringsspark mot lille Strasser på en Milan-träning, och strax under en amerikansk-mexikansk sexistskandal.

Vi börjar från botten, och ser var vi landar.

Jag har stött på Ines Sainz ett par gånger – med betoning på ”på”, inte på ”stött” – i ett par olika världsdelar. Hon är en av den internationella tv-sportjournalistikens absolut mest kända profiler. När hon kom in på en brasiliansk presskonferens under fotbolls-VM var det hon som var den stora stjärnan i lokalen, inte spelarna som råkade sitta vid bordet längst fram. Sainz kändisskap är av magnituden att Kristina Kappelin, som häromåret, kan skriva en halv krönika om hennes sensationella stjärt.

Nu har hon blivit trakasserad i ett NFL-omklädningsrum, och utan att ha en vidare aning om detaljerna så finns det ett par frågeställningar i hela historien som intresserar mig. Som, till exempel, gränsdragningen mellan sexighet och sexism. Ines Sainz spelar på sexighet, man kan absolut påstå att hon gjort sig en framgångsrik karriär med det som ett av de starkaste argumenten. Men ska den som är sexig stå ut med sexism? Skillnaden är i grunden att sexighet får du formulera själv, medan sexism formuleras av den du möter. Som en lättare form av skillnaden mellan sex du själv är delaktig i och sex som du blir påtvingad.

En puma gick in i grabbarnas omklädningsrum, och det ställde till problem för en osorterad grabbighet utan tydliga gränsdragningar.

Och Zlatans takewondo-kick mot en av Milans talanger?

En annan sorts grabbig jargong. Ingen som sett mer än hundra träningar med Zlatan kan vara det minsta överraskad. Det där är ett sätt han har, oftast mot sina kompisar. Han tacklar omkull polaren Granen, han kickar mot polaren Majstorovićs huvud… ibland med ett leende, ibland utan. Varannan gång är det lekfullt, varannan gång är det helt på den större, starkares premisser. Det ser grabbigt ut, och inte på något varmt sätt. I Barcelonas omklädningsrum hade de svårt att förstå Ibrahimovićs humor, den var hårdare och tuffare än den etablerade.

Om det här var med eller utan glimt vet jag inte. Jag har ingen aning om Strasser och Ibrahimović gillar varandra eller inte.

Men jag vet inte om jag tycker att det egentligen spelar någon större roll.

/Simon Bank

Jo, jag tänkte ju vara nöjd med en poäng. Det skulle ju kännas fint och sansat och CL-vuxet på något vis.

Men inte så här. Inte när vi joggade runt med tre poäng i fickan halva kvällen. Inte när vi satt och nynnade Jingle all the way medan mörkret föll.

Jag vet inte om det var så att Bern-trippen var någon form av snabbspolning i europaspelandets ABC, men det var ett annat Tottenham som trampade ut ur spiltan ikväll. Passningssäkert, intresserat, intelligent, modigt. Och det vi tappade i Jenas bleka fötter tog vi igen med van der Vaarts blixtrande tam-tam-spel.

Både Werder Bremen och Tottenham är lag som kan göra fem mål vilken dag som helst. Och både Werder Bremen och Tottenham är lag som kan släppa in fem mål vilken dag som helst. Just den här dagen hann vi aldrig börjat tveka om vilket lag som var vilket innan töskarna hade släppt in två.

Jag älskar verkligen Allofs och Schaaf, men de har aldrig brytt sig om hur man får lag att försvara. Spurs stoppade in två bollar bakom Clemens Fritz, och hela backlinjen hade enorma problem med att försvara felvänt.

2–0, och en bekväm resa hem?

Well, That’s Just Not How We Do It. Vi har bråkat om det här med Benoît Assou-Ekotto förut, och jag hävdar fortfarande att det märks i hela hans sätt att spela att han inte bryr sig. Han skulle lika gärna kunna spela för vilken jävla klubb som helst, han skulle lika gärna kunnat spela för Werder ikväll, han skulle ha kunnat stå i en korvkiosk och sålt läsk – det är därför han struntar i marginaler (och drar en crossboll ner till egen hörnflagga), det är därför han står och hästsover på inkastet som följer (och låter Almeida nicka in 1–2 precis före paus).

Att Marko Marin utnyttjar sitt 100-0-övertag på Corluka är som det är, det är en fenomenalt fin liten minibosnier det där. Jag gillar honom väldigt mycket. När lottningen kom sa jag att det här var den galna gruppen, och jag kräver inte ens några applåder för den profetian.

2–2, en poäng, Spurs vann i alla fall läktarna lät det som. Kudos till Hugos farsa. Niva, that is. Not Almeida.

Mer galenskap? Jo, jag såg Twente–Inter med ett kvarts öga – jag är ju trots allt i Milano – och hela första halvlek var något slags rekordförsök i dumma bolltapp. Super-Mac Mariga är ju duktig och allt, men han är ingen innermittfältare som ska bära europamästarna. Varje gång jag tittade upp förlorade Inter boll på väg fram, och Twente hade både fart och frisparksfötter för att utnyttja det.

Rafa Benitez satt på bänken, hörde hemmapubliken sjunga You’ll Never Walk Alone – och tröstade sig antagligen med att den förre killen också startade rätt segt i Europa för ett år sen. Coutinho kom in och ritade lite nya cirklar, flyttade om lite, och det kan vara exakt det Rafa behöver den här hösten. Det, och en Eto’o som fortsätter vara precis så bra som han är.

Resten?

Xavi-Messi-linjen före 1–1 var alla argument man behöver för att vända sig mot La Masia fem gånger om dagen. Jag såg inte Schalke, men antar att de fortfarande spelar alldeles för mycket långt och nu är krisen nitad i Gelsenkirchen.

FCK tog en imponerande och livsnödvändig trea i Parken, Bursaspor var kvällens största besvikelse och jag förstår om United hade svårt att vräka på sista halvtimman efter Valencias fruktansvärda och å-så-sorgliga skada.

Det kunde varit värre.

/Simon Bank

PS. Jelen sitter fortfarande kvar i hotellbaren med ett gäng polacker. Klockan har tickat en bit över elva, han dricker inte eller så – men när tycker ni att jag ska skicka honom i säng? Vad är gängse före en match mot Alessandro Nesta? Halvtolv?