Drygt två månader har gått sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det händer faktiskt att folk tar kontakt med mig för att höra vart jag tagit vägen.

Jaa… Det är Champions League-kväll – vart tror ni?

Det var det hela.

Hörs igen om en knapp månad.

/Erik Niva

Ja, och just som jag hittade en länk för att kolla vad som står på fick Karlsruher sitt 6-5 horribelt bortdömt. Och nu missade Christian Timm ett rent friläge.

Töskar.

/Simon Bank

Ny vecka, nya tag. Den här handlar om fotboll och om politik.

Alla har sina kamper, på planen och utanför. Vi har ett val, Matteo Sereni har det inte.

Jag vet inte om ni såg Brescia–Palermo igår, men Sereni var en fantom, ett spöke mellan stolparna. I andra halvlek vräkte ”Palemmo” på i våg efter våg, i avslut efter avslut, men Sereni tog så gott som allt. Javier Pastore har inte hämtat sig än.

Matteo Sereni var omänsklig matchen igenom.

Matteo Sereni var djupt mänsklig i samma ögonblick som den var slut.

I fjol drabbades 100 000 italienska barn – skriver La Repubblica idag – av det relativa traumat att deras föräldrar separerade. Komplicerade skilsmässor med konflikter som följd, bråk och vårdnadstvister. I de allra flesta fallen (85 procent) får mammorna vårdnaden om barnen, där som här finns rörelser där desperata pappor driver en kamp för att få träffa sina barn.

En av alla dessa desperata pappor råkar stå i mål i Brescia.

Matteo Sereni och hans hustru Silvia skildes i fjol, efter ett passionerat äktenskap där hon inte bara var hans hustru – utan även hans agent. Silvia Sereni var skicklig i sitt yrke, omtyckt av sina klienter men inte sällan i konflikt med deras klubbar. Hon tog ingen skit.

När Silvia och Matteo tog ut skilsmässa i fjol fick hon vårdnaden om barnen Giorgia (fem år) och Simone (nio), Matteo har knappt sett sina barn sedan dess. De senaste månaderna har han inte ens kunnat prata med dem.

Jag har ingen aning om hur Silvias och Matteos relation såg ut, jag har ingen aning om deras skäl och val ser ut – men jag vet vad Matteo Sereni gjorde för att tala om för sina barn hur han kände.

Han gjorde det i direktsändning i går.

När Skys mikrofoner kom fram riktade han sig direkt till Giorgia och Simone:
– Jag är glad att jag blev matchens lirare, för det ger mig möjligheten att dedikera mina räddningar till mina två barn som jag, mot min egen vilja, inte fått träffa på så länge.

Matteo Serenis räddningar betydde tre poäng. Hans intervju betydde väldigt mycket mer än sådana intervjuer brukar betyda.

/Simon Bank

Godmorgon, och välkommen till en dag till i det här gamla galna tivolit vi kallar europafotboll.

Den som fick för sig att skicka in ett snabbt resultatspel på trippeln 2–0 till Hércules, 5–1 till Cagliari (Daniele Conti… 30 stygn, och en ny smäll till pappa) och 2–0 till Cesena och pyntade in en tia hämtar idag ut en säck med lite drygt fem miljoner kronor i.

Det finns en vidare analys att göra här, någonstans. De italienska skrällarna handlar om en kombination av modigare provinsklubbar med unga, offensiva tränare. De tyska handlar om offensiv grundkvalité i kombination med individuella problem hos toppklubbarna (Magaths andraår med många nya spelare, skador i Bayern et c). De franska handlar om ömtåliga storlag (unga Lyon, kaos-Bordeaux, psyko-Mars).

Kanske har det blivit ännu tuffare därute också? Efter förra sommaren med internationellt mästerskap (EM 2008) var det ungefär samma visa. Milan startade med noll poäng på två matcher, Roma med en, Real Madrid med 3, Barcelona med en och Bayern med två. Sensationellt svaga starter med tanke på att det är lag som normalt förlorar rätt sällan.

Vi kanske borde bli lite mer grundliga i den där undersökningen, det är möjligt att det finns busenkla förklaringar till alltihop.

Men först ska vi titta på blod.

Utöver alla andra filosofiska frågor som måste ställas efter årtiondets skräll i spansk fotboll så måste vi ju undra vad fan det är för fel på Gerard Piqué. Alltså, nog för att han kallar Sir Alex för ”pappa” och allt – men det var ju inte det här pappa menade med sitt emblematiska ”Football. Bloody hell”.

22 september 2009: Piqué mot Racing.

16 juni 2010: Piqué mot Schweiz.

 
21 juni 2010: Piqué mot Honduras.

11 september 2010: Piqué mot Hércules. 

/Simon Bank

Men hjälp. Jag kommer inte ur bubblan. Just when I thought I was out, they pull me back in.

Ergo: Zlatan. Igen.

Vi är ju stolta över honom i det här landet. För att han gör mål och grejer. Vinner ligor. Hänger med Mou och Filosofen. Styr upp grejer med Silvio. Har Chippens telefonnummer. Sånt.

Men vi har slarvat i rapporteringen kring Zlatan Ibrahimović, eftersom det funnits ett problem vi inte riktigt velat beröra. Vi har låtsats som att han haft allt som konstituerar en sann världsstjärna i fotboll, samtidigt som vi vetat om att det helt enkelt inte stämmer.

Sanna världsstjärnor har nämligen kopior. De tar inte artistnamn – de blir det.

(Ni får tänka er det där sista med Bengt Magnusson-röst och lite dramatisk musik)

Och så… över till Peru. Det var inte bara här i Europa det spelades landslagsfotboll i veckan som gick. Peru mötte, och slog, både Kanada (2–0) och Jamaica (2–1). Det mest anmärkningsvärda från de där matcherna var en debutant. José Carlos Fernández, 27, har lämnat den peruanska ligan och Allianza Lima (han gjorde sexton mål förra säsongen) för Deportivo Quito, och varit vass nog där för att få chansen i landslaget.
– Att spela i landslaget är en glädje, men också ett ansvar, säger han. Det är en tillfredsställelse att vara en del av förberedelserna inför VM i Brasilien 2014.

Rätt mycket talar för att han kommer att vara med i bilden en bit framöver också. Mot Kanada nickade han in matchens första mål i sin allra första landskamp. Det räckte bara till en plats på bänken mot Jamaica, men José Carlos Fernández fick chansen att komma in med åtta minuter kvar, i ställningen 1–1.

Han behövde bara en minut på sig för att avgöra matchen.

Så. Och vad i hela världen har det här med Bengt Magnusson, Zlatan, Mourinho, Filosofen och stjärnkult att göra?

Jo, grejen är ju den att i Peru skrev de inte särskilt frekvent om ”José Carlos Fernández” i rubrikerna efter matchen. De använde artistnamnet som han blivit känd under, tack vare sin likhet med en lång, mörkhårig kille från Malmö.

Här är Zlatans mål mot Kanada, förresten. Och här är Zlatans mål mot Jamaica.

/Simon Bank

En vecka kom och gick, vi klev in i Zlatan-bubblan och kom ut hyfsat hela på andra sidan. Sex poäng rikare, en mittback fattigare, men vi hade det rätt bra.

Den här bloggen är ju mest av allt till för de där sakerna som rör sig lite under eller vid sidan om den gängse fotbollsradarn, men ibland finns det skäl att ta en spade och gräva neråt även i mittfåran.

Efter Zlatan firar vi alltså med… lite mer Zlatan.

De senaste veckorna har jag läst amatörer, idioter, hederliga och ohederliga som försökt förklara vad som egentligen hände när Zlatan Ibrahimović gick från Barcelona till Milan. Men den som går till, låt säga, Simon Bank för att få en sund ekonomisk kausalitetsanalys förtjänar att bindas vid en brits på ett mentalhospital. För sånt vänder vi oss till experterna, och nur har den briljante brittiske ekonombloggaren The Swiss Ramble satt huggtänderna i Ibraffären.

Det finns marginaler i hans resonemang, ett par osäkra aspekter i hans analys, men det är en grundlig genomgång av vad Zlatan egentligen betytt ekonomiskt för Barcelona. Och det är fascinerande läsning från start till mål.

Ibrahimović sa det ju själv häromdagen, när han pratade om Mino Raiolas betydelse för honom:
– Fotbollen är så stor i världen, och det händer så mycket bakom kulisserna som ni inte vet om.

Vad the Swiss Ramble gjort är att titta på det som skett på papper och i bokföring, och lagt ihop två och två. Eller miljarder och miljarder.

Hur kom det sig att en spelare som ett år tidigare fick en utköpsklausul på två miljarder plötsligt kunde säljas för nästan en tiondel av det priset? Hur kunde en spelare som köpts för 700 miljoner säljas för 240 efter en, trots allt, helt acceptabel säsong?

Det psykologiska spelet kan ni redan. Filosofen, ferrarin, allt det. Låt oss vandra igenom det ekonomiska spelet nu:

1. Zlatan säljs från Inter till Barcelona för 46 miljoner euro, plus Samuel Eto’o, plus ett tänkt lån av Hleb (som brinner inne, vilket gör att köpesumman höjs). Den totala köpesumman beräknas till 70 miljoner euro.

2. Köpet skrivs av över kontraktets fem år, man räknar alltså med att värdet sjunker med 14 miljoner euro per år, ner till de noll euro klubben får för honom efter fem år. Efter ett år beräknas alltså spelarens värde till 56 miljoner euro.

3. Zlatans lön hos Barcelona låg på 150 miljoner kronor, netto. Genom att bryta kontraktet efter ett år ”sparar” Barça alltså 600 miljoner kronor i lönekostnad.

4. Den hypotetiska totalkostnaden (köp, lön, bonusar) som Barcelona skulle räkna hem över fem år av Affären Ibrahimović låg på, i runda slängar, 1,6 miljarder kronor.

5. Beståndsdelarna i affären (proportionerna köp, lön, bonus) bekräftar den tes som Simon Kuper och Stefan Szymanski lanserar i sin Why England Lose – att det är lönevolymen snarare än transfervolymen som avgör hur framgångsrik en klubb blir. Zlatan köptes för 70 miljoner euro, men merparten av kostnaden är alltså lönen och bonusarna, inte transfersumman.

6. Skillnaden mellan vad Barcelona skulle betalat över fem år (1,6 miljarder) och vad de, de facto, betalat för en säsong (850 miljoner) är alltså 750 miljoner…

7. …men då har vi inte räknat med att Barcelona effektivt fortfarande förlorat en spelare (Eto’o/Ibrahimović). Swiss Ramble lägger alltså till kostnaden för att fylla hålrummet: David Villas köpesumma på 40 miljoner euro.

8. Ja, och för att skicka ner lite finans-salt i de rödblå katalanska såren så lägger han till den högst hypotetiska tanken att OM Inter inte hade fått in Zlatan-kapitalet och kunnat köpa ett halvt nytt lag (Eto’o, Sneijder, Milito, Motta, Lucio) så hade sannolikt Barça kunnat vinna den Champions League-titel som nu Inter vann. En skillnad i inkomster på ytterligare hundra miljoner kronor.

9. Allt det här ger en slutprislapp på Affären Ibra på 130 miljoner euro, för en enda säsong. Dra av de 24 miljoner som Milan kommer att betala efter låneperioden nästa sommar så har Barça alltså betalat 106 miljoner euro för nöjet att ha Sveriges bäste fotbollsspelare hos sig en säsong. En miljard kronor.

Så långt är det en enkel historia om hur världens bästa fotbollsklubb lyckades bränna sedelbuntar i en fart som Gudrun Schyman bara kan drömma icke-patriarkaliska drömmar om. FC Barcelona är en mönsterklubb på nästan alla sätt, men deras fotbollsaffärer under Guardiola-eran är inget annat än katastrofala.

Men det förklarar inte transferkonstruktionen. Hur kommer det sig att Milan först får låna Zlatan i ett år, för att sedan köpa loss honom för reapriset 24 miljoner euro? Varför köper man inte honom omedelbart?

Då är vi inne på komplexa bokförings- och redovisningsaspekter, och för dem av er som hittar längs sådana kartor så är det bara att ta Swiss Ramble i handen.

För oss andra är det intressantare att hoppa direkt till den logiska slutsatsen:

Zlatan Ibrahimović köptes under Joan Laportas tid som president, men kostnaden för affären, själva förlusten, landar i knäet på nye presidenten Sandro Rosell. Rosell gick till val bland annat med löften om att sanera Barças extremt belastade ekonomi – med Uefas Financial Fair Play runt knuten duger det inte att ta lätt på skulder – och han vill inte inleda sin tid på posten med en brakförlust under sitt första år.

Genom att skjuta på affären ett år, och skriva av Zlatans värde med ytterligare 14 miljoner euro, ser böckerna helt enkelt lite bättre ut.

Och för Milan? I den lysande analysen rörs deras perspektiv också.

Utöver de politiska delarna, att Galliani och framför allt Berlusconi var oerhört pressade att äntligen göra en aktiv, positiv spelaraffär (de gjorde till slut två på en vecka), så finns det en ekonomisk aspekt för dem också.

Nästa år går elva av Milans spelarkontrakt ut, och de har redan sålt av Huntelaar och Borriello, vilket gör att de skapat lite utrymme i sin lönebudget. Eller åtminstone en viss flexibilitet, ett visst manöverutrymme. Och det kommer de behöva. Igår släppte Gazzetta dello Sport sin årliga granskning av Serie A-klubbarnas lönekonton, med en stor förändring. Milan har gått om Inter, som medvetet gjort sig av med högavlönade pjäser (Mourinho, Ibrahimović, Ariano, Vieira) de senaste säsongerna. Milan betalar 130 miljoner euro om året i löner, Inter nöjer sig med snåla 120 miljoner euro.

Zlatan själv har gått ner rejält i lön, men det är som Gazzetta dello Sport skriver, att kontrakt är rätt flexibla. Allt en spelare får är inte ren lön – man kan dribbla med image-rättigheter och bonusar, vilket syns i analysen av Zlatans intäkter i Barcelona.

Så. Där har ni dagens ekonomiska rapport, allt serverat av en man som fortfarande handlar sina basmatvaror på Seven Eleven och som tror att ”inklusive moms” betyder att man får en gratis fika. Men det är en spännande, stor värld där ute. Det är bra att en del har koll på den.

/Simon Bank

Någon gång mitt i första halvlek, i höjd med 3–0, började jag följa Turkiets och Hollands matcher lite mer noggrant. Ungefär samtidigt gled Olof Mellberg över i övertändnings-läge. Han skällde ut domaren för en billig frisparksblåsning på egen planhalva, innan han skenade upp och satte dobbarna rätt in i hjärtat på Simone Bacciocchi.

Det var ungefär som när festens roligaste kille just fått i sig en öl för mycket, den som förvandlar honom till kalas-killer.

Ja, och här sitter vi nu, när svetten långsamt dunstar bort från Madsen Square Garden. Rivna blomkrukor, krossat glassplitter, nerrivna gardinstänger och en tv som kastats ut genom fönstret (jag skriver metaforer här, San Marinos våldssupportrar är ini helvete mycket snällare än sitt ruggiga rykte).

Sverige manövrerade ut lilleputtarna precis som de skulle, med fart och bredd och i alla fall hyfsat tålamod innan de gav sig in mot mål. Zlatan Ibrahimović fick sitt välkomnande, sina sånger och sitt tidiga mål. San Marino gav honom marginellt mycket mer motstånd än vad San Mino skulle gjort, och det var mycket behagligt alltihop. Tills lagets mest rutinerade spelare, en ex-kapten med 104 landskamper under bältet, gick in som en frustande junior och sparkade bort sig själv från 2010 års viktigaste fotbollsmatch.

Det är förstås inte acceptabelt, någonstans.

Inte i någon match, och absolut inte i en match man leder med 3–0 mot San-jävla-Marino när Holland väntar runt hörnet.

Partyt tappade fart där – även om det förstås var väldigt, väldigt vackert att se kollektivlyckan över att truppens meste truppspelare Andreas Granqvist jobbade in 4–0 direkt – men vi hann se en del så länge som det fortfarande fanns lite rörelse i den:

•Kantspelet var bra. Safari har bra kvalité i sitt inläggsspel, Sebastian Larsson klev in och lämnade korridoren åt Lustig.
•Ola Toivonen var med i den här matchen, när Zlatan spelade prima punta kunde han vandra hem och hitta på saker.
•Emir Bajrami hade väldigt många fina diagonallöpningar utan att få vare sig boll eller betalt.
•Kim Källström och Sebastian Larsson har fötter som behövs för fasta även mot Holland.
•Zlatan Ibrahimović glänste ända tills han började försöka glänsa för mycket, började jaga mål.
•Vi hade en helt Wilande målvakt (a little complimentary extra something for our Gothenburg readers).

Det märktes knappt att Sverige spelade sista timmen med tio man, men om en månad är det Amsterdam och en helt annan sport.

Sverige hade behövt Olof Mellberg där.

Svennis?
Môcke bra:
Behrang Safari.
Môcke, môcke bra:
Zlatan Ibrahimović.
Môcke, môcke, môcke bra:
Sebastian Larsson.

/Simon Bank

Ja, jag vet att de allra mest småsinta av er ligger på och efterlyser en analys av det där franska landslaget som nu stoltserar med en vinst på sina tio senaste matcher.

Och ja, det kan ni väl få.

När Frankrike elegant manövrerade ut Irland i VM-kvalet minns ni att det franska förbundets hemsida beskrev det avgörande Henry/Hansson-målet på följande vis:

”Efter en lång frispark får William Gallas tag på bollen och gör mål från nära håll”.

Om ni trodde att det där lite halvslöa förhållningssättet till det här med verklighet och sanning var en slump eller tillfällighet så får ni tänka om. I fredags tog Frankrike, detta fenomenala landslag, emot Vitryssland hemma i Paris och undrar ni hur det gick så ska jag be att få hänvisa till Hourafoot och iTélé:

Så ska det se ut.

/Simon Bank

På plats i Malmö. Match på tisdag, hallelujah-träning idag. Vi bor på ett hotell som av allt att döma stylats av Ralf Edström – här är girafftätt som i en biblisk bakfylla – och solen gör sommar av september. Jag passade på att skriva om en stor hemkomst redan i dagens tidning, och nu börjar vi titta framåt.

Tisdagens uppgift:

Klart att det kommer att bli en massa mål.

/Simon Bank

Det var i alla fall en annan sorts kramp.
Sverige gick in med samma sorts offensiva lust och mod som mot Skottland, Erik Hamrén fattade sina val (Wernbloom och Lustig), och det är det vi betalar en förbundskapten för att göra: ha sin idé, följa sin idé, vilja sin idé.
Men fotboll är fortfarande fotboll, vilket bland mycket annat innebär att bollen ska in i mål, och den biten låste sig före paus. Spelmässigt fanns det brister här och var, individuellt mer än i strategi. Behrang Safari gjorde sin sämsta halvlek sedan han blev en fullvuxen landslagsman, Majstorović och Elmander drällde bort varsin boll – och en av de stora skillnaderna mot nu och då är att det här laget har ett tunnare säkerhetsbälte.
Eftersom ytterbackarna och åtminstone en innermittfältare drar iväg framåt så fort som de får ett andetag över så har man inte riktigt råd att söla bort bollar långt ner i planen. Ungern hade exakt de tankar i sitt spel som vi skrivit om i en vecka. Första blicken framåt, snabba uppspel, tre rusande spelare mot en sjunkande backlinje.

Ungern hade halvchanser och missade. Sverige hade helchanser och missade dem också.

Zlatan borde gjort ett, minst. Elmander hade en bra chans. Ola Toivonen och Emir Bajrami hade varsitt fint läge. Zlatan spelade ännu djupare än vanligt, nästan som en renodlad tia – och han var fullkomligt lysande i en halvtimme.
Sedan hackades spelet sönder, tills vi stod i en korsning vi verkligen känner igen, med en ny karta.
Kvalmatcher, måltorka, en klocka som börjar hoppa två sekunder per sekund. En olycklig skada (Anders Svensson), lite otäcka vibrationer. En olycklig skada till (Andreas Isaksson), lite läbbigare vibrationer. En tredje olycklig skada (Johan Elmander)…
Och vidriga vibrationer, rakt av.

Erik Hamrén har haft en sagolik tur med skador och sjukdomar under hela sin tid som kapten. Det här var kvällen när alltihop kom tillbaka och slog honom i nacken.

Svenssons skada förändrade balansen, Isakssons kastade in Johan Wiland på ett landslagsdjup han aldrig varit i närheten av, Elmanders tog varenda marginal och skrynklade ihop den till ett liten blågul papperstuss.
Jodå, vi fick se ett test.

Jag är nu ingen tränare, men jag tror att det är precis den här sortens svar man vill ha på sina prövningar. Man vill ha en Kim Källström som tar sin petning som ett proffs och skickar fram djupledsspel till Sebastian Larsson, som tar sin petning som ett proffs och skickar in ett kanoninlägg rätt i pannan på en flinande Pontus Wernbloom.

När Sverige väl kunde spela lite lägre hade Ungern inget att ställa om på och gjorde det inte heller. Wernbloom fick en Källström-hörna på pannen och petade flinande in en egen retur för 2–0.

Äh, jag vet inte om han flinade när han petade. Jag antar det bara. För att han brukar flina. Och för att det här är en kväll då svenskar i gemen gör det.

(inklusive Svennis:
Môcke bra: Sebastian Larsson.
Môcke, môcke bra: Zlatan Ibrahimović.
Môcke, môcke, môcke bra: Wernbloom-boom-boom)

/Simon Bank
PS. Och vad hände egentligen med Big Man Sami and his merry bunch?